Bättre pengar och sämre pengar

Olav EklundDet var inte så länge sedan, bara för några decennier sedan, som man ansåg att extern finansiering till forskning var något suspekt. En extern finansiär kan hända hade ett eget motiv med finansieringen. Finansiären kanske ville ha en utredning för det egna företaget. Ve och fasa! Riddarna av den fria forskningen sålde sin själ till mammon och gjorde uppdragsforskning!

Det var då det. Nu är det mer regel än undantag att professorers huvudsakliga uppgift är att ragga extern finansiering till forskning (professorer som är valda utgående från den bästa kompetensen lärostolen förutsätter och pedagogisk förmåga).

Att söka extern finansiering är en vetenskap i sig. Det finns olika sorters pengar med i spelet. Det här spelet är mer komplicerat än om Finland hade två valutor, mark och euro. I det akademiska finansieringsspelet finns bara en valuta, euro. Men beroende på från vilken källa euron är genererad  är den värd olika mycket. Vissa euro ger bonus, andra inte.

För en icke insatt kan det här te sig aningen kryptiskt, men det är vardag i universitetsvärden vars verksamhet baseras på resultatansvar. För att det ur ett externt finansierat projekt ska kunna räknas ett nyckeltal, dvs. ett tal som fungerar som en parameter vid uträkningen av en enhets basfinansiering, ska projektet ha varit utsatt för nationell konkurrens eller bestå av internationella pengar. Med pengar utsatta för nationell konkurrens avses Finlands Akademiprojekt och Tekes-projekt. Med internationella projekt avses närmast EU-projekt. Det är allstå bara de här tre finansieringskällorna som är goda pengar.

Det finns en mängd filantropiska stiftelser som finansierar universitetsforskning. Många av dessa är nischade för specifika forskningsområden. Om du forskar i t.ex. tillämpad geologi, så säger förnuftet att du ska söka medel från en fond vars syfte är att stöda tillämpad geologi, inte en fond där din ansökan tävlar med en massa andra ansökningar från andra ämnen. Men, detta förnuftsbaserade beteende, att söka resurser där de står att få, ska vi alltså inte syssla med i den akademiska värden – vi ska söka pengar som är svåra att få, för då blir universitetet belönat med bonuspoäng.  Det finns alltså bättre pengar och sämre pengar.

I fortsättningen är det förstås en skillnad mellan doktorander och forskare som finansieras med bättre eller sämre pengar. Forskare med bra pengar har rätt till alla de förmåner som en anställd vid ett universitet har såsom som pensionsavgifter, arbetsplatshälsovård, semesterersättning etc. Forskare med dåliga pengar, alltså stipendieslavarna, räknas ibland som personal (då det gäller publikationer och examina) men för det mesta inte – de har inte ens rätt att få hjälp med installering av ny programvara i sina datorer.

Till saken hör att man som professor inte får ansvara över fler än ett Finlands-Akademiprojekt åt gången. Tekes-projekt är närmast till för naturvetenskap och teknik. Alla som haft ett EU-projekt vet att man tänker noga efter huruvida man vill ha ett annat eftersom EU-projekt är administrativa monster som kan döda vilka kreativa ideér som helst. Det betyder att om jag ska ha en kontinuerlig produktion av doktorer är jag tvungen att söka sämre pengar till en del av dem. Jag blir tvungen att indela forskarna i kast, ett dilemma som ingen tycks bry sig om att lösa. Men så lär det vara i Indien också, kastväsendet är förbjudet i lag, men genomsyrar samhället ändå.

På frågan om det finns något som tyder på att forskning gjorda på bättre pengar ger bättre forskningsresultat än forskning gjorda på sämre pengar finns det inga svar – det är nu bara så här det räknas, basta! Man kan undra varför!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *