Etikettarkiv: vardag

Olatunde och en e-post från den ständige sekreteraren

Tapio SalmiDet är en sen vårkväll, eller närmare sagt vårvinter: snödrivorna är fortfarande höga och snöslask regnar ner. Himlen är grå och mörk samtidigt. Stormen skakar i fönsterglasen. Som vanligt, håller jag på med e-posten; en konferens med temat flerfasreaktorer skall organiseras i Nådendal – det är endast några veckor kvar till evenemanget och många praktiska ärenden skall klaras av just nu. – Kom äntligen och lägg dig, ropar frun i rummet bredvid och släcker läslampan. Om en stund, svarar jag.

I morgon  disputerar en av mina elever, den första doktoranden från Afrika som jag någonsin handlett. Ett flöde av upplevelser och utmaningar glider genom minnet – arbetet har varit ytterst krävande, men doktoranden har varit kreativ och seg och nu skall allt kulminera i en disputation. Hur skall det gå? Opponenten – jag känner honom väl – är en trevlig, men oberäknelig man. Månne Olatunde är nervös, hoppas han sover någorlunda väl, så att han är redo för morgondagens kamp, grubblar jag.

Det är dags att sluta med e-posten, för den sista varningen kom redan från sängkammaren. Jag överblickar ännu en gång mejllistan och upptäcker ett färskt, men fortfarande oläst meddelande av professor Carl Gahmberg.  Han är läkare och professor och dessutom den ständige sekreteraren för Finska Vetenskaps-Societeten, landets äldsta vetenskapsakademi. Varför skriver Gahmberg plötsligt till mig? Bäst att öppna mejlen omedelbart.

Kan Du vänligen ringa till mig, för jag har ett ärende, skriver Gahmberg lakoniskt i mejlen.  Icke så informativt – månne jag har glömt någonting viktigt? Kanske ändå inte, då skulle han nog ha skrivit det i e-posten, funderar jag. I morgon klarnar det sig säkert. Datorn stängs, ljuset släcks och jag kryper diskret till sängs. Strömmen i hjärnan avbryts inom några minuter.

På morgonen har jag bråttom: det blir ingen frukost. Varför rusar du iväg igen på detta sätt, frågar frun. Olatunde disputerar idag, blommor skall köpas och jag har glömt att delegera ärendet. – Du är verkligen bra på att delegera, hörs en cynisk kommentar från sovrummet. Hej, hejdå, vi ses sent på kvällen, ropar jag hastigt och kastar mig på cykeln.

Blomsteraffärer har en trevlig atmosfär som jag alltid har älskat: inte bara den estetiska upplevelsen tilltalar, utan även expediternas vänliga, glada men samtidigt mycket sakkunniga stil. De verkligen gillar sitt jobb. Varje kund behandlas individuellt och varje bukett paketeras omsorgsfullt. Å andra sidan, har man endast en begränsad tid till förfogande, så kan man blir nervös, medan  man väntar på att paketet skall bli färdigt.

Vad skall jag göra, medan blommorna paketeras? En för lång tid att bara stå och vänta, en för kort tid att gå på kaffe. Plötsligt kommer jag ihåg Gahmbergs mystiska e-post. Jag gräver i fickorna; lyckligtvis kom mobiltelefonen med. Jag tar samtalet. Gahmberg svar omedelbart. Du har begärt att ringa? Javisst, jag har trevliga nyheter: Du kommer att få Magnus Ehrnroots pris, som Finska Vetenskpassocieten delar ut till matematiker, fysiker och kemister. Vart tredje år får en finländsk kemist priset. Jag blir jätteglad – mina elever har erhållit många priser, men detta är det första egentliga vetenskaspriset som jag får motta. Gahmberg varnar att saken skall absolut hållas hemlig ända tills prisutdelningen sker i samband med Kemidagarna om några veckor. Jag får berätta saken endast till de närmaste familjemedlemmarna. Jag avslutar diskussionen med Gahmberg och tar omedelbart ett samtal hem.

Olatunde får sina blommor efter disputationen, som gick utmärkt. Opponenten, professor Andrzej Kraslawski var nöjd med avhandlingen och disputationen och föreslog högsta vitsordet för arbetet. Festen på kvällen var en trevlig blandning av afrikansk och europeisk tradition. Några veckor senare mottog jag Ehrnroots pris vid Kemidagarna i Helsingfors. Pengarna kom till bankkontot samma dag.

Tåg, biljetter och helt lyckliga tankar

Ria Heilä-YlikallioTänker med tacksamhet på kollegan Saara Haapamäkis krönika Från Humboldt till humbug i tidskriften Språkbruk då jag ordnar med mina utländska taxikvitton. Saara påminde mig om att Humboldt varken Travlade eller Rondade. Han var de facto aldrig anställd vid ett universitet, utan hade möjlighet att ägna sig åt fri forskning. Men han gav namn åt idén om universitet där det forskas och undervisas, liksom vårt. Jag sorterar vidare, det här går ju inte alls, jag kan inte omvandla en resplan till en reseräkning i det nya Travelsystemet. Min ekonomisekreterare har en ängels tålamod. Hon stödjer, jag skäms över att uppta också hennes dyrbara arbetstid på detta. Vi byter dator, vi byter till det gamla Travelprogrammet, vi lyckas. Det känns som en evighet av frustrerande tillkortakommanden men jag kollade klockan. Det tog 17 minuter. Okej, vi var två, så 34 minuter arbetstid för redovisning av en utlandsresa. Men resan var värd varenda minut och varenda euro för den förde mig samman med 100 internationella forskare exakt inom mitt ämnesområde, modersmålets didaktik. Att tala och granska något så språkberoende som modersmålet i ett internationellt sammanhang, där vi har olika språk, olika skriftsystem, olika kommunikationskultur är stimulerande. Att lyfta blicken utöver det förväntade. Att hitta det gemensamma med professorn Denise Patmon i Boston som driver skrivforskning i grupper för svarta (kvinnor) med en blek man som ledare. Att hon generöst lyfter fram detta i sin forskning och vill väcka frågor om vem som överhuvudtaget kan och är skickad att handleda vem i kommunikations- och konstformen skrivande.  Jag blir lycklig av sådana som Denise. Jag blir också lycklig av sådana som Saara som påminner mig om att Humboldt egentligen inte publicerade så mycket, att han knappt hade fått några resultatpoäng i kategorin A1. Jag blir också lycklig av tålmodiga ekonomisekreterare och andra hjälpande händer som fixade till det material som studenterna skulle ha i händerna den 15 augusti. Ja, den dagen inledde jag min undervisning vid vårt universitet detta läsår. Det var ju bra att studentgruppen hittat till Academill i Vasa och dessutom var motiverad. Mindre bra är det att augustiundervisningen gör intrång på augustikonferenserna. Paper skall skrivas och nya resplaner göras.

[Humboldt med glasögon.]

Nu saktar tåget in i Sandkulla. Passageraren invid mig steg på i Tammerfors och frågade om det här tåget går till Helsingfors. Han visade sin biljett. Jag kollade vänligt, svarade jakande, log och tänkte att ja, nu hade jag en liten stund av änglatålamod, liksom ekonomisekreteraren, och så fortsatte jag att stirra i skärmen och hamra på tangenterna. Tågtid är skrivtid. Telefonen är på ljudlöst, jag vill varken svara eller prata på tåg. Ingen knackar på dörren och kommer in. Ni är hjärtligt välkomna alla som knackar på och kommer in i mitt tjänsterum. Då jag är där, är jag där för er. Men då jag skall producera text, söker jag mig någon annanstans. Inte caféer som trendiga skönlitterära författare gör, men gärna sitter jag på ett museum, i någon offentlig byggnads foajé, i min bastu som numera är ett välisolerat arbetsrum, på biblioteket eller så på tåget. Rummet har betydelse. För mig. The next stop Pasila – Böle, säger damen. Strax stiger jag in i ett trevligt offentligt rum på Georgsgatan för att diskutera framväxande avhandlingstext med tre doktorander.

PS. Specialtack till kollegan Hannah Kaihovirta-Rosvik som fixade bilden på Humboldt med glasögonen och tågbiljetterna!