Alla inlägg av Andreas Häger

Doktorandnätverk

Andreas Häger
Andreas HägerUnder hösten 2015 beviljades vid ÅA för andra gången medel för så kallade ”doktorandnätverk”. Tidigare fanns det till ämnen knutna doktorandtjänster, efterföljare till assistenturerna. Numera samlas dessa tjänster i stället i en central lediganslagning utan anknytning till ämnen. Den förstå omgången, med tjänster som kunde tillträdas från 1.1.2014, fördelades 40 doktorandtjänster. 29 av dessa platser gick till ett fakultetsområde, nuvarande Fakulteten för naturvetenskap och teknik. Vid det senaste beslutet fördelades 30 platser så att 20 gick till FNT. Denna skeva fördelning, då en av fyra fakulteter tilldelats 49 av 70 doktorandtjänster, är temat för mitt inlägg.

Vid det andra tillfället väckte beslutet en viss debatt. Tre professorer, Ria Heilä-Ylikallio, Mikael Nygård & Michela Pörn från Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier har i Åbo Underrättelser (”Akademisk match 6-0” ÅU 27.1.2016) beklagat den sneda fördelningen där FNT fick sex nätverk och FPV noll: ”Utfallet är alltså att vetenskapen och tekniken står som Wimbledonsegrare” – nämnas kan att två nätverk inom humaniora och ett inom samhällsvetenskap var de övriga som beviljades medel. FNT:s dekanus Tapio Salmi svarar (”Wimbledon – nej!” ÅU 30.1.2016) med att ge sin redogörelse för proceduren med lediganslagning och beviljning av medel. Utvärderingarna av ansökningarna var enligt Salmi ”så objektiva som dylik mänsklig aktivitet överhuvudtaget kan vara”, rektors slutgiltiga beslut var ”objektivt och politiskt korrekt” och nätverken ”återspeglar den mångfald som Akademin har i sin verksamhet”. Salmi gör tolkningen att FNT helt enkelt är bättre och därför förtjänar den finansiering de får, vilket han demonstrerar dels med att det under 2015 ”utdimitterades 45 doktorer från FNT och sammanlagt 30 doktorer från de övriga fakulteterna”, dels med att de får mer extern finansiering än andra fakulteter (trots att den minskat). FNT:s dekanus slår också fast att de känner sig solidariska och inte som Wimbledonsegrare.

Argumentet för den fördelning av doktorandtjänster som gjorts är att den bygger på ”objektiva” kriterier som används i bedömningen. Kriterier kan förstås alltid diskuteras och kritiseras, till exempel är publikationspraxis väldigt olika inom olika fält vilket gör jämförelser svåra.

Men en mer grundläggande fråga är om det över huvud taget är ändamålsenligt att fördela forskningsresurser på detta sätt. Doktorandtjänster är av strategisk vikt och handlar om ämnens fortlevnad i ett längre perspektiv. En sådan intern resursfördelning som beviljning av doktorandtjänster är en möjlighet att rätta till den obalans som Salmi lyfter fram när han påpekar hur många doktorsexamina som avlagts vid FNT – den stora mängden examina beror förstås på de överlägsna resurserna. Snarare än att utexamineringen av doktorer skulle motivera en fortsatt snedfördelning av resurser motiverar den alltså en jämnare fördelning och en ökad möjlighet att doktorera vid de andra fakulteterna. Om FPV skulle ha beviljats 49 doktorandtjänster via ÅA:s nätverk skulle de förstås också utexaminera många doktorer om några år.

FNT har klart större resurser för forskning också utöver dessa nämnda nätverk. I och med att ämnesanknutna doktorandtjänster dragits in innebär det nya systemet en överföring av ytterligare resurser till FNT från resten av ÅA. Ett sätt att fördela resurserna tillbaka till de fakulteter där de kanske rentav behövs bättre, eftersom man har mindre extern finansiering, kunde vara att till exempel fördela platserna fakultetsvis i relation till antalet utexaminerade magistrar, bland vilka den huvudsakliga rekryteringen av doktorander sker. Detta skulle på inget sätt behöva innebära att man tummar på kvalitetskontrollen, snarare skulle det innebära att kriterierna kan förbättras i och med att jämförelser görs mellan sökande med närliggande ämnen och forskningsprofiler.

Detta skriver jag inte för att kritisera enskilda individer, allra minst de lyckliga kemister, datavetare eller biologer som fått en doktorandtjänst. Men när fördelningen av doktorandtjänster mellan fakulteterna – och andra resurser – sker med de proportioner som det gjort genom de hittills beviljade doktorandnätverken, råder något man med förra rektorns ord kan kalla ett ”strukturellt problem” – fördelningen speglar INTE mångfalden av forskning vid ÅA. Ett välkommet bidrag till lösningen av detta strukturella problem skulle vara att i framtiden när det gäller doktorandtjänsterna tänka en gång till och tänka annorlunda.

Diskursen om sparande och nedskärningar

Andreas Häger, , ,

Andreas HägerEtt centralt begrepp inom samhälls- och humanvetenskaper är begreppet ”diskurs”, som enklast kan översättas till ”sätt att tala (eller tiga) om något”. Det handlar om vilka uttalanden som är gångbara, vad man får eller förväntas säga och tycka om ett visst fenomen, vad som lyssnas på och vad som ignoreras, och delvis om vem som får säga vad. Diskurser skapar kunskap, och en viktig tanke i begreppet, och i analyser av diskurser, är att denna kunskap utgör vår verklighet. Om den rådande diskursen säger, om vi vet att, det – till exempel – är hälsosamt att dricka mjölk, så är det en del av vår verklighet. I denna text behandlas mjölkdrickande inte vidare, temat här är diskursen om sparande och nedskärningar i den offentliga ekonomin, inkluderande universiteten.

Inom vår fakultet. den för samhällsvetenskap och ekonomi, har vi under det gångna året haft återkommande diskussionstillfällen för hela personalen. Ett givet tema är den ekonomiska situationen och kravet på inbesparingar. Vid ett tillfälle slog en av kollegerna fast att (jag citerar ur minnet) ”statens pengar är slut och mera kommer det inte”.

Hufvudstadsbladet hade 26.11.2015 ett större reportage om ekonomin på Island. I sin kommentar till reportaget skriver Stefan Lundberg, i en jämförelse mellan Island och Finland: ”Finland har aldrig lyckats ta sig till EM-slutspel i fotboll och vårt bnp hör till Europas sämsta”.

Detta är två ur mängden av exempel på uttalanden som har två saker gemensamt: de målar upp en starkt negativ bild av Finlands ekonomi och de har ringa förankring i verkligheten (läs: i den diskurs som utgörs av ekonomiska data). Enligt Världsbankens statistik ligger Finland på 15:e plats i världen när det gäller BNP per capita, strax före Tyskland på 16:e. Till exempel jämfört med Estland är Finlands siffror mer än det dubbla.

Rimligtvis känner Stefan Lundberg dessa ekonomiska data. Och en forskare vid FSE är förstås medveten om det absurda i tanken på att staten varken har eller får nya pengar. De talar respektive skriver mot sitt bättre vetande.

I sitt direktsända tal till nationen nämnde statsminister Sipilä bland annat om att Finland har så dålig internationell konkurrenskraft och anger detta som en motivering för nedskärningar i de offentliga utgifterna. En undersökning placerar Finland på tredje plats i världen (efter SIngapore och Israel) när det gäller ”dynamisk ekonomi”; och två andra på 18:e respektive 20:e plats (före bl a Sverige, Danmark och Kanada) när det gäller ”konkurrenskraft”. Om Sipilä medvetet far fram med osanning eller om han inte tänker efter vet jag inte. Men han är förstås en viktig deltagare i samma diskussion som de två ovan citerade exemplen.

Jag är ingen ekonom. Jag kan inte göra mätningar av konkurrenskraft eller ens bedöma betydelsen av statsskulden. Men som sociolog kan jag studera hur människor talar om saker, vad man förväntas säga, vad man får gehör för – kort sagt vilka ”diskurser” som råder. Och det är tydligt att det råder en väldigt stark eländesdiskurs gällande finländsk ekonomi. Och att en lika stark diskurs om att lösningen är att spara och spara. Därför säger många sådana saker som man vet att inte kan stämma, till exempel att Finlands BNP ”hör till Europas sämsta”, för att man vet att alla andra säger dem och att det är sånt man förväntas säga. Och ju mer vi målar upp ett desperat ekonomiskt läge, desto mer ”sant” blir det och mer legitimt att ”spara”.

Jag kan också betrakta det som en sociologisk analys att konstatera att dessa diskurser är ideologiskt motiverade. Centralt i den bakomliggande ”nyliberala” ideologin är att minska på (det som uppfattas som) den offentliga sektorn. Därför skär vi ner återigen också vid ÅA, inte för att ”statens pengar är slut” eller för att lägre utbildningsnivå skulle öka konkurrenskraften. Skulle pengarna vara slut kanske staten inte skulle planera köpa jaktplan som beräknas kosta, inklusive drift, totalt 30 miljarder euro.

Vi ska alltså inte säga att staten behöver spara. Vi ska säga att regeringen gör prioriteringar. Och att utbildningen prioriteras ner. Detta sker för att universiteten uppfattas som monopol och enligt rådande ideologi därför som något dåligt. Och för att man föraktar bildning och inte vill höra kritiska röster. Eller kanske för att regeringen, som filosofen Joel Backström skriver i Hbl (27.11.2015), ”vill trygga landets framtid genom att minimera investeringarna i den”.

I dag när detta skrivs har ÅA:s rektor meddelat att ”samarbetsförhandlingar” inleds och att 154 personer riskerar sägas upp vid universitetet. Det är förstås ett svårt beslut att fatta, och andra svåra beslut ska göras innan förhandlingarna är klara. Och ännu svårare än besluten är konsekvenserna för de enheter som måste skära ner på verksamheten och inte minst för de individer och familjer som riskerar drabbas.

Min poäng är att sådana beslut borde vara ännu svårare att fatta. Att vi med vårt sätt att tala om det ekonomiska läget inte ska ge nedskärningarna starkare legitimitet genom att tanklöst gå med på att tala om dem som oundvikliga och nästan naturliga. Att vi i stället ska vara medvetna om att besluten – i synnerhet på regeringsnivå – är prioriteringar och politik och ideologi. Och att vi kritiserar och protesterar mot dessa val och den politik, den ideologi och den människosyn som ligger bakom.

Vetenskap och ideologi

Andreas Häger,

Andreas HägerI början av augusti skrev Iltalehti att svenska (ny)nazister ordnar studiecirklar med högläsning ur den av ÅA utgivna tidskriften Budkavlen. Snabbt visade det sig att det snarare handlade om en tidning med samma namn, men utgiven av Svenska motståndsrörelsen. Iltalehti rättade i sin text så att de ändrade utgivare men beskrivningen av innehållet står kvar, nämligen att tidskriften i fråga skulle innehålla artiklar i etnologi och folklivsforskning: ”Lehti julkaisee artikkeleita liittyen kansantieteeseen ja etnologiaan” står det fortfarande i början av september (i tidningen Expo berättas att den andra Budkavlen, som jag inte bekantat mig med, innehåller bland annat uppmaningar till våld).

De finlandssvenska dagstidningarna skrev om fadäsen och Budkavlens (ÅA) nuvarande redaktion förundrade sig. På Facebook var det en och annan som konstaterade att ÅA:s tidskrift under 1930-talet innehöll en del högerextrema åsikter. Historielektorn Ann-Catrin Östman skrev en kolumn i Hbl och diskuterade historie- och traditionsvetenskapernas roll i nationsbygget under 1920- och 30-talen.

På ett allmänt plan väcker denna nyhet tankar om förhållandet mellan vetenskap och ideologi. Det är förstås också andra än traditionsvetenskaperna och historia som har skelett i garderoben – eller ibland helt synligt sittande i soffan med en kaffekopp i handen. Inom mitt eget ämne, sociologin, fanns det på 70-talet starka kopplingar till marxismen, och särskilt på 90-talet var feminismens inflytelse tydlig. Både ”marxistisk” och ”feministisk” teori spelar en roll i samhällsvetenskapen fortfarande. Men i dag präglas förstås vetenskapssamfundet som helhet främst av ett kapitalistiskt tänkesätt.

På ett mer specifikt plan, som jag kanske vågar mig in på även om det inte handlar om min egen disciplin, är det intressant att fråga sig vilken är den koppling mellan nazism och traditionsvetenskap som IL tänker sig? Det finns en viss historisk koppling, som kom fram i diskussionen om IL:s nyhet. Det finns också så att säga gemensamma intressen. Allom bekant är den tyska nazistiska vurmen för germansk mytologi, men allmänt inom högerextrema rörelser är intresset för mytologi och folkliga traditioner stort. Då ligger det förstås nära till hands att studera sådana akademiska ämnen (eller varför inte tidskrifter) som ägnar sig åt dessa traditioner.

Jag drar mig också till minnes den numera pensionerade svenska professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg, som fick ganska mycket negativ uppmärksamhet i slutet av 90-talet för en rapport där han kritiserar den romska kulturen. Han har senare blivit bekant för sina ”invandringskritiska” åsikter, som han bland annat framför på sin blogg.

Denna pensionerade professor är ett enskilt exempel. Efter ett ganska omfattande samarbete med traditionsvetare vid ÅA kan jag klart notera att inte alla delar Arnstbergs värderingar. Den ”invandringskritiska” bloggen skriver han dessutom i samarbete med en person som är socionom (de har också skrivit en gemensam bok på temat), och socionom inte bara låter ganska likt sociolog, men många socionomer studerar också mitt ämne.

Ytterst få personer – inte heller jag – skulle deklarera att forskningens mål är att befrämja en ideologisk agenda; knappast särskilt många skulle heller beskriva målet med den egna forskningen i ideologiska termer. Men jag tror att det ändå finns skäl för alla forskare, oberoende av disciplin, att reflektera över de ideologiska bindningar som ändå säkert finns också inom det egna ämnet.

 

Om ÅA:s image

Andreas Häger,

Andreas HägerÅbo Akademi får i egenskap av central finlandssvensk institution gott om utrymme i finlandssvenska medier. Det mest aktuella i skrivande stund är feta rubriker i Hufvudstadsbladet om ÅA:s förmodade förhalning av svenskspråkig lärarutbildning i Helsingfors. Ett annat tema som väckt uppmärksamhet är universitetets ekonomi, till exempel i samband med de så kallade samarbetsförhandlingarna 2013-14 eller ”bonusarna” som diskuterades hösten 2012.

Det är föga förvånande att sådant som sker vid akademin väcker allmänt intresse, delvis för att det som sagt rör sig om en viktig institution för det svenska i Finland. En finurlig student kallade Åbo Underrättelser för ”ÅA:s personaltidning” och även om det är en grov överdrift är akademin också av intresse som lokal institution på sina orter – och av regionalt intresse är det till exempel när en stor finlandssvensk arbetsgivare hotar säga upp 80 personer, som skedde hösten 2013. ÅA:s karaktär av en geografisk anomali, med huvudort utanför landets största svenskspråkiga populationscentra, ger ibland en extra krydda åt bevakningen.

Och inte bara journalisterna utan också läsarna är åtminstone ibland intresserade av vad som händer på universitetet. Ett mått på läsarintresse är de kommentarer som skrivs på tidningarnas och Yle:s webbsidor. Kommentarerna ger också en indikation på vilka reaktioner nyheterna kan väcka och väcker. På detta vill jag ge några konkreta exempel från två av de ovan nämnda nyhetshändelserna.

När Hbl (11.5.2015) på ledarplats anklagar ÅA för att bromsa lärarutbildningen på svenska i Helsingfors, och på nyhetsplats i en niospaltig rubrik konstaterar att ”ÅA beskylls för att förhala klasslärarutbildning”, lyder den första kommentaren till artikeln:

”Hur kan ÅA vara så OTROLIGT själviskt? Alla vet att sydkusten haft lärarbrist i hur många år som helst medan lärarna går arbetslösa i Österbotten. Är det detta man vill? Hur kan en institution med så fruktansvärt låg moral få kalla sig ett universitet? Den största oron är att studieplatserna i Vasa minskar, då dagens arbetssituation ser ut sådan att det vore det bästa som kunde hända. Här om någonstans har vi läge för akademisk bojkott: bojkotta ÅA tills de slutar sätta käppar i hjulet för klasslärarutbildning vid HU.”

Hösten 2013 (22.10) kunde vi på svenska.yle.fi läsa rubriken ”80 kan få gå från Åbo Akademi”. I texten berättas att dåvarande rektor Mattinen informerat att förhandlingar om uppsägningar av personal skulle inledas inom en vecka. Den första kommentaren till denna nyhet lyder som följer:

”Kommer det att betyda att studerande i framtiden får hålla sig till ÖPU för att ens kunna genomföra sina studier? Vad är då meningen med att gå under ÅA om vi sedan inte får den undervisning vi behöver därifrån?”

Jag finner den hetsiga diskussionen om den finlandssvenska lärarutbildningen och dess placering och organisering intressant på många sätt, särskilt som en bild av relationer mellan olika landsändor. Jag har även om jag tidvis aktivt följt med debatten inte stött på någon som lyckats argumentera för att det faktiskt ÄR längre väg från Helsingfors till Vasa än tvärtom. Detta är också första gången jag ser någon påkalla en bojkott mot ÅA.

Angående hotet om uppsägning av 80 anställda vid ÅA, de ekonomiska realiteter som framfördes som motivering, kommunikationen från ledningen och hur resultatet av förhandlingarna sedan blev en serie ”slumpmässiga” avskaffanden av tjänster kunde man förstås säga mycket. Det jag mest intresserar mig för här är hur den typen av kommunikation bidrar till ÅA:s ”branding”. Min känsla är att, och jag tycker de citerade kommentarerna ger exempel på detta, sådana nyheter – mer eller mindre självförvållade – spelar större roll för universitetets image än en marknadsföringsvideo med en kvartett från BD, eller bilder på unga människor i obekväma ställningar på Åbos bussar.

Ett sådant budskap som (igen till exempel) ”ÅA måste kanske säga upp 80 personer” får olika betydelse beroende på vem som tar del av det. Bland personalen kan det läsas som ”vi måste skärpa oss annars får vi sparken”. När beslutet sedan blev indragning av tjänster genom pensioneringar ledde det hos samma personal till en lättnad som skapades av att det ursprungliga hotet kändes som något mycket värre. Bägge dessa betydelser uppfattar jag som avsedda. Den tolkning som gjordes av studeranden i den ovan citerade kommentaren var knappast avsedd eller ens insedd. Jag tycker att också sådana läsningar borde beaktas på förhand.

Till Åbo Akademi inkom i år sammanlagt 2589 ansökningar om studieplats, ansökningar i första preferens var 1375 stycken. I fjol var det totala antalet ansökningar 4354 (enligt min addition av befintliga siffror), ansökningar i första preferens var (enligt officiella siffror) 2722 (år 2013 över 3000). Det totala antalet ansökningar minskade alltså med 40 % på ett år. Nationellt minskade antalet ansökningar från 77000 år 2014 till 66000 i år, ungefär 15 %. Minskningen beror säkert delvis på ett nytt antagningssystem, och årskullarnas storlek varierar. Men vid ÅA var skillnaden markant större än i landet som helhet.

Kanske den stora nedgången inte helt beror på oron för att ÅA ska tvingas lägga ner efter alla nedskärningar, och knappast heller på att sura huvudstadsbor bojkottar akademin på grund av lärarutbildningens placering i Vasa. Men jag skulle vilja påstå att: a) ÅA:s image påverkas och då ofta negativt av en del av nyhetsbevakningen om universitetet; b) en del av denna negativa publicitet beror på att dylika konsekvenser av beslut och kommunikation utåt inte alltid beaktats och c) en försämrad image ger färre studenter.

PS

Sen kanske någon kan tycka att också debatt om och inom ÅA, inklusive mitt blogginlägg, skadar ÅA:s image. Då försvarar jag mig med att öppen diskussion och debatt är något i sig av godo och ett fundament för demokrati (som också är ett system som borde råda vid ÅA). Och att bristen på öppenhet, till exempel i samband med bonushärvan, skapar en minst lika negativ bild som en öppen debatt kan tänkas göra…

Gäst hos någons verklighet

Andreas Häger,

Andreas HägerFör cirka en månad sedan besökte jag Krakow och Jagellonia-universitetet. Jag åkte dit på lärarutbyte inom Erasmus för att, i samarbete med min fru, hålla en kurs vid Institutionen för etnologi och antropologi. Kursen hade det närmast megalomaniska namnet ”Nordic culture, folklore and religion”.

Samtidigt som vi var i Krakow besöktes samma institution av den japanska antropologen Yuko Kambara. Jag åhörde en föreläsning där hon bland annat berättade om sina antropologiska fältarbeten i Slovakien. Hon talade om ”anthropology from the other side”, med implikationen att i antropologins historia har det oftast varit – och är säkert fortfarande – européer som åker till andra världsdelar för att bedriva fältarbete där. ”Centrum” studerade ”periferin”, och det antropologiska studiet blev en del av europeiskt maktutövande – på ett sätt som förvisso senare varit föremål för omfattande kritisk diskussion. Men antropologi förknippas ofta ännu med studiet av de Andra och det annorlunda, och Kambara slog i sin beskrivning av den japanska forskningssituationen fast att antropologer forskar om ”foreign cultures” medan studiet av det egna landet är reserverat för folklorister och sociologer – vilket råkade vara de discipliner som representerades bland lärarna på vår kurs.

En klassisk fara som målats upp i traditionell antropologi är ”going native”, att i för hög grad bli som en av de man studerar – samtidigt som det förstås måste finnas en viss närhet och kanske rentav likhet för att man ska kunna nå någon förståelse. ”Going native” är ett tema som varit vanligt i populärkulturen, inte minst i ”indianfilmer”, från Natalie Woods karaktär i John Fords The Searchers till den amerikanska marinsoldaten på planeten Pandora i Avatar, men också i andra sammanhang, som Pippis pappa på Kurrekurreduttön. För många av dagens samhälls- och människovetare handlar det – oberoende av disciplinsetikett – oftast om att ”gräva där man står” och studera det man känner till, om det sen är en politisk, religiös eller annan organisation, en subkultur eller en ort. Det handlar inte om ”going native” utan om ”being native”. Det ger fördelen att man har lätt tillgång till fältet som till en stor mängd kunskap om studieobjektet. Den så kallade hemmablindheten kan också vara en nackdel. Ibland får man som forskare kritik för att studera något för närliggande, man märker att den klassiska antropologiska ansatsen om studiet av det främmande lever kvar i folks medvetande.

Jag har för några år sedan samlat en del material och också skrivit något om österbottniska väckelserörelser och deras betydelse i dag, bland annat om laestadianerna i Larsmo, som är den ort där jag spenderade större delen av min uppväxt. Jag har som kommentar till detta bland annat fått frågan ”hur kan du studera dessa rörelser där du själv hör hemma?”. Förutom att jag inte hör hemma i den nämnda eller någon annan rörelse jag studerat visar det på en skeptisk inställning till att vara ”native” i det man studerar – och kanske särskilt när det gäller religion. Samtidigt är det också inom religionsforskning väldigt vanligt att studera sin egen rörelse – jag har också fått frågan ”hur kan du studera laestadianer som inte själv är laestadian?”. Ett problem som jag tyckt mig märka inom denna genre av forskning är att författarens egen relation till det som studeras inte alls alltid omnämns utan lämnas åt läsaren att ana eller gissa. Detta gäller knappast bara studier av religion, utan också minst lika mycket forskning om politik eller ekonomi, skulle jag tro.

En elva dagars vistelse i Krakow med hela familjen innebar förstås inte bara undervisande utan också en del turistande. En turist kommer liksom antropologen utifrån, och observerar det nya och försöker lära sig om det samhälle hen besöker. I Krakow bodde vi i den gamla stadsdelen och såg några av de mest kända ”sevärdheterna” och missade andra. Som så ofta på resor till nya ställen är det de små detaljerna som är roligast. Vi åkte spårvagn, gick i matbutiker, osv. Att ”gå hem från jobbet” efter dagens föreläsning gav också en trevlig känsla av att vara en del av den polska vardagen. Ofta tänker åtminstone jag när jag besöker ett annat land och en annan ort att jag försöker ”smälta in” och hitta en ”genuin” upplevelse av stället. Jag föreställer mig, likt många andra, att jag hittar något vid sidan av de mest upptrampade stigarna. Det finns en önskan att känna sig och kanske rentav uppfattas som ”native”, och också att nå en lite djupare kunskap och förståelse än den som finns i turistbroschyrer eller på TripAdvisor. Och samtidigt en insikt om att ”native” är jag knappast ens i Åbo fast jag bott här i snart 25 år.