Kategoriarkiv: Johanna Mattila

Algblomningar, skepsis och mirakelkurer

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaFörra sommaren fick vi uppleva omfattande algblomningar i stora delar av kustområdena. De blågröna algerna eller cyanobakterierna, så som de egentligen heter, förekom ovanligt rikligt just under den bästa semesterperioden. Jag vet flera som avbröt sin seglats genom Skärgårdshavet på grund av massförekomst av alger. Det var ju inte så roligt att sitta i stiltje och hetta ute på ett grönt hav där man inte ens kunde simma i. Andra åkte hem från sina sommarstugor på grund av samma orsak. Algblomningen kom ovanligt tidigt i år och ytansamlingarna av alger var kraftigare än under de flesta år. Den största orsaken till detta var det ihållande högtrycket som började andra veckan i juli och höll i sig ända mot slutet av augusti. Nackdelen med solen, sommarvärmen och de nästan vindstilla dagarna var ju att de blågröna algerna förökade sig snabbt, steg upp till ytan och bildade stora och tjocka sjok som täckte största delen av ytter- och mellanskärgården både i Finland och Sverige. Å andra sidan förbrukades närsalterna i vattnet relativt snabbt till slut och det blev inte en annan blomningstopp som det ofta blir under förhösten.

Även om sommarens exceptionella väderförhållanden var den utlösande faktorn för algblomningarna, ligger den primära orsaken fortfarande i en allt för stor näringsbelastning till havet. Omfattande vattenskyddsåtgärder har vidtagits under de senaste åren, och belastningen från många olika källor har faktiskt minskat märkbart. Men trots det kommer det fortfarande mycket näring till havet och den existerande närsaltsnivån sjunker väldigt sakta. När minskningen i närsaltshalterna i havet är mycket långsam, kanske till och långsammare än vad takten och omfattningen av vattenskyddsåtgärder skulle förutsätta, blir många otåliga och även besvikna. Misstro på forskarnas kunskap och myndigheters åtaganden växer också på sina håll. Nyligen kom det ett program på tv:n där forskarnas och myndigheters information och kunskap över utsläppskällor och utsläppsmängder från de olika källorna ifrågasattes. Några jordbrukare uttryckte sin misstro över siffror som visar att jordbruket är den största ”boven i dramat”. Enligt dessa skeptiker överdriver forskare och myndigheter omfattningen och betydelsen av närsaltsbelastningen från jordbruksmarker. I stället föreslog de att dagvatten, dvs. avrinningsvattnet från öppna ytor i städer och dränerade bebyggelseområden som rinner förbi de kommunala reningsverken, är betydligt större belastare än jordbruket.

Dessa jordbrukare hade också svårt att acceptera att landbaserade källor är orsaken till omfattande algblomningar. Algblomningarna förekommer ju längre bort från kusten och i det öppna havet och inte i närheten av odlingsmarkerna, vilket användes som bevis på att belastning från jordbruket inte kan vara orsaken till algblomningarna. Det som dessa skeptiker inte hade tagit i beaktande är hög grumlighet av vattnet på grund av erosion i kustnära områden. I grumligt vatten finns det betydligt mindre volym tillgänglig för alger och deras tillväxt än i klarare vatten längre ut till havs där ljusmängderna räcker till för alger på betydligt större djup och den totala algmängden därmed kan vara mångfaldig. I kustnära områden förekommer de huvudsakliga närsalterna, fosfor och kväve, även i mera balanserade förhållanden än längre ut i skärgården, där kväve ofta är bristvara. Brist på kväve gynnar blågröna alger som är bra på att utnyttja kväve direkt från luften, vilket de flesta andra alger inte klarar av. Även om närsalter också kan fällas ner från luften är de landbaserade källorna ändå de största belastarna i Östersjön. Trots en viss skepsis hos en del lekmän är det även rätt klart att jordbruket är den största belastningskällan gällande hela Östersjön. Det har visats av så många oberoende studier och utredningar, och det råder en 100 % samstämmighet över resultaten bland myndigheter och forskarna.

En ytterligare källa som bidrar till förhöjda närsaltshalter i Östersjön är bottensedimentet och speciellt den fosfor som har lagrats i det. När syrehalterna sjunker frigörs stora mängder fosfor tillbaka till vattenmassan och blir på nytt tillgänglig för bl.a. blågröna alger. Även om det egentligen är frågan om tidigare utsläpp av närsalter som har sedimenterat, betraktas den här så kallade interna belastningen som en skild närsaltskälla. Belastning från sedimenten kan dessutom vara en övervägande orsak till varför vattenskyddsåtgärder verkar ha mindre och långsammare effekter än väntat. De nyaste uppskattningarna tyder på att den interna belastningen har minst lika stor betydelse som de landbaserade källorna både i kustområden såväl som i Östersjöns djupområden. De värsta uppskattningarna tyder på att den interna belastningen kunde vara till och med tre gånger större än belastningen från landbaserade källor.

Ingenjörerna är ivriga på att hitta snabba fix för att åtgärda problem med intern belastning. Syresättning av djupområden är ett numera ofta återkommande åtgärdsförslag på problemet. Nu har till och med HELCOM (Helsingforskommissionen, den internationella organisationen mellan Östersjöstater) på initiativ av Sverige börjat utreda effekter av syresättning av Östersjöns djupområden (http://www.extrakt.se/hav-och-sjoar/syrepumpar-galen-ide-eller-ostersjons-raddning/). Ett förslag är att sätta tio stora pumpar för att syresätta djupvatten med mera syrerikt ytvatten i Bornholmsbassängen som är ett av de djupaste områden i Östersjön. Pumparna förväntas syresätta det bottennära vattnet så att fosforläckaget avtar. Tekniskt sätt är det här säkert helt genomförbart, så länge pumparna hålls igång. Jag, bland många andra ekologer, ställer mig dock relativt skeptiskt till detta åtgärdsförslag. Ingenjörerna tycks inte vilja ta hänsyn till havets ekologi. Östersjöns ytvatten har lägre salthalt och är även varmare än bottenvattnet. Om man blandar ner ytvatten rubbar man den naturliga salthaltsskiktningen i vattenmassan. Varmare vatten innehåller dessutom mindre syre än kallt vatten, vilket inte precis lättar på situationen i det långa loppet, speciellt inte om pumpningen upphör. Förutom de ekologiska rubbningarna som kan uppstå, finns det även kemiska risker i det här experimentet. Bornholmsbassängen har använts som dumpningsställe för stridsmaterial från andra världskriget (http://mercw.org/). Stora mängder (13 000 ton) av toxiska substanser ligger i djupet förvarade i metallcontainers som håller på att rosta. Både förhöjd temperatur och syrehalt påskyndar korrosionen av containers. Därmed kunde syresättningsexperimentet leda till ökad spridning av toxiska substanser i havsmiljön.

Kalla mig tråkig skeptiker men jag tror inte på den här typen av snabba fix av naturen. Det finns tyvärr allt för många bedrövliga exempel på hur människans ingenjörskonster har misslyckats och lett till mer eller mindre katastrofala konsekvenser trots goda intentioner. Ett färskt exempel är uttorkningen av Aralsjön (YLE nyheter 29.9.2014) på grund av uttag av bevattningsvatten. Idag finns det kvar bara ökenmark med skadliga substanser, bl.a. radioaktiva ämnen från kärnvapenexperiment, som sprids med vindarna till omgivningen. Östersjön kan räddas med idogt arbete – på land, men tyvärr finns det inga mirakelkurer att snabbt förbättra tillståndet av vårt hav. Alla vi, inklusive jordbrukssektorn, bör dra vårt strå till stacken för att minska på belastningen.

Internationellt samarbete

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaUniversiteten och forskarna där har idag mycket kontakter och samarbete med universitet och forskare i andra länder. Internationellt samarbete har nästan blivit ett livsvillkor för lyckade forskningsprojekt och räknas även som prestationspoäng vid penningutdelning från statsmakten. Även inom undervisningen har internationaliseringen blivit vanligare, inte minst genom utbytesstuderande som ofta under studietiden tillbringar ett eller åtminstone ett halvt år i ett annat land.

Biologiska fältstationer på olika håll i vårt land är inte sämre än någon annan enhet vid universiteten i internationella kontakter. Kanske de till och med kan vara flitigare än gemene institution i detta avseende. Till skillnad från de flesta universitetsenheter lever fältstationer som intensivast under sommaren, och då kommer även de internationella besökarna till stationerna. En annan skillnad, som jag tror att uppstår, är att på en fältstation lär man sig oftast att känna gästerna bättre och grundligare än vid vanliga institutionsbesök, eftersom man inte bara jobbar på stationen utan de flesta även bor där under kortare eller längre perioder. På kvällarna och på bastulaven diskuterar man även mycket annat än bara vetenskap eller undervisning. De här diskussionerna leder ofta till långvariga vänskapsförhållanden, och många parförhållanden har också fått sin början på stationerna.

Sommaren på Åbo Akademis egen fältstation, Husö biologiska station på Åland, har också präglats av besök av utlänningar. Vissa har stannat bara över en dag medan andra har tillbringat längre perioder på stationen. En speciellt rolig form av internationellt samarbete har i sommar varit vår gemensamma kurs i jämförande kustekologi (’Comparative Coastal Ecology’ i kortform CCE-kurs) med Dauphin Island Sea Lab i Alabama, USA. Vi har kört dessa kurser ungefär vart annat – vart tredje år sedan slutet på 1990-talet. Deltagarna kommer både från Finland och USA och under kursen jobbar de i par eller små grupper, som består av både finländare och amerikanare. Denna kombination skapar gynnsamma förhållanden för jämbördigt samarbete mellan längre hunna doktorander och magisterstuderande med olika bakgrund. En del kan vara bra på teoretiska kunskaper i akvatisk ekologi medan andra kanske är bra på praktiska fält- och laboratoriemoment. En sak som alltid jämnar ut utgångsläget är att till och med mycket kunniga doktorander från USA, som dessutom har vetenskapsspåket i bakfickan nästan gratis tack vare sitt modersmål, blir mer eller mindre beroende av finländare som är överlägsna i att arbeta i Östersjömiljön. I en sådan här kombination har varje deltagare chansen att lysa i vissa moment, medan var och en har sina svaga punkter jämfört med deltagare från den andra kulturen. Kurserna har visat sig skapa mycket bra arbetsklimat och naturligt ”tvingat” deltagare till intensiv och givande kommunikation med varandra.

I dryga två veckor jobbar kursen med specifika projektteman som studeras endera i fält eller experimentellt i akvarier. Projektarbeten varvas med ’journal club’ –diskussioner, föreläsningar och studentpresentationer på egna examensarbeten. Dagarna blir långa, från tidigt morgonfiske till vetenskapliga diskussioner sent på kvällarna. Dock hinner vi med bastubadande, som ofta i början är en liten shock för utlänningarna för att sen bli ett måste mot slutet av kursen, och exkursioner mellan varven. Även om programmet är digert är det alltid mycket belönande att kunna medverka i en kurs som arbetar flitigt och målmedvetet men samtidigt har det roligt. Även en lite äldre lärare blir själv mycket inspirerad av all den ungdomlig energi, iver och ambition som man blir exponerad för på dessa fältkurser.

Projektarbeten rapporteras efter kursen i form av korta vetenskapliga manuskript som deltagarna skriver tillsammans. Meningen är att simulera riktiga forskningsprojekt och internationellt vetenskapligt samarbete såsom det fungerar även i det riktiga livet. Eftersom deltagarnas ambitionsnivå är mycket hög, har kursarbeten ofta en väldigt hög nivå, till och med så hög att ett flertal riktiga vetenskapliga publikationer har kommit ut från kurserna. Årets kurs är nästan slut och jag väntar med spänning på rapporterna. Projekten har lyckats mycket bra, och kursisterna har ambitioner på att utarbeta ett par riktiga vetenskapsartiklar på sina kursarbeten. Jag tvivlar inte alls att ambitionen och verkligheten inte skulle mötas här.

Höstterminen kunde inte ha börjat bättre!

Jakten efter forskningsfinasiering

Johanna Mattila,

Johanna MattilaJag var nyligen med i ett konsortium som sökte pengar från s.k. BONUS-program som finansierar tvärvetenskaplig Östersjöforskning. Vid utgången av ansökningstiden hade 48 internationella tvärvetenskapliga sammanslutningar ansökt om 101 miljoner euro. Det  fanns sammanlagt 15 miljoner euro att delas ut. När medelbudgeten enligt finansiärerna kommer att ligga på ca 2-3 miljoner euro per projekt, kan man snabbt kalkylera att 5-7 ansökningar kommer att få ett glädjebudskap under juli månad då besluten offentliggörs. Omvänt betyder det här att 41-43 konsortier eller 85-90 % av sökande blir utan pengar.

Jag uppskattade också att ifall två personer på alla 328 potentiella partnerorganisationer har jobbat en månad var för den gemensamma ansökan, motsvarar den sammanlagda arbetsinsatsen för de inlämnade ansökningarna ca 5 miljoner euro. Alltså en tredjedel av den summa som totalt finns att dela ut. Hur mycket riktig forskning skulle man redan ha kunnat åstadkomma med den summan? Dessutom var det här bara en utlysning. De flesta forskare som deltog skriver säkert två-tre ansökningar till det här året, och nästa, och nästa… Varje ofinansierad ansökan som har kostat i arbetstid är ju egentligen ett minusresultat, eftersom riktiga forsningsresultat kommer att utebli för den tid som det tog att skriva ansökan. De flesta firmor skulle gå i konkurs med så här dålig företagsstrategi.

Ibland känns forskarvärldens vardag och realiteter rätt absurda. Är det säkert att enbart med den här typen av stenhård konkurrens och stora personliga investeringar (läs risktagningar med dåliga odds) av enskilda forskare samhället får bra forskning? Jag har inte sett så många undersökningar gjorda på det här temat. Jag är inte heller så säker på att det nuvarande sättet är det bästa möjliga.

Jag har sett spelet även från andra sidan, ur finansiärperspektivet, då jag har fungerat som sakkunnig vid ett flertal stora utlysningar i Sverige. Det normala där och antagligen gällande de flesta forsningsprogram och –utlysningar är att man relativt lätt kan särskilja ca 30-50 % av ansökningarna till en grupp som är klart sämre än resten. Det finns också kanske 2-3 riktigt bra ansökningar som i sin tur skiljer sig klart åt det andra hållet. Sen blir det svårare. I slutändan brukar man sitta med dubbelt-tredubbelt flera riktigt bra ansökningar än vad man har pengar att dela ut. Den sista gallringen bland dessa goda ansökningar brukar inte ha så mycket med vetenskaplig kvalitet eller renodlad objektivitet att göra utan snarare gäller det personlig smak hos sakkunniga och ibland också forskningspolitiska ställningstaganden. Mindre fint kunde man kanske kalla proceduren till ett lotteri också.

Det är ju oftast inte bara sökande själv som har sin arbetskarriär på spel i jakten efter forskningsfinansiering. Det här lotteriet drabbar kanske ännu tyngre de yngre forskare som oftast har projektanställningar på ett par år i en grupp som leds av en mera erfaren forskare som också ansvarar för finansieringen. I själva verket liknar ju deras, och även projektledarnas, verklighet en situation på arbetsmarknaden där man ständigt med ett-par års mellanrum tvingas att utföra samarbetsförhandlingar. Vilka andra yrkeskategorier skulle tillåta en sådan vardag utan mycket skrik och fackförbundens påtryckningar?

Ligger det nånting masochistiskt i forskarnas natur när vi gång på gång vill utsätta oss i den ytterst stressiga och osäkra situationen som skrivandet av ansökningar innebär? Eller brinner alla forskare så mycket för sin vetenskap att all osäkerhet och världsliga uppoffringar väger lätt? Eller är det bara frågan om en tvångssituaton när man inte har hittat ett vettigare jobb åt sig själv? Jag vet inte säkert. Kanske det är frågan om en blandning av alla dessa. Men nu hinner jag inte mera fundera på det här. Det är dags att skriva en ny ansökan.

Ekologi — och ekologi

Johanna Mattila,

Johanna Mattila”Biometri i den digitala ekologin” läste jag nyligen rubriken för en artikel i senaste MfÅA. Min fantasi satte genast i gång när jag började fundera vad denna rubrik kunde betyda i klartext, samtidigt som jag funderade lite på varför mina kolleger inte hade pratat om den här typen av forskningsintressen de måste ha. Miljö- och marinbiologi är ju de enda ämnen vid ÅA som sysslar med ekologi, dvs. läran om ekosystem. Digital ekologi, vad kunde det vara? Kanske modellering eller beskrivelse av strukturen och funktionerna i ett ekosystem i en digitaliserad form. Någon sorts simulering av t.ex. kustekosystem eller skogsekosystem eller digitalisering av habitatkartor över algbestånd i våra skärgårdar. Och vad är biometri i detta sammanhang? Kanske mätning av bottendjurens eller fiskarnas livsprocesser såsom puls eller andningsfrekvens på individbasis. Kanske man faktiskt kunde skapa en fungerande modell av ett ekosystem på det här sättet, tänkte jag. Matematisk modellering är ju väldigt populärt inom ekologin också. När jag började läsa artikeln förstod jag ganska snart att mina kolleger inte hade nånting med denna tidningsartikel att göra, och att jag inte heller hade någon orsak att vara ledsen över missad information. Artikeln handlade om pulsmätare som kan kopplas över internet till laptops och andra typer av datorer och inte alls om de ekosystem och funktioner jag känner till.

Mycket intressant. Hur fungerar dylika ekosystem och var är alla levande, andande organismerna som skall utgöra en väsentlig del av ett ekosystem? Ekosystem definieras ju som allt levande och den fysiska miljö som finns i ett naturområde. (Var finns annars naturen i den digitala ekologin?) För en människa – som jag – som har ekologi som profession, känns de här ”nya ekosystemen” något omtumlande. Förutom digital ekologi (som jag förstår berör åtminstone smarttelefoner och digitala nätverk) har jag hört talas om bl.a. innovationsekosystem och serviceekosystem. Så som jag förstår det, beskriver alla dessa begrepp de mest innovativa tankegångar – det senaste nytt och ”cutting-edge” innovationer inom t.ex. mobilteknologi, teknik och t.o.m. socialvetenskaperna. Serviceekosystem har jag hört användas för att beskriva de nya stukturerna och funktionerna inom den tilltänkta sote-reformen. Det som är kanske ännu mera omtumlande är hur ofta dessa ”nya ekosystem” figurerar i tidningsartiklar i jämförelse med de ”riktiga ekosystem” vi kanske borde tala om och även vara rädda om. Nå, det är kanske sist och slutligen inte så konstigt med tanke på den teknik- och innovationsfixerad tidsperiod vi lever i. Tekniska innovationer är mera mediasexiga än den självgivna naturen vi lever i (eller försöker stänga utanför våra tekniska system).

Jag har funderat rätt ofta vem som har kommit på att kalla system och nätverk för t.ex. mobil kommunikation för ekosystem. Är det någon som har halvsovit genom biologitimmarna och totalt missat definitionen på begreppet ekologi och grundstenarna och -förutsättningarna för ett ekosystem – samspel mellan levande organismer och den fysiska, icke-levande miljön? Är det någon som bara har kommit ihåg själva ordet utan att egentligen veta vad det betyder eller hur kan man förklara den uppenbara förbistringen i den nutida användingen av dessa vetenskapliga begrepp sedan 1800-talet? Eko är annars också väldigt inne; ekoodling, ekologiska produkter, ekologiskt producerade kläder, ekohus, etc. är ord som man ofta ser både i reklamtexter och i nyheter. I de här senare nämnda fallen vill man oftast betona att produkten är mera naturenlig än konkurrenternas produkt även om någondera har väldigt lite med riktig ekologi att göra. Ekologi och ekosystem värdesätter eller rangordnar ju inte strukturer eller funktioner utan bara beskriver dem. Det finns inte mera värda ekosystem eller bättre fungerande ekosystem utan bara ekosystem med olika strukturer och funktioner som ofta beror på yttre förhållande såsom t.ex. klimat eller syreförhållanden på havsbotten.

Kanske man som ekolog borde känna sig och sin vetenskapsgren väldigt hedrad, när andra inte har kommit på nya begrepp att beskriva de mest framstående idéerna och innovationerna i sina områden utan valt att utnyttja väletablerade begrepp som ekologi och ekosystem. Även om dessa har kommit långt från sina ursprung. Det här måste ju betyda att ekologer är mitt i smeten eller hur?

Fortsätter man att se på saken med positiva ögon, borde den här utvecklingstrenden innebära oanade arbetsmöjligheter för ekologer i dagens – och framför allt framtidens – samhälle. Det behövs väl en ekolog att utforska även digitala ekosystem? Kanske vi borde fundera på nya utbildningsalternativ – i sann anda av tvärvetenskap – med teknologer och varför inte med sociologer också. Det skulle väl passa bra även för våra ”diginativa” studenter.

 

Proteiner på vår tallrik

Johanna Mattila, ,

Johanna MattilaMat och matlagning intresserar många av oss. Det finns otaliga tv-program där maten på ett eller annat sätt är i fokus. Endera får vi nya recept eller så följer vi glada amatörer och proffskockar som tävlar mot varandra i matlagningens finaste konst eller alternativt blir utskälda av ilskna stjärnkockar på sina restauranger.

Också olika dietprogram är populära, och ett växande antal människor är mycket medvetna om – till och med fixerade av- matens näringssammansättning och andra hälsoaspekter. Några av de populäraste dietalternativen understryker behovet av proteiner som näringskälla. Och det facto har finländarnas köttkonsumtion tredubblats på 60 år; idag äter en medelmänniska nästan 80 kg kött per år. Som motvikt till den här trenden rekommenderar de nyaste nordiska näringsrekommendationerna från hösten 2013 att konsumtionen av rött kött inte skall överskrida 300 g per vecka, d.v.s. ca 16 kg per år.

Matproduktion och speciellt djuruppfödning innebär även märkbara miljöeffekter och ger upphov till etiska frågor, vilka för dagens medvetna konsumenter blir allt viktigare. Produktion av proteinhaltig mat innebär oftast att nånting av djurriket skall inkluderas även om många baljväxter också är goda proteinkällor. Nyheterna under förra hösten innehöll en hel del intressanta idéer om potentiella produktionssätt av animaliska produkter för konsumenter som vill ha både etiskt och miljömässigt goda alternativ för produktion av proteiner. Syntetiskt kött producerat av stamceller och odling av olika insekter presenterades som framtidens viktiga(ste) proteinkällor.

Ingetdera av alternativen har gett upphov till stora glädjerop utan båda verkar vara mindre aptitretande, åtminstone hos finländare och andra européer. Insektätande är vanligt på många håll i världen, och dessutom skulle produktionen vara rätt billig redan idag. Det kan dock vara svårt att lancera detta alternativ till västerländska människor på grund av kulturhistoriska skäl, eftersom vi i allmänhet tycker att insekter är smutsiga och rent av äckliga. Syntetiskt kött än så länge svårt att producera, så det tar väl några år innan massproduktion är ens tekniskt möjligt. Priset på den första hamburgaren, 250 000 € för 150 g kött, som tillverkades i höstas överstiger långt medelmänniskans likviditet.

Fisk är ju också ett bra alternativ som proteinkälla. Dessutom anses fisken på många sätt vara hälsosammare att äta än köttet. Tyvärr har vi redan exploaterat värdshaven rätt tomma på matduglig fisk; över 50 % fiskstammarna är kraftigt påverkade om inte helt utfiskade. Fisk kan förstås också odlas, och i brist på vildfisk växer odlingvolymen konstant på alla håll i världen. Enligt en färsk rapport från Världsbanken kommer över 50 % av matfisk att komma från odlingarna år 2030. Odling av fisk orsakar tyvärr oftast stora miljöpåverkningar bl.a. i form av ökad eutrofiering, spridning av sjukdomar och utarmning av genpoolen hos vildfisk. Att äta miljömässigt och etiskt rätt är inte lätt i dagens värld.

Fiskodling i öppna kassar i havet är som att ha en grisfarm i öppet vatten. Det finns ingen reell möjlighet att fånga upp närsalter från avföring eller överlopps mat som fisken inte äter upp. Odling av fisk i bassänger på land skulle ge en möjlighet att leda vattnet genom att reningsverk och på det viset fånga upp största delen av närsalterna innan de sprids ut till havet. Då kan man också minska på risken på rymlingar från odlingen. Problemet har varit och är att priset på fisken som lätt stiger upp till höjderna på grund av dyr teknik och små odlingsmängder jämfört med kassodlad fisk. Under de senare åren har dock en ny teknik med recirkulation av vatten och nästan slutna system kommit till marknaden. Den här tekniken är komplicerad men verkar lovande, även om ingen av de existerande matfiskodlingarna ännu är vinstbringande.

En recirkulationsodling av regnbåge planeras för fullt på Åland. Den nya odlingen planeras att producera ca 3 000 ton fisk per år, vilket skulle nästan fördubbla den nuvarande produktionen på dryga 4 000 ton fisk i kassodlingar. Investerarna planerar att ha odlingen i gång redan år 2015. Tidtabellen verkar rätt optimistisk, men kanske här ändå finns ett alternativ till etisk och miljömässigt bra alternativ produktion av proteiner även i våra havsområden. Recirkulationsodlingar kan nämligen med fördel kombineras med olika växtodlingar och tillverkning av biogas. Låter inte en energimässigt självförsörjande fiskodling med minimala näringsutsläpp mycket lockande? Hälsosamma fiskproteiner och som efterrätt inhemska jordgubbar från odlingens växthus som gödslas av odlingsvattnet och drivs med egenproducerad biogas. En ouppfylld dröm ännu idag, men kanske verklighet inom 10 år.

Världen skall – än en gång – bli färdig

Johanna Mattila, , ,

Johanna MattilaDet finns två definitiva deadlines per år – en faller kring midsommaren och den andra just före julen. Klart att det finns otaliga andra mera eller mindre viktiga deadlines längs med året när en projektansökan skall inlämnas, ett finansierat projekt skall rapporteras, ett manuskript inlämnas för att inte tala om de ännu mera frekventa deadlines kring administrationen: reseräkningar, rapportering av arbetstid, osv. , men dessa två är på något sätt mycket större och mera övergripande.

De flesta av oss gör säkert olika listor på papper i eller bara i minnet på saker som skall klargöras, redovisas och slutföras inför årets största festperioder, jul och sommar, infaller. Jag gör detsamma och tycker att mina att göras-listor oftast är rätt överkomliga tills jag drabbas av andras listor som på ett eller annat sätt inbegriper mig också. I samma tider just före mina deadlines börjar det nämligen droppa eller rent av forsa in en massa oplanerade arbetsuppgifter från andra håll: en påminnelse från administrationen om tidigare lagd deadline på reportronic, förfrågningar om projektstatus (Skall projekt stängas eller inte vid årsskiftet? Är projektekonomin i balans?), sista minutens planeringsmöten inför årsskiftet/semesterperioden, inlämning av en graduavhandling (som jag i själva verket har väntat på mer än ett år) med önskan om snabba kommentarer före årsskiftet/ sommaren, en påminnelse om en försenad utvärdering av ett manuskript (som jag saligen har glömt), förslag på mötestider för nästa halvår, … De här oplanerade men lika säkert indroppande uppgifterna får minneslistan att växa i längd och stressnivån att höjas, ibland till den nivån att nattsömnen störs. Visserligen gör jag säkert detsamma åt andras listor och sinnesfrid, eftersom jag kan kruxa av en ogjord uppgift från min lista genast efter att jag har skickat olika utmaningar och förfrågningar till någon kollega eller studerande.

Det är som om jul och midsommar skulle vara de sista stunderna att fixa alla ”dåliga samveten” och samtidigt fullborda världen för att den inte skall gå under medan vi tar ledigt. Vi tycks ha ett gemensamt behov att städa bordet så att vi i lugn och ro kan fira jul eller semester. Det är säkert nyttigt att med jämna mellanrum göra en storstädning på sitt arbetsbord eller snarare på datorn för att bli av med en hel del mer eller mindre viktiga saker och slutföra olika uppgifter. Det dåliga är förstås den extra stress vi skapar åt oss själva inför de längtade viloperioderna. Månne här också finns en orsak till varför högtider och semestrar kan skapa problem hos familjer? Det blir en allt för stor kontrast när vi från en hög stressnivå, i praktiken över en natt, förväntas omvandlas till lugna semesterfirare som har det trevligt hemma med de nära och kära.

Jag läste nyss i någon må bra -tidning att människan är av naturen lat. Enligt artikeln borde vi unna oss oftare att vara lata, eftersom det är nyttigt för hälsan. Synd bara att det här rådet passar så illa i en hektisk forskarvärld där det största skrytet tycks vara hur mycket man jobbar och hur lite man håller semester. Det händer så mycket inom våra forskningsfält att det är lätt att sugas in i känslan att man egentligen borde orka jobba 24/7 för att överhuvudtaget hänga med i tiden och vara konkurrenskraftig. Å andra sidan lär det vara så också att endast en utvilad hjärna är kreativ och kommer på nya idéer som i forskningen är livsviktiga. Kanske det skulle vara nyttigare än upprätthållande av alla kom ihåg-listor att inför ferier i stället minska på arbetstakten och ge rum för kreativitet och udda idéer som under julhelgerna kunde mogna till framgångsrika forskningsfrågor. Då skulle vi kanske förbereda rum för andras kreativitet och även sannare julfrid hemma under helgerna.

Det är sällan jag har lyckats kruxa av alla ogjorda saker från min kom ihåg-minneslapp innan det är dags att sista gången släcka ljuset i arbetsrummet före julafton. Vad händer sen? Jo, jag skrynklar ihop lappen med alla fullbordade och ofullbordade arbetsuppgifterna och kastar bort den. Det trösterika är att trots detta har världen hittills inte gått under en endaste gång. Visserligen har vissa av de ogjorda sakerna kommit emot mig igen efter ferien, men glatt nog har vissa tydligen bara försvunnit från världskartan (läs: dessa saker skulle ha varit helt onödiga att stressa med från första början). Kanske jag i år kunde skriva en lite kortade lista åt mig själv och belasta mina kolleger och andra med några färre uppgifter under den här veckan än vad jag ursprungligen planerade. Det blir säkert bra även om en del saker fullbordas först på nästa års sida. Världen blir ändå inte färdig, och behöver inte heller bli det, den här veckan.

Mycket avslappnande och skön jul till alla!