För några veckor sedan deltog jag i ett nordiskt seminarium om fisk och fiske i skärgärden. Seminariets syfte var att sammanföra olika aktörer och kunskaper om frågor som berör fiskerinäringens framtid i våra kustområden. Min uppgift var att ge lite ekologisk bakgrund till fisk- och fiskefrågor. Jag riktade mitt budskap till målgruppen: yrkesfiskare, fiskodlare samt myndigheter och organisationer anknutna till dessa. Livskraftiga fiskstammar som också kan utnyttjas utan att fiskfaunan utarmas eller ”överfiskas” som det heter i vardagsslanget kräver en del grundförutsättningar. Av dessa poängterade jag behovet av lämpliga, ostörda grunda områden för fisklek och yngeltillväxt samt behovet att styra fisket så att man inte fiskar bort små individer som inte ännu har hunnit fortplanta sig.

Under och efter andra presentationer fick jag sen kommentarer på det som jag just hade sagt. Då lärde jag mig att ”miljöfolket”, dit jag förstås också hörde, bara vill förbjuda saker och hindra tillväxt. I stället borde fisket frigöras från all reglering, eftersom fiskarna själv nog vet hur man sköter om livskraftiga fiskstammar, och om det finns några bovar i spelet så är de skarvar och sälar, som skyddas av ”miljöfolket”, och fritidsfiskare. Där stod jag, en liten medelålders dam, bland en större skara kraftiga karlar (jo, medges att det fanns visst andra kvinnor med också och även men som inte var så ”stora”) och sköljdes över av den oväntade feedbacken. Jag förstår fiskarnas resonemang och oro, men ur min synvinkel verkar den här strategin vara rätt kortsiktig. Man kan förstås utöka inkomsterna genom att fiska en allt större andel fisk som finns i havet, inklusive de som inte har hunnit producera nya generationer, och även utrota sälarna och skarvarna. Men sagan kan vara mycket kort, när fiskstammarna krymper. Det har man tyvärr redan kunnat se på många håll i världen.

Upplevelsen i seminariet fick mig att tänka på hur svårt det kan vara att försöka sprida nya forskningsrön till samhället och möta människor med helt annorlunda utgångspunkter och syn på saker än vad en forskare har. Ibland blir det verkliga kulturkrockar. Detta gäller speciellt saker som direkt berör människor och som kan ha kontroversiella ekonomiska och politiska konsekvenser.  I mitt exempel var det rätt uppenbart att jag inför en del åhörare bar på en osynlig stämpel, vilket gjorde att mina ord tolkades på ett sätt som jag inte hade menat eller tänkt på.  Jag kom från ett hermetiskt forskartorn utan någon anknytning till verkligheten och fiskarnas vardagsliv. Så tyckte en del, men tack och lov inte alla, åhörare.

Som tur hade jag nyligen också en helt motsatt upplevelse om den s.k. tredje uppgiften inom universitetet. Husö biologiska station basar för tankesmedjor mellan politisk och tjänstemannaledning vid Ålands landskapsregering och forskare vid Åbo Akademi. Tanken är att man under fria former diskuterar för Åland aktuella teman inom vilka ÅA-forskare har expertis. Den andra tankesmedjan hölls under förra veckan med temat ”Samhällsservicereformen” – samordning av den offentliga sektorn på Åland. Även om rubriken kanske låter lite torr och byråkratisk, blev själva smedjan mycket livlig och kreativ. Idéer och erfarenheter utbyttes och diskuterades flitigt under två dagar. Det verkade som om de forskningsrön som de tre medverkande ÅA-forskare (Erland Eklund, Marko Joas och Siv Sandberg) kom med föll i god jord hos de organisationer som håller på att genomföra reformen på Åland. Efteråt var alla mycket entusiastiska och prisade den här typen av samverkan mellan universitet och samhället. Vi spånade även på nya teman för tankesmedjor och utan någon större ansträngning kom vi på fyra nya. Det betyder program för två år framöver.

Efterfrågan på forskningsresultat som mer eller mindre direkt kan tillämpas i samhället växer konstant. Det här syns redan i utlysningar av forskningsfinansiering som ofta är formade att ge svar på aktuella problem eller kunskapsbehov i samhället. Dagens melodi som inte uppskattas av alla, men som ändå präglar den rådande forskningspolitiken. Därför är det allt viktigare för enskilda forskare att kunna kommunicera med olika samhällsaktörer i olika skeden av sin forskning. Forskarna utgör universitetets ansikte mot det omgivande samhället och påverkar den bild som den stora allmänheten har om universitet och forskningen där.  Ingen obetydlig uppgift alltså. Synd bara att uppgiften inte alls uppskattas i finansieringen av ettdera universitetet eller de enskilda forskarna. Synlighet och mediasexighet är nyckelord för att göra sig gällande i dagens samhälle med dess snabba svängningar av intressen. I slutändan påverkas också kommande studerandes intresse för olika utbildningsalternativ (läs: potentiella pengar för universitetet) och framtida forskningsfinansiering.

Universitetets synlighet utgörs förstås också av de nyheter som publiceras om universitetet som sådant. De senaste dagarna har olika nyhetskanaler aktivt rapporterat rektorns och styrelsens för Åbo Akademi budskap om den trängda ekonomiska situationen vid vårt universitet, den kommande strukturförändringen och framför allt de konsekvenser som eventuellt faller på personalen.  Inte precis upplyftande och sporrande nyheter. Vi lever i en värld där alla strukturer och funktioner tycks vara i mer eller mindre ständig gungning och förändring.  Emellanåt känns det som om ingenting någonsin hinner landa innan det igen är dags för en ny ändring – så även vid Åbo Akademi. Man får hoppas att de kommande sparåtgärderna inte är lika kortsynta som yrkesfiskarnas önskemål om oreglerat fiske. Universitetet bör kunna gynna verksamheter som inte bara på kort sikt skapar klirr i kassan utan bygger upp en bred kunskapsbasis och en kreativ, sporrande miljö för personalen och studerande.  Då finns det hopp om att nyhetsflödet så småningom präglas av mera positiva nyheter och synligheten förstärker en positiv image om ÅA och skapar dragningskraft.