Stormaktsambitioner och ekonomiska realiteter

Christer LindholmDet är i och för sig fullt förståeligt att Rysslands olagliga annektering av Krimhalvön och den ryska arméns vapenskrammel vid Ukrainas östgräns har väckt både oro och misstänksamhet, inte bara i Rysslands grannländer utan i västvärlden i allmänhet. Då små män med stora ambitioner väl börjat flytta gränser med hjälp av vapenmakt tenderar deras aptit nämligen att öka, i synnerhet om omvärlden nöjer sig med att stoppa huvudet i busken och hoppas på fred i vår tid. Det här har historien bevisat gång på gång, från Napoleon till den misslyckade lille målaren från Braunau-am-Inn.

Det skulle alltså vara farligt att underskatta Vladimir Putin och hans nya – eller snarare nygamla – aggressiva Ryssland. Det är emellertid lika farligt att, som just nu tycks vara fallet, överskatta det hot Ryssland utgör; överdrivna hotbilder kan nämligen lätt skrämma till passivitet och undfallenhet där resolut handling skulle vara av nöden.

Faktum är nämligen att Ryssland inte är, och inte heller har några realistiska förutsättningar att bli, en global stormakt av samma kaliber som det forna Sovjetunionen. Landet har visserligen en skräckinjagande kärnvapenarsenal, men vad konventionella vapen – pansar, artilleri, flyg och flotta – beträffar är den ryska militären vida underlägsen NATO:s samlade styrkor såväl kvantitativt som kvalitativt. Faktum är att Rysslands försvarsbudget, trots de senaste årens massiva satsningar på återupprustning, bara ligger på ungefär samma nivå som Storbritanniens. Och ärligt talat: om David Cameron plötsligt började dilla om att återupprätta det brittiska imperiet, hur många skulle då ta honom på allvar?

I teorin kan naturligtvis Ryssland naturligtvis fortsätta sin militära upprustning ända tills också dess konventionella styrkor kan mäta sig med NATO:s. I praktiken begränsas möjligheterna till en fortsatt upprustning ändå avsevärt av Rysslands verkliga akilleshäl – ekonomin.

Trots sina enorma tillgångar på energi och andra naturresurser är nämligen Ryssland en ekonomisk mellanviktare, med en bruttonationalprodukt som är aningen större än Italiens. Dessutom har Ryssland, på grund av att en så stor del av landets exportintäkter spenderats på militär upprustning, missat ett antal gyllene tillfällen att diversifiera sin produktions- och exportstruktur. Som en följd därav står exporten av energi och råvaror fortfarande för mer än 80 procent av Rysslands totala exportintäkter, vilket gör den ryska ekonomin extremt sårbar för fluktuationer i världsmarknadspriserna på olja och gas.

I dagens läge är EU visserligen, som en följd av kortsynta och illa genomtänkta energipolitiska beslut, kraftigt beroende av importerad rysk naturgas. Det ryska beroendet av den europeiska marknaden är emellertid ännu större: av Rysslands totala exportintäkter står exporten till  EU, vilken till största delen utgörs av energi, för drygt hälften. Om de handelspolitiska handskarna åker av på allvar kommer det alltså att svida betydligt mer i den ryska ekonomin än i den europeiska.

Och om den ryska ekonomin, som redan nu visar tecken på att stagnera, krisar till sig på allvar får Putin ytterligare ett problem på halsen, då den förhållandevis välmående medelklass som vuxit fram efter Jeltsintidens ekonomiska och sociala kaos ser sitt nyvunna välstånd gå upp i rök. I dagens värld kan nämligen inte ens en auktoritär regim (med undantag av helveteshålet Nordkorea) förlita sig enbart på förtrycksapparatens käppar för att hålla sig kvar vid makten; den måste också kunna leverera en tillräcklig mängd morötter, allra helst med en klick smör på. Den här lärdomen, som Hugo Chavez’ arvtagare i Venezuela just nu håller på att inhämta den hårda vägen, har knappast gått Putin förbi.

Om Putin väljer att fortsätta sin aggressiva expansionspolitik har EU således alla förutsättningar att sätta hårt mot hårt – och att gå ur kraftmätningen som segrare. Det här förutsätter visserligen en beredskap från EU:s sida att acceptera kännbara ekonomiska förluster på kort sikt, men i den andra vågskålen ligger principer och värderingar som inte går att prissätta i euro och cent. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än att bevisa att den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797) hade fel i sin djupt pessimistiska kommentar till den franska revolutionen:

”The age of Chivalry is gone – that of sophisters, economists, and calculators, has succeeded; and the glory of Europe is extinguished forever.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *