Kategoriarkiv: Gunilla Widén

Tvärvetenskaplighetens fröjder

Gunilla Widén, , ,

Mitt ämne, informationsvetenskap, är en mästare på tvärvetenskaplighet. Men det ska sägas att det inte alltid är så lätt.

Att studera informationsbeteende utan kontext är svårt. För att inte säga omöjligt. Och då man lägger in det i någon form av kontext behöver vi någon som förstår sig på den. Om vi t.ex. studerar informationsbeteende bland äldre för att bättre förstå deras behov av hälsoinformation för att kunna utveckla e-hälsotjänster, är det bra att samarbeta med forskare från hälsovetenskaper och någon som förstår sig på IT. Eller då vi studerar skolbarns informationssökning är det väsentligt att samarbeta med pedagoger. Och vi behöver datavetare då vi utreder fenomenet big data och bibliotekens roll. Eller som i vårt senaste projekt om informationskompetens på den digitala arbetsplatsen samarbetar forskare från informationsvetenskap, informationssystem, nationalekonomi och marknadsföring för att få så mångsidig förståelse som möjligt om digitala processer, informationsbeteende och välmående.

Det blir bra diskussioner när fyra olika vetenskapstraditioner tar sig an uppgiften att reda ut ett begrepp som informationskompetens. Till att börja med är vi alla ganska så säkra på vad vi menar med begreppet. Visst, det handlar om att kunna söka och utvärdera information så att man effektivt kan använda den för sina ändamål. Det handlar om färdigheter i att hantera IT och media. Det är förmåga att vara kritisk. Vi har snart fyllt whiteboarden med både aktiviteter, färdigheter, förmågor, dimensioner och perspektiv. När vi sen ännu tar med organisationsnivån, dvs arbetsplatsen, är förvirringen total. Och vi inser att det är onödigt att ens inleda diskussionen om hur vi ska mäta allt detta eftersom vi också där har väldigt olika traditioner, mätare och praxis.

Men trots att det emellanåt känns nästan omöjligt att komma vidare på grund av våra olika sätt att hantera en forskningsfråga är det ändå det gemensamma engagemanget som får en att vilja hitta lösningar och man blir bra på att kompromissa på ett konstruktivt sätt. Man blir tvungen att sätta sig in i problemet från andra perspektiv än det som är givet från ens egen horisont. Och konstigt nog driver detta arbetet framåt.

Nyss hemkommen från Bryssel från en konsortieträff för att planera en H2020-ansökan, får mig att reflektera detta med tvärvetenskaplighet ytterligare. Det blir snäppet mer utmanande på EU-nivå då man också måste ta kulturella olikheter i beaktande. Fem partners, som representerar olika vetenskapsområden, universitet, icke akademiska organisationer och europeiska länder måste hitta gränsöverskridande sätt att lägga ihop ett projekt, i detta fall kring ungdomars engagemang för samhälleliga frågor och beslutsfattning. Vår bakgrund är på många plan mycket olika. Vår förståelse för problematiken, våra nationella kulturer, våra språk, våra vetenskapsområden – allt talar för att det blir väldigt utmanande att skapa en gemensam plattform för projektet. Men det fantastiska är att se att då ämnet känns angeläget är alla intresserade av att hitta möjligheter hellre än att låta det svåra få en för stor roll.

Att få arbeta med människor från olika miljöer, discipliner och kulturer ger perspektiv. Det finns alltid andra infallsvinklar än de man själv tycker är de naturligaste. Och detta är den bästa läroprocessen. Man lär sig allra mest om sitt eget ämne då det läggs i ett större, annorlunda sammanhang. Och denna sanning gäller nog för det mesta i livet, inte bara inom forskning. Med öppet sinne och vilja att förstå varandras olikheter har vi alla bättre förutsättningar att leva i en bättre värld.

Julefrid!

Bryssel 8 december 2016

Konferensiverns livscykel

Gunilla Widén

Nilla_arbetsrumDet har varit en ovanligt konferensrik höst för min del, flera centrala konferenser inom informationsvetenskap har ordnats och med flera nya forskningsprojekt på gång har det känts viktigt att delta, presentera och nätverka. Jag har åkt på konferenser i 20 års tid och fortfarande tycker jag att det är en av de stora arbetsförmånerna jag har. Även om jag tydligen lider av någotslags emotionell berg- och dalbana i processen av konferensförberedelser.

Initialskedet

Ungefär ett år på förhand kommer Call for Papers. Sidu, nästa års ISIC-konferens ordnas i Zadar, Kroatien. Bilderna på konferenssidan ser synnerligen lockande ut! Jag har deltagit i ett flertal ISIC-konferenser under årens lopp och alltid tyckt att de varit både givande och trevliga. Känner hur konferensfebern stiger.  Konferensen har ett brett tema, Information Seeking in Context – Human Information Behaviour and Practice, och vårt senaste forskningsprojekt om informationskompetens på arbetsplatsen passar alldeles utmärkt för en presentation där. Kroatien i september, det perfekta konferensmålet! Ivern är på topp!

Sagt och gjort, börjar planera för ett paper. I huvudet är pappret så gott som klart. Inga problem. Det gäller bara att skriva lite bakgrund, motivera studien, beskriva metoden  och göra en delanalys av det större enkätmaterial forskargruppen nyligen samlat in. Det här fixar sig liksom nästan av sig själv. Men det finns en gnagande insikt om att detta inte kommer att vara så enkelt som det i detta skede låter. Konferensivern har fått sig en liten törn.

Förberedelser

Tiden går snabbt, deadline som först kändes på bekvämt avstånd, lyser plötsligt med rött i kalendern. Hur långt sku pappret nu vara? Finns det ett alternativ för short paper? Vad ska jag röja i kalendern för att hinna? Kanske familjen klarar sig utan mig ett veckoslut igen då jag filar på formuleringarna. Har jag inte skrivit något redan som kunde användas? Varför beslöt jag att skicka in ett paper? I detta skede finns just ingen iver alls över att åka på konferens ..

Som ett under åker pappret trots allt in inom deadline. Stor lättnad! Nu väntar bara tre gradun, några reviews, reseräkningar, kursplanering och annat smått och gott som fått vänta då konferenspappret sku finslipas .. Och som vanligt kommer det följande dag ett glädjens mejl om ”due to many requests we have extended the deadline for CfP until …”. Nåväl, lika bra att ha pappret inlämnat så man kan ta itu med allt annat som väntar. Kroatien-konferensen är glömd för en stund. Vardagen innehåller så mycket annat. Och i villervallan går vi och lämnar in en poster också till en annan konferens, jag går med på att vara delarrangör för en tredje konferens under hösten osv., osv.

Besked

Efter ett tag kommer besked från konferensarrangören. Reviewers tycker vårt paper passar bra för konferensen, men har en del önskemål om vad som ännu borde tilläggas. Att vi bara har 2000 ord till vårt förfogande bryr sig reviewers inte om. Det ska vara längre förklaringar på så gott som alla delar av pappret. Vi filar på formuleringarna för att lyckas förklara så mycket som möjligt med väldigt få ord. Ärligt sagt är detta inte min starka sida. Doktorsavhandlingens förgranskare frågade i tiderna om jag fått betalt per sida. Men till sist, vårt epos om Workplace information sharing: a generational approach, accepteras för en presentation i Zadar i september och i conference proceedings. En liten poäng till ämnet och ÅA.  Trevligt! Ivern är tillbaka!

Praktikaliteter

Konferensen närmar sig. Arrangörerna påminner om att det är nu det gäller att registrera sig om man vill hinna till early bird pris. Registreringssystemet kommunicerar på kroatiska, men på något sätt kommer vi överens och jag har ett kvitto i e-posten. Måste komma ihåg att skicka det vidare till ekonomisekreteraren. På to-do-listan kommer boka resan. Bokningssystemet erbjuder minst 240 olika flygalternativ. Känner en viss utmattning, hinner inte just då börja plöja igenom alternativen. Måste återuppta bokningsuppdraget senare. Att hitta smidiga flygrutter från Åbo till Zadar känns plötsligt som den svåraste uppgiften in hela konferenskarusellen. Det måste bli via Helsingfors igen. Varför är det alltid så besvärligt, .. Ivern är definitivt på botten.

Konferensdags!

September och konferensdags i Kroatien närmar sig. Vi förbereder vår presentation, i processen börjar forskningsresultaten låta riktigt intressanta, konferensprogrammet publiceras och det finns massor av intressanta föredrag att se fram emot! Resan är bokad och allt är frid och fröjd. Förutom att före Kroatien är det två andra konferensresor och en par veckor efter Kroatien är det  en fjärde konferensresa på programmet. Det betyder mycket organiserande för att få alla andra arbetsrutiner att fungera.

ISIC2016

Information Seeking in Beautiful Context

Men efter att konferensivern sågat upp och ner i nästan ett års tid är det dags att åka! Konferensen ordnas vid Zadars universitet som har sin huvudbyggnad i de gamla delarna av staden och ligger alldeles vid Adriatiska havet. Detta hör nog till den vackraste utsikten från en föreläsningssal jag upplevt. Alla vedermödor är med ens glömda! Fantastiskt trevligt att träffa sina kolleger från när och fjärran, ta del av en hel rad med intressanta presentationer och låta sig inspireras till nya samarbetsinitiativ!

Årets upplaga av ISIC var dessutom en jubileumskonferens, 20 år sedan den första i ordningen ordnades i Tammerfors 1996. Och tänk, jag är så gammal att jag hörde till de några stoffilerna i publiken som fick tillkännage att vi varit med om den allra första konferensen. Det var faktiskt min första konferens någonsin och det var mycket som gjorde stort intryck på mig den gången. Det var stort att få se och uppleva de stora stjärnorna ”live”. Konferensen har utvecklats till en central mötesplats inom informationsvetenskapen och det är många som gärna återkommer till konferensen år efter år. Det finns på något sätt en familjär stämning över konferensen numera. Nästa gång 2018 blir det i Krakow. Där har jag aldrig varit. Det är säkert en vacker stad. Here we go again, tror jag ska börja fila på mitt konferenspaper redan nu 😀

 

Juni, juli och augusti

Gunilla Widén, , , ,

Nilla_arbetsrumFörra sommaren uttalade sig dåvarande finansminister Alexander Stubb om att det finns tre skäl för att vara professor, nämligen juni, juli och augusti. Universitetsfolket var inte särskilt imponerade av detta uttalande och man undrade hur det är möjligt att ministern kan uttala sig så nonchalant mot en yrkesgrupp som faktiskt arbetar väldigt mycket mera än vad arbetsavtalet föreskriver.

Lite måste man ändå ge Stubben rätt – professorn har ju egentligen ingen semester utan åtnjuter ferier under den tid som undervisningen inte är aktuell. Denna insikt har jag även vuxit upp med då professor Morgonbris ofta underströk det faktum att han har då aldrig haft en enda dag semester! Han hade ferier och det betydde således att han vistades på sommarstugan under sommarmånaderna, men var tillgänglig för det akademiska under samma tid. Han hade ett arbetsrum inrett i sommartorpet och ibland kunde någon av hans doktorander dyka upp oförhappandes för handledning. Jag har livliga minnesbilder från 70-talet då man kunde mötas av en ivrig doktorand i badbrallor på vår brygga när vi kom hem med motorbåten efter en dagsutflykt.

Nåväl, vi ska inte gräva i gamla uttalanden och minnen. Stubb vet säkert bättre numera att professorns sommarmånader är fyllda av arbetsuppdrag. Det är då man prickar in projektmöten, arbete med forskningsansökningar, åker på konferenser och skriver artiklar. Men vilka tre skäl finns det då att vara professor om det inte i första hand är dessa berömda sommarmånader?

På första plats kommer alla gånger studenterna! I morse tittade vår färskaste magister in i mitt arbetsrum. Han sken som Nådendals sol och ville tacka för den fantastiska utbildning han fått vid Åbo Akademi. Och lika glad vill jag tacka för allt det engagemang denna unga magister visat under sin studietid. Studenterna blir ju allt yngre för varje år som går men samtidigt känns det som om jag har mer och mer att lära mig av dem. De ger perspektiv, energi och en växande ödmjukhet för mitt arbete. Jag har ansvar för att studenterna får de rätta färdigheterna inför deras framtida arbetsliv. Det är ett enormt ansvar och handlar förstås mycket om att ge dem en öppen och kritisk attityd för livslångt lärande. Professorns arbete sku vara bra mycket tråkigare utan kontakten till studenterna.

Oersättliga är även kollegerna och forskarsamfundet. Och jag har haft en enastående tur att ha så supertrevliga kolleger. I den närmaste arbetsmiljön förenas vi förstås av att vi tycker att de informationsvetenskapliga frågeställningarna är de absolut mest intressanta och kan ägna hur mycket tid som helst att fundera på vad som påverkar människors informationssökningsbeteende. Och i dessa turbulenta tider slutar det aldrig att förvåna mig hur positivt kollegerna orkar se på alla förändringar och reformer som vi tillsammans ska bena ut. Det är kanske i akademikerns natur att ta utmaningar som projekt som nog löser sig bara man har de rätta metoderna och verktygen. Visst ägnar vi oss också åt att gnissla över arbetsmängd, splittrade arbetsuppgifter, hopplösa tidtabeller m.m. Men också i det finns det en stark gemenskap och problemen blir alltid lite mindre dramatiska då man har goda kolleger att ventilera dem med.

Professorns vardag blir ju aldrig enahanda precis och man kan lindirgt sagt säga att arbetet är mångsidigt och kanske rentav lite svårt att planera ibland. Jag kommer ofta på morgonen till arbetsplatsen med en noggrannt skriven lista på saker jag ska uträtta under dagen. Och lika ofta går jag hem på eftermiddagen med alla saker på listan ogjorda .. och med en känsla av jag aldrig får något gjort. Men i verkligheten har jag kanske haft ett långt samtal med graduskribenten om hur man kan studera generationsskillnader i kunskapsdelning på arbetsplatsen, har haft ett annat långt samtal med kollegan om nya Bibliotekslagen och behörighetskraven och hur detta påverkar utbildningens innehåll, fastnat i e-posten och svarat på frågor om vilka tidskrifter ämnet ska prenumerera på, vilket projektkonto som ska faktureras eller kan jag föreläsa på en doktorandkurs. Och plötsligt kommit ihåg att jag måste göra en reseplan innan jag ska iväg på konferens följande dag …

Ja, det finns alltså tre mycket goda skäl att vara professor: studenterna, kollegerna och det mångsidiga jobbet. Men jag sku nog också räkna in juni, juli och augusti av den enkla anledningen att dessa månader är orsaken till att man alls orkar igenom den långa vintern här i norr 🙂 Sommaren har varit fin – nu är det dags att kavla upp ärmarna och njuta av studenter, kolleger och mångfald! För att citera Gyllene Tider:

Hela året har jag väntat på
Juni, juli, augusti
Allt känns mycket bättre då
Juni, juli, augusti
Allting verkar lättare då
Juni, juli, augusti
Vindarna är varma dååååå
Juni, juli, augusti.

Om att söka pengar: ett 1000-bitarspussel

Gunilla Widén, , ,

 

Nilla_arbetsrum

I dagens universitet handlar professorns arbete mycket om att söka pengar. Ja, många gånger känns det som om man verkligen letar efter dem ..

Vi vet att basfinansieringen går mot stramare tider och vi måste vara alerta för att söka extern och konkurrensutsatt finansiering i allt större grad. Detta är ingenting nytt, alltid har man väl i olika utsträckning arbetat med att utveckla bra forskningsidéer, som även låter bra för dem som står för finanserna. Men i förhållande till hur det var för t.ex 10 år sedan har ansökningstakten avsevärt ökat och projekten måste innehålla allt fler dimensioner. Ja, det har blivit något av ett 1000-bitarspussel som kräver otroligt många arbetsmoment. .. Om det inte är så att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal då saker och ting verkar ha varit så mycket enklare förr ..

Men hur ser pusslet ut, vilka bitar behöver vi?

Idéer: Helst ska man ha flera, utmärkta idéer – det räcker inte att fokusera en sak. Ansöknings- och evalueringsprocesserna är långsamma och framgångsprocenten är så låg att man helst borde ha flera pussel på gång samtidigt.

Expertis: En viktig del av arbetet är förstås att utveckla sin egen expertis, detta gäller förstås helt allmänt för professorsarbetet, men också i förhållande till projektansökningar. Det räcker inte att man har en god idé, den skall förstås förankras i ett gediget kunnande. Det är således svårt att erövra nya, tvärvetenskapliga områden. Utvärderna påpekar snabbt att man inte har publicerat inom rätt disciplin trots att just detta gränsöverskridande grepp förväntas.

Nätverk: Eftersom man inte kan vara expert på så omfattande och tvärvetenskapliga frågeställningar som dagens projekt helst ska innehålla är det kritiskt att bygga ändamålsenliga nätverk. Helst både nationella, nordiska, och internationella. Man har förstås ofta redan etablerade nätverk utgående från tidigare forskningsverksamhet, men idag stipulerar finansiärerna många gånger hurdant nätverk som förväntas för just den specifika finansieringsformen och då gäller det att ständigt vara öppen för nya samarbetspartners.

Tvärvetenskaplighet: Denna bit hör tätt ihop med nätverksbygget. Det förväntas som sagt att man arbetar både tvär- och mångvetenskapligt. Detta är oerhört givande, samtidigt förknippat med många utmaningar. Att studera samma fenomen från flera perspektiv är nyttigt, men trots att vi kanske använder samma begrepp inom olika vetenskapsområden, kan det hända att vi lägger väldigt olika innebörd i begreppen, vilket gör att det kan räcka länge innan man talar s.a.s samma språk.

Kommunikation och synlighet: Det har blivit allt viktigare att ta den vetenskapliga kommunikationen på allvar redan i planeringsskedet av ett forskningsprojekt. Och det är inte bara att planera vilka tidskrifter som är centrala för rapporteringen, utan även frågor om open science, open data, open access samt alternativa sätt att synliggöra forskningsresultat är väsentliga komponenter idag. Hur kan vi förbättra synligheten för forskningsprojektet och hur kan vi effektivera användingen av forskningsdata inom ramen för forskningsetiska frågeställningar?

Karriärplanering: Forskningsprojektens roll är förstås även att tillgodose karriärsstigar och skapa möjligheter för doktorander och forskare. Här gäller det att ha koll på vilka finansiärerna definierar som sin målgrupp och försöka balansera projekten så att man får in pengar för forskarkarriärens olika skeden. Även mobiliteten är en viktig del av denna helhet.

Utlysningar: Det är inte precis brist på utlysningar, allra minst på EU-nivå, men att kartlägga den informationen och hitta utlysningar som är relevanta för just den egna forskargruppen, eller möjligheten att skapa nya projekt, är ett synnerligen tidskrävande arbetsmoment. Nya uppslag och utlysningar kommer plötsligt och man känner att man borde släppa allt man har i händerna och fokusera ansökan. Här noterar jag tacksamt att ÅA satsar på att utveckla denna typs service som bäst!

Ekonomi: Om man inte är ekonom är den ekonomiska planeringen och budgeteringen något av en utmaning. Lyckligtvis har vi duktiga ekonomisekreterare som hjälper! Annars skulle denna bit varje gång fallera och åtminstone jag sku aldrig få någon finansiering.

Tro och motivation: Ansökningarna kommer oftare tillbaka med ett negativt beslut trots att projektet kan ha fått fina poäng och positiv feedback. Men konkurrensen är hård och det är många gånger fast i väldigt små marginaler. Det gäller att orka tro att det man gör är bra! Det gäller att motivera sig själv och andra att försöka på nytt, ta tillvara konstruktiv feedback och never give up!

Hur får man ihop det?

Arbetet med forskningsansökningar är på många sätt givande och ständigt närvarande i ens arbete. Och så ska det vara. Det går inte att så noga särskilja dessa element, men alla större utlysningar kräver förstås att man fokuserar, planerar och prioriterar dessa bitar alldeles särskilt. Och det krävs på riktigt mycket tid. Något man borde uppmärksamma då man gör upp sin arbetsplan. Som det är nu får denna typs verksamhet en försvinnande liten del av arbetstimmarna.

Och när man får glädjebeskedet att man blivit beviljad forskningsfinansiering, ja då är det läge att fira ☺ Men samtidigt smyger sig frågan När ska professorn själv forska? fram. Det finns sällan pengar för projektledaren att utföra forskning. Ansvaret ligger på att leda och administrera projektet och gärna planera för nya, kommande projekt. Men den frågan får jag nog kanske återkomma till i ett senare inlägg.

Akademiska traditioner

Gunilla Widén

Nilla_arbetsrum

I november fick jag en inbjudan till en disputation vid Vilnius universitet, att fungera som bedömare och medlem av betygsnämnd. Ämnet var intressant och aktuellt, bibliotekens roll i dagens nätverkssamhälle och arbetet granskade frågan i Litauisk kontext. Så naturligtvis tackade jag ja! Som bonus var ju också att få ta del av litauiska, akademiska traditioner. Aldrig förr hade jag deltagit i en disputation i något av de baltiska länderna. Det skulle bli intressant att se vilka gemensamma element vi har i samband med disputationen och vilka element som kännetecknar den litauiska traditionen. Men vad betyder akademiska traditioner, hur ser de ut och vad vi behöver vi dem till?

Akademiska traditioner ger trygghet

Vi har ett antal traditioner, både de som understryker festliga evenemang och de som ger ramar för hur ett evenemang ska genomföras. Dessa traditioner är ofta likartade vid våra olika universitet, t.o.m. vid universitet i andra länder. Det betyder att akademiska traditioner förenar. Akademiska traditioner ger också trygghet i situationer man inte varit i förr. Disputationen är ett utmärkt exempel på detta. För alla inblandade aktörer. Det är en trygghet att ha ett manuskript för när man ska säga vad, det finns en början och ett slut på den mest spännande diskussionen om ens avhandlingsämne och man vet ungefär vad som förväntas.

Ibland kan dock det välskrivna disputationsmanuskriptet innehålla moment av överraskningar. Den litauiska disputationen bjöd på igenkänningsfaktorer men också oväntade vändningar. Från att ha uppfattat min roll som medlem av betygsnämnd visade det sig att nämnden även fungerar som opponenter! En utmaning var förstås att disputationen gick på litauiska. Detta visste jag och hade en tolk. Men det är en sak att följa med disputationen med tolk, än att faktiskt agera opponent med tolk. Hela proceduren var rätt omfattande då fem (!) opponenter gav sina utlåtanden och bedömning samt ställde de frågor man ansåg att avhandlingen gav anledning till. Min tolk var duktig, men att ställa följdfrågor på basen av övergripande översättning var inte riktigt enkelt. Kanske var det skonsamt att åtminstone en av opponenterna var lite utanför kartan, annars hade ju hela disputationen tagit ännu längre ..

Akademiska traditioner ger festliga ramar och synlighet

Den akademiska vardagen är ofta tung och krävande. Det är inte en dans på rosor då tiden inte räcker till, finansieringen vållar ständiga bekymmer och kraven ständigt ökar eller förändras. Då tycker jag att det är fint att man ibland påminner oss om att arbetet vi gör är värdefullt och värt att firas. Att klä upp sig för disputation, installation, promotion eller inskription ger då och då en festlig inramning på arbetsvardagen. Att kunna räkna aftonklänning till sina “arbetskläder” är inte alls illa. Våra akademiska traditioner ger också synlighet. Det är inte så många yrkesgrupper som i maklig takt tågar genom stan med svarta hattar och värjor. Studenternas traditioner är även de en synlig och levande del av vårt lokala samhälle. T.ex. Fastlaskiainen är en fin tradition och exempel på gemenskap, kreativitet och förmåga att ha roligt som även får positiv synlighet i media. Visserligen har mången tradition trubbats av och om man åker som opponent till Danmark kan man uppleva att dipsutanden har jeans och t-skjorta och som opponent från Finland känner man sig lite “stel” i sin svarta dräkt, men samtidigt stolt över att ha en sådan tradition att understryka.

Akademiska traditioner ger ett historiskt perspektiv

Det är också fint att tänka att många av de akademiska traditionerna har en lång historia. Åbo Akademis traditioner härstammar från den Kungliga Akademiens tid från 1640. Att upprätthålla dessa traditioner är att bidra till att historien fortsätter. Universiteten är unika på många sätt, en organisation som varit en grundpelare i samhället sedan antiken. Traditionerna påminner oss om att det inte var igår man börjat organisera den högre utbildningen. Den har hundratals och åter hundratals år av erfarenhet bakom sig och traditionerna understryker att univesiteten inte är vilken arbetsplats som helst! Det finns ett samhällsansvar som är långt mer omfattande än vad resultatförhandlingar och andra mätare klarar av att kartlägga. Universiteten är en väsentlig del av kunskapssamhällets byggstenar. Detta tycks dagens regering inte riktigt komma ihåg då de skär i universitetens verksamhetsförutsättningar.

Trots de akademiska traditionernas viktiga roll för bevarande av kontinuitet, för synlighet och för trygghet, måste de förstås också vara föremål för förändring, de måste anpassas till att samhället förändras. Allt behöver inte vara likadant år efter år, vi har en hel del traditioner och praxis som ibland behöver ses över för att passa t.ex. förändrade verksamhetsprocesser.

Och ibland förstår man sig inte alls på gällande praxis och tradition. En liten episod ännu från den litauiska disputationen. Bedömningen. Efter disputationen samlades utvärderingskommittén/opponenterna högtidligen för att diskutera om avhandlingen godkänns. Vi var en rörande enig kommitté, arbetet var väl utfört och värt att godkännas. Men Vilnius universitets process för hur vi kom till denna slutsats var intressant. Var och en av opponenterna fick en liten lapp där vi skulle fylla i vår bedömning. Det var förenklat så att alternativen godkänd/icke godkänd fanns listade. Trots detta lyckades externa opponenten Widén nästan skapa katastrof då jag inte förstod att jag skulle stryka över det alternativ jag inte understödde. Istället hann jag både ringa in och stryka under det alternativ jag ansåg vara relevant. Men till sist gick det att förklara så att även jag förstod proceduren. Dessa lappar skulle vidare till universitetets rektor som fastställde resultatet. Oj, här finns nog utrymme för att förenkla processen tänkte jag. Men kanske var detta en viktig tradition för universitetet!

Som ni märker, är jag defintivt en vän av akademiska traditioner och upplever dem som en oerhört viktig del av akademisk vardag och fest. Och snart är det åter dags för den största festdagen för akademiska traditioner vid Åbo Akademi då vi firar promotion den 27 maj! Ses där! 🙂

Professor Morgonbris ger perspektiv

Gunilla Widén, , ,

Gunilla WidénDe flesta forskare känner säkert igen sig i att det finns så mycket mera arbete än vad dygnets timmar tillåter. Men vi tycker om vårt arbete och ägnar därför gärna även vår fritid till det. Samtidigt som vi gnisslar över alla de utmaningar, förändringar och förväntningar som kommer från olika håll. Arbetstidsuppföljning, komplicerade IT-system och ekonomiska inbesparingar, för att nämna några, lägger grus i vår annars så sympatiska vardag. Annat var det förr … eller var det?

De som läst Meddelanden från Åbo Akademi på 1980-90-talen minns kanske herrskapet Morgonbris. Kåserier om den akademiska vardagen vid ÅA gestaltade av professor och fru Morgonbris, alias mina föräldrar Bill och Solveig Widén och författade av Solveig från hennes utsiktspost som avdelningsföreståndare vid Handskriftsavdelningen vid ÅAB. När jag bläddrar i de över 20 år gamla kåserierna slås jag av hur mycket som är aktuellt fortfarande. Kåserierna har dessutom ytterligare ett perspektiv, till professor Morgonbris ungdom på 1950-60-talen. Låt oss således se på några frågor som skapar diskussion även idag.

Uppfattningen om arbetstid

När Professor Morgonbris var ung på 1950-talet och förberedde sig för sin kommande forskarkarriär, var forskning någonting som helt tog sin man. … All ledig tid utnyttjades effektivt för s.k. vetenskapligt arbete. Det fanns inte någonting som hette fritid, för att inte tala om fritidssysselsättning. Mången blivande professor satt lutad över sina luntor under dygnets allra mörkaste timmar i sitt hem. Bara månen hugnade den idoge forskaren med sitt bleka sken … Även Morgonbris var, sitt namn till trots, en ivrig månskensforskare. Med smärre avbrott för sömn, måltider, förvärsvarbete m.m. sysslade han enbart med forskning. Följande en äldre och vördad handledares föreskrifter inte ens tänkte den blivande professorn på någonting annat än sin avhandling. .. Sålunda förberedde professor Morgonbris med omsorg sin forskarkarriär och motstod konsekvent alla tanklösa inviter till lättsamma spektakler, såsom teaterbesök … (MfÅA 1990)

 Men detta var förstås inte den optimala situationen för forskaren då han drog sig fram på tillfälliga timförordnandnen och små stipendier. Och universitetsforskarens arbetsförhållanden fick småningom en mera fast struktur. Trots att Morgonbris hellre understödde den fria, dvs. 24/7 forskaren i princip, tyckte han förstås det var bra att den unga forskaren kunde få regelbunden lön. Med nya lönesystem och –avtal kommer även en annan syn på forskarens arbetstid, som nu förväntades uträtta sitt värv mellan 9-16. Men professor Morgonbris förstod inte hur forskararbetet kunde avstanna precis klockan 16. Detta känns bekant, med en arbetstid på 1600 timmar/år som i verkligheten snarare är den dubbla. Den akademiska uppfattningen om arbetstid passar dåligt in i specifika avtalsformer då arbetet många gånger blir mera en livsstil och ansvaret för en hälsosam balans mellan arbete och familj är forskarens eget.

Den tekniska utvecklingen och förmågan att hantera förändring

Teknologins intrång var väl ändå lättare att hantera förr? Det fanns inte så många olika uppföljnings- och rapporteringssystem med en oändligt brokig variation av användargränssnitt. Kommunikationen skedde i långsammare takt då e-posten ännu inte gjort sig gällande, för att inte säga dominerande. Men å andra sidan skulle man på 1990-talet hantera initialskedet av själva datoriseringen och förmågan att hantera en sådan förändring var kanske inte alltid så självklar ..

Professor Morgonbris hade länge hållit sig i bakgrunden, när de flesta av hans kolleger och medarbetare engagerade sig för datoriseringen i universitetsvärlden. Långtifrån att egentligen tvivla på datoriseringens välsignelser trivdes han dock på något vis bäst med sin blyertspenna, som aldrig svek honom, vare sig under driftstopp eller ute på sommarstället. Nu hade hans hustru dock till hans oförställda förvåning gått och blivit datafrälst .. och prisade på nyväcktas vis, den nya teknikens otroliga möjligheter. På nyväcktas vis försökte fru Morgonbris också övertala sin make att ansluta sig till de datafrälstas skara. Men han var mera intresserad av att iaktta och dokumentera yttre kännetecknen på den nya väckelsen och fortfor att hålla sig till sin blyertspenna. (MfÅA mars/1990) …

Detta gav honom dock vissa utmaningar bl.a. då han besökte universitetsbiblioteket i vårt västra grannland.

När professor Morgonbris omsider .. trädde in genom dörrarna till biblioteket, stod han stilla en lång stund, slagen av häpnad. Inte mycket var sig likt. Både expedition och läsesal hade fullständigt byggts om. Borta var känslan av oändlig rymd och outgrundlig stillhet, som brukade bemäktiga sig honom, så snart han kom innanför väggarna i den ärevördiga byggnaden. Informationsdiskar, belamrade med datorer, dominerade miljön överallt och han kände liksom febril oro i luften som smittade av sig. Professor Morgonbris, som menat sig vara väl försedd med den uppfinning han för sin del tyckte var den snillrikaste av alla, blyertspennan, kände sig plötsligt desorienterad, nästan olycklig. (MfÅA mars/1992)

 När vi i dagens läge talar om digitalisering av både arbets- och undervisningsprocesser är det skäl att minnas detta dilemma. Ny teknologi ger otroliga möjligheter, men man ska inte glömma de metoder och rutiner redan som fungerar utmärkt. Nya system och automatisering har gjort arbetsprocesserna effektivare, men tekniken eller digitaliseringen i sig löser inte automatiskt alla problem kring genomströmning, rekrytering, forskningens synlighet m.m. Dessutom måste vi ha kunskap och insikt i hur vi använder oss av hjälpmedlen för att inte skapa oro, frustration och ovilja till att använda dem. Detta gäller såväl professorer, forskare, lärare som studerande. Alla har inte samma förutsättningar eller intresse inför tekniska förändringar.

Ekonomiska nedskärningar

 Aldrig förr har väl universiteten behövt kämpa för sina resurser som idag? Att hantera ekonomiska nedskärningar var väl ändå inte ett bekymmer för professor Morgonbris?

Fru Morgonbris sitter vid sitt skrivbord på sin arbetsplats sedan 16 år och läser ett brev … I brevet skrev arbetsgivaren att han kunnat konstatera att hennes arbete tillfälligt MINSKAT väsentligt. Fru Morgonbris såg sig om på de oordnade maunskripthögarna, som låg på alla bord, och skakade energiskt på huvudet. … Därför att det arbete som hörde till hennes tjänst hade minskat, så kunde hon inte heller få lön för hela året som tidigare. Arbetsgivaren hade därför beslutat att frånta henne, fru Morgonbris, lön för två veckor, under vilken tid hon kunde anse sig permitterad … Lokaltelefonen ringde ilsket. Professor Morgonbris brummade i luren. Han hade fått ett premitteringsbrev, men i hans fall betydde det ingenting, för det kom från felaktig förvaltningsnivå. Hade hon också … ja, det var värre, då måste hon nog, tyvärr, ta meddelandet på allvar. (MfÅA mars/1993)

Fru Morgonbris är naturligtvis mycket upprörd. Något vi säkert känner igen även idag, speciellt som ÅA kämpar med regeringens åtgärdsprogram och måste anpassa verksamheten till betydligt mindre ekonomiska ramar. Att upprätthålla och utveckla utbildningen och forskningen i vårt land kräver stora arbetsinsatser, pengar och engagemang och det känns orättvist att statsmakten inte vill understöda denna utveckling trots att det finns så mycket arbete att göra. Och även om vi också har en förståelse för inbesparingarna, känns det alltid lika svårt att förstå att just ens eget arbete kanske är föremål för nedskärning eller indragning. Ingen lätt ekvation varken för arbetsgivare eller arbetstagare, varken på 90-talet eller idag.

Professor Morgonbris ger perspektiv

Men vad ger då denna lilla tillbakablick? Var professor Morgonbris vardag mycket annorlunda från forskarens och professorns vardag idag? På många sätt är svaret ja. För 25 år sedan var den akademiska vardagen inte så splittrad och orolig, den var inte heller så resultatstyrd med ständigt föränderliga resultatkomponenter trots att man även då kämpade med frågor som arbetstid, teknologiska förändringar och nedskärningar. Men det finns särskilt en sak som känns bekant och som jag hoppas vi lyckas bevara även i framtiden. Och det är synen på det akademiska. Professor Morgonbris var de akademiska traditionerna trogen, han ogillade stora förändringar, men förstod fördelarna när han såg dem. Den akademiska kulturen, tron på forskningens betydelse och engagemanget för sin vetenskap har vi fortfarande och dessa skall förhoppningsvis hjälpa även oss genom både tekniska, ekonomiska och andra utmaningar som håller oss sällskap i dagens forskarvardag.

Men till skillnad från professor Morgonbris tycker jag nog att lättsamma spektakler såsom teaterbesök definitivt är värt att satsas på, man måste också ha en motvikt till arbetet. Den inställningen har nog förändrats under de senaste 50 åren 🙂