Digitaliseringen förändrar allt, men (hur) påverkar det oss?

lindaJag höll i slutet av september en presentation med samma rubrik för ÅA:s LUMA-grupp och beslöt skriva ner mina tankar i ett blogginlägg. Inför presentationen blev jag ombedd att ge ett svar på den ”evinnerliga digitaliseringsfrågan”. Lika litet som jag kunde tackla den enorma frågan under en 35-minuter lång presentation, kommer jag kunna göra det i ett blogginlägg. Men förhoppningsvis kan jag väcka några tankar.

Digitaliseringen har blivit något av ett buzzword som används mer eller mindre slentrianmässigt i en mängd olika sammanhang – man digitaliserar än det ena, än det andra. Ofta läser man utdrag ur strategidokument i stil med ”digitaliseringen ska genomsyra all verksamhet”. Visst låter det bra, men vad betyder det rent konkret för olika delar av verksamheten?

I många fall sätter man likhetstecken mellan digitalisering och införandet av datorer, programvara, nätverk och olika typer av digitala verktyg. Digitaliseringen handlar dock mer om verksamhetsutveckling än om datorer och IT-utveckling. Precis som industrialiseringen gjorde på 1800-talet förändrar digitaliseringen vårt samhälle i grunden. Allt berörs. Processer, strukturer, arbetssätt och samarbetsformer förändras. Vår syn på demokrati och lagstiftning utmanas. Yrken försvinner och andra kommer till.

Hur ska man hantera denna utveckling? Tempot är snabbt och vi kan inte kontrollera utvecklingen, däremot kan vi skaffa oss förutsättningar att dra nytta av de möjligheter digitaliseringen ger upphov till samt förstå de risker och begränsningar som finns. Den finländska grundskolan har i höst tagit i bruk en ny läroplan, där mångsidig kompetens, som baserar sig på EU:s så kallade 21st century skills, ska ingå i alla ämnen. Den mångsidiga kompetensen inkluderar sju delområden, däribland digital kompetens.  Det finns olika definitioner på detta begrepp och jag gillar personligen Skolverkets (Sveriges motsvarighet till Utbildningsstyrelsen) definition som bygger på tre förmågor: att

  1. använda och förstå digitala system och tjänster,
  2. förhålla sig till medier och information på ett kritiskt och ansvarsfullt sätt, och
  3. lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik.

Den första förmågan grundar sig långt på att lära sig hantera, använda och välja bland det allt större utbudet av verktyg och system som vi stöter på både i vår vardag och vårt yrkesliv. Denna bit dominerar till stor del den allmänna diskussionen, men jag vill här fokusera på de två senare punkterna.

Den andra delen – ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt – hänger ihop dels med det allt större informationsflöde som vi omsluts av, dels med de teknologiska framsteg som görs inom till exempel artificiell intelligens och robotik. Resultatet blir att vi ställs inför en mängd frågeställningar kring inte bara teknik, utan även om etik, säkerhet och integritet. Är vi medvetna om hur vår världsbild formas av våra Google-sökningar, vem vi följer på Twitter och vilka inlägg vi gillar (eller t.o.m. bara skrollar förbi saktare) på Facebook? Vem ska bestämma hur algoritmen som styr en självkörande bil ska bete sig i en situation där valet står mellan att köra in i en femårig flicka på cykel eller en buss? Ändras svaret om bussen skulle visa sig transportera en stor grupp dagisbarn? I vilka situationer tycker vi det är okej att förbättra eller modifiera kroppen med teknik, till exempel med implantat eller genom att koppla upp hjärnan till nätet?

En annan aspekt handlar om de enorma datamängder som samlas in på daglig basis. Hur många uppkopplade enheter har du med dig där du sitter eller står just nu? Tänk sedan tillbaka några år – hur många uppkopplade enheter gick du omkring med för 10 år sedan? Relatera sedan detta till prognoserna för det så kallade Sakernas Internet (eng. Internet of Things, IoT) som säger att det kommer att finnas 6,4 miljarder uppkopplade enheter i slutet av år 2016. Med tanke på att under hälften (46 % i oktober 2016) av världens befolkning har tillgång till Internet, kan detta ses som rejält många enheter. Antalet bleknar dock i relation till prognoserna för år 2020 som ligger på 21-50 miljarder enheter. Förutom bekanta uppkopplade enheter (datorer, telefoner, pekplattor), blir det allt vanligare att koppla upp enheter som tidigare inte varit det (klockor, bilar, kylskåp). Dessutom får vi tillgång till helt nya typer av produkter som vi inte ännu sett. Alla dessa enheter samlar in data – sensorer loggar data ute på stan och våra egna enheter samlar kontinuerligt in en mängd information om hur, var och när vi rör oss, vilka platser vi besöker, vilka varor vi handlar i butiken, etc. Vad händer med alla dessa data? Vem har tillgång till dem? Vad kan och vill vi göra med dem? Vad innebär en detaljerad och till stor del automatiserad analys av stora mängder data för vår förståelse av samhället och oss själva?

Den tredje punkten handlar om att skapa med teknik. Då den första iPhonen kom hade Apple sloganen ”There’s an app for that”. Tanken var att ge användaren en bild av att allt som man kunde tänka sig behöva redan fanns tillgängligt. I dag är situationen en annan, då vi i stället uppmuntras att gå från att vara passiva konsumenter till aktiva producenter. Om vi har ett behov behöver vi inte sitta och vänta på att någon annan ska skapa något som möter behovet – i stället har vi tillgång till en mängd verktyg, material och arbetssätt som gör att vi kan ta itu med våra problem, idéer och utmaningar själva. Medan industrialiseringen karaktäriserades av en massmarknad och en ”one size fits all”-mindset, flyttar vi oss allt närmare en användarfokuserad och individualiserad ”market for one”.

Samtidigt blir datorerna smartare och kan ta över allt fler av de rutinuppgifter som tidigare utförts av oss människor. Denna utveckling kan kännas skrämmande (”robotarna tar våra jobb”) och ofta beskrivs digitaliseringen som ett hot mot det bestående snarare än något som möjliggör det nya. Men precis som industrialiseringen gjorde en del yrken onödiga och skapade nya arbetstillfällen, kommer digitaliseringen att leda till samma sak. De nya arbetstillfällena kommer dock att kräva att man kan arbeta tillsammans med datorerna och robotarna – vi måste helt enkelt lära oss utnyttja maskinerna till det som de är bra på, samtidigt som vi själva kan bidra med nya idéer, kreativitet och olika sätt att lösa problem. Erik Brynjolfsson vid MIT menar att detta är vår stora utmaning – att lära oss se och använda de allt smartare maskinerna som kompanjoner (”race with the machines”) i stället för att se dem som konkurrenter (”race against the machines”).

Under senare år har begreppet datalogiskt tänkande (eng. computational thinking) blivit allt mer populärt för att beskriva en uppsättning koncept, färdigheter och arbetssätt som hjälper oss lösa problem så att vi till så hög grad som möjligt kan låta datorn hjälpa till. Här finns ingen universell modell, utan olika områden har olika behov. Inom naturvetenskap lyfter man till exempel särskilt datahantering och -analys, modellering och systemtänkande, medan textanalys, och källkritik och etiska frågeställningar blir särskilt viktiga inom humaniora. Inom ekonomi ökar å sin sida exempelvis behovet av att kunna utveckla och genomföra simuleringar samt analysera stora mängder data av olika typ.

De frågeställningar och problem vi möter blir allt mer komplexa och ämnesövergripande. Vi kan inte överlåta beslutanderätten till dem som traditionellt jobbat med IT – alla berörs. Det går inte heller längre att tala om en IT-bransch, utan alla områden förutsätter digital kompetens. Alla måste känna att de vet tillräckligt för att kunna ha en åsikt. Alla behöver tillräckliga färdigheter för att kunna utnyttja digitaliseringens möjligheter inom det egna området.

Vilken roll spelar då digital kompetens i universitetens verksamhet? Är det tillräckligt att vi publicerar kursmaterial på webben, ser till att våra artiklar finns i de digitala databaserna och erbjuder kurser online? Eller ser vi också behovet av att inkludera de två andra mer innehållsmässiga punkterna i våra målsättningar? Vad kan vi göra enskilt och tillsammans – även över ämnesgränserna – för att nå målen? Vad krävs för att vi ska känna att vi lyckats på kort sikt? På lång sikt? Hur kan vi mäta om vi lyckats?

Efter LUMA-presentationen fick jag motfrågan ” vad tycker du att vi ska göra?” Jag har tre konkreta förslag:

  1. Ge en konkret definition för vad digital kompetens innebär för utbildning och forskning vid ÅA och skriv in denna, samt konkreta – och mätbara – målsättningar, i såväl strategidokument som lärandemål på utbildnings-, ämnes- och kursnivå.
  2. Utveckla kurser på temat digital kompetens för olika fakulteter som möter deras behov, så att även ämnesövergripande element ingår. Här kan man ta inspiration från internationella motsvarigheter vid till exempel Berkeley University och Virginia Tech. Sedan gäller det att pröva, utvärdera, ändra, och pröva igen!
  3. Skapa ett ämnesövergripande kursblock eller biämne på samma tema med målsättningen att öka kunnandet om och intresset för teknologi, och samtidigt stärka grunden för framtidens innovationer inom olika områden. ÅA bär ett ansvar för att ge svenskspråkiga studerande dessa möjligheter.

Då jag började studera datavetenskap år 1998 var den stora drömmen för många att börja jobba vid Nokia. En av lärdomarna vi borde bära med oss efter Nokia är att man inte vinner något på att bli kvar för länge i en gammal sanning.

2 thoughts on “Digitaliseringen förändrar allt, men (hur) påverkar det oss?

  1. En mycket intressant artikel som belyser en av de viktigaste frågorna kring digitalisering – alla delar i en verksamhet påverkas, digitalisering är inte bara teknik

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *