Kategoriarkiv: Johanna Mattila

Resandets olidliga lätthet

Johanna MattilaAtt sitta under palmer i strålande solsken och äta sin frukost med färska tropiska frukter är inte så fel så här i början av november. Det här fick jag göra i söndags då jag föregående dag hade anlänt till San Diego för en konferens gällande kustområdens ekologi och hållbar skötsel av dem.

Samtidigt som det kändes skönt att njuta av solskenet och värmen, kände jag ett stygn i hjärtat när jag tänkte på den klimatpåverkan som min resa till andra sidan av världen orsakade. Jag hade funderat på detta redan under flygresan, och på söndagmorgonen kollade jag på nätet hur mycket koldioxid min resa producerar. Kalkylatorn på ICAO:s (International Civil Aviation Organisation) hemsida visade att tur- och returresan med de mellanlandningar som ingår i min resa producerar 1955 kg CO2. Det här här betyder att jag dubblerar den mängd koldioxid som jag producrerar med min bilanvänding (ca 10-15 000 km) på ett helt år – med en enda resa.

Är flygresorna till några dagars möten och konferenser etiskt försvarbara speciellt om syftet på konferensen är att jobba med hållbarhetsfrågor och klimatanpassning? (Eller är det ens klokt att flyga till andra sidan av världen med tanke på den jetlag som jag får gå genom i båda ändorna av resan?) Dessutom är min koldioxidbelastning bara en bråkdel av de koldioxidutsläpp som flygplanen producerar på den rutt jag tar. Det finns ju mellan 100 och 300 medpassagerare på de olika etapperna, så ta koldioxidkilon gånger två-trehundra för totalbelastning.

På flygfältet i San Diego reflekterade jag ytterligare över mötesresandets frekvens. Vid taxiköerna stod en skylt där de lokala taxiföretagarna välkomnade deltagare till minst sex samtidigt pågående konferenser, antagligen i hopp om att tjäna pengar på hotelltransporterna. Om man antar att det finns dryga tusen deltagare vid varje konferens, såsom på vår också, betyder det här närmare 10 000 flygresor av olika längd till bara en stad. Och hur många möten och konferenser det månne pågår den här veckan på olika ställen i världen?

Jag har många gånger funderat över hur bakvänt det känns när de forskare och politiker som jobbar för att minska på klimatförändring håller möten på de mest exotiska ställen i värden. Tänker man på t.ex. Kyoto-avtalet och de möten som har hållits kring det under de senaste åren, kommer ställen som Bali (2012), Cancun (2012), Durban (2011) och Doha (2012) upp som viktiga mötesplatser. Det här betyder att tusentals människor (alla observatörer, lobbare och journalister medräknade) har tagit flyget och förflyttat sig ”till andra sidan av världen” för att diskutera minskning av växthusgaser och att öka hållbarhet i världen. Det finns lite av den gamla prästen över det hela; gör inte som jag gör utan som jag säger…

Kunde man inte sköta åtminstone miljörelaterade vetenskapliga konferenser och politiska möten virtuellt? I teorin säkert. Men även om vi har tekniska möjligheter till virtuella möten och t.o.m. avatar-liv i cyberrymden, är det inte samma sak som att på riktigt mötas med andra i köttvärlden. Åtminstone inte ännu. Möten är så mycket annat också än den officiella agendan och dess genomförande. Alla spontana diskussioner och möten med nya människor och nya upplevelser och insikter som inte ens behöver uppstå på själva mötet utan i en främmande miljö som ger perspektiv på olika saker.

Kanske virtuella möten på riktigt kan bli ersättande den dagen man också får alla sinnesförnimmelser från lukterna till ljuden från mötesplatsens omgivning med, och alla överraskningsmoment som ingår i irl-möten (’in real life’). Fast å andra sidan är jag inte så säker på att det skulle vara samma sak som att mötas på riktigt även om man tekniskt kan locka fram samma sinnesförnimmelser hos en cyborg som riktiga fysiska upplevelser får fram hos en ’eko-människa utan tekniska accessoirer’.

Hur som helst är det inte så entydigt hur man skall agera i den här komplexa världen för att uppnå ädla mål om hållbarare mänsklighet. Hur mycket resande och andra klimatsynder kan man tillåta sig i arbetet mot klimatneutrala målsättningar och andra viktiga ändamål? Jag har inte svaret på frågan, och det har knappast någon.

Det som jag vet är att det är värt att försöka få ut så mycket som möjligt utav de nya forskningsrön som presenteras här på konferensen, utan att heller glömma bort möjligheten att låta tankarna vandra friare än i den normala i vardagsmiljön i Åbo. De bästa ideérna dyker ju oftast upp då man minst jobbar för dem. Dessutom är inte solsken heller fel för kreativiteten, hoppas jag.

”Släpp mig loss!” sa fiskaren – om universitetets tredje uppgift och synlighet

Johanna MattilaFör några veckor sedan deltog jag i ett nordiskt seminarium om fisk och fiske i skärgärden. Seminariets syfte var att sammanföra olika aktörer och kunskaper om frågor som berör fiskerinäringens framtid i våra kustområden. Min uppgift var att ge lite ekologisk bakgrund till fisk- och fiskefrågor. Jag riktade mitt budskap till målgruppen: yrkesfiskare, fiskodlare samt myndigheter och organisationer anknutna till dessa. Livskraftiga fiskstammar som också kan utnyttjas utan att fiskfaunan utarmas eller ”överfiskas” som det heter i vardagsslanget kräver en del grundförutsättningar. Av dessa poängterade jag behovet av lämpliga, ostörda grunda områden för fisklek och yngeltillväxt samt behovet att styra fisket så att man inte fiskar bort små individer som inte ännu har hunnit fortplanta sig.

Under och efter andra presentationer fick jag sen kommentarer på det som jag just hade sagt. Då lärde jag mig att ”miljöfolket”, dit jag förstås också hörde, bara vill förbjuda saker och hindra tillväxt. I stället borde fisket frigöras från all reglering, eftersom fiskarna själv nog vet hur man sköter om livskraftiga fiskstammar, och om det finns några bovar i spelet så är de skarvar och sälar, som skyddas av ”miljöfolket”, och fritidsfiskare. Där stod jag, en liten medelålders dam, bland en större skara kraftiga karlar (jo, medges att det fanns visst andra kvinnor med också och även men som inte var så ”stora”) och sköljdes över av den oväntade feedbacken. Jag förstår fiskarnas resonemang och oro, men ur min synvinkel verkar den här strategin vara rätt kortsiktig. Man kan förstås utöka inkomsterna genom att fiska en allt större andel fisk som finns i havet, inklusive de som inte har hunnit producera nya generationer, och även utrota sälarna och skarvarna. Men sagan kan vara mycket kort, när fiskstammarna krymper. Det har man tyvärr redan kunnat se på många håll i världen.

Upplevelsen i seminariet fick mig att tänka på hur svårt det kan vara att försöka sprida nya forskningsrön till samhället och möta människor med helt annorlunda utgångspunkter och syn på saker än vad en forskare har. Ibland blir det verkliga kulturkrockar. Detta gäller speciellt saker som direkt berör människor och som kan ha kontroversiella ekonomiska och politiska konsekvenser.  I mitt exempel var det rätt uppenbart att jag inför en del åhörare bar på en osynlig stämpel, vilket gjorde att mina ord tolkades på ett sätt som jag inte hade menat eller tänkt på.  Jag kom från ett hermetiskt forskartorn utan någon anknytning till verkligheten och fiskarnas vardagsliv. Så tyckte en del, men tack och lov inte alla, åhörare.

Som tur hade jag nyligen också en helt motsatt upplevelse om den s.k. tredje uppgiften inom universitetet. Husö biologiska station basar för tankesmedjor mellan politisk och tjänstemannaledning vid Ålands landskapsregering och forskare vid Åbo Akademi. Tanken är att man under fria former diskuterar för Åland aktuella teman inom vilka ÅA-forskare har expertis. Den andra tankesmedjan hölls under förra veckan med temat ”Samhällsservicereformen” – samordning av den offentliga sektorn på Åland. Även om rubriken kanske låter lite torr och byråkratisk, blev själva smedjan mycket livlig och kreativ. Idéer och erfarenheter utbyttes och diskuterades flitigt under två dagar. Det verkade som om de forskningsrön som de tre medverkande ÅA-forskare (Erland Eklund, Marko Joas och Siv Sandberg) kom med föll i god jord hos de organisationer som håller på att genomföra reformen på Åland. Efteråt var alla mycket entusiastiska och prisade den här typen av samverkan mellan universitet och samhället. Vi spånade även på nya teman för tankesmedjor och utan någon större ansträngning kom vi på fyra nya. Det betyder program för två år framöver.

Efterfrågan på forskningsresultat som mer eller mindre direkt kan tillämpas i samhället växer konstant. Det här syns redan i utlysningar av forskningsfinansiering som ofta är formade att ge svar på aktuella problem eller kunskapsbehov i samhället. Dagens melodi som inte uppskattas av alla, men som ändå präglar den rådande forskningspolitiken. Därför är det allt viktigare för enskilda forskare att kunna kommunicera med olika samhällsaktörer i olika skeden av sin forskning. Forskarna utgör universitetets ansikte mot det omgivande samhället och påverkar den bild som den stora allmänheten har om universitet och forskningen där.  Ingen obetydlig uppgift alltså. Synd bara att uppgiften inte alls uppskattas i finansieringen av ettdera universitetet eller de enskilda forskarna. Synlighet och mediasexighet är nyckelord för att göra sig gällande i dagens samhälle med dess snabba svängningar av intressen. I slutändan påverkas också kommande studerandes intresse för olika utbildningsalternativ (läs: potentiella pengar för universitetet) och framtida forskningsfinansiering.

Universitetets synlighet utgörs förstås också av de nyheter som publiceras om universitetet som sådant. De senaste dagarna har olika nyhetskanaler aktivt rapporterat rektorns och styrelsens för Åbo Akademi budskap om den trängda ekonomiska situationen vid vårt universitet, den kommande strukturförändringen och framför allt de konsekvenser som eventuellt faller på personalen.  Inte precis upplyftande och sporrande nyheter. Vi lever i en värld där alla strukturer och funktioner tycks vara i mer eller mindre ständig gungning och förändring.  Emellanåt känns det som om ingenting någonsin hinner landa innan det igen är dags för en ny ändring – så även vid Åbo Akademi. Man får hoppas att de kommande sparåtgärderna inte är lika kortsynta som yrkesfiskarnas önskemål om oreglerat fiske. Universitetet bör kunna gynna verksamheter som inte bara på kort sikt skapar klirr i kassan utan bygger upp en bred kunskapsbasis och en kreativ, sporrande miljö för personalen och studerande.  Då finns det hopp om att nyhetsflödet så småningom präglas av mera positiva nyheter och synligheten förstärker en positiv image om ÅA och skapar dragningskraft.