Strejk

Andreas HägerI dag när detta skrivs strejkar personalen vid Helsingfors universitet. Sedan början av februari finns det inget rådande arbetsavtal för universitetsanställda i Finland. Förhandlingar pågår och flera strejker är varslade.

Förhandlingar gäller bland annat lönenivå och lönesystem. Facket meddelar att arbetsgivarsidans förslag till löneförhöjning ligger på en nivå som är hälften av den förhöjning som gäller i andra branscher, och att detta bud inte verkar rubbas – riksförlikningsmannen gav ett högre förslag men det förkastades av arbetsgivarsidan. Arbetsgivarna, representerade av organisationen Sivistystyönantajat, medlem av Finlands Näringsliv EK, framhåller att det inte finns pengar till högre löner på grund av universitetens dåliga resultat. ÅA:s ledning har (i flera epostmeddelanden till personalen, under rubriken ”Information om kollektivavtalet för universiteten”) kommit med samma budskap.

Den andra stora tvistefrågan gäller lönesystemet, som enligt arbetsgivarnas förslag ska ”förenklas”, så att det blir färre prestationsnivåer. En konsekvens av detta är att det troligen svårare att få förhöjd personlig lön. Sivistystyönantajat framhåller att avtalet ska utgöra en helhet – kanske de syftar just på att det dels blir låga allmänna löneförhöjningar, dels blir svårare att höja sin individuella lön.

Argumentationen från det fackliga hållet är tydlig, de som jobbar i denna bransch ska ha rätt till en löneutveckling som motsvarar den i andra branscher. Argumentationen från det andra hållet är minst lika klassisk, det finns inte pengar. Budskapet från arbetsgivarsidan antyder att vi som jobbar vid Finlands universitet inte är värda mer lön eftersom vi inte producerar bättre. Det är ännu ett exempel på hur universiteten styrs med affärslogik.

Det har hävdats att det inte behövs allmänna löneförhöjningar på universitet, professorerna har redan tillräckligt höga löner, och det borde i stället satsas på att höja lönerna för doktorander och förbättra situationen för stipendiater och snuttjobbare. Men det är fel att sätta det ena mot det andra, för inte ska de som jobbar vid universiteten, om än med dräglig – eller rentav i vissa fall hög – lön, vara ekonomiskt ansvariga för att verksamheten ska fortgå och utvecklas. Det ansvaret måste finnas på högre nivå – kom i håg det så kallade ”utbildningslöftet” från den nuvarande regeringen.

Universitetesstrejken är förstås i första hand påkallad av avtalssituationen, men är också en påminnelse om att det faktiskt inte ges tillräckliga resurser att bedriva universitetsverksamhet i Finland. Jag tycker att de som verkar inom universiteten borde vara eniga om att vi ska ha sådan verksamhet och de resurser som behövs för densamma; att skiljelinjen inte går inom universiteten mellan ”arbetsgivare” och ”arbetstagare”, utan mellan de som vill behålla universitetsutbildningen och de som vill montera ner den.

Kanske själva åtgärden att strejka förskräcker, och  det hör ju inte till vanligheten i denna bransch. Det är välkänt och –dokumenterat att det sker en snedrekrytering till universiteten, på alla nivåer: det är klart större sannolikhet att man börjar studera på universitet om ens föräldrar har högskoleexamen; och mycket större sannolikhet att man blir professor om det finns någon professor i familjen. Underrepresentationen av akademiker med arbetarklassbakgrund gör förstås att denna slags erfarenhet inte syns särskilt tydligt vid universiteten och för med sig en okunskap och en bias gällande andra klasser än den egna akademiska medelklassen. Detta kanske går igen i förhållningsättet till facklig aktivitet, att hävda sina rättigheter och rentav strejka uppfattas som något som hör till arbetarklassen och inte passar in i ett akademiskt sammanhang.

En bekant berättade en historia från förr, om en lärare som av en släkting fick frågan ”du tar väl inte betalt?” – frågeställaren ansåg att det var ofint av en lärare att ta emot lön. När det nuvarande lönesystemet infördes vid ÅA förklarade den dåvarande ledningen, i samband med ett informationstillfälle för personalen, att vi ska vara så glada att få jobba vid ÅA att vi egentligen ska klara oss utan lön (förstås bortsett från dem som inte heller klarar/klarade sig utan bonus). Tanken på arbetet som kall, tillsammans med retoriken om universitetens dåliga resultat, befriar regeringen från ansvar för dess utbildningspolitik.

Det finns ett dominerande tänkesätt i vårt samhälle att allt och alla ska värderas i pengar – och som sagt, alla jobb är ju inte kall, det finns positioner och branscher där det framhålls att hög lön är en förutsättning för väl utfört arbete. Att anställda vid universitet inte ska få samma löneförhöjning som andra visar ju att man är mindre värd, och det är en signal som näringslivsdelegationen EK är medveten om.

Idén om att vissa jobb (men inte alla) är ett kall lever starkt kvar, det märks gällande undervisning och säkert ännu starkare när det gäller vård. Men för att kunna skaffa mat, kläder och tak över huvudet måste man ha inkomst; det kan inte vara ofint att anse att arbetaren, eller akademikern, är värd sin lön.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *