Utsikt från Bloomsbury

Peter NynäsJag har tillbringat en tid i London – i Bloomsbury – för att arbeta med olika aktuella projekt. Ungefär hälften av det som fanns på min lista hann jag med, men det har jag vant mig vid. Jag är något av en tidsoptimist, men kapitlen till en antologi inom temat religion, kön och sexualitet är genomgångna och introduktionen utarbetad med en kollega från Nottingham University. Manuset kan snart skickas till förlaget Ashgate. Jag hann också med några planeringssessioner för ett nytt antologiprojekt med en kollega från King’s College. En del av tiden gick till att läsa och skriva utlåtande om en avhandling som granskar synen på religiös och kulturell pluralism i norska läroplaner och motsvarande dokument.

Det är inte första gången jag sitter i London och arbetar, men det väcker motstridiga känslor inom mig. Jag minns att jag tidigare förhöll mig oförstående och kanske till och med ironisk till professorer som ibland arbetade på det här sättet. Jag kunde tycka att det verkade snobbigt. Och jag har inte svårt att idag förstå varför. Det här arbetssättet animerar nästan en karikatyr av forskaren – mannen – djupt försjunken i sitt eget storslagna ego.

Mänsklighetens historia är fylld av sådana män och idealiserade bilder av dem. Det var mycket lätt att se när jag nu förstå gången gav mig tid att besöka British Museum. Mängden av statyer som fyller hall efter hall tecknar en i längden både roande och oroande bild av mänsklighetens historia som en historia av förstenade tänkande män.

Jag är mycket kritisk till bilder av forskning som på det här sättet dryper av kön, individualism och makt. Men i viss mån är jag idag mera ödmjuk vad gäller vissa element i bilderna. Och i förhållande till den samtid jag är en del av är jag till och med helt av annan åsikt. Vissa bitar är värdefulla.

Jag har märkt att jag den senaste tiden på ett indirekt sätt varit mycket upptagen med frågan om vad humaniora är eller borde vara. Orsaken till det här är förstås de frågor som under året väckts om hur humanistiska fakultetens framtid borde se ut. På grund av nya ekonomiska ramar för den akademiska verksamheten tycks frågorna nu ha en helt annan tyngd än tidigare arbeten med strategier och profileringar. Speciellt upptagen har jag varit av frågan om humanioras samhällsrelevans. Vad kan humaniora bidra med när vi inte kommer att bota cancer? frågade en journalist nyligen.

Svaren till en sådan fråga är förstås många – och bör så vara – men själv tycks jag alltid landa i en och samma tanke. Humanioras främsta uppgift är att hjälpa oss att förstå vår samtid och den historia den vuxit fram ur. Det handlar med andra ord om att humanioras uppgift är att tillhandahålla nyanserade representationer – dvs språk och bilder – som vi kan samlas kring på kulturell och samhällelig nivå. Hur vi människor förhåller oss till vår omgivning och de saker vi gör och inte gör är helt beroende av sådana representationer.

Det här är kanske något av en självklarhet och jag måste här lämna flera viktiga aspekter onämnda. Men – jag vill lyfta fram och betona ordet nyansering. Nyansering kräver tid. För att kunna lära oss själva och andra att se olika färger i t.ex. en bild måste vi låta blicken vila tillräckligt länge. Och vi måste också låta andra föra vår blick och hjälpa oss se sådant som vi själva aldrig kanske kunnat upptäcka. Vi kommer med andra ord aldrig förbi eftertankens och samtalets betydelse i humaniora.

Ifall samtidens krav på produktivitet och effektivitet inom akademin får löpa amok utan konkreta motkrafter så urholkas i min mening humanioras möjligheter. Vi får istället en form av massproduktion där det inte finns rum för nyansering. På en samhällelig och kulturell nivå är det här farligt. Istället för att humaniora öppnar vår samtid för oss – hjälper oss att hela tiden se mera – så tillsluter den våra möjligheter. Det begränsar våra sätt att relatera och handla.

Den idealiserade bilden forskaren – mannen –  djupt upptagen av sitt eget storslagna ego är en mycket problematisk bild och får gärna utvecklas till en karikatyr så att dess muskler förlorar sin styrka. Men – det finns delar av bilden som vi behöver bevara. Från min tillfälliga utsikt i London har jag blivit allt mera övertygad om att humanioras roll och betydelse idag står och faller med möjligheter till eftertanke och samtal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *