Temat för det här blogginlägget är att jag prövar om förståelsen för det konkreta arbetet med bildmanipulation kan abstraheras till ett förhållningssätt som kan användas som ett intellektuellt redskap i förståelsen för förändring. Jag följer upp en tråd från det senaste blogginlägget och söker envist kreativa sätt att ta till vara i arbetet mitt i de förändringar som är på gång vid Åbo Akademi. Jag vandrar i inlägget från minnesbilder, via hotbilder och motbilder till visioner. Jag förstår minnesbilder, hotbilder, motbilder och visioner som metaforiska begrepp som kan hanteras, omarbetas och prövas som bilder i ett tankeflöde jag inte tidigare prövat.
Bildmanipulation minnesbild
För x antal år sedan anlände gästkonstnären Emma Houlihan från Dublin till samtidskonstföreningen Platforms internationella konstnärsresidens i Vasa.
Föreningen Platform hade vid den tidpunkten varit verksam i sju år och genomgick vad man i folkmun kallade för sjuårskrisen. Föreningens medlemmar funderade mycket på verksamhetens utgångspunkt och syfte, medlemmarnas och gästkonstnärernas samarbete och på att olika former av konstinsatser i närmiljön gjordes på talko och lågbudget. Medlemmarna, de flesta konstnärer med lokal förankring, argumenterade ofta, i olika sinnesstämningar och med olika höga röster om hur prioritera resurser och kompetens mellan det individuella konstnärliga arbetet och det kollaborativa samarbetet för föreningens väl och ve.
Gästkonstnären anlände till en stad där hon förundrades över att människor inte hade sina gårdar omgärdade med inhägnader eller murar, hon förundrades över de stegar som fanns fastsatta på husväggarna (brandstegar), stegar som enligt henne inbjöd till att klättra in hos folk. Hon var också förtjust över de outnyttjade ytorna som staden erbjöd för parcour. Hon frågade hur man i det här samhället förhåller sig till integritet, hur man respekterar varandras egendom. Hon undrade över var det offentliga rummet slutar och var den privata sfären börjar. Jag svarade i förbifarten att det allmänna förhållningssättet till det offentliga rummet och den privata sfären förstås bygger på en lokalt förankrad, kulturbunden och inlärd förståelse för demokrati och integritet. Jag sa något om att förståelsen för det mesta fungerar som en outtalad överenskommelse. Samtidigt nämnde jag att även om det inte är synligt i omgivningen så kan det likaväl som var som helst annanstans skapas osynliga murar som kan vara nog så intakta och svåröverkomliga.
Det konstnärsresidenset pågick över sommaren. Under konstens natt den sommaren, som i Vasa ordnas återkommande den första torsdagen i augusti, hade Platforms galleri och gästkonstnärens konstutställning vernissage. Utställningens titel var GET OVER IT!
Utställningens konstnärliga objekt var en mur som Platforms medlemmar byggde upp tillsammans med gästkonstnären. Istället för att mötas av galleriets inbjudande entré, möttes publiken vid ingången till galleriet av en hög mur. Det stod en stege placerad vid muren. För att komma åt utställningen inne i galleriet var publiken tvungen att klättra upp på stegen och över muren. Tillställningen blev en succé, människor i alla åldrar klättrade över muren för att nå galleriutrymmet i konstnattens vimmel. Det var samtida och deltagande konst. Konstverket väckte samtal och medskapande.
Hos mig väckte tilltaget motstridiga reaktioner. Konstnären förklarade att GET OVER IT syftade på flera saker. Hon ville att samtidskonstföreningens medlemmar skulle få syn på de immateriella tankemurar vi skapat sinsemellan, att vi skulle få syn på de osynliga murar vi skapat i vårt förhållande till föreningens uppdrag och samtidskonsten samt ett antal andra murar vi hade i våra medvetanden av bara farten. Hon pekade på att man kan lämna groll bakom sig och komma över det. GET OVER IT kunde också förstås som en annan form av uppmaning; vi blev påminda om att i en process, där man vill nå något, kan man ställas inför hinder. Då behöver man söka nya lösningar för att komma vidare. I det här konstverket fanns lösningen, stegen till hands. Mycket konkret stod muren även som referens till andra murar som byggts genom historien och på olika platser i världen. Samtidigt representerade den samarbete och humor som konfliktlösande faktor, deltagande som nyfikenhet och en plats för nya möten, samtal och äventyrslusta. Platforms medlemmar fick i samband med utställningen även ta ställning till att rörelsehindrade personer tack vare muren var hejdade från att ta del av utställningen i galleriet. Det gick att lösa. Utrymmet hade en bakdörr via vilken man behändigt kom in i galleriet.
Utställningen berörde mig och skapade olikartade referenser. Den satte spår i mitt medvetande som starka estetisk-etiska erfarenheter. Erfarenheterna dyker nu upp som minnesbilder i vardagen.
Bildmanipulation hotbild
Det gångna årets turbulens vid Åbo Akademi och lärarutbildningen har inte undgått mig. Turbulensen har rättare sagt varit ständigt närvarande. Jag har observerat att närvaron av turbulens har slukat tid, kunskap och kompetens, kvalitetsfaktorer som jag observerat att medarbetare och jag mobiliserat som alternativa resurser i samband med sparåtgärder. Nya åtgärder för att stärka och förändra bland annat utbildning har rusat fram genom förslag på organisationsstrategier och i media med sådan fart att det hela mellan varven sett ut som ett flöde av osäker information.
Under de senaste veckorna har även lärarutbildningen debatterats i media med en fart som det har varit omöjligt att hänga med i. Som lärarutbildare har jag iakttagit att det varit nästintill otänkbart att stanna upp i processen, att se det transparenta, skapa sig en uppfattning, observera, reflektera och kritiskt granska vad som är på gång. De tankar och samtal jag hinner tänka och föra är att audi alteram partem inte tilldelats tillräckligt med tid eller rum i sammanhanget. Fler och fler undrar om det är hotbilder av något slag som målas upp. Jag har avfärdat och ignorerat undran om hotbilder. Helt enkelt av den anledningen att jag anser att hotbilder skapas genom underdrifter, överdrifter och maktkamp snarare än genom kritisk diskussion. Det skall vara rimligt att i sammanhanget se en alternativ bild.
Bildmanipulation motbild
Att skapa en motbild är att skapa en alternativ bild. Själva uppfattningen om vad det innebär att skapa motbilder, alternativa bilder är intressant redan i sig. Då man till exempel är i en dialog genom visuell kommunikation är motbilden, den alternativa bilden, ett välbeprövat sätt att mediera flera tillvägagångssätt och genererar ofta aha – upplevelser. Resonemanget om bildmanipulation i det här blogginlägget lyfter här fram minnesbilden av muren, konstverket. Inte som en illustration av något som varit, utan som en association, en kompetens, som kunskap och kulturell referens för att greppa något ogripbart, obekvämt och ännu oidentifierat. Minnesbilden dyker inte endast upp som en bild av ett konstverk utan som en estetisk-etisk erfarenhet av deltagande och egenmakt. För några år sedan hade gästkonstnären modet och kunskapen att tematisera, abstrahera och stilisera en situation som Platforms medlemmar var mitt i. Medlemmarna förstod sin situation på ett nytt sätt och kunde se det konstnärliga arbetet och samtidskonsten från ett annat perspektiv än det invanda. Det förde till nya strategier och syften i föreningens verksamhet. Muren var konkret avvisande. Stegen en konkret väg att ta sig över ett hinder.
Den energi, det kurage och den vilja till att dela kompetens och erfarenheter som konstverket genererade tänker jag idag att kan erbjuda motbilder till den situation som jag ser att arbetsvardagen är en del av. Men hur ser motbilder till ett flöde av osäker information ut vid ett universitet?
Även om det är en komplex och mental kraftansträngning att flytta minnesbilden av muren till ett resonemang som bär igenom blogginläggets tematik så är de motbilder som framkommer i sammanhanget inte särskilt invecklade. Motbilderna formas givetvis av en av de grunder som universitetet står på. Motbilderna till ett flöde av osäker information är att sytematiskt dokumentera, granska, och analysera information för att få en så verifierad uppfattning som möjligt av fenomenet. Motbilderna är helt enkelt det som vid universitet beskrivs som forskning och som med ett mer universellt begrepp förstås som vetenskap.
Bildmanipulation vision
Sammanfattningen av resonemanget om bildmanipulation – ett förhållningssätt är att ge rum och tid för visioner. Alla vet vi att visioner handlar om att gestalta något som man vill uppnå, något som uttrycks som ett framtida tillstånd, som ännu inte är. Visioner behöver inte vara realistiska eller tidsbundna. Visioner är något som var och en som arbetar med utbildning och forskning, och i allra högsta grad lärarutbildning, ser som kvalitet och resurser. Den rimliga framtid som visioner kan föra med sig omfattar element som är igenkännbara för lärande; att få gestalta kunskap om och kompetens i något som man inte visste något om.
Det avgörande i sammanhanget, i turbulensen, är att skapa förutsättningar för visioner. Vid lärarutbildningen, den vardag jag arbetar i, är jag övertygad om att det finns mer att ta till än latent kunskap och kompetens som kan förvaltas på bästa sätt för framtiden. Här finns visioner. De uppstår i förändring och har kraft att bära framtid och ny förändring. Så! GET OVER IT! Bildmanipulation – ett förhållningssätt kan handla om att artikulera och gestalta det oartikulerade. Ja just det. Visioner.
Det första projektet har generaliserat kallats för arbetet med jubileumslogon, men specifikt och konstnärligt vill jag beskriva det som skapandet av en bild som har karaktären av ett exlibris. Det är den bild ni ser här.
samband med berättelserna dök en uggla upp. Jag har inte själv erfarenhet av Pedagogiska fakultetens historia eller traditioner, så jag började läsa in mig. Sedan sammanförde jag spår av kollegernas berättelser, dokumenterad historia, ugglan och fragment av den rådande situationen vid universitetet till en bild tillägnad jubileumsåret. Bilden tolkar jag som ett samtida exlibris för jubilaren i en multimodal textkultur.
Material och teknik bygger på principen om återanvändning. Vi har skapat 40 alster med en samtidigt osynlig och synlig uggla. Genom en konstgrafisk tryckteknik har ugglan präglats in i papper. Varje tryck har sedan genom collageteknik omskapats till unika tavlor. I collagearbetet har vi använt sidan 40 från 40 publikationer som genom åren getts ut vid fakulteten. På baksidan av varje tavla är den publikation som sidan 40 är tagen ur, bifogad. På samma sätt som i det första projektet möts här bild och text.
