Konferensen #Pedaforum2018 gick av stapeln 15–16 augusti i Åbo med temat Tulevaisuuden opettajuus – opettajuuden tulevaisuus. Det här inlägget fungerar som en skriftlig reflektion kring den och betydelsen av högskolepedagogik. Konferensen lär ha växt för varje år och arrangörerna tolkar detta som att intresset för högskolepedagogik växer likaså.

Konferensen innehöll keynotes om samarbetsformer mellan studerande, mellan högskola och företag med stöd av digital teknik av Anna-Greta Nyström från Åbo Akademi.

Framtidsforskning och individuella förmågor hos studerande med tanke på framtiderna, jo, pluralformen är medvetet vald av Leena Jokinen från Åbo universitet.

Högskolelärares känslor, välmående och pedagogiska kompetens av Liisa Postareff från Åbo universitet.

Det var förvånande att Åbo Akademi hade endast 8 presentationer och av dessa var hälften relaterade till projektet Higher Education Learning Lab (HELLA). Som jämförelse kan sägas att Åbo universitet hade 15 presentationer, Helsingfors universitet kring 20.

Yrkeshögskolorna var likaså underrepresenterade och här kommer några utdrag Novia 1, Turun ammattikorkeakoulu 3, Arcada 2, Jyväskylän ammattikorkeakoulu 4, Tampereen ammattikorkeakoulu 4. Bland annat när det gäller lärmiljöer har yrkeshögskolorna utvecklat mycket intressant och det vore viktigt att minska tröskeln för dem att delta med tanke på den kunskap de besitter och den dialog mellan högskolor som kan uppstå tack vare konferensen. Ett sätt kan vara att välja en tematik som tydligt tangerar deras verksamhet och samtidigt avgränsar konferensen. En titt på programmet visar att det mesta rymdes med vilket erbjuder en trevlig öppenhet men samtidigt blir sessionerna splittrade.

Även vid Åbo Akademi finns det många lärare som gärna kunde delta med pedagogiska reflektioner kring sin praktik som ett led i att utveckla undervisningen. Förra hösten höll jag kursen Undervisning och handledning i teori och praktik i universitetspedagogik där cirka 60 personer deltog från ÅA och några andra universitet. På kursbloggen finns didaktiska kursplaneringar och pedagogiska reflektioner kring universitets framtid publicerade. Deltagarna är kloka kollegor som vill utveckla pedagogiken med tanke på våra studerande och sitt pedagogiska kunnande. Deras individuella reflektioner är utmärkta och förhoppningsvis har de fått mersmak för kollegiala inslag genom responsen de gav och fick. Konferenser är ytterligare en form av kollegialt lärande för att lära och utvecklas tillsammans som lärare.

När jag deltog i Pedaforum förra året för första gången blev jag förvånad över det starka inslaget av praktiska reflektioner, men egentligen är det inte märkligt alls. Den dag vi ska ställa oss inför en grupp studerande eller logga in för en online kurs är den dag vi inser varför det är viktigt med pedagogisk forskning och vi inser det eftersom vi har tusen frågor och fjärilar i magen. Du är alltid lärare med hela ditt jag, där står du kanske en dag och svettas av nervositet och kan inte annat.

Den bästa vägen framåt är att läsa pedagogiska studier, planera, prata med kollegor och sätta sig själv i blöt och genomföra undervisningen. Teori och praktik och erfarenheter. Ordningsföljden kan variera men lärarutbildningar väljer vanligtvis denna. För många högskolelärare är det snarast praktik och erfarenheter och teori som är ordningsföljden, eftersom praktiken upptar mycket tid och energi och informerar erfarenheterna, teorierna har vi vanligen fått med oss genom tidigare erfarenheter och de finns implicit med i praktiken. Ungefär i det här skedet är det viktigt att lärare kan reflektera kritiskt över sin undervisning och här kan pedagogiken ge begrepp, nya teorier och verktyg för att granska undervisningen och de strukturer som omger högskoleläraren. Praktik och erfarenheter och teori och reflektion.

Presentationer omfattade också avancerade forskningsprojekt, till exempel det som Postareff beskrev ovan. Även i Tammerfors pågår projekt där högskolelärares känslor mäts genom smarta ringar och självrapportering. Nokelainen et al. mätte totalt 16 känslor och mer erfarna lärare mätte en större omfång av känslor. Bland annat berättade Petri Nokelainen från Tammerfors tekniska universitet att studiens lärare var positiva till studerande centrerade metoder och negativa till informationsförmedling, något jag känner igen från diskussioner med mina kursdeltagare. Undervisning kan resultera i känslor av panik och irritation men också glädje och tillfredsställelse, något som säkert låter bekant för mången lärare.

Postareff et al. har identifierat betydelsen av längre utbildningsprogram för högskolelärares pedagogiska kompetens och efter ungefär 30 studiepoäng börjar lärare tänka mer i termer av studerande centrerade metoder. Det är inte helt överraskande eftersom mina kolleger vid klasslärarutbildningen säger att det tar cirka två år för lärarstuderande att lämna rollen som elev och anamma rollen som lärare. Postareff konstaterar i videoklippet ovan att det är viktigt att studera hur högskolelärare kan stödjas genom till exempel högskolepedagogiska studier för att öka deras välmående genom ökad pedagogisk kompetens. Om de negativa känslorna inte vägs upp av positiva kanske lärare väljer att byta yrke eller så präglas många andra i arbetsgemenskapen av den stress lärare känner inför undervisningen, för att inte tala om de studerande som möter en irriterad eller överbelastad lärare. Varken för individen eller organisationen är det här ett tilltalande alternativ.

Det betyder att högskolepedagogiken har en viktig funktion att fylla. I framtiden hoppas jag att högskolepedagogiken vid Åbo Akademi får fler tjänster för att möta det behov och intresse som finns, att tid avvaras för högskolepedagogiska studier i anställdas arbetsplaner och att vi i förlängningen har många fler ivriga konferensdeltagare som presenterar vid högskolepedagogiska konferenser.

I följande blogginlägg kommer jag att berätta mer om projektet Higher Education Learning Lab (HELLA) och det nya programmet på 60 studiepoäng för högskolelärare. En sneak peak finns här: