Kategoriarkiv: Hannah Kaihovirta

Bildmanipulation – ett förhållningssätt

Hannah Kaihovirta-RosvikTemat för det här blogginlägget är att jag prövar om förståelsen för det konkreta arbetet med bildmanipulation kan abstraheras till ett förhållningssätt som kan användas som ett intellektuellt redskap i förståelsen för förändring. Jag följer upp en tråd från det senaste blogginlägget och söker envist kreativa sätt att ta till vara i arbetet mitt i de förändringar som är på gång vid Åbo Akademi. Jag vandrar i inlägget från minnesbilder, via hotbilder och motbilder till visioner. Jag förstår minnesbilder, hotbilder, motbilder och visioner som metaforiska begrepp som kan hanteras, omarbetas och prövas som bilder i ett tankeflöde jag inte tidigare prövat.

Bildmanipulation minnesbild

För x antal år sedan anlände gästkonstnären Emma Houlihan från Dublin till samtidskonstföreningen Platforms internationella konstnärsresidens i Vasa.

Föreningen Platform hade vid den tidpunkten varit verksam i sju år och genomgick vad man i folkmun kallade för sjuårskrisen. Föreningens medlemmar funderade mycket på verksamhetens utgångspunkt och syfte, medlemmarnas och gästkonstnärernas samarbete och på att olika former av konstinsatser i närmiljön gjordes på talko och lågbudget. Medlemmarna, de flesta konstnärer med lokal förankring, argumenterade ofta, i olika sinnesstämningar och med olika höga röster om hur prioritera resurser och kompetens mellan det individuella konstnärliga arbetet och det kollaborativa samarbetet för föreningens väl och ve.

Gästkonstnären anlände till en stad där hon förundrades över att människor inte hade sina gårdar omgärdade med inhägnader eller murar, hon förundrades över de stegar som fanns fastsatta på husväggarna (brandstegar), stegar som enligt henne inbjöd till att klättra in hos folk. Hon var också förtjust över de outnyttjade ytorna som staden erbjöd för parcour. Hon frågade hur man i det här samhället förhåller sig till integritet, hur man respekterar varandras egendom. Hon undrade över var det offentliga rummet slutar och var den privata sfären börjar. Jag svarade i förbifarten att det allmänna förhållningssättet till det offentliga rummet och den privata sfären förstås bygger på en lokalt förankrad, kulturbunden och inlärd förståelse för demokrati och integritet. Jag sa något om att förståelsen för det mesta fungerar som en outtalad överenskommelse. Samtidigt nämnde jag att även om det inte är synligt i omgivningen så kan det likaväl som var som helst annanstans skapas osynliga murar som kan vara nog så intakta och svåröverkomliga.

Det konstnärsresidenset pågick över sommaren. Under konstens natt den sommaren, som i Vasa ordnas återkommande den första torsdagen i augusti, hade Platforms galleri och gästkonstnärens konstutställning vernissage. Utställningens titel var GET OVER IT!

Utställningens konstnärliga objekt var en mur som Platforms medlemmar byggde upp tillsammans med gästkonstnären. Istället för att mötas av galleriets inbjudande entré, möttes publiken vid ingången till galleriet av en hög mur. Det stod en stege placerad vid muren. För att komma åt utställningen inne i galleriet var publiken tvungen att klättra upp på stegen och över muren. Tillställningen blev en succé, människor i alla åldrar klättrade över muren för att nå galleriutrymmet i konstnattens vimmel.  Det var samtida och deltagande konst. Konstverket väckte samtal och medskapande.

Hos mig väckte tilltaget motstridiga reaktioner. Konstnären förklarade att GET OVER IT syftade på flera saker. Hon ville att samtidskonstföreningens medlemmar skulle få syn på de immateriella tankemurar vi skapat sinsemellan, att vi skulle få syn på de osynliga murar vi skapat i vårt förhållande till föreningens uppdrag och samtidskonsten samt ett antal andra murar vi hade i våra medvetanden av bara farten.  Hon pekade på att man kan lämna groll bakom sig och komma över det. GET OVER IT kunde också förstås som en annan form av uppmaning; vi blev påminda om att i en process, där man vill nå något, kan man ställas inför hinder. Då behöver man söka nya lösningar för att komma vidare. I det här konstverket fanns lösningen, stegen till hands. Mycket konkret stod muren även som referens till andra murar som byggts genom historien och på olika platser i världen. Samtidigt representerade den samarbete och humor som konfliktlösande faktor, deltagande som nyfikenhet och en plats för nya möten, samtal och äventyrslusta. Platforms medlemmar fick i samband med utställningen även ta ställning till att rörelsehindrade personer tack vare muren var hejdade från att ta del av utställningen i galleriet. Det gick att lösa. Utrymmet hade en bakdörr via vilken man behändigt kom in i galleriet.

Utställningen berörde mig och skapade olikartade referenser. Den satte spår i mitt medvetande som starka estetisk-etiska erfarenheter. Erfarenheterna dyker nu upp som minnesbilder i vardagen.

Bildmanipulation hotbild

Det gångna årets turbulens vid Åbo Akademi och lärarutbildningen har inte undgått mig. Turbulensen har rättare sagt varit ständigt närvarande. Jag har observerat att närvaron av turbulens har slukat tid, kunskap och kompetens, kvalitetsfaktorer som jag observerat att medarbetare och jag mobiliserat som alternativa resurser i samband med sparåtgärder. Nya åtgärder för att stärka och förändra bland annat utbildning har rusat fram genom förslag på organisationsstrategier och i media med sådan fart att det hela mellan varven sett ut som ett flöde av osäker information.

Under de senaste veckorna har även lärarutbildningen debatterats i media med en fart som det har varit omöjligt att hänga med i. Som lärarutbildare har jag iakttagit att det varit nästintill otänkbart att stanna upp i processen, att se det transparenta, skapa sig en uppfattning, observera, reflektera och kritiskt granska vad som är på gång. De tankar och samtal jag hinner tänka och föra är att audi alteram partem inte tilldelats tillräckligt med tid eller rum i sammanhanget. Fler och fler undrar om det är hotbilder av något slag som målas upp. Jag har avfärdat och ignorerat undran om hotbilder. Helt enkelt av den anledningen att jag anser att hotbilder skapas genom underdrifter, överdrifter och maktkamp snarare än genom kritisk diskussion. Det skall vara rimligt att i sammanhanget se en alternativ bild.

Bildmanipulation motbild

Att skapa en motbild är att skapa en alternativ bild. Själva uppfattningen om vad det innebär att skapa motbilder, alternativa bilder är intressant redan i sig. Då man till exempel är i en dialog genom visuell kommunikation är motbilden, den alternativa bilden, ett välbeprövat sätt att mediera flera tillvägagångssätt och genererar ofta aha – upplevelser. Resonemanget om bildmanipulation i det här blogginlägget lyfter här fram minnesbilden av muren, konstverket.  Inte som en illustration av något som varit, utan som en association, en kompetens, som kunskap och kulturell referens för att greppa något ogripbart, obekvämt och ännu oidentifierat. Minnesbilden dyker inte endast upp som en bild av ett konstverk utan som en estetisk-etisk erfarenhet av deltagande och egenmakt. För några år sedan hade gästkonstnären modet och kunskapen att tematisera, abstrahera och stilisera en situation som Platforms medlemmar var mitt i. Medlemmarna förstod sin situation på ett nytt sätt och kunde se det konstnärliga arbetet och samtidskonsten från ett annat perspektiv än det invanda. Det förde till nya strategier och syften i föreningens verksamhet. Muren var konkret avvisande. Stegen en konkret väg att ta sig över ett hinder.

Den energi, det kurage och den vilja till att dela kompetens och erfarenheter som konstverket genererade tänker jag idag att kan erbjuda motbilder till den situation som jag ser att arbetsvardagen är en del av.  Men hur ser motbilder till ett flöde av osäker information ut vid ett universitet?

Även om det är en komplex och mental kraftansträngning att flytta minnesbilden av muren till ett resonemang som bär igenom blogginläggets tematik så är de motbilder som framkommer i sammanhanget inte särskilt invecklade. Motbilderna formas givetvis av en av de grunder som universitetet står på. Motbilderna till ett flöde av osäker information är att sytematiskt dokumentera, granska, och analysera information för att få en så verifierad uppfattning som möjligt av fenomenet. Motbilderna är helt enkelt det som vid universitet beskrivs som forskning och som med ett mer universellt begrepp förstås som vetenskap.

Bildmanipulation vision

Sammanfattningen av resonemanget om bildmanipulation – ett förhållningssätt är att ge rum och tid för visioner. Alla vet vi att visioner handlar om att gestalta något som man vill uppnå, något som uttrycks som ett framtida tillstånd, som ännu inte är. Visioner behöver inte vara realistiska eller tidsbundna. Visioner är något som var och en som arbetar med utbildning och forskning, och i allra högsta grad lärarutbildning, ser som kvalitet och resurser. Den rimliga framtid som visioner kan föra med sig omfattar element som är igenkännbara för lärande; att få gestalta kunskap om och kompetens i något som man inte visste något om.

Det avgörande i sammanhanget, i turbulensen, är att skapa förutsättningar för visioner. Vid lärarutbildningen, den vardag jag arbetar i, är jag övertygad om att det finns mer att ta till än latent kunskap och kompetens som kan förvaltas på bästa sätt för framtiden. Här finns visioner. De uppstår i förändring och har kraft att bära framtid och ny förändring. Så! GET OVER IT! Bildmanipulation – ett förhållningssätt kan handla om att artikulera och gestalta det oartikulerade.  Ja just det. Visioner.

Foucaults verktygslåda

Hannah Kaihovirta-RosvikKl. 07.32

Äntligen återvänder ljuset till de här breddgraderna, det är dags för ögonblicket, vårdagjämningen! I backspegeln blev den här vintern en annorlunda tid av arbete än väntat – och ändå inte. Vid inledningen i september hade inte medvetenheten om att det kommande läsåret 2013-2014 vid Åbo Akademi skulle handla om strukturomvandlingar i så stor utsträckning som det gjort sjunkit in i mitt vetande. Så här i efterhand tänker jag att intuitivt har jag använt mig av strategier om vetenskaplig medvetenhet för att kontinuerligt spegla strukturomvandlingens inverkan på arbetets vardagshandlingar.

Under vintern har jag skapat mig en uppfattning om vetenskapens vetande på ett annat sätt än tidigare. Jag har haft möjlighet att återkommande vända mig till vetenskaplig litteratur för att begreppsliggöra den verksamhet jag arbetar i och jag har fäst uppmärksamhet vid nya tillvägagångssätt då jag ivrigt klättrat upp på giganternas axlar. Bland alla de klassiska titlar som legat framme i bokhögarna så är det en tänkare och författare som fångat mitt intresse mer än de andra; Michel Foucault. Redan titlarna på hans litteratur har gett uppslag för att gestalta strukturer och omvandlingar och deras inverkan på akademiskt arbete på ett synnerligen uppiggande sätt.

Kl. 9.33

[Jag beskriver mig inte som en Foucaultkännare, -analytiker eller –ist. Jag läser hans texter av pur läsglädje och som inspiration för att engagera mig i dynamiska tankemönster.]

Nästa dag klockan 12.14

Min första medvetna läsning av Michel Foucaults texter inföll i millennieskiftet. Det var publikationen Vansinnets historia under den klassiska epoken (1983) och det var vårvinter.  Solen lyste in på bokbladen och dammkorn virvlade i rummet och förstärkte medvetenheten om solstrålens vinkel. Den läsningen ringades in av mina första bekantskaper med A Thousand Plateaus (Deleuze & Guattari, 1992) och Paul Ricoeurs filosofi. Jag tänkte intensivt på diskurser, platåer, rhizom, kluster, uppkopplingar och nätverk. Så här i efterhand kan kombinationen av läsningar överraska mig. Nu inser jag att jag sökte begreppsliggöra millennieskiftet som upplevelse i tid och rum.

Dagen innan 13.02

[I ljuset av de återläsningar och nyläsningar som den här vintern fört med sig framträder även en ny insikt om att det var det visuella i Foucaults ord som då, så som nu i vinter, frestade och drog i mig. Michel Foucaults sätt att skriva fram linjer, former, konturer, perspektiv, djupkänsla, fasta kopplingar till verkligheten som inverkar på textens realism, hur objektet framträder, hur betydelser bärs fram, deras förhållande till varandra, författarens förhållningssätt och hur innehållet framträder skapade intensiva läsupplevelser som var i det närmaste tredimensionellt gestaltade]

Senare

Jag har helt enkelt stigit in i Foucaults texter på samma sätt som jag stiger in i konstnärligt skapande. Tid och rum har förvandlades till flow och jag är helt uppslukad av den fysiska närvaro som en text kan erbjuda. Foucaults texter griper tag i mig och jag befinner mig inuti textens landskap, en konkret upplevelse mitt i det abstrakta.
Beskrivningen av läsupplevelsen kan liknas vid en skönlitterär läsupplevelse, men jag använder en annan lässtrategi. Jag läser med penna och skissbok till hands, jag ser på texterna i originalspråk, kan beröras av originalspråkets språkliga rytm och laborationer men söker greppa textens innehåll med svenska, finska och engelska översättningar till hands. Jag tecknar och antecknar.

Just nu

[Vansinnets historia står och dammar. I stället är det Diskursernas kamp (version 2008) och Övervakning och straff (version 2004) som pockar på uppmärksamhet . Allra starkast är det Vetandets arkeologi (version 2002) som påtagligt inverkar på mitt arbete.]

Jag blir upprymd av hur läsningen av Vetandets arkeologi engagerar. Plötsligt kan jag komma på mig själv med att i en undervisningssituation eller vid ett möte tänka på hur man blir medveten om att till synes oförenliga delar formas utifrån samma regler och utgör en helhet på samma plan samtidigt som de är varandras alternativ. Jag försöker förstå det Foucault skriver om att en del av vårt tänkande kommer till uttryck som om vi var rädda för att tänka det ANDRA samtidigt som vår egen tanke. Vad innebär den tanken? Bloggens inlägg utformas mitt i överföringsarbetet och reflektionen.

I förordet till den svenska upplagan av Vetandets arkeologi (2002) pekar Bengt Ole Bengtsson på att Michel Foucault gärna beskriver sina texter som intellektuella verktygslådor. Jag föreställer mig att det någonstans i verktygslådorna finns begrepp och intellektuella verktyg där strukturomvandlingar och vardagshandlingar utgör en helhet där vetenskaplig medvetenhet och vetande ger utrymme för att alltid inspireras av alternativ. Jag menar; hur kan det komma sig att jag tar mig ur ett textlandskap och kommer fram till en verktygslåda. Det tål att tänkas på.

Grand Bassin Rond i Jardin de Tuileries, Paris

Är det här klotet där ljuset reflekteras en del av Foucaults pendel? Min undran vid Grand Bassin Rond i Jardin de Tuileries. Paris januari 2014.

Till sist

Foucaults pendel är något annat än den här betraktelsen kring min läsning av Michel Foucault. Men en väg i de rhizom och kluster av associationsmönster som namnet väcker leder till pendeln. Pendeln som inte endast svänger fram och tillbaka utan tecknar fram en större rörelse.

Tillfälligt ALTER EGO: Hannah af Uggla

Hannah Kaihovirta-RosvikUnder de senaste månaderna har en del av min arbetstid gått till att tillsammans med kolleger förbereda och förverkliga olika initiativ och  händelser inför Pedagogiska fakultetens jubileum som infaller 2014. Lärarutbildningen vid Åbo Akademi har verkat i Vasa i 40 år. http://www.vasa.abo.fi/pf/jubileum/default.php

Jag tillfrågades att inför jubileumsåret arbeta med olika aspekter av bild, konst och lärande. Jag definierade uppgiften som en möjlighet att arbeta med den transfer som sker mellan visuell kultur och konst inom bildkonstens didaktisk, att fånga upp element av samtidskonstens uttryck i ett pedagogiskt sammanhang och att kommunicera reflektioner om visuell kulturpedagogik. Mycket i arbetet har handlat om vad som når oss i vardagens bildflöde,  hur det når oss och hur vi tar emot och reflekterar över det.

Blogg-inlägget omfattar två av projekten. Inlägget är den presentation som jag höll i samband med seminariet Lärarutbildningen i tiden som gick av stapeln vid Academill 4-5.2 2014. https://www.cll.fi/educations/lararutbildning-i-tiden/

I presentationen beskriver jag två visuella projekt. Arbetet har inte haft karaktären av forskning utan snarare av utvecklingsarbete.  Nu när projekten är igång och delvis avslutade, visar de sig innehålla möjligt forskningsmaterial om visuell kulturpedagogik i lärarutbildning.

Det tillfälliga ALTER EGOT som nämns i rubriken ”Hannah af Uggla” var det mina kolleger som fick syn på någon gång under projektens arbetsprocess. Hannah af Uggla är en karaktär som jag kanske utforskar mer i konstdidaktiskt eller i  konstbaserad pedagogisk forskning.

PRESENTATIONEN

Bästa seminariedeltagare,

Jag är glad över att i samband med seminariet tilldelas kvalitetstid att beskriva två av de visuella projekt som är knutna till Pedagogiska fakultetens jubileumsår.

Logotypen för pedagogiska fakultetens 40-årsjubileum.Det första projektet har generaliserat kallats för arbetet med jubileumslogon, men specifikt och konstnärligt vill jag beskriva det som skapandet av en bild som har karaktären av ett exlibris. Det är den bild ni ser här.

Generalisering innebär att ett fenomen för den stora allmänheten beskrivs på ett lättillgängligt sätt. Det här kan från konstnärens perspektiv tolkas som ett sätt att skapa dussinvara. Det specifika å sin sida innebär att uppmärksamhet riktas på att gå djupare och bli mer insatt i ett fenomen. Något som konstnärligt kan handla om att arbeta med det unika. I lärarutbildning och framförallt vid ett universitet arbetar vi med både och.

Jag kommer i det som följer att specifikt beskriva den konstnärliga process som är överförd i bilden. Som konstnär arbetar jag ofta med det som redan finns och placerar det i nya sammanhang. Det är en arbetsmetod som är reflektiv och kritisk och jag arbetar gärna associativt över bristningsgränser. Då jag inledde arbetet med den här bilden inspirerades jag av de berättelser om lärarutbildning som mina kolleger delat med sig. I Uggla med pekpinne och texten Vasa.samband med berättelserna dök en uggla upp. Jag har inte själv erfarenhet av Pedagogiska fakultetens historia eller traditioner, så jag började läsa in mig. Sedan sammanförde jag spår av kollegernas berättelser, dokumenterad historia, ugglan och fragment av den rådande situationen vid universitetet till en bild tillägnad jubileumsåret. Bilden tolkar jag som ett samtida exlibris för jubilaren i en multimodal textkultur.

Exlibris är som bekant knutet till en genre där bild och alfabetisk text sammanvävs till ett. De flesta känner exlibris som en markering för att den här boken är någons egendom. Exlibris kan också kännas igen som en form av miniatyrkonst, där det konstnärliga temat formas genom en symbolik som knyter an till sådant som innehavaren av ett exlibris håller viktigt och meningsfullt.

Bildens uttryck är:

Färgerna är utformade med universitetets visuella rekommendationer i åtanke. Rött och gult. Jubilaren till ära blev det gula GULD. Till vänster i bilden en struktur som är inspirerad av den här byggnadens ibland till och med brutala arkitektur. Åbo Akademis logo är innesluten i strukturen och sammankopplad med texten Pedagogiska fakulteten och påminner betraktaren om lärarutbildningens vetenskapliga tillhörighet.Fyran i talet fyrtio pekar mot förändring, fyra kommande fakulteter. Ugglans form går igen i nollan i talet och pekpinnen har förvandlats till en diagonal som pekar ut ur bilden. Framåt enligt västerländsk bildtradition.

Jag har under arbetet gestaltat om betydelsen och innehållet i ugglan så att historien står i bakgrunden och framtiden är i bildens förgrund. Vill ni ta del av flera tolkningsmönster kring bilden, gå in på jubileumsårets webbsida.

Uggletavlor

Några av de 40 tavlorna.

Det andra projektet är de 40 tavlor som ni ser framför er. Ugglan är även här navet i arbetet. Men ett nytt element söker sig med. Representationsgåvor. Akademilektor Mia Porko-Hudd och jag fick under hösten uppdraget att tänka till.

Så vi tänkte och diskuterade och kom fram till att det inte är hållbart att köpa dussinvaror som delas ut till vänster och höger under jubileumsåret. Dessutom ligger det något taktlöst i att sprida högar med prylar runt sig. Istället för att köpa dussinvaror donerar Pedagogiska fakulteten medel till etiska gåvor. Och vi tänkte lite längre. Vi vill ändå överräcka något. Vi använder vår sakkunskap i konst – och färdighetsämnen till att skapa något unikt. Arbetsgruppen för jubileumsåret ställde upp och hjälpte till med produktionsarbetet.

Fler tavlor med ugglor.Material och teknik bygger på principen om återanvändning. Vi har skapat 40 alster med en samtidigt osynlig och synlig uggla. Genom en konstgrafisk tryckteknik har ugglan präglats in i papper. Varje tryck har sedan genom collageteknik omskapats till unika tavlor. I collagearbetet har vi använt sidan 40 från 40 publikationer som genom åren getts ut vid fakulteten. På baksidan av varje tavla är den publikation som sidan 40 är tagen ur, bifogad. På samma sätt som i det första projektet möts här bild och text.

Jag vill sammanfatta med att säga att båda projekten bär på kraften av estetik som solidaritet och deltagarkultur. De omfattar Pedagogiska fakultetens utbildande uppdrag. I arbetet finns invävt stigar av konstens förmåga att uppfatta samtidens nerv – och ett engagemang för att konst, formgivning och skapande är betydelsefulla färdigheter att utveckla i lärarutbildning. Det vi ser framför oss är gestaltningar av hållbar utveckling vid Pedagogiska fakulteten. I det som varit, genom nuet och med tanke på framtiden.

Alla uggletavlor i rad.

Alla 40 tavlor.

Inläggets bilder: Pedagogiska fakulteten, Hannah Kaihovirta-Rosvik

 

 

 

DELA DELA DELA för innovation!

VERSION I

Koncentrerat funderar jag på hur medvetna vi är om det som vi observerar omkring oss och hur medvetna vi är om när vi informerar omvärlden om intryck och när vår medvetenhet övergår i tolkande handlingar.

Jag blir medveten om att blogginläggets titel är som ett mantra. Mantrat leder antingen tankarna till det pris som innovation har eller det som går förlorat om innovation inte delas. Titeln kan givetvis också tolkas som en uppmaning till att lova och prisa innovation. DELA DELA DELA handlar förstås om att dela. I den virtuella världen DELAR de flesta av oss något med andra dagligen. Men hur mycket delar vi med oss? Till exempel av möjligheter till innovation? DELA DELA DELA kunskap! Läs mer i version V.

VERSION II

Teoretiker Benoit Godins beskrivning av innovation är värd att notera i det här sammanhanget. Godin ställer frågor om innovation på ett sätt som jag anser är relevant att sammankoppla med de tankemönster som det här blogginlägget utformas av. Godin intresserar sig för att undersöka var idén om innovation har sitt ursprung, varför innovationen i vardagligt tal är teknologisk och hur det kommer sig att idén om innovation ofta är begränsad till att förstås som kommersiell. Jag kommer inte att på djupet referera Godins beskrivningar om innovation, men en tråd följer jag upp.

I sitt working paper Invention, Diffusion and Linear Models of Innovation (2013) diskuterar Benoits två teser. Den ena tesen omfattar tolkningen att innovationen är universell, att människan är en innovatör och kommer på något på samma sätt världen över. Den här tesen för fram att parallell innovation förekommer geografiskt och över tid samt att innovation blir till stegvis och hierarkiskt.

Den andra tesen som Benoit diskuterar är att människan i själva verket inte är en så påhittig varelse som vi tror (Jfr non-inventive) och att innovation handlar om att det nya sprids och utvecklas genom utbytet av idéer, över kulturer och gemenskaper. Över tid och över rum. Som nätverk tolkar jag. Som att DELA DELA DELA idéer! Läs mer i version V.

VERSION III

Bilden som inleder det här inlägget är tagen senaste vecka och handlar om att dela med sig.  Vi hade en liten festlig sammankomst med våningskollegerna. Det hela ordnades i bildkonstsalen, en föreläsningssal högt upp i Academill, precis under taknocken. I den här salen är det högt till tak.

Jag kunde inte låta bli att improvisera fram atmosfär i salen inför festen. Impulsen för improvisationen uppkom under dagen timmarna innan festen. Det blåste kraftigt från nordväst. Vinden låg rakt på takpannorna ovanför salen. Det gnisslade, brakade och ven.

Några av oss hjälptes åt att improvisera och skapa atmosfär inför festen. Feststämningen under kvällen ackompanjerades av en virtuell eld, en egen stjärnhimmel inomhus och stormen som ven. För att skapa atmosfär behövdes bland annat…

…och ett perforerat pappersark för stjärnhimlen.

Att skapa stort med små medel är en form av hållbar innovation. Improvisation handlar om att med spontanitet och intuition som medel gestalta något oväntat. Den som improviserar har kunskap och kompetens om hur man omformar någon form av retning eller impuls i ett sammanhang till aktion som leder till reaktion. Då man improviserar fram en atmosfär med så starka element som vind (storm), eld och en stjärnhimmel måste man räkna med att det berör oss. På flera plan, det personliga,  det universella och i olika riktningar. I rätt sammanhang kan improvisation leda till innovation. DELA DELA DELA erfarenheter! Läs mer i version V.

VERSION IV

I pdf filen (länk i VERSION V) Dialog – Tema innovation frågar Peter Hanke ” Hvor er rollemodellerne i fornyelsen af akademisk læringskultur? I samma fil kan man läsa Karen Bryggmans gestaltning av kreativitet och innovation ur ett samtida perspektiv. Så många ingångar. Jag konstaterar:  innovation ligger nära improvisation, intuition, inspiration och intervention. Det är något att ta i beaktande – i ett annat sammanhang. Jag vill avsluta med vi kan DELA DELA DELA med oss!

VERSION V  nedladdad 1.12 2012

http://thefutureofinnovation.org/contributions/view/564/the_future_of_innovation_serves_humanity_before_economy%A0

http://www.csiic.ca/PDF/AnthropologyPaper15.pdf

http://www.nordvux.net/download/7130/dialog_innovation_web.pdf

Rum, relation, retorik. Istället för Innovationens pris.

Hannah Kaihovirta-RosvikInnovationens pris är ett inlägg som jag skissat på för den här gångens forskarblogg. Den tanken söker än sin form. Det här inlägget blir istället en bakgrund, eller rättare sagt en sökväg i tankarna för den texten. Det visar sig att jag får lov att backa till tiden innan millennieskiftet.

Det var på Korsholms bibliotek i medlet av 1990-talet som det visuella i det postmoderna samhället kom för mig som en gripbar tankekonstruktion. Jag hade avslutat ett undervisningspass i akvarellmåleri vid vuxeninstitutets kvällskurs i samma byggnad som biblioteket. Jag behövde en stunds återhämtning. Jag befann mig på avdelningen för konsthistoria och konstteori men undvek medvetet hyllan med böcker som innehöll bilder i färg och mättade illustrationer.

Det är något med att förflytta sin koncentration från att undervisa om samspelet mellan vatten, bindemedel, pigment, penselns kvalitet, behovet av att återge en känsla av verkligheten på ett väl förberett akvarellpapper till de tryckta bokstäverna på pappret i böcker. Tanken gör skutt. Där bland bokhyllorna i Korsholms bibliotek faller blicken på en tjock bokrygg med titeln RUM, RELATION, RETORIKett projekt om bildteori och bildanalys i det postmoderna samhället (Nordström, 1996). Jag kommer ihåg hur överväldigad jag blev, lånade boken och sträckläste den.

Tio år senare är jag doktorand vid en forskarskola vid Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi. Forskarskolan går under namnet Lärande och bildning i det senmoderna samhället. Jag är upptagen med att fundera på om jag är en post- eller senmodern doktorand. Jag är upptagen med att förstå betydelsen av diskurser och paradigmer. Jag försöker mig på en tolkning, där det postmoderna kan förstås i relation till begreppet revolution, medan det senmoderna kan förstås i relation till begreppet reform. Något tankeväckande visar sig i begreppet liquid modernity (Jfr Baumann 2000) och akvarellundervisningen har ersatts av digitala möjligheter att låta färg flöda på skärmen.

Idag har det gått nästan 10 år sedan jag satt på forskarskolans seminarium och funderade på och samtalade om hur en flytande modernitet kunde växa fram ur –post- och/eller –sen-. Liquid har idag översatts till flytande och begreppet har en helt annan betydelse just nu. Jag ser att samtiden, stunden, situationen försöker HÅLLA SIG FLYTANDE genom att kippa efter andan med huvudet just över ytan på – ja vad då?

Jag återknyter till titeln till boken som jag sträckläste på 1990-talet. Orden i titeln rum, relation, retorik. De är ord med meningsskapande substans. Hur kommer det sig att de dyker upp här och just nu? Jag tänker att de dyker upp för att de är fast form, inte statiska. Rum och relationer skapar bilder av sammanhang, retorik ger översikt som kan hålla situationen eller samtiden flytande. Ord som gör det möjligt att laborera med närhet och likhet på ett sätt som kan skapa nya tankebilder och handlingsmönster. För något är det i det flytande. Något som sist och slutligen inte är så långt borta från känslan av att uttrycka sig i akvarell. Det är något med pappret, verkligheten och det som inte var så synligt då på biblioteket eller i forskarskolan. Det virtuella, det digitala.

Jag avrundar med ett citat ur boken som gjorde ett sådant intryck på mig då på 1990-talet.  I sammanhanget vidareutvecklar Gert Z Nordström (s. 63) i ett textstycke Susan Langers beskrivning om ”summan av alla sinnens idiom” med följande ord:

Verkligheten ”lever upp” inom oss som analoga mönster. Den utgöres av stora övergripande och sammanhållna upplevelsestrukturer med substrukturer som organiserar verklighetsaspekter från alla sinnen i en mängd olika föreställningsmässiga rymder och kvalitativa dimensioner simultant.

Jag återkommer till inlägget om Innovationens pris.

No More Non Public Participant

Hannah Kaihovirta-RosvikStudieåret har inletts vid Åbo Akademi och jag påbörjar det tredje läsåret som universitetslärare och forskare i bildkonstens didaktik inom språk- och kulturvetenskapernas didaktik vid Pedagogiska fakulteten. Under året kommer jag här att dokumentera forskning, arbetsvardag och erfarenheter av vetenskapligt engagemang. Jag har med stor behållning tagit del av ÅA bloggares inlägg tidigare men måste medge att min aktivitet hittills kommit till uttryck genom ett förhållningssätt som man i bloggkretsar kallar för en read only, non public participant eller lurker. Det innebär att jag har följt bloggar sporadiskt och att jag inte aktivt har gjort inlägg eller gett kommentarer. Nu är situationen en annan.

Det är självklart att jag innan jag skriver det första inlägget gör en snabbsökning på vad det är jag ger mig in i. Jag återläser ÅA-bloggen, scrollar igenom blogit.fi och prövar sökorden forskarblogg, bloggande forskare och researcher blog i sökmaskinen. Sökningen ger över 91 000 000 resultat. En av de första träffarna på sökningen är en blogg med rubriceringen Forskande bloggare- ett fenomen som är här för att stanna[1]. Jag fäster uppmärksamhet vid att bloggaren ger möjliga definitioner på vad en forskarblogg är och vad en bloggande forskare är. En forskarblogg beskrivs som en blogg som över tid följer tillvägagångssätt och resultat i ett visst forskningsprojekt medan en bloggande forskare till exempel kan föra fram forskningsresultat i tillämpbara sammanhang eller i allmänna ordalag placera pågående forskning.

Den här bloggen kommer att formas av både och – forskarblogg och bloggande forskare. Min avsikt med inläggen är att inte alltid föra ett följdriktigt resonemang om de teman jag bloggar om, snarare prövas olika gestalter av tankebilder i det virtuella rummet. En förhoppning som jag har är att mina inlägg erbjuder rum för att artikulera ett dialektiskt samtal i en digital miljö. Kanske kan förfaringssättet till och med synliggöra vad och hur en digital miljö kan föra in oväntade element i det som jag förstår som dialektiska samtal. Ja, bloggandet i sig är en utmaning som kittlar forskarnerven.

En annan utmaning som stimulerar forskarnerven är uppgiften som handledare. I dagarna har jag uppmärksammats positivt för arbetet med handledning av kandidatavhandlingar. Uppgiften som kandidathandledare i pedagogik är att forskning ska förse lärarstuderande med förhållningssätt och metoder som gör att de inspireras att framföra antaganden om verklighetstrogna utbildningsfenomen som kan leda mot nya frågor och insikter om undervisning och lärande. Den uppgiften har jag erhållit Åbo Akademis utmärkelse Årets handledare för. Hjärtligt Tack!

Hannah Kaihovirta-Rosvik


[1] http://www.jeanettefors.se/bloggande-forskare-ett-fenomen-som-ar-har-for-att-stanna Nedladdat 8.9 2013.