Alla inlägg av Gunilla Widén

Om Gunilla Widén

Professor i informationsvetenskap

Att mäta vetenskap

Gunilla Widén, , , , ,

Informationsvetenskap är ett relativt litet vetenskapsområde men har trots det ett väldigt stort inflytande på hur all vetenskap mäts och utvärderas. Mycket tack vare en av de stora vetenskapsmännen från området, Eugene Garfield (1925-2017), som nyligen gick bort i en ålder av 91 år. Han var en pionjär och visionär och står för en av de största innovationerna inom informationsvetenskapen då han skapade den vetenskapliga citeringsdatabasen, Science Citation Index (SCI) redan 1964, den som vi idag känner som Web of Science (WoS). Idag har databasen fått sällskap av t.ex. Scopus och Google Scholar men fortfarande är det i WoS som de flesta bibliometriska analyserna görs.

Garfield hade ett stort intresse för hur forskning kommuniceras och speciellt hur man genom citeringsanalys kan följa vetenskapens utveckling och historia. Drivkraften i hans arbete var också att utvinna information från en allt snabbare växande mängd bibliografisk data och att genom citeringsanalys hitta mönster i samarbete mellan forskare och discipliner. Han såg ytterligare potential i citeringsanalys då han framförde idén om Journal Impact Factor (JIF) som idag används till mycket mera än att endast utvärdera tidskrifters genomslagskraft.

Garfield själv lär alltid var lite ambivalent till användandet av citeringsanalys och -index för att mäta forskning i syfte att fördela resurser. Hans syfte var att skapa förståelse för vetenskaplig kommunikation, men hans innovationer har fått ett synnerligen stort inflytande på forskningspolitik och man använder de bibliometriska metoderna för att rangordna, jämföra och fatta beslut om resurser.

Mätmetoderna har många förtjänster, men kan också missbrukas och för dem som inte är insatta i hur bibliometrin fungerar kan man skapa mycket vilseledande information som används som grund för väldigt långtgående högskolepolitiska beslut. För det första har citeringsdatabaserna en begränsad täckning och inte närapå alla discipliner finns representerade på ett heltäckande plan. Dessutom har vetenskapsområden olika publiceringstraditioner och kan därför inte jämföras med varandra. Man har olika mål med forskningen och därför varierande publiceringsstrategi. Ämnesområden är också väldigt olika stora och mindre ämnen kommer aldrig upp till höga citeringsvolymer trots att forskningen inom området kan vara av hur hög kvalitet som helst.

Vidare ska man komma ihåg att tidskrifternas impact factor ska användas till att mäta prestige och genomslagskraft, det är ett verktyg för biblioteken i samband med förvärv av tidskrifter och det kan fungera som jämförelsetal mellan tidskrifter inom ett område. Men lika ofta används JIF till att jämföra tidskrifter från olika vetenskapsområden, utvärdera enskilda artiklar, eller som ett kriterium för forskare om var de ska publicera. I dessa fall används JIF i fel syfte eller på fel sätt.

Citeringsanalys baseras på antagandet att citeringarna är positiva, dvs. att ett arbete citeras på grund av sin kvalitet och betydelse. Citeringar kan dock också användas för att ge exempel på dålig forskning. Citeringarnas betydelse i en artikel har också väldigt stora skillnader, är det en referens som används i introduktionen eller är det en referens som bidrar till studien på ett väsentligare sätt. Allt detta gör att citeringsanalys inte närapå berättar hela sanningen om vetenskapens genomslagskraft och betydelse. För en balanserad syn på bibliometriska mätmetoder läs gärna Bibliometrics: The Leiden Manifesto for research metrics i Nature

Inom informationsvetenskapen har vi således ett viktigt arv att förvalta, att vidare utveckla Eugene Garfields bibliometriska metoder och anpassa dem till dagens vetenskapliga kommunikation som pågår i väldigt många olika kanaler och fora. Vi behöver andra metoder än citeringsanalys och t.ex utvecklar man inom informationsvetenskapen altmetriska metoder som strävar till att mäta forskningens genomslagskraft i sociala medier. I vårt arv ingår också att medvetandegöra metodens faror ifall man inte förstår vad det är man mäter! Det gäller att komma ihåg vad Eugene Garfield ville med sin innovation, att förstå hur forskning kommuniceras och hur ämnen och vetenskapsområden utvecklas i syfte att skapa en helhetsbild av vårt vetenskapliga samfund.

”Not everything that can be counted counts, and not everything that counts can be counted” (William Bruce Cameron)

 

Forskningsmiljön

Gunilla Widén, , ,

Jag tänkte fortsätta lite på det jag skrev om senast, tvärvetenskaplighetens fröjder, och reflektera över vad en bra forskningsmiljö är gjord av? Ja, det är förstås väldigt många olika saker. Den tvärvetenskapliga dimensionen som jag senast skrev om, är något jag själv uppskattar som viktig för en bra forskningsmiljö. Men vad annat?

Glädjen

Osökt börjar orden till låten Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik .. ljuda i mitt huvud. Och visst är det så! Glädje är nog en av de viktigaste ingredienserna. Utan glädje, ingen motivation, och utan motivation händer väldigt lite på vilken arbetsplats eller i vilken arbetsmiljö som helst.  Lyssna själva, man blir på gott humör bara av att se detta korta inslag från Så ska det låta 🙂

https://youtu.be/uoK5_1HpS-I

Svenskarna är förstås alltid lite bättre på att ha roligt, men denna inställning är nog så viktig för att bygga en kreativ forskningsmiljö. Man får aldrig glömma glädjen, forskning ska vara roligt.

 Volymen

Men sen behövs det förstås också annat än skratt och glädje. Trots att jag kommer från en relativt liten forskningsmiljö, vill jag ändå understryka behovet av volym. Detta kan förstås tolkas och förverkligas på flera sätt. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man är väldigt många till antalet som sitter i korridoren, men ändå tillräckligt många som bidrar till diskussioner och kan dela med sig av idéer, erfarenhet och kunskap. Denna volym kan också nås via olika nätverk som vi arbetar i.

T.ex. våra doktorander inom informationsvetenskap är inte så många till antalet, men vi har i flera års tid haft den stora fördelen att ingå i ett nordiskt doktorandnätverk, inom vilket det ordnas kurser och evenemang. Där har doktoranderna genast en helt annan volym, träffar sina doktorandkolleger från andra nordiska länder, bygger sina egna nätverk och kan dela erfarenheter, både goda och mindre goda. Det är också viktigt. Trots att vi förstås har roligt nästan jämnt!

 Doktoranderna

Volym betyder också att vi har en miljö där det finns forskare i olika skeden av sin karriär. De mera erfarna forskarna behöver också input från yngre för att kunna förnyas. Yngre kolleger kan ställa de frågor som de äldre forskarna på något sätt tar för självklara. Samtidigt kan äldre forskare styra doktoranderna bort från onödiga och tidskrävande minor. Det är inte alls oväsentligt att alla ämnen, där det bedrivs forskning, också har en trygg återväxt av nya doktorander. Det har inte bara betydelse för forskarexamina. Det har en jättestor betydelse för forskningsmiljön som helhet. Utan doktorander och unga forskare blir forskningsmiljön både fattig och så mycket tråkigare.

 Öppenheten

Men för att kunna dela erfarenheter, idéer och kunskap på ett effektivt sätt behövs förstås öppenhet och förtroende. Dessa är kanske de svåraste faktorerna att ge konkreta exempel på. Hur skapar vi öppenhet och förtroende? Det är inte självklart och det krävs nog en hel del arbete även om vi många gånger tar dessa faktorer för givna, speciellt om de fungerar utan större problem. Själv har jag haft en fantastisk tur att i tiderna komma till en forskningsmiljö där man i första hand stöttade varandra. Detta har känts som ett viktigt arv att bevara. Visst finns det element av konkurrens, vi tävlar t.ex. om samma stipendier, externa resurser och plats i centrala tidskrifter. Men vi tävlar inte med varandra på bekostnad av varandra. Det finns alltid en uppriktig glädje när någon lyckas hämta in pengar. Det är inte bort från en själv. Tvärtom finns det då orsak för hela gänget att fira! Det är aldrig fel med en orsak att skåla i skumpa 🙂

 Orkestern

“No one can whistle a symphony. It takes a whole orchestra to play it.” Halford E. Luccock

En bra forskningsmiljö är som en orkester. Det behövs en bra dirigent, men framförallt behövs det alla dem som spelar de olika instrumenten. Alla har en särskild och viktig roll i helheten. Det är förstås inte alltid så enkelt att spela ihop. Och det finns många faktorer utanför orkestern som påverkar hur det låter. Vi spelar under tidspress, det finns inte tillräckligt med utrymme att prova på olika arrangemang och vi tvingas spela med färre stämmor när resurserna inte räcker till. Men även om vår symfoniorkester till forskningsmiljö inte alltid har alla på plats eller tid att spela de mest avancerade arrangemangen, är det viktigt att komma ihåg att forskning ska vara roligt! Forskning är ett kreativt arbete som behöver en positiv miljö för att blomstra.

Forskning ska byggas utav glädje! 

Tvärvetenskaplighetens fröjder

Gunilla Widén, , ,

Mitt ämne, informationsvetenskap, är en mästare på tvärvetenskaplighet. Men det ska sägas att det inte alltid är så lätt.

Att studera informationsbeteende utan kontext är svårt. För att inte säga omöjligt. Och då man lägger in det i någon form av kontext behöver vi någon som förstår sig på den. Om vi t.ex. studerar informationsbeteende bland äldre för att bättre förstå deras behov av hälsoinformation för att kunna utveckla e-hälsotjänster, är det bra att samarbeta med forskare från hälsovetenskaper och någon som förstår sig på IT. Eller då vi studerar skolbarns informationssökning är det väsentligt att samarbeta med pedagoger. Och vi behöver datavetare då vi utreder fenomenet big data och bibliotekens roll. Eller som i vårt senaste projekt om informationskompetens på den digitala arbetsplatsen samarbetar forskare från informationsvetenskap, informationssystem, nationalekonomi och marknadsföring för att få så mångsidig förståelse som möjligt om digitala processer, informationsbeteende och välmående.

Det blir bra diskussioner när fyra olika vetenskapstraditioner tar sig an uppgiften att reda ut ett begrepp som informationskompetens. Till att börja med är vi alla ganska så säkra på vad vi menar med begreppet. Visst, det handlar om att kunna söka och utvärdera information så att man effektivt kan använda den för sina ändamål. Det handlar om färdigheter i att hantera IT och media. Det är förmåga att vara kritisk. Vi har snart fyllt whiteboarden med både aktiviteter, färdigheter, förmågor, dimensioner och perspektiv. När vi sen ännu tar med organisationsnivån, dvs arbetsplatsen, är förvirringen total. Och vi inser att det är onödigt att ens inleda diskussionen om hur vi ska mäta allt detta eftersom vi också där har väldigt olika traditioner, mätare och praxis.

Men trots att det emellanåt känns nästan omöjligt att komma vidare på grund av våra olika sätt att hantera en forskningsfråga är det ändå det gemensamma engagemanget som får en att vilja hitta lösningar och man blir bra på att kompromissa på ett konstruktivt sätt. Man blir tvungen att sätta sig in i problemet från andra perspektiv än det som är givet från ens egen horisont. Och konstigt nog driver detta arbetet framåt.

Nyss hemkommen från Bryssel från en konsortieträff för att planera en H2020-ansökan, får mig att reflektera detta med tvärvetenskaplighet ytterligare. Det blir snäppet mer utmanande på EU-nivå då man också måste ta kulturella olikheter i beaktande. Fem partners, som representerar olika vetenskapsområden, universitet, icke akademiska organisationer och europeiska länder måste hitta gränsöverskridande sätt att lägga ihop ett projekt, i detta fall kring ungdomars engagemang för samhälleliga frågor och beslutsfattning. Vår bakgrund är på många plan mycket olika. Vår förståelse för problematiken, våra nationella kulturer, våra språk, våra vetenskapsområden – allt talar för att det blir väldigt utmanande att skapa en gemensam plattform för projektet. Men det fantastiska är att se att då ämnet känns angeläget är alla intresserade av att hitta möjligheter hellre än att låta det svåra få en för stor roll.

Att få arbeta med människor från olika miljöer, discipliner och kulturer ger perspektiv. Det finns alltid andra infallsvinklar än de man själv tycker är de naturligaste. Och detta är den bästa läroprocessen. Man lär sig allra mest om sitt eget ämne då det läggs i ett större, annorlunda sammanhang. Och denna sanning gäller nog för det mesta i livet, inte bara inom forskning. Med öppet sinne och vilja att förstå varandras olikheter har vi alla bättre förutsättningar att leva i en bättre värld.

Julefrid!

Bryssel 8 december 2016

Konferensiverns livscykel

Gunilla Widén

Nilla_arbetsrumDet har varit en ovanligt konferensrik höst för min del, flera centrala konferenser inom informationsvetenskap har ordnats och med flera nya forskningsprojekt på gång har det känts viktigt att delta, presentera och nätverka. Jag har åkt på konferenser i 20 års tid och fortfarande tycker jag att det är en av de stora arbetsförmånerna jag har. Även om jag tydligen lider av någotslags emotionell berg- och dalbana i processen av konferensförberedelser.

Initialskedet

Ungefär ett år på förhand kommer Call for Papers. Sidu, nästa års ISIC-konferens ordnas i Zadar, Kroatien. Bilderna på konferenssidan ser synnerligen lockande ut! Jag har deltagit i ett flertal ISIC-konferenser under årens lopp och alltid tyckt att de varit både givande och trevliga. Känner hur konferensfebern stiger.  Konferensen har ett brett tema, Information Seeking in Context – Human Information Behaviour and Practice, och vårt senaste forskningsprojekt om informationskompetens på arbetsplatsen passar alldeles utmärkt för en presentation där. Kroatien i september, det perfekta konferensmålet! Ivern är på topp!

Sagt och gjort, börjar planera för ett paper. I huvudet är pappret så gott som klart. Inga problem. Det gäller bara att skriva lite bakgrund, motivera studien, beskriva metoden  och göra en delanalys av det större enkätmaterial forskargruppen nyligen samlat in. Det här fixar sig liksom nästan av sig själv. Men det finns en gnagande insikt om att detta inte kommer att vara så enkelt som det i detta skede låter. Konferensivern har fått sig en liten törn.

Förberedelser

Tiden går snabbt, deadline som först kändes på bekvämt avstånd, lyser plötsligt med rött i kalendern. Hur långt sku pappret nu vara? Finns det ett alternativ för short paper? Vad ska jag röja i kalendern för att hinna? Kanske familjen klarar sig utan mig ett veckoslut igen då jag filar på formuleringarna. Har jag inte skrivit något redan som kunde användas? Varför beslöt jag att skicka in ett paper? I detta skede finns just ingen iver alls över att åka på konferens ..

Som ett under åker pappret trots allt in inom deadline. Stor lättnad! Nu väntar bara tre gradun, några reviews, reseräkningar, kursplanering och annat smått och gott som fått vänta då konferenspappret sku finslipas .. Och som vanligt kommer det följande dag ett glädjens mejl om ”due to many requests we have extended the deadline for CfP until …”. Nåväl, lika bra att ha pappret inlämnat så man kan ta itu med allt annat som väntar. Kroatien-konferensen är glömd för en stund. Vardagen innehåller så mycket annat. Och i villervallan går vi och lämnar in en poster också till en annan konferens, jag går med på att vara delarrangör för en tredje konferens under hösten osv., osv.

Besked

Efter ett tag kommer besked från konferensarrangören. Reviewers tycker vårt paper passar bra för konferensen, men har en del önskemål om vad som ännu borde tilläggas. Att vi bara har 2000 ord till vårt förfogande bryr sig reviewers inte om. Det ska vara längre förklaringar på så gott som alla delar av pappret. Vi filar på formuleringarna för att lyckas förklara så mycket som möjligt med väldigt få ord. Ärligt sagt är detta inte min starka sida. Doktorsavhandlingens förgranskare frågade i tiderna om jag fått betalt per sida. Men till sist, vårt epos om Workplace information sharing: a generational approach, accepteras för en presentation i Zadar i september och i conference proceedings. En liten poäng till ämnet och ÅA.  Trevligt! Ivern är tillbaka!

Praktikaliteter

Konferensen närmar sig. Arrangörerna påminner om att det är nu det gäller att registrera sig om man vill hinna till early bird pris. Registreringssystemet kommunicerar på kroatiska, men på något sätt kommer vi överens och jag har ett kvitto i e-posten. Måste komma ihåg att skicka det vidare till ekonomisekreteraren. På to-do-listan kommer boka resan. Bokningssystemet erbjuder minst 240 olika flygalternativ. Känner en viss utmattning, hinner inte just då börja plöja igenom alternativen. Måste återuppta bokningsuppdraget senare. Att hitta smidiga flygrutter från Åbo till Zadar känns plötsligt som den svåraste uppgiften in hela konferenskarusellen. Det måste bli via Helsingfors igen. Varför är det alltid så besvärligt, .. Ivern är definitivt på botten.

Konferensdags!

September och konferensdags i Kroatien närmar sig. Vi förbereder vår presentation, i processen börjar forskningsresultaten låta riktigt intressanta, konferensprogrammet publiceras och det finns massor av intressanta föredrag att se fram emot! Resan är bokad och allt är frid och fröjd. Förutom att före Kroatien är det två andra konferensresor och en par veckor efter Kroatien är det  en fjärde konferensresa på programmet. Det betyder mycket organiserande för att få alla andra arbetsrutiner att fungera.

ISIC2016

Information Seeking in Beautiful Context

Men efter att konferensivern sågat upp och ner i nästan ett års tid är det dags att åka! Konferensen ordnas vid Zadars universitet som har sin huvudbyggnad i de gamla delarna av staden och ligger alldeles vid Adriatiska havet. Detta hör nog till den vackraste utsikten från en föreläsningssal jag upplevt. Alla vedermödor är med ens glömda! Fantastiskt trevligt att träffa sina kolleger från när och fjärran, ta del av en hel rad med intressanta presentationer och låta sig inspireras till nya samarbetsinitiativ!

Årets upplaga av ISIC var dessutom en jubileumskonferens, 20 år sedan den första i ordningen ordnades i Tammerfors 1996. Och tänk, jag är så gammal att jag hörde till de några stoffilerna i publiken som fick tillkännage att vi varit med om den allra första konferensen. Det var faktiskt min första konferens någonsin och det var mycket som gjorde stort intryck på mig den gången. Det var stort att få se och uppleva de stora stjärnorna ”live”. Konferensen har utvecklats till en central mötesplats inom informationsvetenskapen och det är många som gärna återkommer till konferensen år efter år. Det finns på något sätt en familjär stämning över konferensen numera. Nästa gång 2018 blir det i Krakow. Där har jag aldrig varit. Det är säkert en vacker stad. Here we go again, tror jag ska börja fila på mitt konferenspaper redan nu 😀

 

Juni, juli och augusti

Gunilla Widén, , , ,

Nilla_arbetsrumFörra sommaren uttalade sig dåvarande finansminister Alexander Stubb om att det finns tre skäl för att vara professor, nämligen juni, juli och augusti. Universitetsfolket var inte särskilt imponerade av detta uttalande och man undrade hur det är möjligt att ministern kan uttala sig så nonchalant mot en yrkesgrupp som faktiskt arbetar väldigt mycket mera än vad arbetsavtalet föreskriver.

Lite måste man ändå ge Stubben rätt – professorn har ju egentligen ingen semester utan åtnjuter ferier under den tid som undervisningen inte är aktuell. Denna insikt har jag även vuxit upp med då professor Morgonbris ofta underströk det faktum att han har då aldrig haft en enda dag semester! Han hade ferier och det betydde således att han vistades på sommarstugan under sommarmånaderna, men var tillgänglig för det akademiska under samma tid. Han hade ett arbetsrum inrett i sommartorpet och ibland kunde någon av hans doktorander dyka upp oförhappandes för handledning. Jag har livliga minnesbilder från 70-talet då man kunde mötas av en ivrig doktorand i badbrallor på vår brygga när vi kom hem med motorbåten efter en dagsutflykt.

Nåväl, vi ska inte gräva i gamla uttalanden och minnen. Stubb vet säkert bättre numera att professorns sommarmånader är fyllda av arbetsuppdrag. Det är då man prickar in projektmöten, arbete med forskningsansökningar, åker på konferenser och skriver artiklar. Men vilka tre skäl finns det då att vara professor om det inte i första hand är dessa berömda sommarmånader?

På första plats kommer alla gånger studenterna! I morse tittade vår färskaste magister in i mitt arbetsrum. Han sken som Nådendals sol och ville tacka för den fantastiska utbildning han fått vid Åbo Akademi. Och lika glad vill jag tacka för allt det engagemang denna unga magister visat under sin studietid. Studenterna blir ju allt yngre för varje år som går men samtidigt känns det som om jag har mer och mer att lära mig av dem. De ger perspektiv, energi och en växande ödmjukhet för mitt arbete. Jag har ansvar för att studenterna får de rätta färdigheterna inför deras framtida arbetsliv. Det är ett enormt ansvar och handlar förstås mycket om att ge dem en öppen och kritisk attityd för livslångt lärande. Professorns arbete sku vara bra mycket tråkigare utan kontakten till studenterna.

Oersättliga är även kollegerna och forskarsamfundet. Och jag har haft en enastående tur att ha så supertrevliga kolleger. I den närmaste arbetsmiljön förenas vi förstås av att vi tycker att de informationsvetenskapliga frågeställningarna är de absolut mest intressanta och kan ägna hur mycket tid som helst att fundera på vad som påverkar människors informationssökningsbeteende. Och i dessa turbulenta tider slutar det aldrig att förvåna mig hur positivt kollegerna orkar se på alla förändringar och reformer som vi tillsammans ska bena ut. Det är kanske i akademikerns natur att ta utmaningar som projekt som nog löser sig bara man har de rätta metoderna och verktygen. Visst ägnar vi oss också åt att gnissla över arbetsmängd, splittrade arbetsuppgifter, hopplösa tidtabeller m.m. Men också i det finns det en stark gemenskap och problemen blir alltid lite mindre dramatiska då man har goda kolleger att ventilera dem med.

Professorns vardag blir ju aldrig enahanda precis och man kan lindirgt sagt säga att arbetet är mångsidigt och kanske rentav lite svårt att planera ibland. Jag kommer ofta på morgonen till arbetsplatsen med en noggrannt skriven lista på saker jag ska uträtta under dagen. Och lika ofta går jag hem på eftermiddagen med alla saker på listan ogjorda .. och med en känsla av jag aldrig får något gjort. Men i verkligheten har jag kanske haft ett långt samtal med graduskribenten om hur man kan studera generationsskillnader i kunskapsdelning på arbetsplatsen, har haft ett annat långt samtal med kollegan om nya Bibliotekslagen och behörighetskraven och hur detta påverkar utbildningens innehåll, fastnat i e-posten och svarat på frågor om vilka tidskrifter ämnet ska prenumerera på, vilket projektkonto som ska faktureras eller kan jag föreläsa på en doktorandkurs. Och plötsligt kommit ihåg att jag måste göra en reseplan innan jag ska iväg på konferens följande dag …

Ja, det finns alltså tre mycket goda skäl att vara professor: studenterna, kollegerna och det mångsidiga jobbet. Men jag sku nog också räkna in juni, juli och augusti av den enkla anledningen att dessa månader är orsaken till att man alls orkar igenom den långa vintern här i norr 🙂 Sommaren har varit fin – nu är det dags att kavla upp ärmarna och njuta av studenter, kolleger och mångfald! För att citera Gyllene Tider:

Hela året har jag väntat på
Juni, juli, augusti
Allt känns mycket bättre då
Juni, juli, augusti
Allting verkar lättare då
Juni, juli, augusti
Vindarna är varma dååååå
Juni, juli, augusti.

Om att söka pengar: ett 1000-bitarspussel

Gunilla Widén, , ,

 

Nilla_arbetsrum

I dagens universitet handlar professorns arbete mycket om att söka pengar. Ja, många gånger känns det som om man verkligen letar efter dem ..

Vi vet att basfinansieringen går mot stramare tider och vi måste vara alerta för att söka extern och konkurrensutsatt finansiering i allt större grad. Detta är ingenting nytt, alltid har man väl i olika utsträckning arbetat med att utveckla bra forskningsidéer, som även låter bra för dem som står för finanserna. Men i förhållande till hur det var för t.ex 10 år sedan har ansökningstakten avsevärt ökat och projekten måste innehålla allt fler dimensioner. Ja, det har blivit något av ett 1000-bitarspussel som kräver otroligt många arbetsmoment. .. Om det inte är så att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal då saker och ting verkar ha varit så mycket enklare förr ..

Men hur ser pusslet ut, vilka bitar behöver vi?

Idéer: Helst ska man ha flera, utmärkta idéer – det räcker inte att fokusera en sak. Ansöknings- och evalueringsprocesserna är långsamma och framgångsprocenten är så låg att man helst borde ha flera pussel på gång samtidigt.

Expertis: En viktig del av arbetet är förstås att utveckla sin egen expertis, detta gäller förstås helt allmänt för professorsarbetet, men också i förhållande till projektansökningar. Det räcker inte att man har en god idé, den skall förstås förankras i ett gediget kunnande. Det är således svårt att erövra nya, tvärvetenskapliga områden. Utvärderna påpekar snabbt att man inte har publicerat inom rätt disciplin trots att just detta gränsöverskridande grepp förväntas.

Nätverk: Eftersom man inte kan vara expert på så omfattande och tvärvetenskapliga frågeställningar som dagens projekt helst ska innehålla är det kritiskt att bygga ändamålsenliga nätverk. Helst både nationella, nordiska, och internationella. Man har förstås ofta redan etablerade nätverk utgående från tidigare forskningsverksamhet, men idag stipulerar finansiärerna många gånger hurdant nätverk som förväntas för just den specifika finansieringsformen och då gäller det att ständigt vara öppen för nya samarbetspartners.

Tvärvetenskaplighet: Denna bit hör tätt ihop med nätverksbygget. Det förväntas som sagt att man arbetar både tvär- och mångvetenskapligt. Detta är oerhört givande, samtidigt förknippat med många utmaningar. Att studera samma fenomen från flera perspektiv är nyttigt, men trots att vi kanske använder samma begrepp inom olika vetenskapsområden, kan det hända att vi lägger väldigt olika innebörd i begreppen, vilket gör att det kan räcka länge innan man talar s.a.s samma språk.

Kommunikation och synlighet: Det har blivit allt viktigare att ta den vetenskapliga kommunikationen på allvar redan i planeringsskedet av ett forskningsprojekt. Och det är inte bara att planera vilka tidskrifter som är centrala för rapporteringen, utan även frågor om open science, open data, open access samt alternativa sätt att synliggöra forskningsresultat är väsentliga komponenter idag. Hur kan vi förbättra synligheten för forskningsprojektet och hur kan vi effektivera användingen av forskningsdata inom ramen för forskningsetiska frågeställningar?

Karriärplanering: Forskningsprojektens roll är förstås även att tillgodose karriärsstigar och skapa möjligheter för doktorander och forskare. Här gäller det att ha koll på vilka finansiärerna definierar som sin målgrupp och försöka balansera projekten så att man får in pengar för forskarkarriärens olika skeden. Även mobiliteten är en viktig del av denna helhet.

Utlysningar: Det är inte precis brist på utlysningar, allra minst på EU-nivå, men att kartlägga den informationen och hitta utlysningar som är relevanta för just den egna forskargruppen, eller möjligheten att skapa nya projekt, är ett synnerligen tidskrävande arbetsmoment. Nya uppslag och utlysningar kommer plötsligt och man känner att man borde släppa allt man har i händerna och fokusera ansökan. Här noterar jag tacksamt att ÅA satsar på att utveckla denna typs service som bäst!

Ekonomi: Om man inte är ekonom är den ekonomiska planeringen och budgeteringen något av en utmaning. Lyckligtvis har vi duktiga ekonomisekreterare som hjälper! Annars skulle denna bit varje gång fallera och åtminstone jag sku aldrig få någon finansiering.

Tro och motivation: Ansökningarna kommer oftare tillbaka med ett negativt beslut trots att projektet kan ha fått fina poäng och positiv feedback. Men konkurrensen är hård och det är många gånger fast i väldigt små marginaler. Det gäller att orka tro att det man gör är bra! Det gäller att motivera sig själv och andra att försöka på nytt, ta tillvara konstruktiv feedback och never give up!

Hur får man ihop det?

Arbetet med forskningsansökningar är på många sätt givande och ständigt närvarande i ens arbete. Och så ska det vara. Det går inte att så noga särskilja dessa element, men alla större utlysningar kräver förstås att man fokuserar, planerar och prioriterar dessa bitar alldeles särskilt. Och det krävs på riktigt mycket tid. Något man borde uppmärksamma då man gör upp sin arbetsplan. Som det är nu får denna typs verksamhet en försvinnande liten del av arbetstimmarna.

Och när man får glädjebeskedet att man blivit beviljad forskningsfinansiering, ja då är det läge att fira ☺ Men samtidigt smyger sig frågan När ska professorn själv forska? fram. Det finns sällan pengar för projektledaren att utföra forskning. Ansvaret ligger på att leda och administrera projektet och gärna planera för nya, kommande projekt. Men den frågan får jag nog kanske återkomma till i ett senare inlägg.