Lockelsen att gina

Johanna MattilaUnder den gångna veckan har dagspressen behandlat ett misstänkt fuskfall vid Teknologiska forskningscentralen, VTT. Det aktuella fallet gäller en forskargrupp som studerade bl.a. uppkomst av typ 1 diabetes hos barn. Gruppen publicerade år 2008 resultat som tydde på att man kunde förutspå senare framträdande diabetes på basis av förändringar i lipid- och aminosyrehalter i blodet. I artikeln exemplifierade forskarna fallet med hjälp av en graf på blodvärden uppmätta under flera år; och visst lipidhalterna gick upp mellan två och tre års ålder medan insjuknade i diabetes skedde först vid nio års ålder. Det som forskarna tyvärr inte visade, även om de hade mätt det, var att samma förändring i blodvärden hade skett även hos helt friska barn, vilket egentligen omkullkastar det ovanstående påståendet. Statistiken stödde någorlunda de framlagda påståenden, men antal barn som hade följts upp i denna långtidsstudie var relativt lågt och varianserna var höga i förhållande till antal barn (=testobjekt i studien), vilket minskar säkerheten hos de statistiska resultaten. Så även om man erhöll statistiskt – i många fall marginellt – signifikanta skillnader i blodvärden mellan barn som insjuknade och de som inte gjorde det under studiens gång, var beviskraften hos resultaten ändå relativt låg.

Hur som helst blev studien publicerad i en ansenlig vetenskaplig tidskrift som kräver s.k. ”peer reviewing”, granskning av vetenskaplig kvalitet, av anonyma, oberoende kolleger inom samma forskningsfält, före pub. Forskningsetiken i studien har även granskats av två olika grupper. Rapporterna av dessa etiska grupper har inte publicerats i sin helhet, men de slutsatser som har presenterats i media tyder på att grupperna inte har upptäckt renodlat forskningsfusk, det vill säga t.ex. plagiering eller falsifiering av forskningsresultat. Däremot har grupperna ifrågasatt forskningsresultatens allmängiltiga relevans på grund av det låga antalet barn som har studerats samt tolkningen av resultat som överdrev förekomsten av skillnader i blodvärden hos friska barn och barn som senare insjuknade i diabetes.

Vad kan driva forskare till den här typen av överdrivenhet och ohederlighet i presentation av forskningsresultat och tolkning av dem? Svaret är förstås mycket enkelt: pengar och ära. VTT:s diabetesforskare fick mycket tack vare dessa banbrytande resultat 5,5 milj. euro av Finlands akademi för fortsatta studier av typ 1 diabetes. Varje forskare behöver nya, helst banbrytande resultat för att få sin studie publicerad och därmed kunna få finansiering för fortsatta studier. Dessutom skall resultaten visa statistiskt signifikanta skillnader mellan olika testgrupper; det går inte idag publicera resultat som inte visar (statistiskt) tydliga skillnader mellan testgrupper, eftersom den här typen av resultat inte är intressanta(!). Här har vi en väldigt stark sneddrivande kraft inom vetenskapspublicering som driver forskare att upprepa olika experiment eller analysera andra typer av data på många olika sätt, tills man, heureka!, finner statistiskt signifikanta skillnader i testsituationerna. Det här leder även till många helt onödiga experiment när olika grupper upprepar samma misslyckade testsituationer när man inte vet att någon annan grupper (eller även flera grupper) redan har gjort samma misstag. Det borde definitivt existera publiceringskanaler för även icke-signifikanta vetenskapliga resultat och även för helt misslyckade experimentupplägg. De resultat som inte visar några skillnader mellan testgrupper kan i många fall vara minst lika värdefulla som de statistiskt signifikanta resultaten, men idag förbiser man helt den här delen av verkligheten.

Resultaten i mitt exempel var kanske inte på det grövsta sättet falsifierade även om presentationen och tolkningen av resultaten inte följde de strängaste etiska kraven. Forskarna i gruppen hade hamnat i någon slags grå zon av etik, där de inte direkt ljög om resultaten men inte heller framställde hela sanningen. Är det här ovanligt? Jag skulle vilja påstå att den här typen av presentationer inte är alldeles ovanliga heller. Det finns många sätt och grader av att låta bli att återge alla resultat och alla osäkerhetsfaktorer kring ens studier. På grund av kraven på signifikanta resultat, kan man t.ex. välja att inte återge de experimentomgångar som inte resulterade i signifikanta skillnader i resultaten. Man kan också låta bli att återge alla begränsningar som man vet att ens resultat har, t.ex. på grund av testsituationen och/eller insamling av material, för att kunna ge sina resultat större allmängiltig relevans. Jag är personligen medveten om ett flertal fall av den här typen och har hört talas om ännu flera, så jag tror att många forskare lockas att vistas i den gråa zonen av forskningsetiska principer. Jag tror att en del inte ens har tänkt att det sätt som de presenterar och tolkar sina resultat skulle vara etiskt tvivelaktiga, medan andra kanske gör det mera medvetet för att kunna få nya rader i sina cv:n och komma förbi konkurrenterna.

Den hårda konkurrensen om forskningsfinansiering och det rätt snäva sätt som vi idag mäter forskarnas duktighet (se Anna Soveris forskarblogg från den 25 januari) genom publiceringsfrekvens i rankade tidskrifter gör det lockande för en del att ta till även mindre etiska sätt att komma framåt. De forskare som inte har reflekterat så mycket över etiska aspekter i forskningen har ofta kanske bara anammat den forskningsanda och –etik som den forskargrupp, och framför allt ledaren i gruppen, har där man har hamnat som ung (forskar)studerande. Alla gruppledare har egentligen ett väldigt stort ansvar i att inte bara lära ut moderna vetenskapsmetoder utan även att lära ut hög vetenskapsetik, eftersom varje ledare ändå är en – bättre eller sämre – förebild för de yngre forskarna.

Det är mycket synd och rent av tvivelaktigt att man kan bli yrkesforskare utan att ta en enda kurs i forskningsetik. Det här gäller även Åbo Akademi och dess forskarskolor. I vissa studieprogram erbjuds en kurs som åtminstone delvis berör forskningsetik, men dessa kurser kommer oftast före magistersexamen. Då är studeranden ofta så unga i sina karriärer att de har svårt att se relevansen med forskningsetiken då de själv knappast har kommit i kontakt med praktiskt forskningsarbete. I mitt tycke borde alla forskarstuderande utlägga någon sorts körkort i forskningsetik för att åtminstone inte i misstag hamna i den etiska gråzonen i sitt framtida forskningsarbete. Alla misstankar om forskningsfusk tär på trovärdigheten på inte bara den berörda forskaren eller forskargruppen utan även på det börda lärosätet eller den berörda forskningsinstitutionen som vi kan se i fallet som berör VTT. I slutändan tär fuskmistankarna även på trovärdigheten på hela vetenskapsvärlden och användbarheten av forskningsresultat i samhällets tjänst. Därför är det av stort värde att alla blivande , som såväl etablerade, forskare är på det klara gällande de etiska grundprinciperna inom forskningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *