Doktorandnätverk

Andreas HägerUnder hösten 2015 beviljades vid ÅA för andra gången medel för så kallade ”doktorandnätverk”. Tidigare fanns det till ämnen knutna doktorandtjänster, efterföljare till assistenturerna. Numera samlas dessa tjänster i stället i en central lediganslagning utan anknytning till ämnen. Den förstå omgången, med tjänster som kunde tillträdas från 1.1.2014, fördelades 40 doktorandtjänster. 29 av dessa platser gick till ett fakultetsområde, nuvarande Fakulteten för naturvetenskap och teknik. Vid det senaste beslutet fördelades 30 platser så att 20 gick till FNT. Denna skeva fördelning, då en av fyra fakulteter tilldelats 49 av 70 doktorandtjänster, är temat för mitt inlägg.

Vid det andra tillfället väckte beslutet en viss debatt. Tre professorer, Ria Heilä-Ylikallio, Mikael Nygård & Michela Pörn från Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier har i Åbo Underrättelser (”Akademisk match 6-0” ÅU 27.1.2016) beklagat den sneda fördelningen där FNT fick sex nätverk och FPV noll: ”Utfallet är alltså att vetenskapen och tekniken står som Wimbledonsegrare” – nämnas kan att två nätverk inom humaniora och ett inom samhällsvetenskap var de övriga som beviljades medel. FNT:s dekanus Tapio Salmi svarar (”Wimbledon – nej!” ÅU 30.1.2016) med att ge sin redogörelse för proceduren med lediganslagning och beviljning av medel. Utvärderingarna av ansökningarna var enligt Salmi ”så objektiva som dylik mänsklig aktivitet överhuvudtaget kan vara”, rektors slutgiltiga beslut var ”objektivt och politiskt korrekt” och nätverken ”återspeglar den mångfald som Akademin har i sin verksamhet”. Salmi gör tolkningen att FNT helt enkelt är bättre och därför förtjänar den finansiering de får, vilket han demonstrerar dels med att det under 2015 ”utdimitterades 45 doktorer från FNT och sammanlagt 30 doktorer från de övriga fakulteterna”, dels med att de får mer extern finansiering än andra fakulteter (trots att den minskat). FNT:s dekanus slår också fast att de känner sig solidariska och inte som Wimbledonsegrare.

Argumentet för den fördelning av doktorandtjänster som gjorts är att den bygger på ”objektiva” kriterier som används i bedömningen. Kriterier kan förstås alltid diskuteras och kritiseras, till exempel är publikationspraxis väldigt olika inom olika fält vilket gör jämförelser svåra.

Men en mer grundläggande fråga är om det över huvud taget är ändamålsenligt att fördela forskningsresurser på detta sätt. Doktorandtjänster är av strategisk vikt och handlar om ämnens fortlevnad i ett längre perspektiv. En sådan intern resursfördelning som beviljning av doktorandtjänster är en möjlighet att rätta till den obalans som Salmi lyfter fram när han påpekar hur många doktorsexamina som avlagts vid FNT – den stora mängden examina beror förstås på de överlägsna resurserna. Snarare än att utexamineringen av doktorer skulle motivera en fortsatt snedfördelning av resurser motiverar den alltså en jämnare fördelning och en ökad möjlighet att doktorera vid de andra fakulteterna. Om FPV skulle ha beviljats 49 doktorandtjänster via ÅA:s nätverk skulle de förstås också utexaminera många doktorer om några år.

FNT har klart större resurser för forskning också utöver dessa nämnda nätverk. I och med att ämnesanknutna doktorandtjänster dragits in innebär det nya systemet en överföring av ytterligare resurser till FNT från resten av ÅA. Ett sätt att fördela resurserna tillbaka till de fakulteter där de kanske rentav behövs bättre, eftersom man har mindre extern finansiering, kunde vara att till exempel fördela platserna fakultetsvis i relation till antalet utexaminerade magistrar, bland vilka den huvudsakliga rekryteringen av doktorander sker. Detta skulle på inget sätt behöva innebära att man tummar på kvalitetskontrollen, snarare skulle det innebära att kriterierna kan förbättras i och med att jämförelser görs mellan sökande med närliggande ämnen och forskningsprofiler.

Detta skriver jag inte för att kritisera enskilda individer, allra minst de lyckliga kemister, datavetare eller biologer som fått en doktorandtjänst. Men när fördelningen av doktorandtjänster mellan fakulteterna – och andra resurser – sker med de proportioner som det gjort genom de hittills beviljade doktorandnätverken, råder något man med förra rektorns ord kan kalla ett ”strukturellt problem” – fördelningen speglar INTE mångfalden av forskning vid ÅA. Ett välkommet bidrag till lösningen av detta strukturella problem skulle vara att i framtiden när det gäller doktorandtjänsterna tänka en gång till och tänka annorlunda.

One thought on “Doktorandnätverk

  1. Varför inte fördela tjänsterna proportionellt mot antalet (eller andelen) stipendiedoktorander? Det skulle fördela tjänsterna efter doktorandernas insatser, snarare än professorernas. Eller varför inte investera pengarna i en policy om att doktorander som själv dragit ihop finansiering till x% (75%? 90%? 58.487%? …) av sin avhandling ska vara garanterad att slippa ansökningsstressen den sista tiden? Kostar för mycket! hör jag från läktaren. Men det är inte helt säkert att det är så dyrt som det i förstone ser ut om det driver på hastigheten till disputation. Kanske värt att räkna på ändå?

    Diskussioner om pengar till doktorander tycks av någon anledning alltid kretsa kring olika professorers behov, vilket kan tyckas en smula märkligt eftersom de i allmänhet har klarat av sina doktorsstudier. Varför frågar man sig inte i stället var det största doktorandbehovet av tjänster finns?

    Torbjörn Björkman,
    Akademilektor i Fysik

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *