Alla inlägg av Christer Lindholm

Om Christer Lindholm

ED, forskare och timlärare i nationalekonomi, frilanskolumnist Visa alla inlägg av Christer Lindholm →

Sparandets olidliga svårighet

25 februari 2014Christer LindholmekonomiChrister Lindholm

Christer Lindholm Hur mycket och framför allt hur snabbt staten borde strama åt de offentliga finanserna har under den senaste tiden varit föremål för en livlig debatt, inte bara mellan regering och opposition utan i minst lika hög grad inom regeringen. Enligt Finansministeriets tjänstemän krävs det ytterligare tre miljarder euro i skattehöjningar och nedskärningar för att uppfylla regeringsprogrammets löfte om att stoppa ökningen av den offentliga upplåningen. Att det här är mycket pengar, i synnerhet med beaktande av att det bara återstår drygt ett år av den sittande regeringens mandatperiod, kan vi säkert alla vara överens om. För att få en bättre uppfattning av hur betydande belopp det egentligen handlar om kan det ändå vara bra att ha något att jämföra med.

Tre miljarder euro är nästan exakt lika mycket som samfundsskatten inbringade i fjol, och mer än 35 procent av de sammanlagda intäkterna från förvärvs- och kapitalinkomstskatten. Det är också ungefär 300 miljoner euro mer än statens utgifter för högskoleundervisning och -forskning i fjol, och hela 600 miljoner euro mer än Finlands försvarsbudget. Inte precis småpotatis, alltså.

Om vi fortsätter jämförelsen kan vi också snabbt konstatera att det inte förslår särskilt långt att, som framför allt Sannfinländarna förespråkar i tid och otid, skära ner på det internationella utvecklingsbiståndet. I fjolårets budget uppgick anslagen för internationellt utvecklingbistånd till 960 miljoner euro, och i årets budget har de redan bantats ned med dryga 50 miljoner. Även om vi upphörde med vårt (i jämförelse med övriga nordiska länder skamligt njugga) utvecklingsbistånd helt och hållet skulle det således täcka mindre än en tredjedel av det belopp som krävs för att bryta den offentliga skuldsättningen.

Att balansera de offentliga finanserna med tre miljarder euro på drygt ett år skulle med andra ord vara en utmaning även under gynnsammare ekonomiska omständigheter. I den ovanligt seglivade recession den finländska ekonomin befinner sig i just nu skulle en åtstramning av den här kalibern obönhörligt kväva de svaga ansatser till ekonomisk tillväxt som ännu finns. I motsats till vad åtstramningsivrare i god thatcheristisk anda brukar hävda kan den offentliga ekonomin nämligen inte skötas enligt samma principer som en enskild individ eller familj sköter sin privata ekonomi. Då en enskild familj drar åt svångremmen för att få sin privatekonomi i balans påverkar det nämligen bara familjen i fråga, men då staten gör samma sak påverkar det totalefterfrågan i hela samhällsekonomin. Om ekonomin redan från tidigare befinner sig i recession är risken stor för att det uppstår en ond cirkel, där åtstramningen leder till minskad produktion och högre arbetslöshet, vilket i sin tur innebär minskade skatteintäkter för staten. Vilket skapar ett behov av ännu mer åtstramning, och så vidare.

Och om nu någon tror att det ovanstående resonemanget är ren och skär teori kan hen ju alltid fråga irländarna. Ännu år 2008 hade Irland en offentlig skuld på dryga 20 procent av bnp, en av de lägsta i hela euroområdet. I dag, efter mer än tre år av järnhård åtstramning, ligger den irländska offentliga skulden på 120 procent av bnp! Om kommissionens viceordförande Olli Rehn tycker att det här kan beskrivas som en framgång skulle det vara väldigt intressant att få veta hur han definierar ett fiasko…

Hur paradoxalt det än kan låta kan alltså slutresultatet av en alltför hårdhänt sanering av de offentliga finanserna bli att den offentliga skuldsättningen ökar i stället för att minska. Därför är det glädjande att regeringen – med flankstöd från OECD:s ekonomiska experter – nu tycks ha enats om att visserligen hålla fast vid målsättningen på tre miljarder euro, men att fördela den på en längre tidsperiod. Att vissa oppositionspolitiker har satt sig på bakhasorna och krävt hårdare tag får väl närmast betraktas som ett politiskt spel för gallerierna; om rollerna var omvända skulle knappast oppositionspartierna vara desto mer benägna att bjuda sina väljare på tre miljarder i åtstramning med drygt ett år kvar till nästa riksdagsval.

Den onda och den goda populismen

21 januari 2014Christer Lindholmnationalism, populismChrister Lindholm

Det går ett spöke genom Europa. Det är populismens spöke, och det har av allt att döma lyckats skrämma upp EU-eliten rejält inför vårens Europaval. Så vad är det då som gör den europeiska populismen anno 2014 så skrämmande?

Det går i och för sig inte att förneka att dagens europeiska populism, vars förtecken så gott som utan undantag är nationalistiska, innehåller många tvivelaktiga eller direkt motbjudande drag. Det är nämligen inte bara EU som befinner sig i populisternas skottlinje, utan även invandrare, sexuella minoriteter och andra grupper som av en eller annan anledning inte anses passa in i den nationalistiskt-populistiska idealbilden av en etniskt, religiöst och kulturellt enhetlig nationalstat. Att den här idealbilden aldrig har haft någon motsvarighet i verkligheten tycks störa de nationalistiska populisterna lika litet som den omisskänliga stank av fascism som omger själva idén om en ren, stark och enhetlig nation där det inte finns något utrymme för dem som på ett eller annat sätt är ”annorlunda”.

Det skulle ändå vara ett misstag att avfärda den nationalistiska populismen som en motbjudande kvarleva från Europas brunsvarta förflutna, och dess anhängare som en samling knäppgökar och förlorare som bara inte har fattat hur absolut fantastiskt EU egentligen är. Populistpartiernas frammarsch skulle nämligen inte ha varit möjlig utan ett utbrett – och i sig fullt legitimt – missnöje bland EU-ländernas medborgare. Ett missnöje med ett Europa där en handfull storbankers intressen väger tyngre än tiotals miljoner medborgares välfärd. Ett Europa där den tidigare medelklassen (som fallet är framför allt i Grekland) tvingas leta efter mat i soptunnorna. Ett Europa där kommissionens självgoda och maktfullkomliga teknokrater, med en likgiltighet inför den tilltagande sociala misären som skulle ha fått Marie ”varför äter de inte bakelser” Antoinette att framstå som en 1700-talets Rosa Luxemburg, grötmyndigt förkunnar att vi fortfarande lever i den bästa av alla världar.

Listan kunde utan svårighet göras ännu längre, men ovannämnda exempel torde räcka för att hamra in själva poängen: Det råder sannerligen ingen brist på orsaker till folkligt missnöje i dagens Europa. Däremot råder det en skriande brist på alternativa lösningar till de problem som förorsakat, och fortsätter att förorsaka, detta missnöje. De etablerade, icke-populistiska partierna har antingen accepterat den omänskliga och brutala ekonomiska politik som dominerat EU i snart fem års tid, eller åtminstone misslyckats med att formulera trovärdiga alternativ till den. Därmed har de lämnat fältet fritt för de nationalistiska populisterna som, trots avsaknaden av konkreta politiska helhetsprogram, åtminstone har lyckats profilera sig som ett alternativ till de etablerade partierna. Att den växande skaran av desillusionerade européer inte alltid noterar, eller bryr sig om, den nationalistiska populismens mörkare undertoner är med tanke på omständigheterna kanske inte mer än mänskligt.

Eller, som en äldre grekisk man uttryckte saken i en TV-dokumentär om misären i Grekland: ”Den Gyllene Gryningens soppkök är det enda stället där jag får någon mat nuförtiden, så om det gör mig till fascist att jag äter deras soppa är jag väl fascist då”.

Det enda sättet att mota den onda, nationalistiska och i grund och botten fascistoida populismen i grind är alltså att åtgärda de ekonomiska och sociala problem som har fått allt fler européer att betrakta EU som ett problem snarare än en lösning. Och för det behöver den europeiska politiken en rejäl dos av god populism.

Jodå, ni läste alldeles rätt. För det finns faktiskt något sådant som god populism, åtminstone om vi utgår från Oxford Dictionnaries definition av en populist som ”en medlem eller anhängare av ett politiskt parti som strävar till att representera vanligt folks intressen”. Den goda populismen är inte heller något teoretiskt begrepp utan förankring i verkligheten; världshistoriens första kända populister, bröderna Tiberius och Gaius Gracchus, var nämligen i allra högsta grad goda populister.

Bröderna Gracchus var tribuner i den romerska republiken under det andra århundradet före vår tideräknings början. Som representanter för populares, det parti i senaten som representerade ”vanligt folk”, hamnade de snabbt på kollisionskurs med de senatorer som representerade den konservativa aristokratiska eliten. Bröderna var bland annat populistiska nog att föreslå en jordreform som skulle ha fördelat odlingsjorden jämnare mellan Roms medborgare, ett förslag som (om ni ursäktar ordleken) inte föll i god jord hos de aristokratiska storgodsägarna i senaten. Den yngre av bröderna, Gaius, ville dessutom lindra den börda värnplikten innebar för de fattigaste medborgarna genom att låta staten (i stället för de värnpliktiga själva) bekosta vapen och annan personlig utrustning.

Som så många andra goda populister efter dem fick bröderna Gracchus lära sig den hårda vägen att man inte utmanar den styrande eliten ostraffat: Tiberius slogs ihjäl under ett slagsmål i senaten, medan Gaius valde att begå självmord hellre än att låta sig lynchas av en mobb som organiserats och uppviglats av de aristokratiska senatorerna. Vilket på ett tragiskt sätt bekräftar att det, då som nu, är den goda populismen som eliten fruktar allra mest …

Bakom valfrihetens kulisser

18 november 2013Christer LindholmChrister Lindholm

Det ligger i tiden att betrakta ökad valfrihet som något odelat positivt. Som konsumenter skall vi ha obegränsad rätt att välja de varor och tjänster som bäst motsvarar våra personliga preferenser. Inom en nära framtid kommer vi med största sannolikhet också att kunna välja vilken hälsocentral vi vill anlita för det fall att vi blir tvungna att ty oss till den offentliga hälsovården. Givetvis under förutsättning att vi fortfarande är tillräckligt rörliga för att besöka någon annan hälsocentral än den som råkar ligga närmast.

Vid en första anblick verkar det därför helt i enlighet med tidsandan att Undervisningsministeriet vill öka valfriheten inom gymnasieundervisningen. Tanken är att gymnasieeleverna inte längre skall vara ”tvungna” att skaffa sig en bred allmänbildning genom att lära sig litet av varje. I stället skall de kunna inrikta sig på en snävare ämneskombination, allra helst en som stöder deras framtida yrkesval.

Under valfrihetens varma och sköna överrock döljer sig med andra ord en ekonomisk bockfot: att välja fritt må vara stort, men att välja rätt är definitivt större. Och med att välja rätt menas i det här fallet att välja en sådan ämneskombination som gymnasieeleverna har största möjliga nytta av i sina framtida högskolestudier, vilket i sin tur förväntas påskynda genomströmningen. Vilket i sin tur betyder att våra studerande förväntas komma ut snabbare på arbetsmarknaden för att betvinga den arbetskraftsbrist som det visserligen ännu inte synts några som helst tecken på, men som det oaktat betraktas som ett stort problem.

Att valfriheten, alla vackra fraser till trots, inte egentligen är det väsentliga i den planerade gymnasiereformen förklarar varför Undervisningsministeriet samtidigt har gått in för att minska valfriheten inom högskolestudierna, som i allt högre grad har börjat påminna om den rigida och inrutade produktionsprocessen i ett sovjettida traktorkombinat. Det handlar med andra ord inte om inkonsekvens från Undervisningsministeriets sida; i båda fallen är det allt överskuggande målet att i en allt snabbare takt förse samhällsekonomin med arbetskraft.

För den som, i likhet med undertecknad, ser en god allmänbildning som ett egenvärde är den planerade gymnasiereformen minst sagt oroväckande. I och med att det har blivit i det närmaste omöjligt för högskolestuderande att bredda sin allmänbildning genom att av rent intresse gå på kurser som faller utanför den egna studieplanen har våra gymnasier i praktiken blivit allmänbildningens sista bastion. Om också den bastionen faller kommer allmänbildningen igen att bli ett privilegium för dem som har tid, energi och resurser att allmänbilda sig på egen tid och bekostnad.

I det rådande samhällsklimatet finns det dessvärre inget större hopp om att kunna rädda allmänbildningen bara genom att hänvisa till dess egenvärde. Lyckligtvis finns det också minst två vägande ekonomiska argument mot att, med valfriheten som förevändning, sätta allmänbildningen på undantag.

För det första finns det ett stort behov av tvärvetenskaplighet och mångsidigt kunnande i dagens allt mer komplicerade och dynamiska ekonomi. I den här kunskapspaletten finns det, i motsats till vad det här i Finland förhärskande högskolepolitiska synsättet vill göra gällande, också utrymme för humaniora. Den framgångsrika storplaceraren och mångmiljardären George Soros har, för att ta ett exempel, förklarat att av alla de ämnen han prövade på under sina omfattande och osystematiska universitetsstudier var det studierna i filosofi(!) som han har haft störst nytta av under sin karriär i finansvärlden. För egen del är jag inte särskilt förvånad: en av de skarpaste analytiska förmågorna jag hade förmånen att träffa under min korta men relativt ärorika karriär i bankvärlden hade en universitetsexamen i – engelsk litteraturhistoria!

För det andra förändras ekonomin, och med den arbetsmarknaden, snabbare än någonsin tidigare, och allting tyder på att förändringstakten kommer att accelerera snarare än avta. Därmed har det blivit allt svårare att förutse hur efterfrågan på olika typer av arbetskraft kommer att förändras bara på några års sikt. Mot den bakgrunden verkar det direkt vanvettigt att försöka tvinga fram en snävare specialisering redan i gymnasiet, även för det högst osannolika fall att en majoritet av eleverna faktiskt vet vad de vill jobba med i framtiden.

Arbetsmarknadens snabba och svårförutsägbara förändringar kan naturligtvis vara problematiska också för en brett utbildad (och bildad) generalist. Den som vet något om allting torde ändå ha bättre förutsättningar att anpassa sig till arbetsmarknadens förändringar än den som vet allt om något som inte längre är relevant.

Vad universiteten kan lära av Nokia

30 september 2013Christer LindholmChrister Lindholm

Är det någon som ännu, mitt i sorgen över förlusten av vår tidigare nationalklenod och upprördheten över högsta chefens minst sagt märkliga bonusarrangemang, minns hur Nokias framgångssaga egentligen fick sin början? Att det hela faktiskt startade med en liten elektornikavdelning inom ett stort och ständigt expanderande mångbranschföretag, en avdelning som trots att den var kroniskt olönsam ändå fick fortsätta med sin verksamhet därför att företagsledningen var övertygad om att den en vacker dag skulle leverera något stort och betydelsefullt. Vilket den som bekant också gjorde, med den påföljd att Finland för en tid fick yvas över att vara hem för världsledaren inom mobiltelefoni. Ingen dålig prestation för det land där bonden Paavo, och många andra med honom, fordomdags tvinagdes blanda hälften bark i brödet!

Men med framgången förändrades också tänkesättet inom Nokia; det långsiktiga strategiska tänkandet fick i allt högre grad stryka på foten för kravet att generera ständigt växande vinster för aktieägarna. Inte bara varje år, utan varje kvartal. Ibland tog sig strävan att tillfredsställa aktieägarnas omättliga profithunger direkt bisarra uttryck, som då Nokia spenderade miljardbelopp på att köpa upp sina egna aktier och sedan makulera dem för att på så sätt höja de återstående aktiernas värde. Om de här pengarna i stället hade satsats på produktutveckling hade kanske Nokia inte blivit fullt lika taget på sängen då smarttelefonerna, med Apples Iphone i spetsen, slog igenom med dunder och brak.

Men tagen på sängen blev Nokia alltså, och därmed började den branta utförsbacke som – förhoppningsvis – planade ut i och med att den förlustbringande mobiltillverkningen såldes till Microsoft.

Snipp, snapp snut! Så var den framgångssagan slut!

Men vad har då allt det här med universitetsvärlden att göra? En hel del, tyvärr.

Traditionellt har universitetens huvuduppgift, vid sidan av att förmedla på forskning baserad undervisning, varit att bedriva basforskning i syfte att producera genuint ny kunskap. Karakteristiskt för den här typen av forskning är att det ofta kan dröja länge innan den ger några resultat, och att det inte ens då finns någon garanti för att resultaten också har någon praktisk eller kommersiell tillämpning. I det här avseendet påminner det traditionella universitetet om den lilla elektronikenheten på Nokia, som efter årtionden av förlustbringande verksamhet slutligen kom ut med något riktigt, riktigt stort. I och med den nya universitetslagen förutsätts emellertid universiteten i allt högre grad fungera som det ”nya” Nokia; forskningens tyngdpunkt har nu förskjutits från den traditionella, långsiktiga basforskningen till det dunkla gränslandet mellan forskning och produktutveckling, och där är det snabba resultat – och snabba cash – som gäller.

En viktig skillnad finns det ändå mellan Nokia och universiteten. Om inte Nokia längre tillverkar mobiltelefoner finns det alltid någon annan som gör det, i bästa fall både bättre och till ett lägre pris. Om de finländska universiteten reduceras till en förlängning av företagens produktutvecklingsverksamhet finns det däremot ingen som kan ta över basforskningen i deras ställe.