Det blev en ordentlig semester kring julhelgen i år. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget i det fallet, men i och med att vi hemma bytte den lilla 22’’ Tv:n till en Tv av dubbel storlek har min och min sambos soffpotatisidentitet vuxit sig stor och stark – så stark att jag lärde honom ordet soffpotatis på både svenska och finska. Project Runways färgsprakande glamour till trots – jag såg fyra program i rad i söndags! – känns det som om allt sakta men säkert blev gråare och dimmigare. Det här är inte nödvändigtvis något negativt. Det kan vara mysigt också, som när jag, min sambo och mina barn har filmkväll. Det gråa kan vara en behaglig fristad.
Det som jag kallar grått handlar alltså enbart om den enkla vardagen som kan kännas som en overklig kontrast till det som räknas av de riktiga bokförarna. Vi tenderar ju att tänka att det vardagliga och det som går obemärkt förbi inte är det riktiga livet. Det riktiga livet karaktäriseras ju ofta av fester och fyrverkerier – eller av slitande och utmanande arbetsinsatser. Det stora konturlösa området däremellan är inget man berättar om eller visar foton på.
Uppdateringar av Facebook statusar som lyfter fram den gråa vardagen är ofta meningsfulla just för att de framhäver kontrasten. Skriver man att man tillbringar en dag med att svappa mellan Tv-kanaler och surfa på nätet, betyder det ofta att man sex dagar innan ägnat sig åt mycket viktiga eller krävande saker och äntligen har en väl värd paus.
Men – men skall inte begå misstaget att tro att soffpotatislivet är ett interregnum. Egentligen är kanske bokförarnas ideologi om att det verkliga livet sker någon annanstans än i vardagen en föreställning som behöver nagelfaras. Och det har ju de facto skett: bl.a. har vi den feministiskt orienterade forskningen att tacka för det här. Den har bidragit till att kasta ljus över att en hel del signifikant kan synliggöras inom ramen för det vardagliga och det som inte rankas som vare sig personliga eller offentliga nyheter. Därmed har de kastat ett kritiskt ljus över själva indelningen mellan det vardagliga och alla dess kontraster – och den skillnad vi gör mellan det privata och det offentliga. De här distinktionerna går in i varandra.
Jag vill påstå att en stor del av forskningen inom kulturämnena vid HF står i stor tacksamhetsskuld till den här förändringen. För religionsvetenskapen har den här förskjutningen mot det vardagliga varit viktig. Få vetenskapsområden har gett så stor prioritet åt det normativa som studiet av religion; det tog länge innan man kunde tänka sig etnografiska studier av kristendomen i väst eftersom det bara behövdes för ’de andra’ religionerna och kulturerna. Därför har det funnits en stor blindhet inom det här området. Man har förbisett frågan vad som sker bortom den verklighet man hoppas på eller vill se.
När den här frågan väckts och har det ofta lett till att man omvärderat det som sker inom det vardagliga. Det kan betyda att det sakta men säkert växer fram en insikt om att sådant som man tänkt på som ’obskyra praktiker och tankar’ och som ofta hört till det man möter inom det privata och offentliga rummet kanske är ganska typiska för människor i allmänhet. För många kristna är tro på spöken och änglar eller tankar om pånyttfödelse viktiga ankaren i deras liv – även om de inte är det för kyrkan – parallellt med att man håller ett vetenskapligt och sekulärt synsätt högt. Den här sidan av religionernas verklighet karaktäriseras inte av systematik, rationalitet eller koherens, men det betyder inte att den är avart på något sätt. Tvärtemot är den kanske både vanlig, dynamisk och även konstruktiv. I det här sammanhanget är samspel och dialog mellan religioner kanske inte något problem.
Andra exempel handlar kanske om att man märker att det vardagliga inte är ett interregnum och ingen fristad utan att den genomskärs av politik, förväntningar och normer. Temat religion och sexualitet kan här vara ett bra exempel. För många med HBT-identitet har de känslor och tankar som vi närt i det privata inte bara censurerats från det offentliga och hänvisats till det strikt privata – Vilken tonårig bög eller bisexuell har gått på skolgården och skrutit med sin kåthet? I det här sammanhanget är de ’privata’ känslorna och tankarna därtill koloniserade av det offentliga, av andra känslor som skapar skam, skuld, ångest och inre konflikter. De härrör ofta från religionernas normativa fält.
Det privata och vardagliga är signifikant på flera sätt. Det kan hålla fram en bild för oss som inte stämmer överens med vad vi lärt oss om människor eller vad vi förväntar oss av dem. Och det kan finnas samhälleligt konstruktiva element inom det vardagliga och privata som är värda att göra normer och politik av. Men – vi kan också se hur det privata inte är något vi äger själva utan det byggs upp, åsidosätts, stöds, raseras, hotas av det politik och normer inom det offentliga.
Det här är som sagt inga nya insikter, men det krävs fortfarande en hel del kamp – även vid ÅA – för att den här typen av forskning skall fortleva, vara legitim och ges utrymme. Att jag fick ny Tv skedde till stor del tack vare att marknaden nådde in i min vardag och skakade om mig med ett fantastiskt erbjudande så där lagom på julannandag. Tyvärr tror jag inte att marknaden tjänar lika väl den sida som jag ovan kort pekat. Men vad den skevheten vad gäller marknaden för med sig på längre sikt kan man bara spekulera om.