Finlands Akademi värdesätter mobilitet över alla andra forskarmeriter

Anna Soveri
I mina tidigare två blogginlägg har jag diskuterat konkurrens i den akademiska världen och jag kommer att hålla mig till samma tema även i detta inlägg. Den 22 april meddelade nämligen Finlands Akademi (FA) att de kräver att alla som söker forskardoktor- eller akademiforskarfinansiering av FA ska ha erfarenhet av andra forskarorganisationer än den där de har gjort sin doktorsavhandling. För att man ska få ansöka om finansiering av FA ska man alltså *efter doktorsgraden* ha arbetat minst ett halvår med forskningsrelaterade uppgifter vid en annan organisation antingen i Finland eller utomlands. Det andra alternativet är att man i sin ansökan till FA har en annan organisation än den där man har gjort sin doktorsavhandling som den plats där man kommer att göra forskningen. Vistelser vid andra organisationer under doktorandperioden beaktas alltså inte. Orsaken till dessa förändrade krav är enligt FA att erfarenhet av andra forskningsomgivningar förbättrar kvaliteten på den forskning som görs och hjälper till att förnya vetenskapen.

Att en av de viktigaste finansiärerna i Finland ställer ett sådant krav, kommer att leda till att det blir ännu svårare för unga forskare att göra akademisk karriär. Speciellt ofördelaktigt och ojämlikt är beslutet för de forskare för vilka en flytt (vare sig om det är fråga om att flytta till en inhemsk eller utländsk forskningsinstans) av olika skäl inte är möjlig. För sådana forskare som har familj handlar det inte bara om att själv flytta till en annan stad eller ett annat land, utan det handlar om att hitta ett arrangemang som passar hela familjen (för att inte tala om hur svår situationen är för ensamstående föräldrar). FA skriver att det är möjligt att göra vistelsen i etapper som tillsammans utgör ett halvår, men t.o.m. en månad åt gången är en lång tid för en förälder att vara utan sina barn och framförallt för ett barn att vara utan sin förälder. Och en sådan månad borde upprepas åtminstone sex gånger för att kravet på minst ett halvår ska uppfyllas. Är detta ett pris som unga forskare är beredda att betala för att få en möjlighet till en akademisk karriär? Märk väl – genomförd mobilitet garanterar inte en framtid som forskare p.g.a. den hårda konkurrens som råder inom den akademiska världen.

Risken med FA:s nya krav på mobilitet efter doktorsexamen är således att begåvade forskare bestämmer sig för att lämna den akademiska världen eftersom de inte kan uppfylla de mobilitetskrav som ställs. De som blir kvar är de forskare för vilka en flytt är möjlig. Frågan som uppstår är alltså om detta nya krav verkligen förbättrar kvaliteten på forskningen i Finland. Att mobilitet kan vara viktigt både för den egna forskarkarriären och för forskningens kvalitet finns det knappast så stor oenighet om, men frågan är om mobiliteten har en så avgörande roll som FA föreslår? FA vill ha uteslutande sådana forskare som är mobila. Om mobiliteten i sig själv bidrar mer än en persons övriga meriter till hens förmåga att utöva forskning av hög kvalitet, är FA:s beslut det riktiga. Om mobiliteten hänger ihop med andra önskvärda drag hos forskare och att man på detta sätt kan sålla fram de allra bästa forskarna, är FA:s beslut det riktiga. Avgörande är i så fall att vara på det klara med vilka de önskvärda dragen hos forskare är. Är det önskvärt att en person inte har familj eller andra faktorer som begränsar hens möjligheter att satsa på sin karriär?

En relaterad fråga är hur (speciellt de mindre) universiteten i Finland kommer att påverkas av detta. I praktiken innebär FA:s nya krav att de som vill göra akademisk karriär lämnar de universitet där de har gjort sin doktorsexamen. De universitet som anses vara mer attraktiva får forskarna med de bästa meriterna. Hur sannolikt är det att dessa forskare sedan återvänder?

Vad sysslar jag med? Ett foto i timmen (nästan)

Marina NäsmanNu och då får jag frågan vad jag jobbar med. När jag svarar att jag är doktorand i socialpolitik får jag ofta också följdfrågan vad det innebär och vad man egentligen sysslar med som doktorand. Den frågan tycker jag fortfarande är svår att ge ett kort och enkelt svar på, även om jag som sagt har svarat på den några gånger under mitt första år som doktorand. För det första finns det inget direkt universalsvar för vad en doktorand gör eftersom allas upplägg skiljer sig från varandra på ett eller flera sätt. För det andra är arbetsuppgifterna väldigt varierande. För att göra det lite mer komplicerat är jag ju dessutom anställd som nämndforskare/-sekreterare i samhällsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland, vilket medför att en del av min arbetstid tillägnas uppgifter relaterade till nämnden. I (väldigt) stora drag kan man säga att doktorandtiden är en läroprocess när man genom forskning och utbildning erhåller fördjupad kunskap om sitt forskningsområde och förbereder sig för att självständigt kunna bedriva forskning. Disputationen och doktoravhandlingen är liksom ett kvitto på att man genomgått ovannämnda process (Obs! Det här är min formulering så någon annan kanske skulle förklara det på ett annat sätt). Den här ”definitionen” svarar tyvärr inte så bra på frågan vad jag egentligen gör i praktiken.

För att försöka konkretisera hur en ”vanlig” dag på jobbet ser ut har jag därför tänkt försöka mig på ett ”ett foto i timmen” inlägg, vilket alltså går ut på att man dokumenterar sin dag med ett foto per timme. Jag är dock långt ifrån proffsfotograf så ni får ha överseende med mina stundtals suddiga mobilbilder. Periodvis innefattas mina dagar mest av att sitta framför datorn, medan andra perioder är av lite mer varierande karaktär. Nu råkar vara en period med mycket sittande framför datorn, men för att inte endast ge er åtta bilder av datorskärmen valde jag en dag då jag hade någonting inbokat.

Kl. 8.30 anlände jag till Academills parkering. Fantasilös som jag är tog jag en bild på Havtornen (undrar hur många bilder som tagit på dem genom åren?) men å andra sidan är det en utsikt man inte tröttnar på i första taget.bild_havtornen

Inleder arbetsdagen med att sedvanligt gå igenom mejlen och började därefter med några uppgifter till en kurs i universitetspedagogik som jag går för tillfället. Universitetspedagogik är något som många doktorander går under doktorandtiden eftersom undervisning ingår mer eller mindre i de flesta doktoranders arbetsuppgifter.

Såhär ser det alltså ut där jag sitter och jobbar. Tänker varje dag att jag borde ordna upp lite bland mina papper (kanske imorgon?). Jag intalar mig dock att jag har koll på läget och att jag än så länge vet vad som finns i pappershögarna.bild_arbetsrum

Efter någon timmes jobb bar det av till Tritonia där de kommande timmarna skulle spenderas tillsammans med några av mina kollegor.

bild_tritonia_framsida

Och det var närmare bestämt hit vi skulle:

bild_studio
Vi hade nämligen bokat in en träff med en av Edulabs pedagoger för att få bekanta oss med studion och ministudion som finns vid Tritonia. Här satt vi i ett par timmar och fick en liten inblick i hur studion kan användas och hur vi t.ex. man med olika metoder och utrustning kan spela in föreläsningar. Med tanke på att ett flertal kurser idag är nätbaserade kan inspelade föreläsningar vara ett trevligt inslag. För övrigt måste jag också passa på att ge beröm åt Tritonia och Edulabs personal. Jag har alltid fått bra service och trevligt bemötande där! Den här träffen var till exempel skräddarsydd för oss men det finns också många bra kortkurser som det lönar sig att delta i.

På eftermiddagen var det återigen dags att sätta sig framför datorn där resten av arbetsdagen spenderades. Under eftermiddagen gick jag igenom ett artikelmanuskript som snart är färdigt för submittering (=skickas in till en vetenskaplig tidsskrift som förhoppningsvis vill publicera artikeln). Jag skriver en artikelavhandling vilket betyder att min avhandling kommer att bestå av fyra (eller fem?) enkilda studier och en kappa som binder samman de olika studierna till en fungerande helhet. Manuskriptet är mitt första som huvudförfattare så det är både roligt och lite spännande att skicka in det.

bild_datorskärm

För att sammanfatta dagen kan jag ju konstatera att just den här dagen var relativt represenativ för doktorandtiden eftersom den innehöll både lite forskning och lite utbildning (och en massa tid framför datorn). Proportionerna kan dock som sagt variera från en period till en annan, vilket också är något jag uppskattar. Jag tycker om när typen av arbetsuppgifter är varierarande för att inte få känslan att jag står och stampar på stället. Riktigt ett foto i timmen blev det inte och om det blev något klarare vad jag egentligen sysslar med vet jag inte heller, men jag hoppas att det ändå gav en liten inblick i min vardag som doktorand.

Om att söka pengar: ett 1000-bitarspussel

 

Nilla_arbetsrum

I dagens universitet handlar professorns arbete mycket om att söka pengar. Ja, många gånger känns det som om man verkligen letar efter dem ..

Vi vet att basfinansieringen går mot stramare tider och vi måste vara alerta för att söka extern och konkurrensutsatt finansiering i allt större grad. Detta är ingenting nytt, alltid har man väl i olika utsträckning arbetat med att utveckla bra forskningsidéer, som även låter bra för dem som står för finanserna. Men i förhållande till hur det var för t.ex 10 år sedan har ansökningstakten avsevärt ökat och projekten måste innehålla allt fler dimensioner. Ja, det har blivit något av ett 1000-bitarspussel som kräver otroligt många arbetsmoment. .. Om det inte är så att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal då saker och ting verkar ha varit så mycket enklare förr ..

Men hur ser pusslet ut, vilka bitar behöver vi?

Idéer: Helst ska man ha flera, utmärkta idéer – det räcker inte att fokusera en sak. Ansöknings- och evalueringsprocesserna är långsamma och framgångsprocenten är så låg att man helst borde ha flera pussel på gång samtidigt.

Expertis: En viktig del av arbetet är förstås att utveckla sin egen expertis, detta gäller förstås helt allmänt för professorsarbetet, men också i förhållande till projektansökningar. Det räcker inte att man har en god idé, den skall förstås förankras i ett gediget kunnande. Det är således svårt att erövra nya, tvärvetenskapliga områden. Utvärderna påpekar snabbt att man inte har publicerat inom rätt disciplin trots att just detta gränsöverskridande grepp förväntas.

Nätverk: Eftersom man inte kan vara expert på så omfattande och tvärvetenskapliga frågeställningar som dagens projekt helst ska innehålla är det kritiskt att bygga ändamålsenliga nätverk. Helst både nationella, nordiska, och internationella. Man har förstås ofta redan etablerade nätverk utgående från tidigare forskningsverksamhet, men idag stipulerar finansiärerna många gånger hurdant nätverk som förväntas för just den specifika finansieringsformen och då gäller det att ständigt vara öppen för nya samarbetspartners.

Tvärvetenskaplighet: Denna bit hör tätt ihop med nätverksbygget. Det förväntas som sagt att man arbetar både tvär- och mångvetenskapligt. Detta är oerhört givande, samtidigt förknippat med många utmaningar. Att studera samma fenomen från flera perspektiv är nyttigt, men trots att vi kanske använder samma begrepp inom olika vetenskapsområden, kan det hända att vi lägger väldigt olika innebörd i begreppen, vilket gör att det kan räcka länge innan man talar s.a.s samma språk.

Kommunikation och synlighet: Det har blivit allt viktigare att ta den vetenskapliga kommunikationen på allvar redan i planeringsskedet av ett forskningsprojekt. Och det är inte bara att planera vilka tidskrifter som är centrala för rapporteringen, utan även frågor om open science, open data, open access samt alternativa sätt att synliggöra forskningsresultat är väsentliga komponenter idag. Hur kan vi förbättra synligheten för forskningsprojektet och hur kan vi effektivera användingen av forskningsdata inom ramen för forskningsetiska frågeställningar?

Karriärplanering: Forskningsprojektens roll är förstås även att tillgodose karriärsstigar och skapa möjligheter för doktorander och forskare. Här gäller det att ha koll på vilka finansiärerna definierar som sin målgrupp och försöka balansera projekten så att man får in pengar för forskarkarriärens olika skeden. Även mobiliteten är en viktig del av denna helhet.

Utlysningar: Det är inte precis brist på utlysningar, allra minst på EU-nivå, men att kartlägga den informationen och hitta utlysningar som är relevanta för just den egna forskargruppen, eller möjligheten att skapa nya projekt, är ett synnerligen tidskrävande arbetsmoment. Nya uppslag och utlysningar kommer plötsligt och man känner att man borde släppa allt man har i händerna och fokusera ansökan. Här noterar jag tacksamt att ÅA satsar på att utveckla denna typs service som bäst!

Ekonomi: Om man inte är ekonom är den ekonomiska planeringen och budgeteringen något av en utmaning. Lyckligtvis har vi duktiga ekonomisekreterare som hjälper! Annars skulle denna bit varje gång fallera och åtminstone jag sku aldrig få någon finansiering.

Tro och motivation: Ansökningarna kommer oftare tillbaka med ett negativt beslut trots att projektet kan ha fått fina poäng och positiv feedback. Men konkurrensen är hård och det är många gånger fast i väldigt små marginaler. Det gäller att orka tro att det man gör är bra! Det gäller att motivera sig själv och andra att försöka på nytt, ta tillvara konstruktiv feedback och never give up!

Hur får man ihop det?

Arbetet med forskningsansökningar är på många sätt givande och ständigt närvarande i ens arbete. Och så ska det vara. Det går inte att så noga särskilja dessa element, men alla större utlysningar kräver förstås att man fokuserar, planerar och prioriterar dessa bitar alldeles särskilt. Och det krävs på riktigt mycket tid. Något man borde uppmärksamma då man gör upp sin arbetsplan. Som det är nu får denna typs verksamhet en försvinnande liten del av arbetstimmarna.

Och när man får glädjebeskedet att man blivit beviljad forskningsfinansiering, ja då är det läge att fira ☺ Men samtidigt smyger sig frågan När ska professorn själv forska? fram. Det finns sällan pengar för projektledaren att utföra forskning. Ansvaret ligger på att leda och administrera projektet och gärna planera för nya, kommande projekt. Men den frågan får jag nog kanske återkomma till i ett senare inlägg.

”Det där är vad professorerna brukar kalla för en kratta”

Hannah KaihovirtaUnder den här våren har två starka flickor tagit plats på Vasas teaterscener. Pippi och Ronja. Ja, egentligen är det ju en författares berättelser om livet som flicka och barn som fått ta rum. Den här författarens sätt att berätta berör, upprör och sätter spår. Hon ger en röst till dem som inte alltid hörs på sina villkor. Hon berättar om en värld som är förtrollande och verklig på samma gång. Och hon beskriver för oss hur allt stort som sker först har tagit form i någons fantasi. Ovetenskapligt kan tyckas men samtidigt så djupt mänskligt.

Under våren som gått har jag vigt tid för ett forskningsbaserat utvecklingsarbete där jag tillsammans med en klasslärare vid en skola undersökt fenomenbaserat lärande som praktik, som begrepp och som pedagogisk medvetenhet. Syftet är att pröva teorier och erfarenheter tillsammans med läraren som jag tidigare arbetat tillsammans med kring ämnesövergripande strategier för klasslärare, förståelse av multimodalitet, multilitteracitet och lärande, tolkande läsning, poetisk reflektion och konstbaserad storyline.  Brännpunkten i samarbetet har varit att tillsammans med elever förstå lärande som ett kreativt och framåtriktat projekt och under det senaste året har motivationen varit riktad på den kommande nationella läroplansgrunden (tas i bruk höstterminen 2016). Samarbetet handlar om att skapa en plattform för det som ännu inte är och samtidigt tänka till kring det vi har vetskap om. Det här gör vi rhizomatiskt, om och om igen.

Näromgivningens kulturutbud gör att det faller sig naturligt att Pippi får ta plats i ett läsprojekt som pågått vid Vikinga skola i Vasa under april månad. Målsättningen är att eleverna ska få arbeta med berättelsens yta, djup och bredd i skolvardagen. Det är vid den här skolan som jag genomför det forskningsbaserade utvecklingsarbetet. Jag har följt skolans pedagogiska arbete under flera år. Inledningsvis som bildkonstnär, längre fram som bildkonstnär och forskare och på senare tid som bildkonstnär, forskare och lärarutbildare.

Det var i månadsskiftet mars-april vi tog oss an Pippi som ett fenomen att utgå från i en kommande undervisningshelhet. Mitt möte med Pippi i sammanhanget färgades av utvecklingsprojektet  och självklart vaknade min nyfikenhet för undervisningshelheten genast. Hur möta ett fenomen som till vissa delar är fiktivt och som funnits i sjuttio år och som genom åren fått vara bokprojekt, temaarbete, skolföreställningar och mycket annat i grundskolans värld ? Hamnar vi i ruta ett med att tänka ämnesövergripande teman och fenomen i grundskolans undervisning? Hur tänker vi, hur förhåller vi oss som pedagoger till berättelsens yta, djup och bredd? Vad kan Pippi ha för betydelse i en skolvardag i det 21sta århundradet? Vi går till originaltexterna och blir uppfriskade av att läsa berättelserna på ett annat sätt än vi gjort tidigare.

Pippi säger ”Den som är stark måste vara snäll” och hon träffar mitt i prick. Vi hittar en ingång till ett fenomen som omgett oss intensivt under året som gått. Flyktingströmmen i Europa. Diskussioner och debatter har varit intensiva. Hur ska Europa förhålla sig? Hur ska Finland och finländare förhålla sig till situationen? Vi synliggör och samtalar. Finland är i sammanhanget en nation som har styrkan att tänka till och handla. Då måste vi använda styrkan på ett bra sätt. Helt enkelt vara snälla. Vi funderar på hur man är då man är snäll. Jag lägger märke till att  ”den som är stark måste vara snäll” ligger oväntat nära tanken ”den som har makt måste vara snäll”. Medvetenheten leder till meningsskapande samtal om hur vi ska ta oss an olika positioner och situationer som människor och medmänniskor. Vi blir påminda om att om man är tyst för länge så vissnar tungan. Men som tur är skapas långstrumpor och eleverna väver in prat i processen.

långstrump

Skolvardagen handlar i stor utsträckning och på flera plan om att få grepp om vad vi förstår med ordning, vad vi förstår med systematik, vad som hör hit och vad som hör dit. I berättelsen besöker Pippi skolan och har noll koll på hur man tar sig an saker och ting i sammanhanget. Eleverna som vi arbetar med blir medvetna om hur väl införstådda de är i skolans vardag, struktur och målsättningar. Och vi funderar på att ”Det är ingen ordning på allting, man hittar inte vartenda dugg”.

Pippi som fiktion ger oss ingångar till att möta fenomen som berör oss nära intill. Samtidigt arbetar vi med den distanserade läsningen.  Det är skaparprocesser då vi omtolkar texterna, leker med författarens tankekonstruktioner och uttrycker dem i olika medieringar, på olika sätt och i lärprocesser. Det blir synligt att även om Pippi har svårt att förstå sig på skolan så har vi möjlighet att i skolan pröva redskap för att förstå berättelsen om henne. Vi analyserar texten på flera sätt och ser hur författaren skapat berättelsens ordning för läsaren.

Analys

I en karaktärsanalys framkommer egenskaper som Pippi och Annika har gemensamt och vi ser det som skiljer dem åt. Vi växlar mellan den magiska och den medvetna tolkningen. Jag tänker att vi måste samtala mer om att vi inte bara ska arbeta med att känna oss in i någon annans situationer utan att vi även kan tänka oss in i dem och förstå dem.

Ett centralt arbete i utvecklingsprojektet är frågan om vad som är språk och vad som är ord och begrepp. Pippi är sakletare och hittar på. Ett ord som hon hittar på är spunk. Ordet sakletare finns sedan länge upptaget i SAOL. Spunken är knepigare att greppa än sakletaren. Samtidigt sätter spunken igång en jakt på ordets betydelse. Och bland många språk- och andra vetare som dyker upp i medvetandet blir Malinowskis beskrivning av hur språk fungerar pragmatiskt och samtidigt har en magisk funktion i kulturen synlig. Med hjälp av spunken kommer vi nära det som är så centralt i språket. Vi prövar antingen eller och både och med ord, bildspråk och kroppsspråk. Vad står för vad. Spunken ger oss redskap att se på språkets expressiva, kontaktskapande och representerande betydelser. Vi lånar Pippis tanke om att spunk kan ha olika betydelser. Då kan till exempel ordet hus börja se ut på olika sätt  och användning kan varieras i  sammanhanget.

spunk.001

Det handlar inte om några märkvärdigheter utan om att arbeta med att synliggöra abstrakta konstruktioner i flera olika (multimodala uttrycksformer). Pippi är mån om sitt hem (som är ett annorlunda hem och hus) och en hejare på att vara sakletare. Vi skapar  trähus (målade med griffelfärg) och växthus (återanvändning av plastburkar och plastfodral) med utgångspunkt för lärande om utveckling (analoga och digitala redskap för lärande i skolan) och hållbart tänkande på flera sätt. Vi använder lekens och lärandets potential. Parallellt med  upplevelserna läser jag Jukka Laajarinnes bok Leikkiminen kielletty. Kontrolliyhteiskunnan lapset (2011). Någonstans mellan trähus och växthus möts Pippis livssyn och Jukkas ord ”Barn är inte modellera som vi ska forma till kvadrater” (fri övers av mig) i ett oväntat mindset och i en tankelek. Vem får för sig att modellera en kvadrat av lera då det finns mycket mer ändamålsenliga material för kvadrater?

Att få möta Pippi i ett forskningsbaserat utvecklingsprojekt i skolan där den nya nationella läroplansgrunden varit knuten till arbetet samtidigt som pedagogisk forskning om fenomenbaserad undervisning ramat in arbetet visade sig bli något annat än jag förväntat mig. Jag funderar på om det hela började i spunk?

Nu följer nästa fas. Att låta materialet vila en tid och därefter närma sig det med en ansats och systematik som abstraherar erfarenheten till möjliga teorier och praktiker som kan prövas på nytt.  Arbetet genomförs med en övertygad glädje över att det påbud som aktualiserades för några år sedan, att Pippi skulle förbjudas som arbetsmaterial i skolor, glömdes bort någonstans på vägen. Men innan nästa varv och mitt i aprilvädret. Välkommen Glada vappen och jag säger som Pippi  ”Vi  ska vara glada att det är väder överhuvudtaget”!

Lagom är inte alltid bäst – om ytterligheter och medelvägar i flyktingdebatten

Andreas HägerDet har öppnats ett nödboende för flyktingar i vårt grannskap, i en tom byggnad på stadssjukhusets område. Med anledning av detta fick vi ett flygblad i vår postlucka med inbjudan, från nätverket ”Rajat kiinni”, till en protest mot boendet. I inbjudan hävdas det att nödboendet kommer att skapa stora problem i området. Jag deltog inte i protesten (och har inte heller märkt de utlovade problemen).

I september 2015 blev en buss med flyktingar, som anlänt till Finland via Torneå, vid förläggningen i Lahtis mött av cirka 40 personer som slängde fyrverkeripjäser och sten på flyktingar och på Röda Korsets anställda; mest uppmärksamhet fick händelsen för att en av ”demonstranterna” var klädd i KuKluxKlan-kåpa. Skyddspolisen kommenterar (i Hbl 26.9.2015): ”Om utvecklingen fortsätter kommer motsättningarna mellan extremrörelserna att skärpas”.

Tesen om två ytterligheter eller ”extremrörelser” i frågor om invandring och flyktingar har varit ganska vanlig i flyktingdebatten. Ett av president Niinistös bidrag till debatten är att på Twitter dela en kolumn från Iisalmen Sanomat under rubriken ”Tolkun ihmiset”. Där sägs inledningsvis: ”Väitetään, että maahanmuuttokysymykset jakavat kansamme kahtia. Se on vale. Ääripäiden välissä on valtava enemmistö, tolkun ihmiset” (”Det påstås att invandringsfrågorna delar vårt folk i tu. Det är en lögn. Mellan de extrema positionerna finns den stora majoriteten, de måttliga [eller också ”sunt förnuftiga”] människorna”). Dessa ”tolkun ihmiset” kännetecknas enligt kolumnen bland annat av att de är tysta.

En av den franska semiotikern och litteraturforskaren Roland Barthes’ mest lästa texter är essän ”Den moderna myten” från 1957. I den dissekerar han bland annat vad han kallar den ”borgerliga myten”, med vilket han menar att värderingarna hos en viss klass kommer att framstå som universella, självklara och rentav naturliga. Han talar om ett antal retoriska former som denna myt kan ta sig. En av dessa kallar han ”varken-eller-ismen”, där retoriken går ut på att man målar upp två ytterligheter och placerar sig själv mitt emellan. (Andra retoriska grepp han nämner är ”vaccinet”, att medge ett litet misstag för att dölja större fel; och tautologin, att förklara något med det som ska förklaras – ”boys will be boys”).

”Varken-eller-ismen” är ett vanligt retoriskt grepp inte minst i politisk diskussion. Ett känt exenpel är Alexander Stubbs kommentar till den våldsamma incidenten på biblioteket i Jyväskykä 2013 vid en presentation av en bok om högerextremisn i Finland (skriven av bland andra Li Andersson, studerande i folkrätt vid ÅA). Tre representanter för den riktning som boken handlade om försökte med våld tränga sig in i salen, varpå en vakt – som, likaså våldsamt, försökte hindra intrånget – blev knivhuggen i ryggen. Finlands dåvarande europaminister kommenterade på Twitter: ”Voisiko joku kertoa, mikä on Euroopan äärioikeiston ja -vasemmiston ero nykyään? En oikein tiedä. Kertokaa please,” (Kan någon berätta för mig vilken skillnad det är nuförtiden mellan Europas extremhöger och –vänster. Jag vet inte riktigt. Berätta please”.)
Denna retorik väcker ett antal frågor: vilka är ytterligheterna?; i vilken bemärkelse är de ”ytterligheter”, och är de likvärdiga?; och hur ser en fungerande ”gyllene medelväg” ut? I diskussioner gällande Finlands flyktingmottagande är den ena ytterligheten ganska tydlig: den utgörs av nämnda ”Rajat kiinni” och motsvarande xenofobiska och rasistiska riktningar. Den andra ytterligheten är inte lika klar. I exemplet från Lahtis, där skyddspolisen talar om två extremrörelser, utgörs tydligen denna andra ytterlighet av Röda Korset. Vid demonstrationen i vårt grannskap lär det ha funnits en ”motdemonstrant”, en kvinna med en skylt med texten ”Välkommen”. Då skulle alla vi som inte deltog utan stannade hemma eller bara passerade utgöras av den ”tysta majoriteten”, de måttliga mäniskorna. I kommentaren till knivhuggningen i Jyväskylä antar jag att Stubb med ”extremvänster” avser Andersson och hennes författarkollegor. I så fall blir dock skillnaden ganska tydlig just i samband med denna händelse – den ena ytterligheten presenterar en bok och den andra slåss med kniv.
En filosof från Tammerfors, Panu Raatikainen, har i en kolumn i Uusi Suomi från ställt samma fråga som jag gör här: vilken är den andra, den icke-rasistiska, ytterligheten? ”Se että vie vanhoja vaatteita ja leluja pakolaisten vastaanottokeskukseen? Se että kunnioittaa Suomen perustuslakia?” (”Att man för gamla kläder och leksaker till flyktingmottagningarna? Att man respekterar Finlands grundlag?” ). Han säger direkt att i detta finns det ingen medelväg, ingen ”varken-eller-ism” kan accepteras: om nazisten säger (Raatikainens exempel) att alla judar ska dödas och juden säger att inga judar ska dödas, är det ingen fungerande kompromiss att döda hälften av judarna. Analogt: det är ingen hållbar kompromiss att låta hälften (eller ens någon) flykting drunkna i Medelhavet eller frysa ihjäl i Ungern.

Möjligen kunde man i flyktingdebatten benämna två ytterligheter: ”rasist” och ”anti-rasist”. Men därav kan man inte dra den slutsatsen att dessa ytterligheter är likvärdiga – det finns de som blir offer för våld och de som utövar våld; det finns de som respekterar människors lika värde och de som inte gör det. Och inte heller kan man dra slutsatsen att det är klokast att vara ”lagom rasist”.

Nya arter på nära håll och i fjärran

Johanna Mattila

Många kanske tänker att världen redan är utforskad och att vi bland annat känner väl till alla växt- och djurarter som förekommer på jorden. Så konstigt som det kanske kan kännas, är vi långt ifrån att ens känna till alla stora djurarter trots att forskarna hittills har beskrivit drygt 1,7 miljoner arter av djur, växter, lavar, svampar och alger. Encelliga organismer som bakterier finns inte ens med på den här listan, eftersom artrikedomen bland dem är ännu större och artbestämningen har hittills före de moderna molekylära metoderna varit mycket osäker och svår. Trots detta nästan hisnande antal kända arter upptäcks det kontinuerligt nya arter både när och fjärran. De nya arterna är inte alltid heller gömda i de djupaste oceanerna eller i de tätaste djunglerna, och de behöver inte heller vara mikroskopiskt små, utan nya och till och stora arter kan upptäckas även i ”helt civiliserade” och bebodda områden. Flera gånger per år får man läsa i vanliga dagstidningar om upptäckter av nya, spännande arter på olika håll i världen.

 

Varanus

Foto: Valter Weijola

Även om Åbo Akademi inte har en inriktning i taxonomi eller till exempel zoogeografi, förekommer forskare med anknytning till vårt universitet alltid nu och då  i samband av även den här typen av upptäckter. Rätt nyligen kunde man läsa i tidningen om upptäckten av en ny varanart i Indonesien som gjordes av Valter Weijola, doktorand vid Åbo universitet. År 2012 hade Valter Weijola hittat en ny varanart på en ö i Papua Nya Guinea som sedan beskrevs i en vetenskaplig tidskrift och döptes till Varanus semotus. Arten är ett rovdjur och kan växa till en meters storlek. Artbestämningen verifierades med DNA-analyser varav en del gjordes av Christer Lindqvist, lektor vid marin- och miljöbiologi vid Åbo Akademi.

Rattus

Foto: Valter Weijola

När Valter sökte efter nya varanarter för sin doktorsavhandling, råkade han även hitta en ny art av råttor, Rattus detentus. Den här arten är också relativt stor; den individ som Valter hittade var 26 cm lång, utan svans.

Dessa arter är inte de första som Valter Weijola har upptäckt. Redan under 2009, i samband med hans pro gradu –arbete vid miljö- och marinbiologi, gjorde Valter sin första varanupptäckt i Indonesien. Den här första nya arten döptes till Varanus obor, var obor inte syftar till Åbo (även om det skulle vara trevligt) utan betyder en fackla. Namnet syftar till den röda färgteckningen av den för övrigt svarta varanen som kan växa till en storlek på 1,5 meter.

Vid slutet av 2000-talet fanns det beskrivningar på 5487 arter av däggdjur, som råttorna tillhör i, och av 8743 kräldjur, som varanerna tillhör i, och man uppskattade att det antagligen finns ca 5500 olika däggdjur och ca 10000 kräldjur i världen*. Att en ung man från Finland har varit med om att upptäckta tre nya arter av dessa relativt väl beskrivna djurgrupper är rätt enastående. Roligt också att man ännu idag kan göra fullgod och spännande vetenskap genom upptäcktsresande á la Charles Darwin och Robert Wallace.

Nopping

Foto: Jukka Vauras

Man behöver dock inte nödvändigtvis resa till Indonesiens obebodda öar för att hitta nya arter. Att hitta för världen en ny däggdjursart i Finland är dock mycket osannolikt och skulle göra en världssensation, men i andra organismgrupper finns det mycket att upptäcka även i våra närmiljöer. Ett gott exempel på sådana upptäckter är till exempel en svampart som Jukka Vauras vid de biologiska samlingarna vid Åbo Akademi upptäckte på Åland. Den här noppingen, Entoloma xanthoserrulatum, växer på Ekön, bara några hundra meter från Husö biologiska station. Jukka, som är en av de ledande svampexperterna i Finland, har under sin långa karriär beskrivit ett tjogtal nya stora (makroskopiska) svamparter, vilket inte heller är så dåligt även om det antas förekomma ca 1,5 miljoner svamparter i världen, varav ca 100 000 är beskrivna.

Flugor

Översta bilden: Lispocephala falculata Underst, vänster: Drosophila tristis, mitten: huvud tillhörande Drosophila tristis, höger: Dilophus. Foton: Anssi Teräs

Viktiga upptäckter av nya arter i mera regionalt perspektiv görs ännu oftare än upptäckter av helt nya arter. Det finns många oupptäckta djur-, växt- och svamparter kvar även i Finland. Dessutom den pågående klimatförändringen föranleder till en kontinuerlig invasion av nya, ofta ursprungligen mera sydliga arter till vårt land. Även i Östersjön upptäcker man kontinuerligt nya arter som oftast härstammar från fartygens ballastvatten och har ofta sitt ursprung någonstans långt borta i Amerika eller Asien. Som ett exempel på för Finland nya arter som har upptäckts av ÅA-anknutna forskare kan nämnas tre nya flugarter som hittades av en grupp insektforskare som besökte Husö biologiska station hösten 2012. Anssi Teräs från de biologiska samlingarna och resten av gruppen lyckades bara på några få dagar hitta dessa arter inom stationens närmaste omgivning. Det tyder på att många fler arter skulle finnas att upptäcka om de rätta experterna hade möjlighet till en längre vistelse och besök i ännu fler biotoper. Även den här typen av artbeskrivningar är mycket värdefulla, eftersom de kompletterar vår bild av naturens mångformighet och reflekterar eventuellt pågående miljöförändringar.

Ibland kan man också få äran att bli förevigad i artbeskrivningar även om man kanske inte själv har varit med om att upptäcka och beskriva en ny art. En sådan här ära skänktes till Hans-Peter Fagerholm, forskare i parasitologi vid Åbo Akademi, för några år sedan. En forskargrupp i USA upptäckte en ny art av rundmaskar (Nematoda) som lever som parasit hos pelikanfåglar i Florida, och den här arter döptes till Contracaecum fagerholmi efter Åboforskaren. Hans-Peter ärades för utvecklandet av de forskningsmetoder som hade använts vid den taxonomiska identifieringen av en ny art.

Dessa små glimtar av nya upptäckter speglar en del av den kanske mindre känd forskning inom biodiversitetsstudier som utförs vid Åbo Akademi och som väcker uppmärksamhet i yrkeskretsarna, och ibland även mera generellt, världen runt. Exemplen här visar också att Åbo Akademi och den forskning som görs är global i många olika perspektiv. Forskarna reser och gör sina upptäckter i olika delar av världen och som i vilken som helst modern forskning är samarbete med forskare på alla kontinenter mycket viktigt och fruktbart.

*Chapman, A. D. (2009). Numbers of Living Species in Australia and the World (2nd ed.). Canberra: Australian Biological Resources Study. pp. 1–80. ISBN 978 0 642 56861