Om toaletter och chefskap vid Åbo Akademi

Salla TuoriÅbo Akademis jämställdhetskommitté bestämde vid sitt möte 16.5.2017 om införandet av könsneutrala toaletter vid ÅA. Ett tydligt förslag som tar i beaktande både de som
behöver könsneutrala och de som behöver könsseparerade toaletter med skyltning som
tydligt visar stöd för könsöverskridande personer och är lätt att förstå. Nu, snart ett
år senare fick jämställdhetskonsult, tillgänglighetsexpert, fem-före magister i
genusvetenskap, anställd och studerande vid Åbo Akademi Panda Eriksson nog av den långa och dåligt skötta processen, och kampen om att kunna lugnt använda toa på sin arbets- och studieplats. Jämställdhet är inte alltid lätt. Intersektionell jämställdhet kan vara ännu svårare. Jag vet av egen erfarenhet och egna misstag att det inte är lätt som chef att alltid se sina egna begränsningar som kommer med privilegier av olika slag. Men, även om jämställdhet och inklusivitet kan vara svåra att omsätta i praktiken handlar det om kunskap, erfarenhet och om att lära sig att vara lyhörd som chef – alltså om god och respektfull ledarskap.

Förvaltningsdirektören Ulla Achrén uttalar sig i ÅU (16.3.2018) att ”toalettfrågan [har]
fått allt för stor uppmärksamhet i jämställdhetskommittén. Hon säger att kommittén i
stället borde fundera på jämställdhetsfrågor som berör anställningar och lönenivåer på
ÅA”. Jämställdhetskommitténs ordförande Christina Nygren-Landgärds upprepar kritiken
enligt tidningen (enligt e-postkorrespondens har hen blivit felciterad). I tidningen
avfärdar båda alltså frågan om att kunna gå lugnt på toa som marginellt och oviktigt
jämfört med riktiga frågor som lönenivåer och anställningar. Detta är en typisk reaktion
mot kritik i frågor om ojämställdhet av dem som bebor normen: att det är nog viktigt med att kämpa mot orättvisor, men just detta är egentligen inte en så viktig orättvisa. Det finns de stora och riktiga frågorna – oftast någon annanstans. Men, den som är i en privilegierad eller normenlig position i förhållande till det som diskuteras – till exempel
könsdikotomin, rasism eller sexuella trakasserier – borde inte vara den som bestämmer vad som är en viktig fråga när det handlar om en levd vardag för ÅA-anställda och studerande.

Därtill undrar jag – och är inte ensam – hur tror sig Åbo Akademi hantera de ”stora” frågorna ifall organisationen inte kan lösa en enkel och liten fråga, och som här också av ledningen anses vara liten. För en person som inte kan gå på toa är det förstås inte litet, men organisationsmässigt skulle denna fråga vara en av de mest enkla att lösa: beslutet fanns, det hade krävt någon hundralapp och ett antal självhäftande symboler. Men det tog nästan ett år och blev till slut en våldsam process för den som drivit frågan. För beskrivning av hela processen och dess olika vändningar, läs Panda Erikssons blogg. Om jämställdhetskommitténs ordförande och förvaltningsdirektören tycker att frågan har fått för mycket uppmärksamhet finns det bara spegeln att titta i. Hade frågan behandlats i enlighet med ÅA:s mål att vara en inkluderande och trygg arbetsplats både för dem som jobbar här nu, men också med tanke på framtiden, skulle inte ledningens fördomsfull bemötande ha påverkat Åbo Akademi på det negativa sätt som det nu gjorde. Vi skulle ha haft könsneutrala toaletter i flera månader nu och betydligt färre samtal, e-post, möten och intervjuer, men framför allt mindre frustration, smärta och ilska.

Enligt Achrén berör frågan inte med säkerhet tillräckligt många personer – hon efterlyser
statistik över antalet könsöverskridande personer för att legitimera förslaget. Att vilja
legitimera rättvisa med statistik skulle jag inte ha förväntat mig av någon vid ett
finlandssvenskt universitet, och inte vid ett universitet med ”minoritetsforskning” som
profileringsområde. Behöver man säga att rättvis och respektfull behandling inte handlar
om antal? Ett universitet som vill profilera sig som expert i frågor om minoritet måste
helt enkelt se till att förbinda sig att arbeta för inklusivitet genomgående i egen
verksamhet, även om man ännu är långt ifrån att inkluderande arbets- och studieplats är
verklighet. Och det handlar om mycket mer komplicerade frågor än att konkret ändra på skyltningen för toaletterna. Åbo Akademi måste alltså ta detta på allvar. Om Åbo Akademi vill lyssna, som den nyligen startade kampanjen mot trakasserier lyder, betyder det också att kunskap om diskriminering, jämlikhet och strukturell makt måste bli en del av ledarskapskompetens vid ÅA. Frågan handlar i första hand nu om personal och studerande som dagligen kämpar med tillgänglighet, men Åbo Akademi måste tänka även på rekrytering av kommande studerande och personal och budskapet vi ger åt dem.

Det finns expertis vid Åbo Akademi. Kompetenshöjning och arbete för inklusivitet får inte vara enbart på ansvar av dem som frågorna personligen berör, utan vi är många som kan ta en del av ansvaret för att utbilda i intersektionellt jämställdhet. Ett konkret råd kan jag ge genast: den stunden du som bebor normen (i förhållande till ras/etnicitet, kön, sexualitet, handikapp, klass) vill uttala dig om vad som egentligen ska göras berörande någon annan än dig själv eller vad som egentligen är problemet ska du stanna upp. Stanna upp och medge att frågan är mera komplicerad än det ter sig för dig i denna stund, och att den inte ska lösas genom att vifta bort den. Viftar du bort frågan, använder du din makt genom att förbise en viss respekt för medmänniskor som alltid hör etiskt handlande till. Stanna upp och gör något annat: gå på promenad, andas, gå på den där toan som finns till för dig. Låt bli att säga vad du tycker är viktiga frågor eller vad du tycker ska göras. Efter ett tag har kanske känslan av att du vet det rätta svaret avtagit. Då kan det vara lättare att göra bra beslut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *