Självklarhet?

Peter NynäsJag deltog senaste vecka i en konferens inom ämnet interkulturell kommunikation.  Jag höll en key-note föreläsning tillsammans med Ruth Illman, en av mina forskarkolleger sedan många år tillbaka. Vi har båda den ena foten i religionsvetenskaplig forskning och den andra i forskning om kulturmöten. Vi har också båda varit engagerade i utvecklingen av biämnet interkulturell kommunikation vid ÅA. Ruth hade inte möjlighet att vara på plats så jag höll föredrag å bådas vägnar.

Konferensens syfte var att diskutera undervisning i interkulturell kommunikation i Finland. Det betydde att det fanns representanter för universitet, fortbildningsinstanser och yrkeshögskolor från hela landet på plats. Konferensen var givande på många sätt, men speciellt med tanke att det nu var mycket tydligt att ämnet interkulturell kommunikation tenderar att ändra karaktär på ett sätt som är mycket spännande. Ämnet har ofta på ett alltför förenklat sätt begränsats till frågor om hur man skall gå tillväga för att lyckas i andra kulturer – ett perspektiv som urvattnat och begränsat ämnet i många sammanhang. Även om det här perspektivet visserligen fanns kvar – och också naturligtvis behövs – fanns det nu också öppningar till andra synsätt på alla fronter.

Speciellt givande var det att lyssna till professor i ”global education”, Vanessa de Oliveria Andreotti (http://oulu.academia.edu/VanessaAndreotti), från Uleåborgs universitet. Hon imponerade med det sätt på vilket hon tillförde diskussionen kritiska och post-kolonialistiska perspektiv. Mot bakgrunden av ämnets interkulturell kommunikation mycket instrumentalistiska och business-orienterade ursprung var det här något relativt nytt. Och det föll inte ur ramen; kritiska och post-kolonialistiska perspektiv genom vilka man granskar makt och representationer kan de facto visa på intressanta vägar till lösningar i en värld som blivit allt mera komplex – också när det gäller business.

Det här temat vore värt att jag spinna vidare på, men det får bli en annan gång. Nu vill jag istället lyfta fram det som i efterhand framstod som en självklar personlig behållning av konferensen – en enkel insikt: Konferensen handlade om undervisning och samlade olika slags läroinrättningar. Trots det, så var det ovanligt tydligt på just den här konferensen att alla bidrag i lika hög grad aktualiserade forskning och inte enbart undervisning. Undervisningens innehåll (och även dess form) förändras och utvecklas av forskning. Det visade exempelvis Vanessa de Oliveria Andreottis bidrag. En gransknings av undervisningspraktiker och erfarenheter visar på intressanta resultat – som också är relevanta för ämnet interkulturell kommunikation. Det för med sig att ämnet bör förändras. Å andra sidan visade flera inlägg att samspelet mellan forskning och undervisning också sker i andra riktningen. En väl upplagd undervisning med inbyggda inlärningsprojekt som knyter tydligt an till samhälle och kultur kan också ge nya uppslag och realiseras i relevant forskning.

Orsaken till att jag tar upp den här sidan av konferensen, dvs. det självklara sambandet mellan undervisning och forskning, är att det berör samma tema som min föregående blogg, dvs. hur forskningens villkor förändras och hur det här kan föra med sig nya utmaningar.

Humanistiska fakulteten har ekonomiska problem. Det är ett faktum som diskuterats på flera håll. Det betyder att HF på sikt strävar efter att söka lösningar och målsättningen är väl – får man hoppas – att försöka garantera en god balans mellan forskning och undervisning. Det här är alltså något som inte behöver ske enbart för att båda områdena är viktiga och har sin plats i ett universitet, utan för att de facto är mera beroende av varandra än många fina fraser lyckas artikulera.

En annan sak är att det strategiska interregnum som nu råder inom HF – dvs. oklarheten hur ”den ljusnande framtid” skall ordnas – betyder att vi är tvungna att vara försiktiga med att binda budgeten. Med andra ord finns det en uttalad försiktighet i förhållande till att tillsätta vikarier, anställa timlärare etc. Ämnena inom HF riskerar att på ett nyckfullt sätt förlora resurser för undervisning.

Det här är utan tvekan en ond cirkel. Utan att förringa de ekonomiska krav som HF måste leva upp till är det självklart att möjligheten till framtida produktivitet och resultat kan urvattnas. I kontrast till inbesparingssträvanden behövs det resursmässiga satsningar – konkreta utvecklingsprojekt – genom vilka det intima samspelet mellan undervisning och forskning får ännu större utrymme. Så som det ser ut nu – blir möjligheterna mindre.

Och här undrar jag om det ändå finns skäl att redan här kort återkomma till de perspektiv som prof. Vanessa de Oliveria Andreottis visade på. Kan det finnas något meningsfullt att hämta med tanke på HF:s forskningsframtid om man väljer att inte endast följa den kurs som nu är utstakad av universitetens styrmekanismer för produktivitet – utan att granska dessa kritiskt och istället söker nya former och modeller för produktivitet. Nej, jag har ingen klar bild av vad det skulle innebära, men i alla fall visar min erfarenhet från konferensen senaste vecka att ämnesmässiga förändringar och utvecklingsmöjligheter kommer inifrån – från erfarenheter i gränsområdet mellan undervisning och forskning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *