För min del inleddes år 2015 med förberedelser inför Finlands Röstergonomisällskaps årliga seminarium som gick av stapeln den 16 januari i Helsingfors. Föreningen är ung och grundades för fyra år sedan av foniater Eeva Sala som då arbetade vid Åbo Universitets Centralsjukhus. Nu har föreningen ungefär 50 medlemmar och trots sina unga år har den hunnit utgöra ett viktigt nätverk för röstinriktade kliniker och forskare i Finland. Under tidigare seminarier har temat varit bland annat presentationer av nya rön inom röstforskning i Finland och att ge en bred bild av röstergonomiska risker individer som arbetar inom röstkrävande yrken kan utsättas för.

I år låg fokus på kliniskt arbete inom röst och syftet var att ge information om och öka färdigheterna i akustisk röstanalys i kliniskt arbete. En röstterapi inleds (och avslutas) vanligen med intervju, undersökning och bedömning. Både läkare och talterapeut utför vanligen en subjektiv bedömning (perceptuell bedömning) och en objektiv bedömning (akustisk analys) av klientens röst. Den akustiska analysen kan också göras under själva röstterapin och användas som ett verktyg för att öka klientens röstmedvetenhet.

Då vi i arbetsgruppen planerade programmet för seminariet, ville vi presentera olika sätt att utföra akustisk röstanalys och skapa en diskussion kring vad det innebär att vi i Finland inte har normer för hur den objektiva bedömningen utförs. Vad innebär det för yrkesutövare och forskare att vi inte följer exakt samma riktlinjer när det gäller hur vi samlar in vårt bedömningsmaterial och hur det här materialet tolkas? Öron-, näs- och halsläkare Miia Ruuskanen hade inför seminariet gjort en enkätbaserad kartläggning över hur akustisk analys görs runtom i Finland. Det visade sig att det är väldigt varierande av vem, i vilka utrymmen och hur den akustiska röstbedömningen görs. Talterapeut, FD, Jaana Sellman vid Helsingfors Universitet konstaterade i sin presentation att idealet t.ex. vid en foniatrisk poliklinik skulle vara att experter inom olika röstområden hade möjlighet att samarbeta i större utsträckning. I det här skedet är det ofta en talterapeut, en sjukskötare och en foniater eller öron -, näs- och halsspecialist som delar på uppgifter som i bästa fall skulle involvera både fysiker, tekniker, fysioterapeuter för att nämna några.

Seminariet resulterade i en givande diskussion kring vilka analysmetoder som används och kring vilken problematik som ligger till grund för olikheterna i tillvägagångssätten. Bland de ca 50 närvarande fanns ett intresse av att ta itu med problematiken och diskussionen resulterade i ett förslag på fortsatt samarbete i en arbetsgrupp med representanter från respektive universitetssjukhus.

Både i rollen som forskare, röstkliniker och som arrangör kände jag att seminariedagen var en lyckad start på år 2015.