Under året 1917 upplevde Europa – och därmed också storfurstendömet Finland – svåra men intressanta tider. Med stor nyfikenhet öppnar jag fem gånger per vecka Åbo Underrättelser som publicerar en sida från tidningen för hundra år sedan.

Ett blodigt krig härjade över Europas kontinent – ett krig som man hade trott att skulle sluta på några månader hade dragit ut på tiden med tragiska konsekvenser. Allt hade stagnerat i en katastrof; soldaterna låg i månader i skyttegrav och en ny typ av massförstörelsevapen spreds med fruktansvärda konsekvenser: stridsgaser. Det ryska kejsardömet hade världens största armé, men kriget gick ändå illa. Revolutionära idéer och tankar spreds. Åbo Underrättelser skriver den 12 februari 1917 försiktigt om en ”sammansvärjning av arbetare i Petrograd” (Sankt Petersburg kallades Petrograd under krigstiden). Arbetarna hade som mål att förvandla Ryssland till en socialdemokratisk (!) republik. Efter en husundersökning häktades sammanlagt 15 personer och ärendet fördes till åklagarämbetet, som alltid har varit ett synnerligen effektivt ämbetsverk i vårt östra grannland.

I Åbo var det förhållandevis lugnt, men livsmedelsituationen förvärrades: smör kunde säljas endast 200 gram till en person och indirekt kan man dra den slutsatsen att läget med spannmål inte heller var bra. För övrigt verkade livet fortgå normalt i Åbo: teatern hade föreställningar, symfonikonsert hölls, det ekonomiska livet var trots kriget i gång. Doktor Henrik Ramsay höll en Studia Generalia om industrins genombrott, speciellt om ångmaskinens fantastiska perspektiv. Det var doktor Ramsays bidrag till serien Akademiska föreläsningar. Åhörarna gav honom en tacksam applåd.

Faktiskt, akademiska ärenden var högaktuella i Åbo under året 1917. Svenska språket höll på att tappa terräng vid det Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors; alltmera undervisning skulle ges på folkmajoritetens språk. Tanken om ett svensktspråkigt universitet blev aktuell, men samtidigt blomstrade idén om att grunda ett helt finsktspråkigt universitet. Var skulle de placeras? Det självklara valet blev rikets förra huvudstad, Åbo. En kapplöpning ägde rum, vem skulle hinna först.

Hugo Pipping, professor i nordisk filologi i Helsingfors, skrev en insändare (så kunde man kalla det enligt dagens terminologi) i Östsvensk tidskrift, häfte 2. Åbo Underrättelser publicerade texten med rubriken ”Åbo akademi.” Han hyllar donatorer som möjliggjort återuppbyggandet av universitetsverksamheten i Åbo, och diskuterar vilka delar av byggnaden (dvs universitetet) ska uppföras först. Han skriver ”den subjektiva förkärlek för vissa forskningsområden, som varje vetenskapsman hyser, måste tyglas av rent objektiva hänsyn till vad som kan vinnas på den ena eller den andra vägen”. Professor Pipping medger att alla vetenskapsgrenar i och för sig är likvärda, men sedan hänvisar han till ekonomiska argument. Han diskuterar det ekonomiska läget, speciellt höga pris på byggnadsmaterial och tomt och kommer till en självklar slutsats: en professor som inte behöver några som helst laboratorieutrymmen är två–tre gånger billigare än professorer som ska ha tillgång till ett laboratorium i sin undervisning och forskning. Hugo Pippings ekonomiska kalkyl tycks ha hållit i hundra år: för laboratorieutrymmen brukar man vid dagens Åbo Akademi betala två–tre gånger mera hyra än för ”torra” utrymmen.

Alltså – enligt Pipping – ska de experimentella vetenskaperna få vänta på bättre tider och man ska inleda den nya akademins verksamhet med befattningar i svenska, skandinavisk litteratur, Nordeuropas historia och nordisk arkeologi. Mycket humanistiskt, mycket svenskt och mycket nordiskt, till den slutsatsen kommer professorn i nordisk filologi efter att objektivt ha granskat det blivande universitetets framtidsperspektiv. Det värmer mig mycket att han förespråkar arkeologin och inser dess koppling till andra vetenskapsgrenar, som geologi, botanik, zoologi och kemi – visserligen kallar han dem ”[arkeologins] hjälpvetenskaper”.  Enligt dagens terminologi är Pippings skrift ett strategiskt dokument och den innehåller så mycket detaljer om förverkligandet av visionerna att den kanske skulle godtas av dagens universitetsstyrelse som strategins åtgärdsplan – endast exakta datum och klockslag saknas…

Då man kommenterar gångna tider, människornas attityder och värderingar, är det svårt att helt undvika en viss efterklokhet. Professor Pipping var en renodlad humanist, men det verkar som om han ändå skulle ha insett naturvetenskapernas och teknikens betydelse för ett modernt samhälle: de dyra ämnena ska inrättas, men senare då de ekonomiska förhållandena blir bättre, indikerar han. En verklig reaktionär vad exakta vetenskaper beträffar var däremot professor Edward Westermarck, en världsberömd sociolog som blev den nya Akademins första rektor. Westermarck var emot direkt yrkesinriktade utbildningar och – detta är värre – han ställde sig skeptiskt till de experimentella naturvetenskapernas forskningsmetoder. Allt detta skedde 1917 och tidigare och senare, dvs under en epok då Wilhelm Röntgen hade upptäckt röntgenstrålar, Henri Bequerel och Marie och Pierre Curie upptäckt radioaktiviteten, Max Planck utvecklat kvantteorin och Albert Einstein revolutionerat vår världsbild med relativitetsteorin. Forskningen i fysik och kemi hade ändrat vårt liv på ett oåterkalleligt sätt.

Historiens utveckling var snabb: den 27 februari 1917 (gammal tideräkning, juliansk kalender som användes i Ryska kejsardömet, i själva verket den 12 mars enligt gregoriansk kalender som användes i Västeuropa) bröt en revolution ut i Petrograd/St. Petersburg och tsar Nikolaj II abdikerade. 1918 återuppstod Akademin i Åbo och den hade en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Två år senare inledde den kemisk-tekniska fakulteten sin verksamhet, dvs diplomingenjörsutbildningen startade med framgång vid Åbo Akademi. Samma år grundades det finskspråkiga universitetet, då med namnet Turun Suomalainen Yliopisto som med tiden etablerade starka matematisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteter. De reaktionära krafterna hade förlorat i Åbo, i storfurstendömet och i republiken.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik och dekanus för Fakulteten för naturvetenskaper och teknik

Jag trodde inte på mina ögon då jag läste dagstidningar för några dagar sedan. Samlingspartiet (fi. Kansallinen Kokoomus), dvs partistyrelsen stöder initiativet att Finlands nationalsång byts. Vi skulle avstå från ’Vårt land’ och i stället börja sjunga ’Finlandia’. Initiativet har kommit från partiets ungdomsförening (!). Motiveringen mot ’Vårt land’ är att den är komponerad av en utlänning (Fredrik Pacius) och den ursprungliga dikten är skriven på svenska (J.L. Runeberg). Som ytterligare minus för ’Vårt land’ nämns att Estlands nationalsång ’Mu isamaa, mu õnn ja rõõm’ (Mitt fosterland, min lycka och glädje’) har samma melodi som ’Vårt land’.

Så här långt har vi alltså kommit. Jag har hittills trott att Samlingspartiet är ett moderat center-högerparti och inte ett hus för extremister. Finlandia-hymnen komponerades av Jean Sibelius under väldigt speciella betingelser, då tsar Nikolaj II idkade förryskningspolitik i vårt land. Melodin spelades första gången på Svenska teater i Helsingfors den 4 november 1899. Det tog över 40 år innan själva dikten ’Finlandia’ uppstod. Den skrevs av skalden och professorn V.A. Koskenniemi. Senare översattes texten till svenska av den österbottniske författaren Joel Rundt. Kören Laulu-Miehet beställde dikten av Koskenniemi och sången uppfördesförsta gången den 7 december 1940. Sovjetunionen hade startat vinterkriget mot Finland den 30 november 1939.

Såhär lyder texten på finska och svenska, först Koskenniemi, sedan Rundt:

Oi, Suomi, katso, sinun päiväs’ koittaa,
Yön uhka karkoitettu on jo pois,
Ja aamun kiuru kirkkaudessa soittaa,
Kuin itse taivahan kansi sois’.
Yön vallat aamun valkeus jo voittaa,
Sun päiväs’ koittaa, oi synnyinmaa.

O Finland, se, din morgonljusning randas,
och natten skingras, hotfullt mörk och lång.
Hör lärkans röst med rymdens susning blandas,
snart rymden fylles av jubelsång.
Se natten flyr och fritt du åter andas.
Din morgon ljusnar, o fosterland.

Oi, nouse, Suomi, nosta korkealle,
Pääs’ seppelöimä suurten muistojen.
Oi, nouse, Suomi, näytit maailmalle,
Sa että karkoitit orjuuden,
Ja ettet taipunut sa sorron alle,
On aamus’ alkanut, synnyinmaa.

Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde.
Den dag dig väntar, fritt och öppet möt
med samma kraft, med samma mod, du röjde,
när träldomsoket du sönderbröt.
Förtrycket aldrig dig till jorden böjde.
Ditt verk dig väntar, o fosterland.

Budskapet är minst sagt klart. Vad lär Sibelius själv ha sagt? Enligt källorna konstaterade han: ’Sitä ei ole tehty laulettavaksi’ (’Det är inte avsett att sjungas’). Som vi alla känner till, så sjungs Finlandia relativt sällan.

Ett land byter sin nationalsång då någonting dramatiskt sker, t.ex.då samhällssystemet radikalt ändras, fredligt eller via en revolution. Marseljäsen togs till fransk nationalsång efter den stora franska revolutionen; Sovjet-Rysslands nationalhymn var arbetarsången ’Internationalen’, men under Stalins tid togs den patriotiska ’Vår stolta, vår mäktiga Rådsunion’ i bruk. Enligt Samlingspartiets ledande skikt står Finland tydligen framför en stor omvälvning – vilken omvälvning? Militarism och nationalism har ett ökat stöd i vårt land; kvällstidningen Ilta-Sanomat skriver så mycket om Finlands krigshistoria att den ibland kallas ’Sota-Sanomat’. En av mina utländska bekanta som bor här undrade, varför man huvudsakligen skriver om andra världskriget då Finlands självständighet firas den 6 december. Finland blev ju självständigt 1917, inte 1939, frågade han.

Jag älskar ’Vårt land’ och gråter ofta då det spelas och sjungs – då har Finland vunnit en guldmedalj och förhoppningsvis i ishockey! Så låt oss repetera:

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det finska folkets hjärta slog,
Här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här, sin fröjd det njöt,
Och det var här, sin suck det göt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där,
Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång

Texten är så fin att det tog en längre tid att få till stånd en lika bra översättning till finska. Den nuvarande finska texten baserar sig på Kaarle Krohns och Paavo Kajanders översättning.

Vackert, men på en punkt är jag dock av annan åsikt:

’Vårt land är fattigt, skall så bli’

Den är nog bekvämare att ha en av de högsta levnadsstandarderna i världen; få av oss beundrar fattigdom i dagens värld. Den finska översättningen leder ibland till fel tolkning: ’On Suomi köyhä, siksi jää.’ Någon översatte tillbaka till svenska: ’Finland är fattigt, därför is.’

Landet Biafra, som försökte bryta sig ur Nigeria på 1960-talet använde Finlandia som nationalsång. Det blev ett blodigt inbördeskrig som Biafra förlorade. Jag minns fortfarande hungersnöden och bilderna av svältande barn.

Lyckligtvis finns det personer med bildning – och inte bara utbildning – i vårt land: de unga samlingspartisternas idé torpederades omedelbart av professor Matti Klinge och överborgmästare Raimo Ilaskivi.

Jag gjorde en intressant upptäckt i nätet: någon hade googlat Finlandia och Rundt. Resultatet blev följande:

Drinker med vodka
2 1/2 del Finlandia Vodka, 1 del Créme de Cassis de Dijon, 1 del Martini Vermouth Extra Dry, en dash Cointreau. Rør rundt med is og server i et cocktailglass.

Tydligen är det fråga om ett danskt recept. Dejligt, men jeg vil icke drikke denne drink; det er kun en dag efter den store akademiske promotion ved Åbo Akademi. Jeg vil drikke Hartwalls mineralvand och sjunge Vårt land!

Trevlig sommar till alla läsare; jag avslutar med Marseljäsen:

Allons enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !

Promotionen 2016. Från vänster prof. Salmi, prof. Kim Wikström och hedersdoktor Ray Levitt (Stanford).
Foto: John Eriksson

Tapio Salmi
Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik