Leve PCC!

Tapio SalmiLeve PCC!

Processkemiska centret vid Åbo Akademi (PCC) hade i augusti 2013 sitt årsevenemang. Detta forskningscentrum grundades 1998 efter ingående vetenskapliga och strategiska diskussioner som hade initierats av professor Bjarne Holmbom. Bjarne representerade det skogsindustriella forskningsområdet vid vår fakultet, medan de övriga deltagarna, Mikko Hupa, Ari Ivaska och Tapio Salmi hade sin kompetens i material- och förbränningskemi, processanalytisk kemi samt teknisk kemi och reaktionsteknik. Vad var vi då, vad ville vi bli? Snart blev det klart att vi ska kraftigt intensifiera vårt samarbete, vår inbördes växelverkan. Gemensamma projekt hade visserligen funnits tidigare, även sampublikationer; de hade uppstått spontant, då forskare från Axelia- och Gadolinia-byggnader hade träffats och började diskutera forskning, men inget strategiskt samarbetsprogram existerade. I alla fall, fyra professorer samlades till ett gemensamt möte och konstaterade att någonting borde göras. Inte enbart för att förstärka samarbete på pappret, utan för att skapa ny forskning tillsammans, en ny plattform för växelverkan, inte bara så att ledarna träffas ibland och pratar och pratar, utan på en ny nivå, så att forskarna samarbetar på gräsrotsnivån, planerar experiment tillsammans, förverkligar nya visioner. Vad är det som sammanbinder oss, dessa fyra grupper, fyra laboratorier? Vi tillsammans utgör en bro från kemi till kemiteknik, från grundvetenskap till industriell tillämpning.

Det kan låta förvånande, men denna bro saknas vid flesta universitet i Europa och även i Amerika. Kemi och fysik i Europa var länge i globalt ledande position, men fascismens frammarsch i Tyskland för sjuttio år sedan ändrade situationen totalt: många framstående forskare flydde till USA, för att överleva. Det tog flera årtionen innan denna skada reparerades. Kemiingenjörsvetenskapen (chemical engineering) gjorde ett genombrott i USA, där stora namn som Amundson, Reid, Prausnitz, Aris, Thiele, Himmelblau och många andra utvecklade chemical engineering till en självständig vetenskapsgren. Samtidigt skapades en skarp gränslinje mellan kemi och kemiteknik. Många länder i Europa, speciellt Frankrike och Storbritannien följde detta mönster för utvecklingen. Kemiteknik ska basera sig på stringent matematisk modellering av kemisk-tekniska processer. Genombrottet blev möjligt tack vare en kraftig utveckling av numeriska beräkningsmetoder och datorer. Denna stora trend sammanföll med en kraftig expansion av den processtekniska industrin i Europa och Amerika. Allt bra; nya kemiska fabriker och oljeraffinaderier byggdes för att täcka behovet av en ökande konsumtion överallt i den industrialiserade världen. Nya produkter behövdes och accepterades av konsumenterna: plaster, läkemedel, tvättmedel, kosmetiska produkter, herbicider, pestider…

Oväntade utmaningar uppstod. Den alltmer matematiska grenen av kemitekniken blomstrade, men samtidigt tenderade den att bli i viss mån off side, eftersom industrin inte var kapabel att motta alla de nya teorier och modeller som utvecklades av det akademiska samfundet. En erfaren industriforskare anklagade mig en gång: Tapio, ni jobbar vid universitetet, löser enkla problem med ett ytterst raffinerat sätt, men undviker svåra, realistiska problemställningar…. Först tog jag illa upp, för jag var ung och känslig, men senare har jag förstått att hans kritik inte var helt obefogad.

Med tiden kom också den svarta sidan av den kemiska expansionen fram: komponenter som inte sönderföll i naturen, utan ibland t.o.m. förgiftade den. Det var klart att ett nytt paradigm måste skapas. Först talade man om grön kemi, men snart blev det klart att grön kemi allena inte är tillräckligt, utan den måste leda till grön, hållbar processteknologi, som utgår från förnyelsebara råvaror och ger produkter som nedbryts i naturen till ofarliga komponenter. Den rationalism, som skapats av klassisk kemiingenjörsvetenskap skall utnyttjas i denna gigantiska omvandling från ohållbar teknologi till grön teknologi.

Processkemiska centrets verksamhetsidé formulerades på basis av dessa tankegångar. Vi skulle kombinera en djupgående kemisk kunskap med de modernaste metoderna i kemiteknik för att bereda vägen för framtidens hållbara processer och miljövänliga produkter. Diskussionerna utkristalliserade i ett nytt koncept: molekylär processteknologi. Vad är detta, behövs det ytterligare nya slagord, eller är det fråga om kejsarens nya kläder?

Molekylär processteknologi innebär att man skapar en djupgående förståelse av processerna på molekylär nivå, kemisk nivå och utvecklar nya processer och produkter utgående från detaljerad kemisk kunskap. Många vetenskapliga forskningsmetoder ingår i begreppet, från laboratorieexperiment och teoretisk molekylmodellering till modellering av kinetik, termodynmik, transportprocesser och strömningsbilder. Ett alltför brett spektrum, kunde man påstå. Man måste dock komma ihåg, att allt detta tillämpas på industriella processer, till grund och botten är det fråga om industriella processernas kemi. Professor Jean-Claude Charpentier, som bl.a. har varit president för den europeiska kemiingenjörsorganisationen EFCE, karakteriserar detta med en triangel Processus – Procédés – Produits, där det första ordet syftar till molekylära processer, på vilka de industriella processerna och produkterna baserar sig. Senare blev Charpentier medlem av vår ledningsgrupp.

En forskningsplan utarbetades och skickades till Finlands Akademi 1998 för få status som nationell spetsenhet i vetenskaplig forskning. Konkurrensen var hård redan då; men vi lyckades komma till andra omgången i tävlingen. Sedan skulle finalisterna inspekteras mera noggrannt, och Finlands Akademi skickade en delegation till Åbo för att granska vår forskning och vår infrastruktur. Forskare, doktorander skulle intervjuas. Det var spännande; jag minns hur jag gav detaljerade direktiv: ni ska inte prata om problem, utan utmaningar (senare har detta blivit en modetrend bland politikerna!), våra utlänningar ska ha en framträdande roll i intervjuerna, för att demonstrera den internationella atmosfären.

Månader gick, och äntligen kom beslutet: vårt program hade accepterats och vi skulle bli en nationell spetsenhet fr.o.m. början av året 2000. Jubeln var stor. Vi gjorde det! Vi beslöt att börja omedelbart, redan 1999; första årsmötet hölls då och första årsboken gavs ut. En del forskare var förståss skeptiska: skall de endast bli en formell allians mellan fyra laboratorier, för att få resurser, ska det bli en styv och styrande takorganisation? Ledningen var övertygad att så skal det inte bli, utan ett vetenskapsforum, där man förverkligar forskningsprojekt tillsammas. Så blev det också. Vi har en mycket tunn och effektiv organisation: en ledningsgrupp som består av fyra professorer och en koordinator. Verksamheten stöds av en akademisk och en industriell expertgrupp. Vi beslöt att inte sammanslå de deltagande laboratorierna, utan deras ekonomiska och vetenskapliga autonomi bevarades. I stället fokuserade vi genast kraftigt på gemensamma forskningsprojekt, gemensam handledning av doktorander, effektivt utnyttjande av varandras experimentella infrastruktur, årsmöte, vetenskapliga workshops, vinterkollokvium, årsbok, inbjudna toppföreläsare (ett s.k. distinguished lecturer –serie).

Med åren har PCC vuxit kvantitativt och utvecklats kvalitativt. 2010 ordnade Finlands Akademi en heltäckande evaluering av kemiska vetenskaper, inklusive kemiingenjörsvetenskap i Finland. Forskargrupperna vid PCC fick genomgående det högsta vitsordet ’excellent’ av den internationella panelen. Vid årsseminariet den 29 augusti 2013 konstaterades att PCC är starkare än någonsin. Under året 2012 publicerades 125 vetenskapliga originalartiklar och 10 doktorsavhandlingar försvarades. Två av centrets professorer har haft akademiprofessorsbefattningen, som är ytterst hårt konkurrerad – endast ca 5% av alla ansökningar accepteras. Otaliga nationella och internationella pris har kommit till centrets forskare. Vi organiserar aktivt internationella konferenser; höjdpunkten var den största europeiska katalyskonferensen EuropacatVIII i augusti 2007 i Åbo Mässcentrum, med 1500 deltagare från alla världsdelar. Nobelpristagaren Grubbs var en av plenarföredragshållarna och kulturminister Wallin hedrade med sin närvaro.

Får man skryta på detta sätt? Enligt den gamla finländska och nordiska traditionen inte, men i dagens värld har det blivit en nödvändighet. Det är svårt för mig, men man uthärdas med åren. Jag tror att PCC har bidragit till utvecklingen av kemi och keminingenjörsvetenskap med ett fantasifullt och innovativt grepp, med högklassiga forskningsresultat och genom att utbilda högtkvalificerade forskare som har spridits över vårt jordklot. PCC fortsätter – leve PCC!

Tapio Salmi
Akademiprofessor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *