För ett tag sedan satt en grupp och funderade på hur man definierar ett stort ämne vid ÅA. Frågan kan te sig enkel om man spontant ska svara på den, men så fort man börjar syna frågan närmare blir den ganska komplicerad. Vad ska man ta i beaktande då man ska definiera ett stort ämne? Är det antalet huvudämnesstudenter? Är det antalet studiepoäng ett ämne presterar? Är det antalet doktorer? Är det antalet kandidater och magistrar? Är det antalet publikationer? Är det mängden utexaminerade som snabbt kommer in på relevant arbetsmarknad? Är det antalet personal? Eller ska man mäta ROI (return of investment) per enhet? Eller är det den gamla jargongen som avgör?
Har ett ämne många huvudämnesstudenter i förhållande till personalstyrkan blir forskningen lidande. Professorn eller professorerna kan inte agera resande projektraggare om hen måste handha stort utbildningsansvar i form av kurser och handledning. Det går alltså att skjuta ned en enhet med bra genomströmning av studenter som liten om den inte drar in stora projektmedel.
Vissa ämnen kan få massvis med studiepoäng om de ger grundkurser som berör flera huvudämnen. Ser man t.ex. på filosofi och kemiämnena kan de te sig som stora om man endast räknar studiepoäng trots att antalet huvudämnesstuderande är litet.
Ett tag var det vikigt för undervisningsministeriet att universiteten skulle spotta ut doktorer, vare sig samhället behövde dem eller inte. Då det inte fanns lokalt intresse för doktorsstudier började många ämnen importera doktorander från andra sidan av världen. Då kunde ett litet ämne bli stort på doktorer. Importen av doktorander passar naturligtvis bättre för ämnen där inte språket eller regional kunskap (kulturell, politisk, natur) är det viktigaste.
Antalet kandidat och magisterexamina är ofta ett resultat av enhetens goda utbildning och handledning som avspeglas i låg avbrytarprocent eftersom studenterna är motiverade. För att detta ska lyckas bör enheten ha en kritisk massa av goda lärare så att det blir intellektuella resurser kvar för att sköta forskning och springa på möten.
Publiceringspolicyn varierar stort från ämne till ämne. En del ämnen kan få korta manuskript publicerade i peer-review serier efter en relativt kort arbetsinsats om förutsättningarna för den typens forskning finns inom universitetet. Andra ämnens journaler kräver ett bredare spektrum av metoder, vilket naturligtvis förlänger tiden för att publicering av resultat. Många ämnen är begränsade regionalt på grund av sin karaktär. Hur ska man t.ex. jämföra en publikation i nordisk historia på svenska eller en publikation i analytisk kemi? Ett ämne med många forskare publicerar naturligtvis mer än de med få forskare.
Arbetsmarknadsrelevans ligger tyvärr inte så högt i kurs när man mäter vad som är stort. Tyvärr blir många ämnen belönade för att de utbildar för en mättad arbetsmarknad. Men tyvärr är det så, att ofta går ett ämnes popularitet inte hand i hand med arbetsmarknadsrelevans.
För tillfället definierar Akademin ett ämnes storlek utgående från storleken på personalen. Men då räknas inte t.ex. heltids stipendiatforskare inte till personalen. En förbannelse som inte ändrats trots att decennierna flyter förbi. Stipendieforskarna bringar ära och pengar till universitetet då de disputerar, men behandlas som paria innan det – de är i princip rättslösa och klassas inte ens som personal. Nog är det konstigt. Jag har doktorander i forskarskolan, i Finlands Akademiprojekt och stipendiater, men alla sköter sitt arbete på exakt samma sätt. De duktiga stipendiatforskarna ger ÅA resurser genom undervisning och handledning, publiceringsverksamhet och Dr-avhandling, men som personal räknas det inte.
Storlek har väldigt lite att göra med effektivitet och arbetsmängd. Ett sätt att mäta effektivitet är att titta på return of investment (ROI). Då måste man dela ämnenas resultat med antalet undervisande personal eller antalet professorer. Att använda sig av ROI medför ofta gråt och tandagnisslan, bortförklaringar och mediebevakning. Det medför avundsjuka, pajkastning och annan osund traditionell akademisk verksamhet. Det går alltid att visa att man är störst och vackrast. Har ämnet inga examina hänvisar man till stor extern finansiering eller massiv biämnesundervisning som inte leder till examina.
Det som förefaller vara en god praxis är ty sig till gammal jargong. Man lever med en föreställning om vad som är stort eller litet, man bryr sig inte om siffror utan argumenterar med argument tagna ur luften. Ett ämne som genom hårt arbete jobbat upp sig från litet till större (då man ser på examina och extern finansiering) behöver nödvändigtvis inte bli identifierat som ett större ämne – låt dem hållas små, det är lättats så, verkar det som. Ämnen som tappar sin ställning vägrar att ge upp tjänster till växande enheter. Resultatet är hårdare arbete åt enheter med god genomströmning och mindre arbete åt enheter med mindre genomströmning.
Alltså går det inte att ens försöka definiera stora och små enheter. Vi kan kanske nöja oss med att konstatera att vi är ett litet universitet. Men även i ett litet universitet behöver vi en bredd, annars kan vi inte länge kalla oss ett bildningsuniversitet.
Upp till kamp mot allehanda framgångsnycklar som skapar dålig stämning bland landets intellektuella elit! Undervisningsministeriet ska sluta jämföra simpla statistiktabeller och i stället stiga upp och applådera universitetens vilja att vara samhällets bildningshärdar för landets och mänsklighetens framtid.