Alla inlägg av Salla Tuori

Genusvetenskap och ”genusvetenskap”

Salla TuoriUnder hösten har vi fått läsa allt möjligt om vår disciplin: att det vi gör är ideologisk propaganda, att våra perspektiv är ensidiga, och att de dessutom fått för mycket inverkan inom Åbo Akademi, och snarast dess arbete för jämställdhet. Och dessa bara lokalt. På ett sätt berättar debatterna om att vi arbetar i kärnan av aktuella, samhälleliga frågor, svåra frågor. Att genusvetenskap väcker motstånd, och stora känslor, berättar om dagens samhälle och de politiska rörelserna som formar vår värld. Att navigera där kräver klarsynthet, analys och mod.

Många tycks ha en uppfattning om vad genusvetenskap är och vad vi gör. Samtidigt finns det förstås en helt annan genusvetenskap: den vi forskar inom, och som vi undervisar i. Där finns till exempel inte ett gemensamt perspektiv om jämställdhet, inte ens enighet om ifall just jämställdhet som begrepp är det mest centrala. Samma vecka med seminariet om ”Jämställdhet ur mansperspektiv” ordnades den nationella genusforskningskonferensen med temat Trans i rörelse. På konferensens webbsida (https://blogit.utu.fi/supupaivat2018/sv/2018/04/09/trans-i-rorelse/) beskrivs temat och syftet med konferensen bland annat så här:

”På Genusforskningsdagarna reflekterar vi kring vad en mångfacetterad syn på kön, sexualitet, ras och klass betyder i feministisk forskning. Vad händer då kategorierna ”man” och ”kvinna” inte räcker till, eller då ickebinärt kön, transgender och andra former av identitetsuttryck lyfts till forskningens centrum? Hur har gränser i relation till sexualitet, ras, etnicitet och klass behandlats och överskridits i historien, samhället och kulturen? Hur kunde feministisk forskning och aktion driva marginaliserade gruppers korsande, eller t.o.m. motstridiga rättigheter?”

Konferensen var genusvetenskap i sin bästa skepnad: intellektuellt utmanande, inspirerande till nya perspektiv och högst relevant. Nästa års nationella konferens i genusvetenskap ordnas i Helsingfors i oktober med temat våld – våld i relationer, normernas våld, statlig våld, osv. Som ordförande för Sällskapet för genusforskning, önskar jag dig varmt välkommen till konferensen för att lyssna på och engagera med genusvetenskapliga perspektiv på våld.

Det här var årets sista arbetsuppgift, och nu tänker jag gå lugnt och långsamt mot det nya året. Jag hoppas att vi även får något av det med oss till det nya året och nya debatter.

God jul!

Det är dags! Studerande gör händelse till rörelse

Salla TuoriGenusvetenskapliga ämnesföreningen Judith tillsammans med sociologstuderandenas förening Anomi och SF-klubben organiserade ett seminarium ”ÅA lyssnar, eller?” 3 maj 2018 för att diskutera sexuella trakasserier och sexuellt våld som en fråga inom universiteten.

Doktoranden Anaïs Duong-Pedica inledde seminariet med en föreläsning där hon presenterade sin analys om ÅA:s jämställdhetsplan, material på nya webben om sexuella trakasserier samt jämställdhetsplaner för andra universitet i Finland och kampanjer och initiativ vid brittiska universitet mot sexuella trakasserier och sexuellt våld. Duong-Pedicas föreläsning gav både insiktsfulla analyser och många konkreta förslag till ÅA hur göra det bättre – universiteten kan och borde göra mera än vad lagen påbjuder i fråga om sexuella trakasserier och sexuellt våld. För tillfället är det inte så, åtminstone inte i dokumenten. Förutom att ge många förslag att gå vidare med, var ett av de viktigaste bidragen i Duong-Pedicas föreläsning att tala om sexuella trakasserier och sexuellt våld i ett intersektionellt perspektiv. Duong-Pedica visade oss hur en icke-finländare som läser ÅA:s jämställdhetsplan placeras snarare som ett problem och en förövrare än ett offer för sexuellt våld eller rasistiska sexuella trakasserier. Därtill framställs Finland som ett jämställt land, och de som kommer till Finland ska lära sig jämställdhet. Bekant bild också från forskning om jämställdhet.

Salen var full. Studerande håller på att göra #metoo, #dammenbrister och #övistoo från händelser till en rörelse här och nu. Något som initiativtagaren för #metoo, Tarana Burke har också uppmanat: ”This is not just a moment, it’s a movement”. Som nästa steg ordnar Judith ett öppet möte 23 maj med temat ”Tackling sexual harassment and violence at ÅAU” för att föra detta vidare.

Studeranden tillsammans med doktorander har tagit initiativ, producerat kunskap och ökat medvetenhet – och fortsätter att göra det. Vi som har mer etablerade positioner, fastare anställningar eller chefspositioner, ska även bidra till den här förändringen. ÅA har skapat en webbsida ”ÅA lyssnar” (som finns i den gamla webben) som en kanal för studerande och anställda att ge förslag på hur jobba med sexuella trakasserier och sexuellt våld samt rapportera om trakasserier. ÅA ska lyssna, men även agera, till exempel uppdatera jämställdhetsplanen och anvisningar på nätet, utbilda personal och se till att processerna finns på plats. Studentkåren likaså. Liksom kampen om toaletter för alla visade (läs Panda Erikssons blogg, och t.ex. studentkårens uttalande och mitt förra inlägg i forskarbloggen för uppdatering), har Åbo Akademi med sin minoritetsprofil ett särskilt ansvar för att ta frågorna om en inkluderande miljö på allvar. Vi ses på det öppna mötet 23 maj!

Om toaletter och chefskap vid Åbo Akademi

Salla TuoriÅbo Akademis jämställdhetskommitté bestämde vid sitt möte 16.5.2017 om införandet av könsneutrala toaletter vid ÅA. Ett tydligt förslag som tar i beaktande både de som
behöver könsneutrala och de som behöver könsseparerade toaletter med skyltning som
tydligt visar stöd för könsöverskridande personer och är lätt att förstå. Nu, snart ett
år senare fick jämställdhetskonsult, tillgänglighetsexpert, fem-före magister i
genusvetenskap, anställd och studerande vid Åbo Akademi Panda Eriksson nog av den långa och dåligt skötta processen, och kampen om att kunna lugnt använda toa på sin arbets- och studieplats. Jämställdhet är inte alltid lätt. Intersektionell jämställdhet kan vara ännu svårare. Jag vet av egen erfarenhet och egna misstag att det inte är lätt som chef att alltid se sina egna begränsningar som kommer med privilegier av olika slag. Men, även om jämställdhet och inklusivitet kan vara svåra att omsätta i praktiken handlar det om kunskap, erfarenhet och om att lära sig att vara lyhörd som chef – alltså om god och respektfull ledarskap.

Förvaltningsdirektören Ulla Achrén uttalar sig i ÅU (16.3.2018) att ”toalettfrågan [har]
fått allt för stor uppmärksamhet i jämställdhetskommittén. Hon säger att kommittén i
stället borde fundera på jämställdhetsfrågor som berör anställningar och lönenivåer på
ÅA”. Jämställdhetskommitténs ordförande Christina Nygren-Landgärds upprepar kritiken
enligt tidningen (enligt e-postkorrespondens har hen blivit felciterad). I tidningen
avfärdar båda alltså frågan om att kunna gå lugnt på toa som marginellt och oviktigt
jämfört med riktiga frågor som lönenivåer och anställningar. Detta är en typisk reaktion
mot kritik i frågor om ojämställdhet av dem som bebor normen: att det är nog viktigt med att kämpa mot orättvisor, men just detta är egentligen inte en så viktig orättvisa. Det finns de stora och riktiga frågorna – oftast någon annanstans. Men, den som är i en privilegierad eller normenlig position i förhållande till det som diskuteras – till exempel
könsdikotomin, rasism eller sexuella trakasserier – borde inte vara den som bestämmer vad som är en viktig fråga när det handlar om en levd vardag för ÅA-anställda och studerande.

Därtill undrar jag – och är inte ensam – hur tror sig Åbo Akademi hantera de ”stora” frågorna ifall organisationen inte kan lösa en enkel och liten fråga, och som här också av ledningen anses vara liten. För en person som inte kan gå på toa är det förstås inte litet, men organisationsmässigt skulle denna fråga vara en av de mest enkla att lösa: beslutet fanns, det hade krävt någon hundralapp och ett antal självhäftande symboler. Men det tog nästan ett år och blev till slut en våldsam process för den som drivit frågan. För beskrivning av hela processen och dess olika vändningar, läs Panda Erikssons blogg. Om jämställdhetskommitténs ordförande och förvaltningsdirektören tycker att frågan har fått för mycket uppmärksamhet finns det bara spegeln att titta i. Hade frågan behandlats i enlighet med ÅA:s mål att vara en inkluderande och trygg arbetsplats både för dem som jobbar här nu, men också med tanke på framtiden, skulle inte ledningens fördomsfull bemötande ha påverkat Åbo Akademi på det negativa sätt som det nu gjorde. Vi skulle ha haft könsneutrala toaletter i flera månader nu och betydligt färre samtal, e-post, möten och intervjuer, men framför allt mindre frustration, smärta och ilska.

Enligt Achrén berör frågan inte med säkerhet tillräckligt många personer – hon efterlyser
statistik över antalet könsöverskridande personer för att legitimera förslaget. Att vilja
legitimera rättvisa med statistik skulle jag inte ha förväntat mig av någon vid ett
finlandssvenskt universitet, och inte vid ett universitet med ”minoritetsforskning” som
profileringsområde. Behöver man säga att rättvis och respektfull behandling inte handlar
om antal? Ett universitet som vill profilera sig som expert i frågor om minoritet måste
helt enkelt se till att förbinda sig att arbeta för inklusivitet genomgående i egen
verksamhet, även om man ännu är långt ifrån att inkluderande arbets- och studieplats är
verklighet. Och det handlar om mycket mer komplicerade frågor än att konkret ändra på skyltningen för toaletterna. Åbo Akademi måste alltså ta detta på allvar. Om Åbo Akademi vill lyssna, som den nyligen startade kampanjen mot trakasserier lyder, betyder det också att kunskap om diskriminering, jämlikhet och strukturell makt måste bli en del av ledarskapskompetens vid ÅA. Frågan handlar i första hand nu om personal och studerande som dagligen kämpar med tillgänglighet, men Åbo Akademi måste tänka även på rekrytering av kommande studerande och personal och budskapet vi ger åt dem.

Det finns expertis vid Åbo Akademi. Kompetenshöjning och arbete för inklusivitet får inte vara enbart på ansvar av dem som frågorna personligen berör, utan vi är många som kan ta en del av ansvaret för att utbilda i intersektionellt jämställdhet. Ett konkret råd kan jag ge genast: den stunden du som bebor normen (i förhållande till ras/etnicitet, kön, sexualitet, handikapp, klass) vill uttala dig om vad som egentligen ska göras berörande någon annan än dig själv eller vad som egentligen är problemet ska du stanna upp. Stanna upp och medge att frågan är mera komplicerad än det ter sig för dig i denna stund, och att den inte ska lösas genom att vifta bort den. Viftar du bort frågan, använder du din makt genom att förbise en viss respekt för medmänniskor som alltid hör etiskt handlande till. Stanna upp och gör något annat: gå på promenad, andas, gå på den där toan som finns till för dig. Låt bli att säga vad du tycker är viktiga frågor eller vad du tycker ska göras. Efter ett tag har kanske känslan av att du vet det rätta svaret avtagit. Då kan det vara lättare att göra bra beslut.

Dammen brast, vad nu?

Salla TuoriFörra årets slut var finlandssvenskt häftigt då kvinnor, transpersoner och icke-binära mobiliserade och dammen brast i Svenskfinland. Många talade ut för första gången, och det kan bli en början till en stor kulturell förändring. Också institutioner, bland dem ÅA, vill lyssna och agera. Bra så. Det är som om vi övade äntligen att tala om våld, makt och kön, något som i Finland har varit synnerligen svårt. Det finns en fantasi om en finländsk jämställdhet som något avancerat, något som präglar oss som nation, en synnerligen kär konstruktion oftast med lite koppling till praktik eller politik. Nu talar vi konkret och om det som finns här, helt nära, och det är annorlunda än tidigare.

Under de senaste åren har dekolonisering av universitet och akademisk kunskap blivit en viktig rörelse och en kamp, med avstamp i Sydafrikanska studentrörelsen #RhodesMustFall, och spridit också till Europa, till exempel  #Why is my curriculum white?, ledda av rasifierade studeranden och forskare. Dessa kampanjer mobiliserar mot rasism vid universiteten, de vita strukturerna och den eurocentriska kunskapsbasen. Kolonialism i förhållande till det finländska har också börjat bli mer synligt och fått mer djup både genom akademisk kunskapsproduktion och genom aktivister och professionella, till exempel mediakollektiv Ruskeat Tytöt. Det finns mera förståelse av hur vi skapar och upprätthåller koloniala arv av olika slag, till exempel just vid universiteten.

Det harmoniskt jämställda Finland och Svenskfinland har fått sprickor och krav på förändring genom #dammenbrister på ett sätt som inte skett tidigare. Tron på den avancerade finländska jämställdheten är starkaste då den fantiseras i förhållande till andra ställen som får stå som motsatsen, som mindre jämställda och mindre avancerade. Detta kan ses som en specifikt nordisk form av kolonialism, och det har konkreta följder för människor som bor här och placeras utanför jämställdheten. Att se relationer mellan män och kvinnor (och det är oftast just som relationer mellan dessa två som jämställdhet förstås) som ett måttstock för civilisation har koloniala rötter och har rättfärdigat våld av olika slag. För många människor hänger dessa två intimt ihop: sexuella trakasserier och sexuellt våld kan vara samtidigt rasistiskt, och de rasifierade strukturerna påverkar hur en blir bemött efter att ha upplevt sexuellt våld eller trakasserier. Vi behöver också lära oss att förstå och tala om dessa kopplingar mellan kön, ras, makt och våld.

Kvinnovetenskap och genusvetenskap vid ÅA fyller 32 år i år. Vi ska fira detta milstolpe med ett två-dagars symposium, Genusvetenskap 30+ (https://www.facebook.com/events/252842475247214/) 15-16 februari med temat Dekolonisera! Teoretisera! Praktisera! Kopplingen mellan forskning och aktivism har alltid varit viktig vid Institutet för kvinnovetenskap och senare ämnet genusvetenskap. Under symposiet kommer vi att utgå från behovet att dekolonisera akademisk kunskapsproduktion och universitet som en arbets- och studieplats. Vi kommer att diskutera toaletter, trakasserier och könets politik, ekologi och kapitalism, samt genusvetenskapens betydelse nu och i framtiden. Du är varmt välkommen att delta i symposiet!

Statliga gränser skapar samhället

Salla TuoriJag skriver i forskarbloggen, alltså forskar jag. Detta är mitt första inlägg i  forskarbloggen, en form av snabbt skrivande som får påminna att tid ska på sätt eller annat röjas till forskning. Den senaste tiden har jag mest kommenterat andras texter, förutom att ha fungerat som lärare, sekreterare, koordinator och postbiträde. Alla är viktiga uppgifter.

I maj (17.5.2017) ordnades det årliga seminariet för minoritetsprofilen med temat ”vad är  minoritet?” Vi fick kanske inget svar på frågan, men hade bra och relevanta diskussioner.  Jag hade glädjen att kommentera Thomas Nails anförande om gränser. Enligt Nail skapar  gränser samhället snarare än tvärtom. Detta är en viktig insikt i dagens Finland med  gränspraktiker som alltmera strider mot en förståelse om rättvisa. Många finländare har  varit vana vid att lita på procedurer och fungerande system. Också (åtminstone den forna)  välfärdsstaten har uppfattats som vänlig och ofta allierad. De sätt på vilka gränser skapar det finländska samhället idag, har också lett till en legitimitetskris av staten. Denna kris handlar inte bara om nedmontering av något bra som varit, utan gör synligt en sida av staten som våldsam på ett sätt som har ofta varit osynligt i de finländska diskussionerna.

Vi vet att kolonisering av samerna var och är våldsamt. Vi har en translag som förutsätter att människor ska tvångsteriliseras. Båda dessa är statliga gränspraktiker. Att som Nail noggrant granska vad som sker på gränserna och hur själva gränsen blir till, och hur samhället skapas genom dessa, ger oss också mera kunskap om statliga praktiker samt om förhållandet mellan det statliga och det sociala. Den stat – och nation – som skildras och skapas i gränspraktikerna är våldsam, exkluderande, normaliserande och rasistisk.

En stor del av aktuell aktivism riktar också uttryckligen till de statliga praktikerna. Transaktivister och allierade jobbar aktivt för att ändra translagen och vården för transpersoner. Asylsökande på järnvägstorget i Helsingfors som har demonstrerat över 100 dagar har mobiliserat även finländare till att demonstrera mot statliga gränspraktiker, och att bry sig om var, hur och med vilka följder gränser skapar samhället. Detta syns också vid universitet.

Ämnet genusvetenskap tillsammans med genusvetare från Turun yliopisto åkte till  asylsökandenas demonstration i Helsingfors som en del av en kurs. Inspirerad av att träffa och diskutera med demonstranterna, har en del studeranden fortsatt att åka till demonstrationen och deltagit också lokalt i Åbo. På studenternas initiativ åker en buss igen nästa veckoslut till Helsingfors från Åbo. För läraren är detta den  bästa feedbacken, att studerande engagerar sig, ser det som de lär sig kopplat till världen, ser att universitetet och akademiska kunskapen inte finns i en bubbla, och att också de akademiska praktikerna formar gränser. För forskaren är dessa frågor som jag ska fördjupa mig i, i förhållande till statliga gränser, konst och aktivism.