För första gången

Marina Näsman,

Marina NäsmanI mitt senaste blogginlägg här på forskarbloggen försökte jag beskriva vad jag gör under en vanlig dag som doktorand. Jag tänkte fortsätta lite inom samma tema men den här gången berättar jag om något som jag inte gör så ofta, nämligen åker på konferens. Blogginlägget kommer också att behandla ett annat fenomen som inte är helt obekant för en doktorand, nämligen att göra något för första gången.

I juni bar det alltså av till Tammerfors och Nordisk Gerontologisk Kongress (NKG). NKG är en kongress som ordnas vartannat år och hade den här gången temat ”Good Ageing – Better Society”. Även om kongressen är nordisk deltog forskare från andra länder i Europa men också från bland annat Japan, Australien och USA. Konferensen var väldigt mångvetenskaplig och många olika aspekter av äldre och åldrande behandlades.

För egen del innebar också konferensen att jag för första gången skulle ha en muntlig presentation i denna typ av sammanhang. Att göra något för första gången är som jag skrev i inledningen något som en doktorand ställs inför med jämna mellanrum. Första gången man presenterar sin forskningsplan, första gången man håller en föreläsning, första gången man skickar in ett manuskript till en vetenskaplig tidskrift, första gången man handleder en studerande…listan kan göras lång.

Och nu var det alltså dags för ännu en första gång. Eftersom jag också i övrigt inte tycker om att prata inför publik var detta något jag mer eller mindre bävade för. Samtidigt skulle det också bli skönt att få det gjort eftersom *surprise surprise* att vara doktorand (och forskare i överlag) innefattar dissemination av ens forskningsresultat och att jag därmed kommer att utsättas för den här typen av situation många gånger framöver.

Jag var glad över att vårt symposium skulle äga rum under den första dagen av konferensen så att jag inte behövde gå och vara nervös under hela konferensen utan kunde njuta av de två återstående dagarna utan att behöva fundera på min egen prestation. Under måndagen var jag faktiskt mindre nervös än jag hade trott men helt lugn var jag ändå inte. Min presentation handlade om en av mina delstudier som jag har arbetat med under en längre tid så på så sätt visste jag ju att jag kunde innehållet i presentationen utan och innan. När det äntligen var min tur var det som att jag gick på auto-pilot och det kändes som att jag efteråt inte riktigt visste vad jag hade sagt. Presentationen gick hur som helst bra och jag fick även ett par frågor som jag i eget tycke kunde besvara rätt så bra. Jag var dock glad över att jag hade stått bakom ett podium så att publiken inte såg hur mina ben skakade. Såhär i efterhand är jag väldigt nöjd över min insats och nu känns det som att jag (eventuellt) kommer att vara mindre nervös inför nästa gång.

Nu får jag alltså checka av ”muntlig presentation under en konferens” på min lista över saker jag gör för första gången. Nu är det bara resten kvar.

Juni, juli och augusti

Gunilla Widén, , , ,

Nilla_arbetsrumFörra sommaren uttalade sig dåvarande finansminister Alexander Stubb om att det finns tre skäl för att vara professor, nämligen juni, juli och augusti. Universitetsfolket var inte särskilt imponerade av detta uttalande och man undrade hur det är möjligt att ministern kan uttala sig så nonchalant mot en yrkesgrupp som faktiskt arbetar väldigt mycket mera än vad arbetsavtalet föreskriver.

Lite måste man ändå ge Stubben rätt – professorn har ju egentligen ingen semester utan åtnjuter ferier under den tid som undervisningen inte är aktuell. Denna insikt har jag även vuxit upp med då professor Morgonbris ofta underströk det faktum att han har då aldrig haft en enda dag semester! Han hade ferier och det betydde således att han vistades på sommarstugan under sommarmånaderna, men var tillgänglig för det akademiska under samma tid. Han hade ett arbetsrum inrett i sommartorpet och ibland kunde någon av hans doktorander dyka upp oförhappandes för handledning. Jag har livliga minnesbilder från 70-talet då man kunde mötas av en ivrig doktorand i badbrallor på vår brygga när vi kom hem med motorbåten efter en dagsutflykt.

Nåväl, vi ska inte gräva i gamla uttalanden och minnen. Stubb vet säkert bättre numera att professorns sommarmånader är fyllda av arbetsuppdrag. Det är då man prickar in projektmöten, arbete med forskningsansökningar, åker på konferenser och skriver artiklar. Men vilka tre skäl finns det då att vara professor om det inte i första hand är dessa berömda sommarmånader?

På första plats kommer alla gånger studenterna! I morse tittade vår färskaste magister in i mitt arbetsrum. Han sken som Nådendals sol och ville tacka för den fantastiska utbildning han fått vid Åbo Akademi. Och lika glad vill jag tacka för allt det engagemang denna unga magister visat under sin studietid. Studenterna blir ju allt yngre för varje år som går men samtidigt känns det som om jag har mer och mer att lära mig av dem. De ger perspektiv, energi och en växande ödmjukhet för mitt arbete. Jag har ansvar för att studenterna får de rätta färdigheterna inför deras framtida arbetsliv. Det är ett enormt ansvar och handlar förstås mycket om att ge dem en öppen och kritisk attityd för livslångt lärande. Professorns arbete sku vara bra mycket tråkigare utan kontakten till studenterna.

Oersättliga är även kollegerna och forskarsamfundet. Och jag har haft en enastående tur att ha så supertrevliga kolleger. I den närmaste arbetsmiljön förenas vi förstås av att vi tycker att de informationsvetenskapliga frågeställningarna är de absolut mest intressanta och kan ägna hur mycket tid som helst att fundera på vad som påverkar människors informationssökningsbeteende. Och i dessa turbulenta tider slutar det aldrig att förvåna mig hur positivt kollegerna orkar se på alla förändringar och reformer som vi tillsammans ska bena ut. Det är kanske i akademikerns natur att ta utmaningar som projekt som nog löser sig bara man har de rätta metoderna och verktygen. Visst ägnar vi oss också åt att gnissla över arbetsmängd, splittrade arbetsuppgifter, hopplösa tidtabeller m.m. Men också i det finns det en stark gemenskap och problemen blir alltid lite mindre dramatiska då man har goda kolleger att ventilera dem med.

Professorns vardag blir ju aldrig enahanda precis och man kan lindirgt sagt säga att arbetet är mångsidigt och kanske rentav lite svårt att planera ibland. Jag kommer ofta på morgonen till arbetsplatsen med en noggrannt skriven lista på saker jag ska uträtta under dagen. Och lika ofta går jag hem på eftermiddagen med alla saker på listan ogjorda .. och med en känsla av jag aldrig får något gjort. Men i verkligheten har jag kanske haft ett långt samtal med graduskribenten om hur man kan studera generationsskillnader i kunskapsdelning på arbetsplatsen, har haft ett annat långt samtal med kollegan om nya Bibliotekslagen och behörighetskraven och hur detta påverkar utbildningens innehåll, fastnat i e-posten och svarat på frågor om vilka tidskrifter ämnet ska prenumerera på, vilket projektkonto som ska faktureras eller kan jag föreläsa på en doktorandkurs. Och plötsligt kommit ihåg att jag måste göra en reseplan innan jag ska iväg på konferens följande dag …

Ja, det finns alltså tre mycket goda skäl att vara professor: studenterna, kollegerna och det mångsidiga jobbet. Men jag sku nog också räkna in juni, juli och augusti av den enkla anledningen att dessa månader är orsaken till att man alls orkar igenom den långa vintern här i norr 🙂 Sommaren har varit fin – nu är det dags att kavla upp ärmarna och njuta av studenter, kolleger och mångfald! För att citera Gyllene Tider:

Hela året har jag väntat på
Juni, juli, augusti
Allt känns mycket bättre då
Juni, juli, augusti
Allting verkar lättare då
Juni, juli, augusti
Vindarna är varma dååååå
Juni, juli, augusti.

Handledning i rörelse

Hannah Kaihovirta

bokpärm på bord

I dagarna har utgivningen av antologin Veiledningspraksiser i bevegelse. Skole, utdanning og kulturliv påkallat min uppmärksamhet. Antologin är utgiven på Fagbokforlaget (Norge) och redaktörer är Anna-Lena Østern och Gunnar Engvik. Jag riktar mitt intresse på boken av flera skäl. Ett av skälen är att antologin i sin helhet behandlar en verksamhet som upptar en stor del  av undervisande och forskande personals arbete vid universitet.  Ett annat skäl är att antologin lyfter fram betydelsefulla perspektiv på handledning som pedagogiskt handlande. Texterna omspänner ett spektrum av handledningspraktiker i lärarutbildning, i skola, i professionsutveckling och vetenskaplig handledning. Ett tredje skäl är att jag bidragit med en text i antologin, kapitlet Å formgi kunnskap utover personlig forståelsehorisont. Om visualiseringens muligheter ved veiledning av vitenskaplig tekst(s. 181-195).

Det ligger en förväntan i att se hur texter man skrivit tar sin form i en bok. Det ligger också en förväntan i hela den arbetsprocess som produktionen av en antologi omfattar. Processen består av en kommunikation där innehåll och form bearbetas på olika sätt. Redaktörerna, författarna och förlaget ser texter förändras till manus som sedan förändras till en slutgiltig version som får en pärm och går i tryck. Mycket av kommunikationen sker i en virtuell värld där våra digitala redskap gör det möjligt att bearbeta och omarbeta materialet så att det så fullständigt som möjligt uppfyller arbetsprocessens förväntan.

Och plötsligt en dag ligger paketet med boken äntligen i postfacket. Även om jag innan sett helheten i digital form så öppnar jag paketet med iver. Jag väger boken i handen och betraktar omslaget. Jag tar in valet av färg, typsnitt, illustration och komposition. Jag medvetandegör mig om att bokomslaget är en viktig del av det som boken förmedlar, ser på pärmen, ser på bokens rygg och läser texten på baksidan av boken. Innan jag öppnar boken blir jag medveten om hur väl omslaget omfattar det som antologins texter behandlar.

Valet av att använda VIT text på SVART botten (bakgrund) för tanken till hur man med enkla visuella medel kan få mottagaren medveten om bokens innehåll.  Det är effektfullt att ombryta omslaget så att det kontrasterar den form som är så självklar för hur böckers texter kommuniceras. Svarta bokstäver på vitt papper. Kontrasteringen fungerar som en idiomatisk kullerbytta med ”SVART PÅ VITT” (Jf. att övertyga skriftligt) och förbereder för en dynamisk läsupplevelse.

Den subtila illustrationen av longitudinella linjer som rör sig som färggranna vågor över en begränsad yta på pärmen förbereder även den läsaren för läsningen. Den förhöjer medvetenheten om det som är pulsen i antologins texter – rörelsen.

Då jag vänder på boken och läser beskrivningen på baksidan stiger texten om att artiklene i antologin bidrar på ulikt vis till å løfte fram hvilke ”bevegelser” i veiledningspraksiser forfatterne ser i nyere teorier, i funn fra internasjonal och nasjonal forskning og i erfaring fra forsknings- och utviklingsarbeid fram.

I inledningskapitlet gestaltar redaktörerna handledning som kommunikativa rum som innefattar lärande. Inledningen är välformulerad och fungerar som en plattform för läsaren att bygga metaförståelse på. Handledning är, som all annan mellanmänsklig aktivitet en fråga om kommunikation, respekt och överenskommelser. I kommunikativa rum där lärande sker, förändras något. Kanske är det beteendemönster, kanske sätt att tänka och kanske förhållningssättet till andra människor som förändras.

Antologin är indelad i femton kapitel som inbjuder läsaren till en dialog om hur handledning kan bidra till professionell utveckling. Författarnas mångfald av röster, olika ansatser och ingångar till antologins tematik  bidrar till att tre centrala betydelsebärande element; förändring, rörelse och det mellanmänskliga stiger fram som avgörande beskrivningar av vad handledning är. För människor som arbetar med utbildning tänker jag att det är fängslande att läsa hur de olika delarna i antologin kompletterar och skaver mot varandra. I ett kapitel gestaltar läsningen en form av kunskap, i ett annat kapitel tar gestaltningen ny form eller man upptäcker som läsare att just här finns det än mer utrymme för den kunskap som tog form i ett annat kapitel. Kunskapsfältet tänjs ut och fördjupas kapitel för kapitel, inte nödvändigtvis kronologiskt utan rhizomatiskt.

Den metaförståelse som redaktörerna gestaltar i inledningen är ett värdefullt  tankeverktyg att bära med sig som läsare av antologin.  Det är inte endast de olika ansatserna och ingångarna som skapar mångfald. Författarna erbjuder olika perspektiv på handledning men tar också upp de olika positioner som individer i en handledningssituation står i. Texterna undersöker det lärande som sker då handledning kommer till uttryck som dynamisk rörelse eller då handledning kommer till uttryck som motstånd. I motståndet stannar rörelsen  upp och tar ny riktning. Motståndet kan vara ett motstånd som handledaren erbjuder för att visa på något (som kontrast), det kan vara situationens motstånd eller det kan vara det motstånd som de(n) handledda upplever, gestaltar eller arbetar med att begripa. En konflikt i en handledningssituation är också en form av motstånd.

I sin helhet artikulerar antologin mycket av den tysta kunskap som är i rörelse då handledning sker. Författarna erbjuder referenser, teorier, praktiska infallsvinklar, begrepp och modeller som tillsammans bildar en repertoar väl värd att vara medveten om då det kommer till olika former av handledning. Sammanfattningsvis artikulerar antologin ett brett spektrum av ”kunskap i handledning” och motiverar till att förvalta, förstå samt förändra den kraft som finns i det mellanmänskliga mötet som handledning är.

Tillbaka till inledningen av antologin. Jag läser på tredje raden en inbjudan till dialog. Jag tolkar inbjudan så att den sträcker sig utanför antologins pärmar. Det är en dialog som ska föras inte bara med texten utan som också ska fungera som en ansats för att motivera flera sätt att arbeta tillsammans med ett av utbildningsfältets och pedagogikens kärnområden.

När antologin utkommer är vi en bit in i försommaren. Det är en tid då det i utbildningsvärlden finns rum för att utvärdera och reflektera över läsåret som gått. Flera olika och intensiva handledningstillfällen är nu historia, flera fortsätter och ny handledning tar form framöver. För min del inleds inkommande läsår med att antologin ligger framme på mitt arbetsbord. Om jag ser den på ditt arbetsbord, eller om den kommer på tal, så kan vi inleda en dialog om handledning i rörelse. Skön sommar!

Se även bokförlagets länk https://fagbokforlaget.no/?isbn=9788245017816

 

 

Johanna Mattila

Blå ekonomi på frammarsch?

Johanna Mattila, , , ,

De flesta har väl redan hört om så kallad grön ekonomi som bygger på hållbar utveckling och ekologisk ekonomi. Begreppet lanserades år 2008 av FN-organet UNEP för att vara ett politiskt stöd för att man ska satsa framför allt inom de gröna sektorerna för ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling. Grundtanken är att all ekonomisk verksamhet och tillväxt tar såväl ekosystemet och dess bärkraft som samhällets välmående i beaktande. I många fall har begreppet grön ekonomi ersatt begreppet hållbar utveckling, vilket är förståeligt eftersom det innerst inne är frågan om samma saker.

Enligt den finska nationella strategin för bioekonomi avser man med bioekonomi sådan ekonomi som bygger på förnybara naturresurser i produktion av mat, energi, varor och tjänster för att uppfylla kraven för hållbar utveckling. Bioekonomi är alltså en version av grön ekonomi. Idag utgör bioekonomin ca 12 % av nationalproduktionen och 22 % av exporten från Finland. De största värdeökningen hämtar man inom skogssektorn.

Under de senaste åren har man även introducerat begreppet blå ekonomi eller blå tillväxt (”blue growth”). Dessa syftar till den del av grön ekonomi som har med vatten att göra. Det kan vara frågan om primärnäringar som fiske och fiskodling men lika väl energiproduktion, fritidssysselsättningar som industriella processer, t.ex. läkemedelsproduktion som bygger på råvaror från vattendrag, hav eller till och med från avloppsvatten.

I sina enklaste former handlar blå ekonomi om traditionell ekonomi kring fisk, från fiskeri till fiskförädling och detaljhandel. Egentligen rätt vardagliga saker och gamla tankemönster alltså. Det som åtminstone för mig känns kanske mest intressant är det nytänkande och nya former av ekonomisk verksamhet som ryms inom begreppet. Då kan man prata om t.ex. utnyttjande av fiskrester, ”skräpfisk” som mörtfiskar och alger som råvaror för energi och förfinade hälsokost- och läkemedelsprodukter. En ny rapport som Naturresursinstitutet (Luke) har gett ut (”Sininen biotalous”) har ett mycket belysande exempel om hur strömmingsfångster och vidareförädling av dem kan skapa avsevärd blå tillväxt.

De nuvarande fångsterna på ca 120 miljoner kg strömming generar idag ca 280 euro per ett ton fisk, d.v.s. sammanlagt 33,6 miljoner euro. Förädlar man den fångade strömmingen till olika matprodukter ökar värdet till 450 euro per ton fisk som ger en värdeökning på 60 %. Om man dessutom tar tillvara på fiskresterna inklusive fiskoljorna efter rensningen och mal dem till fiskmjöl ökar värdet med ytterligare 450 euro per ton som resulterar i ett totalvärde på 108 miljoner euro. Den största värdeökningen kunde man dock få ifall fiskresterna skulle förädlas till olika bioaktiva föreninger som hydrolyserade proteiner, peptider, lösliga mineraler och fettsyror. Dessa ämnen har stor åtgång som beståndsdelar i olika hälsofrämjande kosttillskott samt i läkemedel och kosmetika. Ifall hela strömmingsfångsten skulle utnyttjas även för dessa ändamål, kunde värdeökningen bli 5000 euro per ton fisk, d.v.s. sammanlagt 600 miljoner euro. Sammantaget kunde strömmingsfångstens totalvärde öka från ca 34 miljoner euro till närmare en miljard euro. Inte illa! Sätter man ytterligare in volymen av alla fiskerinäringens bifångster och fångsterna av riktat fiske för ”skräpfisk”, mört, braxen och andra dylika arter, kan fångsternas totalvärde ännu mångdubblas. Det kanske finns ännu hopp om att även unga människor blir intresserade att jobba som yrkesfiskare om dessa siffror av ”blått guld” blir besannade.

Det finns motsvarande mycket hoppingivand prognoser och visioner gällande till exempel tillverkning av energi och olika bioaktiva komponenter från algbiomassa. Algerna växer snabbt och de är relativt enkla också att bio- och genmanipulera för olika egenskaper, vilket kunde göra dem till attraktiva odlingsobjekt. Flera makroalger används redan nu inom livsmedelsproduktion, foderindustrin, samt i tillverkning av tvål, tandkräm och glas. Det finns potential att utvinna kolhydrater, glykoproteiner, karotenoider och omega-fettsyror från alger. Redan idag finns det på marknaden produkter med algkomponenter som används för farmaceutisk behandling av bl.a. cancer, fetma, diabetes, förhöjt blodtryck och hudsjukdomar. Än så länge är odlingen av alger och utvinningen av nyttoprodukter relativt anspråkslöst i hela världen, men man räknar med att i mitten på 2020-talet kan det finnas industriell produktion igång även i Finland.

För att vi skall kunna åstadkomma ökad blå ekonomi och nå de visioner som bl.a. Naturresursinstitutet målar upp, behövs det ännu mycket forskning och produktutveckling på olika sektorer. Det behövs åtminstone naturvetenskaplig forskning gällande (optimal) utvinning och odling av de akvatiska råvarorna, teknisk forskning på utvinningsmetoderna samt förädling av produkterna, farmaceutisk/medicinsk/livsmedelsforskning på användning och hälsoeffekter av produkterna, ekonomisk och samhällsrelaterad forskning gällande produktions-konsumtionscykler inom blå ekonomi. Kanske det även behövs beteendevetenskaplig forskning gällande människornas attityder till de nya produktionsmetoderna för livsmedel, energi och medicinska produkter. Och förstås behövs det en hel del tvär- och mångvetenskaplig forskning om olika korsande effekter och frågeställningar. Åbo Akademi har forskare och existerande forskningsprojekt inom många av de forskningsfält som skulle vara centrala för utveckling av blå ekonomi. Genom att välja några kompletterande nyckelpartners, universitet eller forskningscentra från Finland eller något annat land, kunde man kunna bygga ett fungerande tvärvetenskapligt konsortium för att ge svar på de frågor som ännu kräver svar innan man på riktigt kan komma till de höga siffrorna för värdeökning inom blå ekonomi. Kunde det här vara ett realistiskt och vetenskapligt utmanande mål för Åbo Akademi att profilera sig? Åtminstone skulle blå tillväxt matcha bra Akademins strävan efter tvär/mångvetenskap, hållbarhet, innovativitet, starkt kunnande inom vattensektorn och andra relevanta vetenskapsgrenar samt dess geografiska läge.

Trevlig sommar!

Vårt land

Tapio Salmi

Tapio SalmiJag trodde inte på mina ögon då jag läste dagstidningar för några dagar sedan. Samlingspartiet (fi. Kansallinen Kokoomus), dvs partistyrelsen stöder initiativet att Finlands nationalsång byts. Vi skulle avstå från ’Vårt land’ och i stället börja sjunga ’Finlandia’. Initiativet har kommit från partiets ungdomsförening (!). Motiveringen mot ’Vårt land’ är att den är komponerad av en utlänning (Fredrik Pacius) och den ursprungliga dikten är skriven på svenska (J.L. Runeberg). Som ytterligare minus för ’Vårt land’ nämns att Estlands nationalsång ’Mu isamaa, mu õnn ja rõõm’ (Mitt fosterland, min lycka och glädje’) har samma melodi som ’Vårt land’.

Så här långt har vi alltså kommit. Jag har hittills trott att Samlingspartiet är ett moderat center-högerparti och inte ett hus för extremister. Finlandia-hymnen komponerades av Jean Sibelius under väldigt speciella betingelser, då tsar Nikolaj II idkade förryskningspolitik i vårt land. Melodin spelades första gången på Svenska teater i Helsingfors den 4 november 1899. Det tog över 40 år innan själva dikten ’Finlandia’ uppstod. Den skrevs av skalden och professorn V.A. Koskenniemi. Senare översattes texten till svenska av den österbottniske författaren Joel Rundt. Kören Laulu-Miehet beställde dikten av Koskenniemi och sången uppfördesförsta gången den 7 december 1940. Sovjetunionen hade startat vinterkriget mot Finland den 30 november 1939.

Såhär lyder texten på finska och svenska, först Koskenniemi, sedan Rundt:

Oi, Suomi, katso, sinun päiväs’ koittaa,
Yön uhka karkoitettu on jo pois,
Ja aamun kiuru kirkkaudessa soittaa,
Kuin itse taivahan kansi sois’.
Yön vallat aamun valkeus jo voittaa,
Sun päiväs’ koittaa, oi synnyinmaa.

O Finland, se, din morgonljusning randas,
och natten skingras, hotfullt mörk och lång.
Hör lärkans röst med rymdens susning blandas,
snart rymden fylles av jubelsång.
Se natten flyr och fritt du åter andas.
Din morgon ljusnar, o fosterland.

Oi, nouse, Suomi, nosta korkealle,
Pääs’ seppelöimä suurten muistojen.
Oi, nouse, Suomi, näytit maailmalle,
Sa että karkoitit orjuuden,
Ja ettet taipunut sa sorron alle,
On aamus’ alkanut, synnyinmaa.

Stig högt, vårt land, som du ur natt dig höjde.
Den dag dig väntar, fritt och öppet möt
med samma kraft, med samma mod, du röjde,
när träldomsoket du sönderbröt.
Förtrycket aldrig dig till jorden böjde.
Ditt verk dig väntar, o fosterland.

Budskapet är minst sagt klart. Vad lär Sibelius själv ha sagt? Enligt källorna konstaterade han: ’Sitä ei ole tehty laulettavaksi’ (’Det är inte avsett att sjungas’). Som vi alla känner till, så sjungs Finlandia relativt sällan.

Ett land byter sin nationalsång då någonting dramatiskt sker, t.ex.då samhällssystemet radikalt ändras, fredligt eller via en revolution. Marseljäsen togs till fransk nationalsång efter den stora franska revolutionen; Sovjet-Rysslands nationalhymn var arbetarsången ’Internationalen’, men under Stalins tid togs den patriotiska ’Vår stolta, vår mäktiga Rådsunion’ i bruk. Enligt Samlingspartiets ledande skikt står Finland tydligen framför en stor omvälvning – vilken omvälvning? Militarism och nationalism har ett ökat stöd i vårt land; kvällstidningen Ilta-Sanomat skriver så mycket om Finlands krigshistoria att den ibland kallas ’Sota-Sanomat’. En av mina utländska bekanta som bor här undrade, varför man huvudsakligen skriver om andra världskriget då Finlands självständighet firas den 6 december. Finland blev ju självständigt 1917, inte 1939, frågade han.

Jag älskar ’Vårt land’ och gråter ofta då det spelas och sjungs – då har Finland vunnit en guldmedalj och förhoppningsvis i ishockey! Så låt oss repetera:

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det finska folkets hjärta slog,
Här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här, sin fröjd det njöt,
Och det var här, sin suck det göt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,
Här är oss allt beskärt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Vad finns på jorden mera värt
Att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa glatt på sjö och strand
Och säga: se det landet där,
Vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där livets hav oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång

Texten är så fin att det tog en längre tid att få till stånd en lika bra översättning till finska. Den nuvarande finska texten baserar sig på Kaarle Krohns och Paavo Kajanders översättning.

Vackert, men på en punkt är jag dock av annan åsikt:

’Vårt land är fattigt, skall så bli’

Den är nog bekvämare att ha en av de högsta levnadsstandarderna i världen; få av oss beundrar fattigdom i dagens värld. Den finska översättningen leder ibland till fel tolkning: ’On Suomi köyhä, siksi jää.’ Någon översatte tillbaka till svenska: ’Finland är fattigt, därför is.’

Landet Biafra, som försökte bryta sig ur Nigeria på 1960-talet använde Finlandia som nationalsång. Det blev ett blodigt inbördeskrig som Biafra förlorade. Jag minns fortfarande hungersnöden och bilderna av svältande barn.

Lyckligtvis finns det personer med bildning – och inte bara utbildning – i vårt land: de unga samlingspartisternas idé torpederades omedelbart av professor Matti Klinge och överborgmästare Raimo Ilaskivi.

Jag gjorde en intressant upptäckt i nätet: någon hade googlat Finlandia och Rundt. Resultatet blev följande:

Drinker med vodka
2 1/2 del Finlandia Vodka, 1 del Créme de Cassis de Dijon, 1 del Martini Vermouth Extra Dry, en dash Cointreau. Rør rundt med is og server i et cocktailglass.

Tydligen är det fråga om ett danskt recept. Dejligt, men jeg vil icke drikke denne drink; det er kun en dag efter den store akademiske promotion ved Åbo Akademi. Jeg vil drikke Hartwalls mineralvand och sjunge Vårt land!

Trevlig sommar till alla läsare; jag avslutar med Marseljäsen:

Allons enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !

 

Promotionen 2016

Promotionen 2016. Från vänster prof. Salmi, prof. Kim Wikström och hedersdoktor Ray Levitt (Stanford).
Foto: John Eriksson

 

Tapio Salmi
Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik

Fjärde gången gillt

Peter Nynäs

Peter NynäsDet första seminariet med anledning av ÅA:s nya minoritetsprofil inom forskning hålls på fredag denna vecka. Förhoppningsvis är det här ett startskott som inspirerar forskningsverksamheten vid ÅA. Bl.a. tre nya professorer har rekryterats och konkurrensen måste ha varit hård. Befattningarna söktes av nästan 100 personer. Samtidigt har mer än en handfull gästande professorer knutits till ÅA.

I kontrast till vad man kunde förvänta sig av ett universitet som ÅA – det finlandssvenska universitetet – syns det inte mycket av det finlandssvenska i det första seminariet som nu hålls. Tyngdpunkten ligger i högre grad på gränssnittet mellan det finländska och det globala, och på frågan om vilka teman som idag är aktuella och relevanta. Det ger rum för en mängd röster – även om flera kunde och borde höras.

Är det här en fanflykt? Kanske det. Men, dilemmat kan också belysas på ett annat sätt. Svenska Kulturfondens styrelseordförande Stefan Wallin lyfte på ett intressant sätt fram några viktiga aspekter i en insändare som publicerades i både ÅU och HBL lördagen den 14 maj. Wallin problematiserade i viss mån föreställningen om och bevarandet av en enhetskultur. ”Möten mellan olikheter, nya intryck och nya människor har alltid varit en av drivkrafterna då kulturerna i världen formats” slog han fast.

Det här är egentligen ingen nyhet utan en rätt väl etablerad sanning som ofta upprepas, även om den säkert lika ofta ifrågasätts inom populistiska diskurser och kringskärs av våra invanda tankesätt. Den behöver upprepas. Det som jag däremot finner värt att understryka är att betoningen av diversitet så explicit framförs som en grundpelare för en central finlandssvensk institution. Det är inte bara anmärkningsvärt utan hoppfullt inför framtiden.

Det här borde vara en ledstjärna också för Åbo Akademi och speciellt i ljuset av ÅA:s långsiktiga satsning på en minoritetsprofil och ÅA:s strategiska devis ”det gränsöverskridande universitetet” samt med tanke på att  ÅA lyfter fram t.ex. mångfald, öppenhet och delaktighet som strategiska värderingar. Arbetet borde enligt strategin styras av att ”vid akademin ska mångfald värdesättas som en källa till kreativitet och välmående. Vi uppskattar olikhet och arbetar aktivt för jämlikhet och jämställdhet.”

Men – verkligheten är ofta annorlunda och det speglas redan ovan i konstruktionen av ”vi” som är det subjekt som uppskattar olikhet. Jag har tidigare berört liknande utmaningar vid ÅA. Vad signalerar ÅA genom sina hemsidor? Vem är ”vi” och hur kommuniceras diversitet i det här sammanhanget? Tyvärr har jag också mött kraftigt exkluderande hållningar och fördomar hos mina kolleger. Exempelvis har jag ett flertal gånger det senaste året hört att ”vi vill ju inte ha asiater hit”. Motiveringarna som föregått eller följt sådana attityder har tyvärr inte gjort saken bättre. Först nu fjärde gången gillt reagerar jag. Vare sig vi talar om ÅA eller finlandssvenskhet är sådana här fördomar kontraproduktiva, speciellt som man i båda fallen gärna vill flagga med en identitet som konstitueras av det motsatta.

Den här typen av attityder handlar sällan om en genomtänkt hållning. De är snarare slentrianmässiga diskurser som på individuell nivå är relativt oskyldiga. Det är egentligen inte ’de andra’ som man vill säga något om eller som man vill åt. Snarare är det något som man vill förmedla om den egna identiteten, om vem man är eller borde vara. Referenserna till ’de andra’ blir enbart redskap för det här, men det är också här som problemet ligger. Gränserna förstärks och sluts medan ingen egentligen erkänner att de bär ansvar för det eller ens menar allvar med det.

Organisationer är alltid tvungna att systematisk motarbeta former av gränsskapande som gör dem inåtvärmande och som gör att de hellre reproducerar sig själva än tar in nya element och låter sig förnyas. Samma tendens finns ofta också inom minoritetskulturer. I Åbo Akademis fall finns alltså två processer som vill stänga till, utestänga, exkludera och skapa ideala föreställningar om enhet och enhetlighet hos ett ”vi”.

Jag hoppas att det finlandssvenska kommer att vara en del av de teman som tas upp på det inkommande minoritetsseminariet och då inte enbart som en fråga om hur man i ännu högre grad värnar om och förvaltar ett kulturarv under ökande hot. Ett sådant värnande är de facto beroende av en konkret öppen hållning, av ett ”vi” som kraftigt vågar ifrågasätta och utmana sig självt. Det är – om jag förstår det rätt – något sådant som Wallin betonar i sin insändare.

Min poäng handlar inte om vikten av att tänka rätt, och därefter tänka ännu mera rätt, om att kunna uppvisa de efterfrågade attityderna. Det är vi tillräckligt bra på både vid ÅA och i Svenskfinland. Det handlar om vikten av konkreta organisatoriska åtgärder som förkroppsligar och verkliggör sådana värderingar: om antagning, om rekrytering, om didaktik, om utformningen av fysiska rum etc. Eller, för att peka på en aktuell fråga: att ÅA:s ledning reagerar omedelbart när undersökningar antyder att kvinnor vid ÅA är underbetalda i förhållande till män.

Det finns sätt att översätta värdet av diversitet till en levd verklighet. Diversitet är ett egenvärde som inte kan ifrågasättas eftersom det på andra sidan finns människor som exkluderas genom någon av de mängder av obskyra kategorier vi använder för att hantera oss själva och varandra. Men – det är i lika hög grad ett funktionellt värde: diversetet och öppenhet är en förutsättning för att upprätthålla vitalitet och utvecklingsförmåga inom organisationer. Jag hoppas att den nya minoritetsprofilen kommer att generera en mängd olika förändringar.