Universitetet är onekligen en miljö full av paradoxer. I denna konservativa och många gånger tungrodda miljö skall hjärnor gå på högvarv och prestera ny viktig kunskap. Men förutom febrilt verksamma hjärnor som presterar kunskap som leder mänskligheten till nya höjder skall vi även utbilda framtidens hopp. Studenterna skall lotsas igenom en utbildning av hög kvalitet och komma ut på andra sidan fyllda med på forskning baserad kunskap, förmåga till självständigt tänkande och gärna kryddade med en ordentlig dos allmänbildning. Och inte att förglömma universitetens tredje uppgift; förmedlingen av kunskap till omvärlden, gärna i komprimerad, förenklad och lättförståelig form.
De tre målen verkar på papper väl förenliga. Aktiv forskning och förmedling av den samma till studenter och det omgivande samhället. Universitetens resultatnycklar bygger också på de två tyngsta delarna. På en övergripande nivå tycks alltså allt vara frid och fröjd och fakulteterna, institutionerna och personalen kan via sina prestationer inom så väl forskningen som undervisning och handledning skapa en ekonomiskt hållbar situation.
Faktum är dock att belöningssystemet på individnivå talar ett helt annat och betydligt mer snedvridet språk. Om du som forskare skall klara av att avancera, eller ens hålla dig kvar på banan är det i princip bara en sak som räknas; nämligen forskningsmeriter. Nu vill säkert någon protestera. För att utnämnas till professor eller akademilektor krävs meriter även inom undervisning och handledning. Visst stämmer det. Grundläggande kriterier måste uppfyllas och erfarenhet (gärna med goda resultat) bör kunna uppvisas. Men när det väl gäller är det publikationer och forskningsmeriter som avgör.
Att vara forskare med mål att avancera kan egentligen liknas vid entreprenörskap. Vi leder vår egen lilla firma där resultatet hänger på den egna förmågan att publicera, söka pengar, bygga nätverk. Om prestationerna uteblir går firman omkull. Det blir ingen fortsatt finansiering och sannolikt inte heller något ”fast” jobb. Och i den tuffa konkurrensen i filen som leder uppåt och mot anställning eller vidare finansiering är vi många som slåss om utrymmet. Vi har i och för sig trevlig under tiden och njuter av varandras sällskap och intellekt, men likväl är vi konkurrenter.
Den här entreprenören har inlett det nya året med att göra upp en strategi. För det här skall bli ett produktivt år i Bengtsson AB. Något som jag vet i förlängningen gynnar min kära institution. Men krasst sett gynnar det framför allt mig själv. Och mitt bidrag till studenternas förkovran och denna del av min institutions framtida finansiering är minst sagt bristfällig.
I Bengtsson AB bränns krutet framför allt på det som är karriärmässigt rationellt. Åtminstone inbillar jag mig ofta det. För om sanningen skall fram är den svagaste punkt i den här firman antagligen chefens oförmåga att säga nej och vilja att hoppa på allt känns lockande. Att jag ägnar en söndag kväll åt att plita ner dessa ord talar sitt tydliga språk. Men så har i och för sig inte mina år som en av universitetets många entreprenörer gett full utdelning ännu.