Varför blev jag kemist och kemiingenjör? Skolvitsorden i matematik, fysik och kemi var höga, så det var naturligt att välja en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Undervisningen i dessa ’hårda’ naturvetenskapliga ämnen var på en synnerligen hög nivå i min skola, medan biologiundervisningen var en aning tråkig, tyvärr. Mycket beror på lärarens personlighet och engagemang. Dessutom är jag född och uppvuxen i Pargas, i fabrikens strålande skugga. Överallt fanns det stora bolaget – båolagin, som man uttalar det i Pargas. Det hette Pargas Kalk, senare Partek. Ingenjörer utbildade vid Åbo Akademi fanns överallt i byn. Till kemisk-tekniska fakulteten, den legendariska KTF var slutligen ett självklart val, som jag inte har ångrat en enda stund. Under många årtionden var KTF, som grundades 1920 ett varumärke i hela Finland, långt över landskapets och Svenskfinlands gränser.

Efter att ha blivit antagen till och inlett studierna vid KTF råkade jag träffa familjens gamla och trogna vän Lennart. Han kom emot mig på Gamla Bläsnäsvägen, hälsade och gick direkt in på saken. Jaha, Tapio du valde den där bergsrådsutbildningen, konstaterade han med sin alltid så vänliga ironi. Ung och blyg var jag och replikerade: bergsråd är jag inte så säker på men kemiteknik är jätteintressant. Då ska du bli professor, sade Lennart. Tyvärr måste jag iväg nu, bussen far snart, lyckades jag avsluta diskussionen.

Vi har kommit till Åbo Akademi av olika orsaker för att studera kemi och kemiteknik. De flesta av oss studerar och avslutar sina studier förr eller senare – ibland senare, men berikade av oförglömliga livserfarenheter. Den stora majoriteten stortrivs, vågar jag påstå.

Vi existerar inte bara som individer utan som medlemmar av ett samfund, som numera omfattar hela jordklotet. Globaliseringen har utvecklats från en kliché till en levande verklighet. Själv prefererar jag det franska begreppet mondialisation – det låter mera elegant… Ett faktum är att mänskligheten står framför gigantiska utmaningar. Nu talar jag inte om ekonomisk stagnation i det gamla Europa eller Greklands skuldsättning eller inhemska regeringskriser kring social- och hälsovårdsarrangemang.

Jag talar om ny teknologi som baserar sig på hållbarhet och garanterar ekosystemets existens på jordklotet i ett långt perspektiv. Den enda primära och verkligen hållbara naturtillgången är solen, Helios. Den är inte heller förnybar i det långa loppet, men den har ännu några miljarder år framför sig; så har astronomerna räknat.

Vem utvecklar nya teknologier för energiproduktion utgående från förnybara naturtillgångar, speciellt utgående från sol, vind och biomassa? Först och främst kemister och fysiker och ingenjörer, speciellt kemiingenjörer. Vem utvecklar teknologier för vatten- och luftrening, teknologier som inte enbart fungerar tekniskt men som är ekonomiskt genomförbara i ett kortare perspektiv? Kemiingenjörer. Vem utvecklar nya produkter som baserar sig på utnyttjandet av biomassa? Kemister och kemiingenjörer.

Kemisterna anklagas för många brott och vår historiska skuldbörda är onekligen tung. Ibland präglas kritiken av en alltför stor efterklokhet: människans kunskap är alltid bristfällig men den ökar ständigt. Vetenskapen och teknologin är självkorrigerande. Kvicksilver används inte längre av kemisk industri, DDT sprutas inte på åkrar och på husdjur, blyföreningar tillsätts inte längre i bensin, avfallsvatten renas, avgaser renas, biologiskt nedbrytbara plaster utvecklas. I ett högtutvecklat samhälle behöver vi kemikalier varje dag, men de ska sönderfalla till ofarliga, icke-toxiska komponenter i naturen.

Vi som är födda vid havet älskar havet: smältande is i vårsolen, sommardagens bländande fjärd, höstens svarta storm. Vi vill till havet på ett eller annat sätt: med en liten aktersnurra, med en segelbåt eller med ett gigantiskt kryssningsfartyg. Vi renar luften, vi renar vattnet, vi renar världshaven, vi renar Östersjön. Ni ska göra det; den unga generationen ska göra det.

Leve kemiingenjörsvetenskapen, leve Kemistklubben!

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för fakulteten vid naturvetenskaper och teknik (FNT)

Texten baserar sig på ett festtal som hölls vid Kemistbalen 2015