Återvändsgränd?

Peter NynäsEn del av mina kolleger är bekymrade över utvecklingen inom vetenskapsvärlden. Jag delar deras frågande blick.

Vetenskapens värld beskrivs ibland som ett elfenbenstorn med mystifierat språk, något som ligger fjärran från den vardag som bygger upp våra vardagliga kulturer och samhällen. Visst ligger det en hel del i en sådan kritik men man kan ändå inte bortse från att vetenskap handlar direkt eller indirekt om hur vi kan leva inom dessa samhällen och kulturer – och på ett gott sätt. Vetenskapen ger oss kunskap och redskap för det här tillsammans med perspektiv som låter oss överblicka delar och helheter. Om vetenskapen slår in på fel väg är följderna stora. Det gäller även humaniora.

Den frågande blicken borde alltså följa vetenskapen som en trogen men ouppfostrad hund. Vetenskap är inte vetenskap om det inte finns självgranskning och kritik.

En av de mera aktuella frågorna gäller de humanistiska ämnenas plats inom ramen för de nya sätt att tänka om vetenskap som införts. Det kan handla om krav på tydligare och mer specifika målsättningar i stil med frågor som ”Vad är det som er forsknings skall resultera i?” eller högre krav på aktualitet och nytta i stil med ”Vilken betydelse har de resultat ni kommer fram till”. På ett annat plan märks det också genom den projektbetoning som drabbat universiteten. Resurser för forskning kringskärs inom universiteten genom att de i allt högra grad görs temporära, dvs. villkorliga och utlokaliseras till andra instanser. Genom det här slussas forskningen in i den ovan nämnda diskursens märkliga såll.

En sidan av det här väckte i somras en debatt som man delvis kunde följa genom Facebook och sidan ”Jag bidrar till samhällsnyttan” (http://www.facebook.com/jagbidrar?sk=wall). Bakgrunden till debatten var Svenskt Näringslivs ifrågasättande av humaniora. I en rapport beskrivs humaniora som lågproduktiv och man föreslår att ekonomisk styrning kunde vara en åtgärd som får studenter att välja andra utbildningar (dvs. mindre studiebidrag).

Rapporten kunde vara intressant att läsa som ett uttryck för den neoliberala lögnen. Den neoliberala diskursen betonar frihet – vi reglerar inte! – men i de flesta fall är frihet ett annat ord för en ny form av reglering; friheten är en fråga om marknadens frihet, dvs. man låter ekonomin styra. Och i bottnen på det neoliberala projektet finns så som prof. David Harvey från CUNY skriver i sin bok A Brief History of Neoliberalism en strävan ett befästa vissa värden.

Själv är jag tudelad inför de krav som ställs på humaniora. Som jag konstaterade ovan är frågan om samhällsrelevans en kärnfråga – den måste finnas i centrum av all forskningsverksamhet – och den måste få ställas utifrån och humaniora måste kunna gå in i en sådan diskussion. Vi behöver mera av sånt och även om det sagts så många gånger tål det sägas på nytt: den humanistiska forskningens värdeskapande funktion är avgörande för vårt samhälle vare sig vi tänker globalt eller nationellt.

Men, dilemmat är att ord som relevans, nytta och produkt idag verkar ha råkat ut för en härdsmälta som riskerar att kullkasta en hel del av den humanistiska forskningen – liksom möjligheten till att seriöst gå in i en dialog. Orsaken till att situationen idag är allvarligare än tidigare är därför också enkel att sätta fingret på. Neoliberala system har inte ett etablerat utrymme för dialog – om man inte hittar ett sätt att saluföra dialog förstås.

Det hela kunde te sig som en återvändsgränd.

One thought on “Återvändsgränd?

  1. Jag gjorde för ett tag sen ett inslag om universitetens tredje uppgift – http://arenan.yle.fi/audio/1317187277147 – och skrev en kolumn om densamma i senaste numret av Ikaros (3/11), ni prenumererar väl på den: http://www.kaapeli.fi/~fbf/ikaros/subscribe.html

    Det är säkert vettigt att, som du gör Peter, gestalta hotbilder, men min uppfattning är att det handlar om förlorade initiativ. I den mån akademiska ämnen inte förmår styra diskussionen, är det för att de inte varit intresserade av att styra den.

    Ett försvar som använder sig av nyttoterminologin är inte nödvändigtvis ett försvar alls, eventuellt ett erkännande åt kritikerna. Att köra sitt eget race, tro på betydelsen av den egna forskningen; kunna förklara den för oinvigda – det är inte bara ett redskap i en kamp, utan nåt som borde vara en naturlig del av forskningen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *