Skenbara storhetens vansinne eller skenbart storhetsvansinne

Tapio SalmiEn fusionsvåg har svept över våra städer och kommuner: mycket pengar har sparats och och ännu mera kommer att sparas, så sägs det, trots att alla direktörer från de gamla och nya strukturerna sitter vackert kvar på sin plats. En ny fusionsvåg är på kommande. Stort skall det vara i vårt lilla land.

Universiteten och yrkeshögskolorna har upplevt något liknande. Självständiga handelshögskolor försvann – utom en av dem – i den senaste fusionsvågen, som svepte över högskolevärlden. I några fall var fusionerna säkert mycket motiverade, såsom sammanslagningen av Åbo universitet och Åbo handelshögskola och kanske också grundandet av det nya östfinländska universitetet genom en sammanslagning av Kuopio och Joensuu universitet. Denna fusion blev dock ofullständig, eftersom Villmanstrands tekniska universitet vägrade att delta. Fusionen mellan Uleåborgs universitet och Lapplands universitet kunde inte förverkligas, eftersom Lapplands universitet sade ’nej tack’ av förståeliga skäl: en sammanslagning av David och Goljat skulle i det långa loppet ha lett till att utbildningar och funktioner skulle ha flyttats från Rovaniemi till Uleåborg -i kostadseffektivitetens namn. Det lappländska campuset skulle ha fått en dödsdom, som skulle ha förverkligats inom 10-20 år. Denna farhåga kan inte påvisas vetenskapligt, men den existerar. Objektiva fakta allena avgör inte: för att en fusion skall lyckas, skall den ske i en atmosfär av ett ömsesidigt förtroende.

Statsmaktens dröm var också att sammanslå Jyväskylä och Tammerfors universitet. Ett snabbt besök till respektive universitetens hemsidor visar tankens omöjlighet: Jyväskylä universitet satsar starkt på forskning på internationell toppnivå och lyfter fram sina framstående forskningscentra, spetsenheter i forskningen, akademiprofessorer och FiDiPro-professorer. Tammerfors universitet har en helt annan profil: det vill vara ett universitet med en stor utbildningsvolym. Ett universitet som eftersträvar en global spetsnivå inom forskningen vill inte bli fusionerad med en instititution som har annorlunda huvudmål i sin verksamhet.

Varför skall Åbo Akademi och Åbo universitet aldrig fusioneras? Vi alla vet orsaken: den dagen som en dylik sammanslagning skulle ske, skulle Åbo Akademis identitet som ett finlandssvenskt universitet försvinna omedelbart. Jag vågar påstå att första dödstecken skulle ses (läs: höras) under den första dagen efter fusionen: administrativa möten skulle pågå enbart på finska, eftersom det alltid finns någon i gruppen, som inte kan tillräckligt svenska; så enkelt är det. Åbo Akademi kan endast överleva som en helt självständig och separat institution.  Endast enspråkiga svenska institutioner kan garantera en levande tvåspråkighet i vårt land. Vi har ett gott samarbete med grannen, speciellt i forskningen, men behåller Åbo Akademis identitet och självständighet.

Jag läste nyligen en intervju av rektor för yrkeshögshögskolan Arcada, där han spekulerade om en sammanslagning av yrkeshögskolorna Novia och Arcada. Helsingfors och Vasa skall vara de centrala yrkeshögskoleorterna i Finland, stod det i intervjun. Sydvästra Finland skall inte spela någon roll i detta spel, kunde man läsa mellan raderna. En fusion av Arcada och Novia skulle ha ödesdigra följder, påstår jag. Utbildningar i Åboland skulle så småningom läggas ner och/eller flyttas och Österbotten skulle betraktas som filial till det stora och mäktiga huvudstadsområdet. En alternativlös makt- och utbildningskoncentration i Helsingfors skulle vara resultatet. Yrkeshögskolarna skall ha en stark regional prägel och identitet. Erfarenheten visar, att man undertecknar sin egen dödsdom, då man frivilligt ger makten till huvudstaden.

Skulle det äntligen vara dags att låta sakfrågorna avgöra i alla världens fusionsdrömmar? Enheter som är stora på papper, är nödvändigtvis inte effektiva i praktiken, eftersom administrationen kompliceras, extra mellansteg introduceras i processerna och risken att att en del av personalen är ineffektiv ökar – ett exempel på detta är rikets många statliga forskningscentra med tusentals forskare, som inte alls kan tävla med universiteten vad effektiviteten (läs: publikationer/person/år) beträffar.

Det skulle vara dags att ta itu med en verklig rationalisering och bli av med den skenbara storhetens vansinne. Storhetsvansinnet är inte skenbart.

Tapio Salmi

Lämna ett svar