Ras? En diskussion om mänskliga raser har blommat upp i Finland. Jag tänker inte ta ställning till den diskussionen – en del mycket kloka inlägg har funnits och en del av dem kommer till min lycka från forskarresurser vid ÅA. Men – jag kan inte låta bli att förvånas över det absurda i att vi befinner oss här.

På väg hem från Helsingfors för en vecka sedan tittade jag på filmen ”Mississippi burning” från 1988. Den utspelar sig i sydstaterna för cirka 50 år sedan och handlar om utredningen av mordet på några afroamerikaner, om det tysta medgivandet som gav Ku Klux Klan livsrum, och om det allmänmänskliga men farliga djupet som gömmer sig bakom känslan ’om jag inte är bättre än alla ”de där”, vem är jag då bättre än’. Förakt – för sig själv och ändra – sammantvinnat i våld.

Jag har ett vagt minne av att jag också såg ”Mississippi burning” en tid efter att den producerades. Jag minns att den var gripande, och att den var bekräftande. Den var ett barn av sin tid precis som jag var; den var en av berättelserna om det vi lämnat bakom oss och det som kanske fanns kvar enbart i form av en liten men irriterande växtvärk i samhällets marginaler. Den var en av berättelserna om de tidigare generationerna som helt enkelt inte visste bättre.

Det var omtumlande att se filmen på nytt. Jag kände mig lurad. Jag kände mig naiv. Jag förstod att jag hade haft fel. Jag trodde länge att jag hade varit del av en självklar samhälls- och kulturutveckling som förde oss i en helt annan riktning, byggd av en strävan att ge människovärdet en position som inte var förhandlingsbar oavsett ekonomiska och politiska konjunktioner.

Men, igen ras? Och igen våld – direkt och indirekt – mer eller mindre politiskt sanktionerat?

Jag har inte närt en föreställning om att rasism kan försvinna som en individuell tendens. Jag har ofta sett den hos mig själv och andra har påtalat den. När jag i slutet av 80-talet åkte lokal buss i USA förstod jag att  jag var mycket ensam i det valet, även om bussen var närapå fullsatt. Det fanns inte en skylt på utsidan, men främlingskänslan som infann sig berättade för mig att bussen inte var för ’vita’. Jag kunde se det.

En annan gång korrigerade mig en vän skarpt när jag talade om hans asiatiska vänner – en rak höger låg de facto i luften – eftersom mitt tänkande var genomsyrat av värderande föreställningen om distinktioner mellan olika raser. Det såg jag inte själv. Samma budskap kände sig min goda kollega från Israel tvungen att en gång förmedla även om han var mera diplomatisk. Hans senaste bok antyder förresten hur hela staten Israel tenderar att vara en konstruktion byggd på vithet. Den sidan är gömd bakom föreställningen om religion och kultur som en skiljelinje.

Jag hade i de här och andra liknande situationer kunnat gömma mig bakom obskyra definitioner av rasism, bakom en kvasivetenskaplig retorik, men det hade knappast tjänat annat än mitt behov att gardera mitt eget värde i mina egna ögon. Det värdet är naturligtvis värt sin vikt i guld för mig själv, men min poäng är enkel. Jag levde i många decennier i ett samhälle och en kultur där centrala kulturella och samhälleliga aktörer hjälpte mig att balansera och hantera den här mänskliga problematiken. Och det var i tilltron till det värdet jag sökte mig till universitet.

Jag är osäker om det samhället och kulturen finns längre. Det håller på att bildas nya berättelser om nu och då, om grunderna för hur vi kan och bör styra och leda vårt samhälle och vår kultur, och de här dirigerar vem vi är och vem vi kan vara, vad vi gör och bör göra. De politiska ledarna kan inte frånta sig ansvaret för de här berättelserna, men många av dem gör det tyvärr.

Universiteten som lever inom ramen för samma rådande kulturnivellering har den senaste tiden fått kämpa med sitt livsberättigande. De har ett speciellt ansvar. Det behövs ett trots mot det konkurrenstänkande som bara gynnar politikens söndra och härska tendenser och undergräver dess existensberättigande. Det behövs ett samfällt engagemang för människa, kultur och kunskap. De som idag kan och behöver bära det engagemanget är universiteten i Finland. De behöver bära det för sin egen skull, men ännu mera för de andra omkring oss och de behöver bära det för framtiden.

Jag vill inte att mina barn ska behöva se en film om vår tid, en film som tematiserar våra dysfunktionella politiska aktörer, de konkreta våldsstrukturer som ledande politikers rasism skapar och den stumma samtid som ger allt detta stort livsrum. Då blir det bara en berättelse om en repris och människans misslyckande är inte ett undantag utan en regel.