PISA och tolkande läsning

Ria Heilä-YlikallioAlla som forskar undervisar och alla som undervisar forskar, säger vi vid vårt universitet. På så sätt garanteras en på forskning baserad, hög utbildning. En mycket stor del av de studerande som lämnar vårt Åbo Akademi med examen i hand blir lärare. Den här bloggen handlar om utbildning av lärare i modersmål och litteratur, det kanske mest svenska uppdrag i vårt svenska Finland som genomförs i samarbete mellan HF och PF.

Resultaten av OECD:s internationella utvärderingar av elevprestationer diskuteras synligt i medierna. Dessa PISA-utvärderingar har inget med den vackra staden i Italien att göra, utan benämningen kommer från Programme for International Student Assessment. Vart tredje år är olika färdigheter i fokus, och åren 2000 och 2009 har fokus legat på PISA-literacy, dvs. läsförståelse.

Ingen har kunnat undgå att våra finländska 15-åringar placerar sig på den absoluta världstoppen i dessa läsförståelseundersökningar och att de finskspråkiga eleverna presterar bättre än de svenskspråkiga. Observeras bör också att de svenskspråkiga presterar bättre än sina systrar och bröder i de övriga nordiska länderna. Skall man alltså svara på frågan vem som läser bäst på svenska i Norden är svaret: De finlandssvenska ungdomarna!

Det är sedan en annan sak att bäst och bättre än är en tråkig retorik. I Katainens regeringsprogram från 22.6.2011 står det på s. 34 bl.a. att ”regeringen har som mål att göra finländarna till världens kunnigaste folk fram till år 2020” och vidare att ”finländarna Norgeska placera sig i täten bland OECD-länderna i fråga om centrala jämförelser av ungdomar och vuxna”. Här problematiseras det inte vilka kvaliteter som är viktiga att kunna men nog att man skall vara bäst. Eller åtminstone bättre än andra. Den retoriken har också av samhällsdebattörer och politiker använts i jämförelserna av finskspråkiga och svenskspråkiga skolor. Jag tänker att med att säga bäst eller bättre avser man samtidigt att någon annan ska vara dålig eller åtminstone sämre.

Men naturligtvis skall vi analysera och granska mönster i våra finlandssvenska PISA-resultat. Ett tydligt sådant är, att flickorna presterar mycket bättre än pojkarna. Här kan man fundera på om pojkarna överhuvudtaget får visa vad de kan? PISA-literacy mäter varken muntliga färdigheter, skrivande eller datorhantering. Ett annat resultat som vi insåg redan i PISA 2000 är, att våra finländska ungdomar verkar vara oerhört bra på krass läsförståelse, men inte alls lika bra på en tolkande, reflekterande läsning. En sådan läsning som går bortom textens konkreta nivå och där tolkningen hittas mellan raderna. Detta har vi modersmålsdidaktiker och forskare varit mycket engagerade i och åtgärdat på svenska genom att ta fram nya läromedel i litteratur för elever i åk 1-6 och ordnat fortbildningskurser för klasslärare som de facto handhar 80% av all modersmålsundervisning i den grundläggande utbildningen. Klasslärarna har ett synnerligen viktigt uppdrag och eftersom de alla inte har modersmål och litteratur som biämne i sin examen, behöver de högklassiga läromedel, didaktiska lärarhandledningar och forskningsbaserad fortbildning som stöd. Hittills har närmare 200 lärare i Svenskfinland gått på den längre eller kortare fortbildningskursen Språkets magiska maskin – konstnärliga lärprocesser i modersmål, litteratur, bildkonst och drama arrangerad av CLL. På kurserna tolkas texter genom olika konstformer och nycklar till undervisning i reflekterande läsning hittas. Lärarnas reflektioner ger även material för vidare forskning inom språk- och kulturvetenskapernas didaktik.

En modersmålslärarexamen – ämneslärare i modersmål och litteratur – byggs upp av tre centrala akademiska ämnen: 1. svenska språket, 2. litteraturvetenskapen och 3. pedagogiken. För att få undervisa i åk 7-9 måste modersmålsläraren, förutom en magisterexamen, ha minst 60 sp i alla tre ämnen dvs. i svenska och litteraturvetenskap som avläggs vid HF och i pedagogiska studier för lärare som avläggs vid PF. Modersmålsläraren kan vara antingen filosofie- eller pedagogie magister, beroende på studievägen. För gymnasiebehörighet krävs därtill fördjupade studier i minst ett av undervisningsämnena, dvs. svenska eller litteraturvetenskap.
Modersmålsundervisningen baseras enligt läroplansgrunderna på ett så kallat vidgat textbegrepp, som innebär att texterna kan vara fiktiva eller faktabaserade, handskrivna, tryckta, grafiska eller elektroniska. I detta vidgade textbegrepp ingår alltså förutom skrivna och talade texter även medietexter, ljud, bilder och kroppsspråk och kombinationer av dessa. En modersmålslärare behöver alltså en synnerligen bred och djup kunskap om olika typer av texter. Ofta hänvisar man inom den internationella forskningen till multimodal teoribildning i dessa sammanhang. Många av de nordiska modersmålsdidaktiska forskarna som häromveckan sammanstrålade på konferensen Literacy en modersmålsdidaktisk utmaning i Tønsberg i Norge sysslade med forskning inom medier vid sidan av läsning, skrivning, flerspråkighet och läromedel.

Modersmålslärarutbildningen vid Åbo Akademi sker genom ett gott och målmedvetet samarbete mellan HF och PF. Vi har en helt klar ansvarsfördelning. Kollegerna vid HF sköter ämneskunskaperna i svenska och litteratur medan kollegerna vid PF sköter ämneskunskaperna i pedagogik. Tre ämnen med nytillträdda professorer och aktuell forskningskunskap samverkar också inom ramen för det samhällsansvar vårt universitet har. Här syftar jag på kvaliteten i den svenska skolan. Av alla jobb i världen måste väl klass- och modersmålslärarna i den svenska skolan i Finland ha en högtstående utbildning i modersmål och litteratur.

UKM fördelar medel till universiteten och ger universiteten förtroende att fördela medlen internt. Nu följer vi med spänning med hur vårt universitet prioriterar. Skall HF och PF också i fortsättningen i samarbete utbilda modersmålslärare med digra kunskaper i svenska, litteratur och pedagogik? Eller menar vårt universitet att till exempel litteraturvetenskapen är ett passande ämne att spara in på? För närvarande föreligger ett hot om att inte återbesätta lektoratet i litteraturvetenskap vid vårt svenska universitet i Finland, Åbo Akademi.

Vilka signaler skickar detta om ansvar för kvalitet i den svenska skolan i Finland?

PS. Tack till fotografen i Köpenhamn, Melker Ylikallio och till författarkollegan och illustratören av lärarhandledningen Sjutton stigar att trampa upp, Hannah Kaihovirta-Rosvik.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *