”Och förlåt oss våra skulder…”

Christer Lindholm

Det grekiska parlamentsvalets överlägsna segrare blev, som väntat, vänsterpartiet Syriza, som dessutom lyckades bilda en regering på rekordkort tid. Valet av ett mindre, nationalkonservativt parti som regeringspartner var kanske något överraskande, men tydligen väger det de båda partierna har gemensamt – ett hårdnackat motstånd mot den omänskliga åtstramningspolitik Grekland påtvingats under de senaste fem åren – tyngre än de ideologiska skillnaderna på andra områden. Och därmed är det bäddat för konflikt mellan Grekland och det största eurolandet Tyskland som – ivrigt påhejat av sina trogna drabanter Finland och Nederländerna – motsätter sig såväl varje form av skuldlättnader för Grekland som minsta lilla avsteg från de senaste fem årens finanspolitiska preusseri. Vilket ger vid handen att Tysklands förbundskansler Angela Merkel, så prästdotter hon är, inte tycks kunna sin bibel riktigt så bra som hon borde.

Det bibelställe jag syftar på här är naturligtvis liknelsen om den otacksamme tjänaren (Matt. 18: 21-35). En tjänare hade (exakt hur förtäljer inte liknelsen) lyckats skuldsätta sig riktigt rejält: han var skyldig sin herre inte mindre än 10000 talenter, vilket enligt vissa beräkningar skulle motsvara hela 260 ton mynt. Och då liksom nu var det hårda bandage som gällde för överskuldsatta: om tjänaren inte kunde betala tillbaka sin skuld – och det fanns naturligtvis ingen som helst chans att han skulle kunna göra det – skulle hans herre ha rätt att sälja både honom och hela hans familj som slavar (inget nytt under solen då det gäller hanteringen av skuldkriser, med andra ord).

Men nu gjorde den överskuldsatte tjänarens herre något oerhört: han beslöt sig på ståendefot för att efterskänka hela den enorma skulden! Därmed undgick tjänaren och hans familj inte bara det liv i träldom som annars hade blivit deras lott, de fick bokstavligt talat en chans att börja om sitt liv på nytt! Men tror ni att tjänaren visade någon tacksamhet för den skull? Icke sa Nicke: när han råkade på en av sina tjänarkolleger som var skyldig honom ett betydligt mindre belopp grep han honom om strupen och krävde att få sina pengar tillbaka, till fullt belopp och det på stubinen! Då tjänarens storsinte herre fick höra tals om det här blev han, naturligt nog, både besviken och förgrymmad, och den otacksamme slusken till tjänare blev slängd i finkan på obestämd tid.

Så vad har då den här sedelärande liknelsen att göra med Tysklands resoluta nein till några som helst lättnader för Grekland?  Bara det att Tyskland vid den så kallade Londonkonferensen år 1953 fick hälften av sina utestående skulder efterskänkta. Resten är, som man brukar säga, historia: befriat från en betydande del av sin skuldbörda kunde Tyskland satsa helhjärtat på återuppbyggnaden av sin ekonomi, vilket snart nog gav utdelning i form av det häpnadsväckande uppsving som brukar kallas det tyska ekonomiska miraklet. Och att det här var något som hela det övriga Västeuropa i förlängningen vann på råder det knappast några tvivel om. 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *