Forskarbloggen och Personalbloggen slogs ihop i årsskiftet 2018–2019. Från och med nu hittar du alltså ÅA-forskarnas blogginlägg på adressen blogs.abo.fi/personalbloggen/.
Vill du ha en lista som endast innehåller forskarnas blogginlägg i Personalbloggen kan du klicka här eller välja kategorin ”Forskarbloggare” på Personalbloggens startsida.
Detta inlägg är till alla doktorander som gruvar sig inför disputationen.
En disputation är den högtidliga slutpunkten för ett arbete som uppfyllt ens tankar, själ och hjärta i flera års tid. Resan har många skeden och det är sällan en tråkig resa. Tvärtom, det är ofta en berg- och dalbana, vissa dagar känns arbetet innovativt och nydanande, man kommer att bidra med resultat som minst sagt förbättrar världen. Andra dagar är det inget värt, resultaten kan ju ett barn lista ut. Arbetet framskrider ibland intensivare, ibland motvilligt, ibland uttråkat. Men oftast med stor iver, nyfikenhet och engagemang.
Slutprodukten, avhandlingen, blir således något man inte bara investerat intellektuellt kapital i, utan även mängder av känslor. Avhandlingen blir nästan som ett eget barn som man vill skydda från oförstående bemötande och elaka kommentarer. Och disputationen, som är upplagd för att slita resonemangen i stycken, är en mardrömmens dag som ingen ser fram emot. Förutom eventuellt av den orsaken att disputationen faktiskt lägger punkt för ett mångårigt arbete och man börjar på riktigt längta efter att få göra något annat.
När man förbereder sig inför den stora dagen är det väldigt många tankar som snurrar i huvudet. Och kollegerna gör inte saken bättre då de dryftar alla skräckscenarier då en disputationen inte gått särskilt bra. Hur opponenten varit tvungen att svara på sina egna frågor då disputanden varit så nervös att hen inte kunnat svara annat än enstavigt ja eller nej. Eller när opponenten varit utstuderat elak och inte haft andra målsättningar än att lägga disputanden s.a.s på pottan.
Men i verkligheten går disputationerna alldeles utmärkt. Och jag ska ge tre orsaker till varför.
Se fram emot disputationsdagen! Den hör till en av de viktigaste akademiska högtiderna. Det fick jag konkret erfara då jag nyligen var opponent i Borås. Högskolan hade faktiskt hissat sina flaggor för att uppmärksamma att det var något speciellt på gång den dagen. Och inte nog med det. Förutom Sveriges flagga, vajade där även Finlands och Storbritanniens flaggor. Finlands för att opponenten kom från Åbo Akademi och Storbritanniens för att en av betygsnämndens medlemmar kom från University of Strathclyde. Den traditionen kunde vi kanske passa på att knycka?
Jag närmar mig 50-årsstrecket och har under jubileumsåret funderat på det här med ålder, vad det egentligen betyder och förstås, framförallt, hur gammal är jag egentligen? Och har kommit till att jag troligen har flera olika åldrar beroende på vilket sammanhang jag befinner mig i. Det är intressant att följa med hur ålder upplevs olika beroende på vilken ålder man själv är i, men också beroende på om det är ens biologiska eller t.ex professionella ålder man fokuserar.
Forskarens åldrar
Forskarens ålder bestäms främst av hur länge vi har forskat. Vi inleder åldrandet efter den dag vi disputerat, dvs. vi kliver in i den riktiga världen av forskare och får våra benämningar beroende på hur lång tid det gått sedan vi disputerat. Vi är yngre forskare, post doc forskare eller tenure track (TT). Även TT-nivån beror på hur många år det gått sen disputationsdagen och beroende på hur mycket man åstadkommit sedan dess. När man hängt med ett bra tag och gjort bra ifrån sig blir man förstås äldre forskare, forskardoktor och till sist professor. Åldershierarkin är mycket närvarande, allt räknas utgående från dessa ålderstecken och det krävs bra förklaringar ifall ens karriär inte följer de årsringar som universitetsvärlden definierat som de förväntade.
Samtidigt som vi har en struktur för forskarens åldrande är vi kopplade till vår biologiska ålder och det kan visst uppstå vissa konflikter mellan ens forskarålder och biologiska ålder. Vi åldras rätt snabbt som forskare och då händer det att man möts av kommentarer som ”att du är väl för ung för att vara professor” .. dessutom betyder det snabba åldrandet att man sedan hänger med som hopplöst gammal (professor) rätt länge, ofta över 20 år.
Ålder är bara siffror
Forskarens ålder är förstås föremål för diskussion gällande produktivitet, dvs. när är forskaren som mest produktiv och när skriver vi våra bästa artiklar? Svaret på dessa frågor är naturligtvis delade. David Matthews påstår att vi blir sämre forskare på äldre dar och när vi fyllt 12 i vår forskarkarriär börjar vi publicera mindre. Det skulle betyda att man borde fokusera yngre forskare mer t.ex. då man delar ut forskningsfinansiering.
Men precis som med den biologiska åldern är även forskarens ålder en mycket mer komplicerad sak än att vi kan göra enkla generaliseringar. Vi åldras olika beroende på disciplin. Vi åldras olika också med hänsyn till vår inverkan på vetenskap och samhälle, hur mycket vi citerats och hurdana fotavtryck vi lämnar efter oss. Och det skulle vara viktigt att komma ihåg att omgivande faktorer har en oerhört stor betydelse för åldrande, även forskarens.
Lyckligtvis har forskare också konstaterat att vi kan skriva vår bästa artikel i vilken ålder som helst. Det finns element av ”tur” kombinerat med kvalitet som leder till vår bästa artikel. Och detta kan hända i vilken forskarålder som helst enligt artikeln Scientists can publish their best work at any age.
Dessutom är publikationsfrekvensen beroende på att vi har olika roller i vår forskarkarriär. Som professor har man större ansvar att skriva forskningsansökningar och med dagens konkurrens är detta ett tidskrävande arbete och man har mindre tid över för att skriva artiklar enligt Gingras et al.
Varje ålder har sin charm
Men vad spelar åldrar för roll annat än att de identifierar t.ex. karriärssteg eller skapar associationer till ett visst utseende och beteende?
Framförallt kan man konstatera att det behövs forskare i olika åldrar för att göra en forskningsmiljö kreativ. Vi behöver den unga entusiasmen som en doktorand (oberoende av biologisk ålder) besitter. Men vi behöver också de perspektiv som forskaren så småningom utvecklar, vad som är möjligt att uträtta och vad finansiärerna förväntar sig att höra.
Jag deltog nyligen i ett projektmöte gällande vårt nyaste Erasmus+ projekt Future Youth Information Toolbox. Jag noterade snabbt, kanske på grund av min pågående åldersnoja, att jag var överlägset äldst i sällskapet. Och var på väg att halka in i rollen som snusförnuftig äldre släkting som bara måste påpeka att ”vi brukar göra på dethär sättet och det lönar sig inte att ändra på det” .. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig och lät mig övertygas om att man gör upp sin riskanalys för projektet med hjälp av en spelapplikation. Och där satt jag med min mobil och tävlade med projektkollegerna om vad jag vet om t.ex. projektets avtalsfrågor och vilka risker som vi borde tänka på i samband med det. Och det var ett alldeles utmärkt sätt att arbeta med riskanalys!
***
Att åldras är lyckligtvis en process där du når nya dimensioner av perspektiv. Det är givande att känna sig äldre, man har erfarenhet och insikt. Men visst är det trevligt att ibland få känna sig ung också – då behöver man bara söka sig till ännu äldre sällskap. Jag går numera på vattenjumppa. Där är jag den absolut yngsta deltagaren och känner mig både ung och vigulant 😀
Forskarbloggen tar paus över sommaren och är tillbaka igen i början av september.
Ha en skön sommar!
