När man följer med den allmänna samhällsdebatten får man lätt intrycket att Finland är ett land fyllt med arga, besvikna och framför allt rädda människor. Människor som tar ut sin frustration på allt som upplevs som annorlunda och avvikande från normen. Ett land i norr där homosexuella eller människor från andra länder icke skall göra sig besvär. Här skall familjer bestå av två vuxna, vita, rejäla finländare med i snitt 1.8 barn per familj, en sund kristen hållning, fosterländsk anda och inte för mycket finkulturell tjafs.
Hösten har bjudit på flera häpnadsväckande utspel av detta slag. Först ut var den nyinvalda riksdagsledamoten från Viitasaari. Sågägaren Teuvo Hakkarinen föreslog i ett ögonblick av genialitet att vi bl.a. borde skicka alla homosexuella till Åland. Det blev så klart ett himla hallå och frågan vem som egentligen borde känna sig förolämpad – ålänningarna eller finlands homosexuella – seglade upp som ett pikant diskussionsämne. Slutet gott allting gott. Elisabet Nauclér bjöd in Hakkarinen till ett första besök i paradiset och Finlands homosexuella politiker nr.1, presidentkandidat Pekka Haavisto besökte Viitasaari och hann med så väl en inspektion av Teuvos sågklingor som ett besök på den lokala puben.
Den andra skandalen stod riksdagsledamot Pentti Oinonen för när han avstod från att delta i Tarja Halonens sista självständighetsfest med en motivering av det färgstarka slaget. Festen på slottet hade enligt hans smak utvecklats till homodans. Istället föredrog han att fira Finlands självständighet som en sann man av folket, fastklistrad framför tv-rutan. Frågan är hur många homosexuella par han lyckades spana in. Själv märkte jag inte av någon förskräcklig rusning. Men tydligen anser herr Oinionens att omkring en halv procent öppet homosexuella gäster sätter en allt för stark prägel på denna högtid.
Hur representativa är egentligen herr Hakkarinens och herr Oinonens uttalanden? Enligt färska europeiska mätningar anser tre fjärdedelar av finländarna anser att homosexuella skall ha frihet att leva sina liv som de själva önskar. En fjärdedel förhåller sig skeptisk, men faktum är att en stor del av dessa inte har en tydligt utmejslad åsikt och endast 4 procent är helt negativa till saken. Intressant är även att en klar majoritet av de som röstar på Sannfinländarna förhåller sig positivt till homosexuellas fria levnadsval. Någon stor och utspred intolerans verkar alltså inte finnas bland vanliga, rejäla finländare, vad vissa personer än hävdar.
En jämförelse med andra europeiska länder visar ändå att Finland hamnar i ett tomrum mellan öst och väst. Riktar vi blickarna till den estniska grannen i söder är toleransen gentemot homosexualitet nere på drygt 40 procent. Tar vi båten över Östersjön stiger siffrorna till 90 procent.
Fakta talar sitt tydliga språk. Oinonens och Hakkarinens utspel har inte något brett stöd bland folk i allmänhet, inte heller bland sitt partis egna väljare. Men om vi anlägger den referenspunkt som många föredrar och ser Västeuropa som den sfär där Finland hör hemma är det uppenbart att något är fel. Finlands balansgång mellan öst och väst har långa traditioner. En tradition som inte enbart handlar om säkerhetspolitiska överväganden utan även om värderingar. Finland står med en fot i vartdera lägret.
Även publicerad i VN 18.12.2011