Gäst hos någons verklighet

Andreas HägerFör cirka en månad sedan besökte jag Krakow och Jagellonia-universitetet. Jag åkte dit på lärarutbyte inom Erasmus för att, i samarbete med min fru, hålla en kurs vid Institutionen för etnologi och antropologi. Kursen hade det närmast megalomaniska namnet ”Nordic culture, folklore and religion”.

Samtidigt som vi var i Krakow besöktes samma institution av den japanska antropologen Yuko Kambara. Jag åhörde en föreläsning där hon bland annat berättade om sina antropologiska fältarbeten i Slovakien. Hon talade om ”anthropology from the other side”, med implikationen att i antropologins historia har det oftast varit – och är säkert fortfarande – européer som åker till andra världsdelar för att bedriva fältarbete där. ”Centrum” studerade ”periferin”, och det antropologiska studiet blev en del av europeiskt maktutövande – på ett sätt som förvisso senare varit föremål för omfattande kritisk diskussion. Men antropologi förknippas ofta ännu med studiet av de Andra och det annorlunda, och Kambara slog i sin beskrivning av den japanska forskningssituationen fast att antropologer forskar om ”foreign cultures” medan studiet av det egna landet är reserverat för folklorister och sociologer – vilket råkade vara de discipliner som representerades bland lärarna på vår kurs.

En klassisk fara som målats upp i traditionell antropologi är ”going native”, att i för hög grad bli som en av de man studerar – samtidigt som det förstås måste finnas en viss närhet och kanske rentav likhet för att man ska kunna nå någon förståelse. ”Going native” är ett tema som varit vanligt i populärkulturen, inte minst i ”indianfilmer”, från Natalie Woods karaktär i John Fords The Searchers till den amerikanska marinsoldaten på planeten Pandora i Avatar, men också i andra sammanhang, som Pippis pappa på Kurrekurreduttön. För många av dagens samhälls- och människovetare handlar det – oberoende av disciplinsetikett – oftast om att ”gräva där man står” och studera det man känner till, om det sen är en politisk, religiös eller annan organisation, en subkultur eller en ort. Det handlar inte om ”going native” utan om ”being native”. Det ger fördelen att man har lätt tillgång till fältet som till en stor mängd kunskap om studieobjektet. Den så kallade hemmablindheten kan också vara en nackdel. Ibland får man som forskare kritik för att studera något för närliggande, man märker att den klassiska antropologiska ansatsen om studiet av det främmande lever kvar i folks medvetande.

Jag har för några år sedan samlat en del material och också skrivit något om österbottniska väckelserörelser och deras betydelse i dag, bland annat om laestadianerna i Larsmo, som är den ort där jag spenderade större delen av min uppväxt. Jag har som kommentar till detta bland annat fått frågan ”hur kan du studera dessa rörelser där du själv hör hemma?”. Förutom att jag inte hör hemma i den nämnda eller någon annan rörelse jag studerat visar det på en skeptisk inställning till att vara ”native” i det man studerar – och kanske särskilt när det gäller religion. Samtidigt är det också inom religionsforskning väldigt vanligt att studera sin egen rörelse – jag har också fått frågan ”hur kan du studera laestadianer som inte själv är laestadian?”. Ett problem som jag tyckt mig märka inom denna genre av forskning är att författarens egen relation till det som studeras inte alls alltid omnämns utan lämnas åt läsaren att ana eller gissa. Detta gäller knappast bara studier av religion, utan också minst lika mycket forskning om politik eller ekonomi, skulle jag tro.

En elva dagars vistelse i Krakow med hela familjen innebar förstås inte bara undervisande utan också en del turistande. En turist kommer liksom antropologen utifrån, och observerar det nya och försöker lära sig om det samhälle hen besöker. I Krakow bodde vi i den gamla stadsdelen och såg några av de mest kända ”sevärdheterna” och missade andra. Som så ofta på resor till nya ställen är det de små detaljerna som är roligast. Vi åkte spårvagn, gick i matbutiker, osv. Att ”gå hem från jobbet” efter dagens föreläsning gav också en trevlig känsla av att vara en del av den polska vardagen. Ofta tänker åtminstone jag när jag besöker ett annat land och en annan ort att jag försöker ”smälta in” och hitta en ”genuin” upplevelse av stället. Jag föreställer mig, likt många andra, att jag hittar något vid sidan av de mest upptrampade stigarna. Det finns en önskan att känna sig och kanske rentav uppfattas som ”native”, och också att nå en lite djupare kunskap och förståelse än den som finns i turistbroschyrer eller på TripAdvisor. Och samtidigt en insikt om att ”native” är jag knappast ens i Åbo fast jag bott här i snart 25 år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *