Jakten efter forskningsfinasiering

Johanna MattilaJag var nyligen med i ett konsortium som sökte pengar från s.k. BONUS-program som finansierar tvärvetenskaplig Östersjöforskning. Vid utgången av ansökningstiden hade 48 internationella tvärvetenskapliga sammanslutningar ansökt om 101 miljoner euro. Det  fanns sammanlagt 15 miljoner euro att delas ut. När medelbudgeten enligt finansiärerna kommer att ligga på ca 2-3 miljoner euro per projekt, kan man snabbt kalkylera att 5-7 ansökningar kommer att få ett glädjebudskap under juli månad då besluten offentliggörs. Omvänt betyder det här att 41-43 konsortier eller 85-90 % av sökande blir utan pengar.

Jag uppskattade också att ifall två personer på alla 328 potentiella partnerorganisationer har jobbat en månad var för den gemensamma ansökan, motsvarar den sammanlagda arbetsinsatsen för de inlämnade ansökningarna ca 5 miljoner euro. Alltså en tredjedel av den summa som totalt finns att dela ut. Hur mycket riktig forskning skulle man redan ha kunnat åstadkomma med den summan? Dessutom var det här bara en utlysning. De flesta forskare som deltog skriver säkert två-tre ansökningar till det här året, och nästa, och nästa… Varje ofinansierad ansökan som har kostat i arbetstid är ju egentligen ett minusresultat, eftersom riktiga forsningsresultat kommer att utebli för den tid som det tog att skriva ansökan. De flesta firmor skulle gå i konkurs med så här dålig företagsstrategi.

Ibland känns forskarvärldens vardag och realiteter rätt absurda. Är det säkert att enbart med den här typen av stenhård konkurrens och stora personliga investeringar (läs risktagningar med dåliga odds) av enskilda forskare samhället får bra forskning? Jag har inte sett så många undersökningar gjorda på det här temat. Jag är inte heller så säker på att det nuvarande sättet är det bästa möjliga.

Jag har sett spelet även från andra sidan, ur finansiärperspektivet, då jag har fungerat som sakkunnig vid ett flertal stora utlysningar i Sverige. Det normala där och antagligen gällande de flesta forsningsprogram och –utlysningar är att man relativt lätt kan särskilja ca 30-50 % av ansökningarna till en grupp som är klart sämre än resten. Det finns också kanske 2-3 riktigt bra ansökningar som i sin tur skiljer sig klart åt det andra hållet. Sen blir det svårare. I slutändan brukar man sitta med dubbelt-tredubbelt flera riktigt bra ansökningar än vad man har pengar att dela ut. Den sista gallringen bland dessa goda ansökningar brukar inte ha så mycket med vetenskaplig kvalitet eller renodlad objektivitet att göra utan snarare gäller det personlig smak hos sakkunniga och ibland också forskningspolitiska ställningstaganden. Mindre fint kunde man kanske kalla proceduren till ett lotteri också.

Det är ju oftast inte bara sökande själv som har sin arbetskarriär på spel i jakten efter forskningsfinansiering. Det här lotteriet drabbar kanske ännu tyngre de yngre forskare som oftast har projektanställningar på ett par år i en grupp som leds av en mera erfaren forskare som också ansvarar för finansieringen. I själva verket liknar ju deras, och även projektledarnas, verklighet en situation på arbetsmarknaden där man ständigt med ett-par års mellanrum tvingas att utföra samarbetsförhandlingar. Vilka andra yrkeskategorier skulle tillåta en sådan vardag utan mycket skrik och fackförbundens påtryckningar?

Ligger det nånting masochistiskt i forskarnas natur när vi gång på gång vill utsätta oss i den ytterst stressiga och osäkra situationen som skrivandet av ansökningar innebär? Eller brinner alla forskare så mycket för sin vetenskap att all osäkerhet och världsliga uppoffringar väger lätt? Eller är det bara frågan om en tvångssituaton när man inte har hittat ett vettigare jobb åt sig själv? Jag vet inte säkert. Kanske det är frågan om en blandning av alla dessa. Men nu hinner jag inte mera fundera på det här. Det är dags att skriva en ny ansökan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *