Tåg, biljetter och helt lyckliga tankar

Ria Heilä-YlikallioTänker med tacksamhet på kollegan Saara Haapamäkis krönika Från Humboldt till humbug i tidskriften Språkbruk då jag ordnar med mina utländska taxikvitton. Saara påminde mig om att Humboldt varken Travlade eller Rondade. Han var de facto aldrig anställd vid ett universitet, utan hade möjlighet att ägna sig åt fri forskning. Men han gav namn åt idén om universitet där det forskas och undervisas, liksom vårt. Jag sorterar vidare, det här går ju inte alls, jag kan inte omvandla en resplan till en reseräkning i det nya Travelsystemet. Min ekonomisekreterare har en ängels tålamod. Hon stödjer, jag skäms över att uppta också hennes dyrbara arbetstid på detta. Vi byter dator, vi byter till det gamla Travelprogrammet, vi lyckas. Det känns som en evighet av frustrerande tillkortakommanden men jag kollade klockan. Det tog 17 minuter. Okej, vi var två, så 34 minuter arbetstid för redovisning av en utlandsresa. Men resan var värd varenda minut och varenda euro för den förde mig samman med 100 internationella forskare exakt inom mitt ämnesområde, modersmålets didaktik. Att tala och granska något så språkberoende som modersmålet i ett internationellt sammanhang, där vi har olika språk, olika skriftsystem, olika kommunikationskultur är stimulerande. Att lyfta blicken utöver det förväntade. Att hitta det gemensamma med professorn Denise Patmon i Boston som driver skrivforskning i grupper för svarta (kvinnor) med en blek man som ledare. Att hon generöst lyfter fram detta i sin forskning och vill väcka frågor om vem som överhuvudtaget kan och är skickad att handleda vem i kommunikations- och konstformen skrivande.  Jag blir lycklig av sådana som Denise. Jag blir också lycklig av sådana som Saara som påminner mig om att Humboldt egentligen inte publicerade så mycket, att han knappt hade fått några resultatpoäng i kategorin A1. Jag blir också lycklig av tålmodiga ekonomisekreterare och andra hjälpande händer som fixade till det material som studenterna skulle ha i händerna den 15 augusti. Ja, den dagen inledde jag min undervisning vid vårt universitet detta läsår. Det var ju bra att studentgruppen hittat till Academill i Vasa och dessutom var motiverad. Mindre bra är det att augustiundervisningen gör intrång på augustikonferenserna. Paper skall skrivas och nya resplaner göras.

[Humboldt med glasögon.]

Nu saktar tåget in i Sandkulla. Passageraren invid mig steg på i Tammerfors och frågade om det här tåget går till Helsingfors. Han visade sin biljett. Jag kollade vänligt, svarade jakande, log och tänkte att ja, nu hade jag en liten stund av änglatålamod, liksom ekonomisekreteraren, och så fortsatte jag att stirra i skärmen och hamra på tangenterna. Tågtid är skrivtid. Telefonen är på ljudlöst, jag vill varken svara eller prata på tåg. Ingen knackar på dörren och kommer in. Ni är hjärtligt välkomna alla som knackar på och kommer in i mitt tjänsterum. Då jag är där, är jag där för er. Men då jag skall producera text, söker jag mig någon annanstans. Inte caféer som trendiga skönlitterära författare gör, men gärna sitter jag på ett museum, i någon offentlig byggnads foajé, i min bastu som numera är ett välisolerat arbetsrum, på biblioteket eller så på tåget. Rummet har betydelse. För mig. The next stop Pasila – Böle, säger damen. Strax stiger jag in i ett trevligt offentligt rum på Georgsgatan för att diskutera framväxande avhandlingstext med tre doktorander.

PS. Specialtack till kollegan Hannah Kaihovirta-Rosvik som fixade bilden på Humboldt med glasögonen och tågbiljetterna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *