Om forskning och fandom

Andreas HägerJag har varit mer eller mindre Bob Dylan-fan sedan 1980-talet. Det började med att jag tänkte att han hörde till allmänbildningen och råkade hitta en billig samlingsskiva. Numera har jag ”alla” skivor och har gått på ett antal konserter. Och tagit del av sådant som Nätet kan erbjuda. Jag har publicerat ett par akademiska artiklar om Dylan, och i mitten av maj deltog jag i en konferens för dylanforskare i Lissabon.

På konferensen var det inte bara tydligt utan alldeles självklart att de som deltog inte enbart bedrev akademisk forskning med anknytning till Bob Dylan men också själva var fans. Det var rentav så att någon bad om ursäkt för att hon inte tyckte sig vara ett tillräckligt engagerat fan: ”I mean I’m a fan but not a continuous fan”, uttryckte hon sig i inledningen av sin presentation. Men kombinationen fan och forskare är väl inget märkligt, ofta är det ju så att man väljer att forska om sådant som man är intresserad av eller tycker om.

Att forska om något man är fan av är logiskt också eftersom båda typerna av förhållningssätt handlar om kunskap. På ifrågavarande konferens märktes det bra att gränsen mellan de olika typerna av kunskapsproduktion inte är absolut. Det var inte alltid självklart när den kunskap som presenterades var ett resultat av forskning och när den var resultat av fandom (man kan ju inte kalla det ”fanskap), och inte var det heller alltid nödvändigt att veta.

En gemensam aspekt i båda typerna av kunskapsproduktion är att det är fråga om tävling och konkurrens, om vem som förstår mest och vem som har ”rätt”. Det gäller både detaljkunskaper, sånt som brukar benämnas ”nördigt”, och tolkning av texter. Vilken låt spelades som extranummer 19:e april 1980? Och vad betyder egentligen de blödande hamrarna i ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”? Vid flera tillfällen blev det veritabla gräl mellan olika dylanforskare/fans, framför allt om texttolkningar, på ett sätt jag inte kände igen från de akademiska sammanhang jag tidigare rört mig.

Inom sociologi skulle jag kanske något förenklat säga att ju mer man vet desto mer osäker blir man – eller man kanske är säker på att man nått en sådan insikt om samhällets komplexitet att man inte tror att man kan veta så mycket med säkerhet. Inom i alla fall viss sorts humaniora, eller för vissa humanister, kan det vara annorlunda, att ju större detaljkunskap man uppnått om ett visst fält, desto säkrare och bättre känner man sig som forskare på fältet. Och samma gäller definitivt fans, är fan-objektet sen Dylan, Star Trek eller Wagner.

Jag nämnde termen ”nördig”. Att vara fan kan uppfattas som synonymt med att vara nörd, särskilt om det man gillar ligger utanför den kommersiella huvudfåran, och särskilt om det handlar om manliga fans – Lady Gagas fans är knappast nördar. Och ofta ses det som något negativt, rentav patologiskt – sammanfattat i uppmaningen ”get a life”. En sak som betonas i den forskning om fandom som är ett växande område inom kulturforskningen, är att människor sällan är fans av endast en sak, även om fandom ofta talas om på det sättet. Jag känner ett dylanfan vars andra stora musikaliska passion är Carola. Och inte utesluter fandom heller att man gillar sin partner (till och med om hen inte alls är fan av samma sorts kultur eller artister) och sin familj, eller att ta en promenad i junisolen.

 

PS

Ännu om termen ”nörd”. Som många negativa epitet har också nörden och nördigheten nåtts av försök att vändas till något positivt, till exempel gällande kunskapsdimensionen. Ett exempel på ett sådant försök som har blivit en personlig favorit är den svenska podden ”Snedtänkt”, som behandlar allt från punkbandsnamn till folkomröstningar med stora doser namn- och årtalsdroppning.

Och jag kan också tipsa om denna video som rymmer både ett bejakande av nördskap och en liten diskussion om skillnaden mellan ”nerd” och ”geek”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *