Tummen upp för kretsloppsekonomi

Johanna Mattila, , , ,

Johanna båt 3

Man kan vara av många olika åsikter om regeringens finanspolitik, och kanske de senaste rätt hårda buden från de tre ledande ministrarna har väckt mera negativa känslor och till och med lite skräck hos löntagarna än hurrarop. Jag har också lite svårt att förstå hur man med de föreslagna nedskärningarna på olika löneformer hos framför allt lågavlönade kan lyfta Finlands produktion och göra oss mera konkurrenskraftiga.

Även om många av regeringens åtgärdsförslag känns hårda och i viss mån även orättvisa, finns det åtminstone en del i programmet som får absolut tummen upp från mig. Regeringen har skrivit in i sitt program mål för tillämpning av kretsloppsekonomi.

Kretsloppsekonomi är en relativt ny ekonomimodell där materialen och värden cirkulerar och produkternas mervärde skapas genom tjänster och intelligenta tillämpningar. Fram till nu har ekonomin till största delen fungerat enligt modellen “ta tillverka skrota”, d.v.s. att varje produkt används tills den är uttjänt och sedan kastas bort och blir outnyttjat avfall. En övergång till en kretsloppsekonomi innebär ett nytt fokus på återanvändning, reparation, omvandling och återvinning av befintliga material och produkter. Det som tidigare sågs som avfall kan bli till en resurs.

Kretsloppsekonomins principer kan jämföras med funktionssättet för ett välfungerande ekosystem, där materialet cirkulerar i näringskedjor praktiskt taget utan förluster och systemet strävar efter att minimera även energiförluster. På samma sätt utformas i kretsloppsekonomin produkter för att passa in i materialcykler, vilket leder till att material cirkulerar på ett sådant sätt att dess värde bevaras så länge som möjligt, och därmed minimeras avfallsmängderna.

Jordbruket är en stor näringsgren som använder mycket råvaror – framför allt närsalter varav fosfor globalt sätt börjar snart vara en bristvara. Vissa prognoser säger att jordens fosforförråd har använts inom 50 år, om användningen i framförallt jordbruk hålls på den nuvarande nivån. I det traditionella jordbruket i Finland har man sedan andra världskriget gödslat med främst konstgödsel som härstammar från fosfatgruvor och de sinande förråden. En del av närsalterna i gödsel tas förstås upp av de olika grödorna och blir då matvaror för människor och foder för djur, men en stor andel av både fosfor och kväve urlakas från åkrarna och rinner ut till vattendragen. Eutrofieringen eller övergödningen är den välkända konsekvensen av denna urlakning. Det är specifikt jordbruket och avloppsvattenreningen som vår nuvarande regering har velat åtgärda med kretsloppsekonomiska principer. Målsättningen är att täppa till läckagen från åkrarna och höja utnyttjandegraden av närsalter från reningsverken och på det viset minska på behovet av nya närsalter och produktion av outnyttjade avfallsprodukter såsom reningsverksslam. Ur en ekologs synvinkel är målsättningarna lovvärda och verkar dessutom vara rätt realistiska. Vilket skulle vara bättre än att effektivisera jordbruksproduktion, spara pengar och samtidigt främja våra vattendrags och Östersjöns tillstånd?

Kretsloppsekonomin har förstås många fler dimensioner än bara jordbruksproduktion. Samma principer kan tillämpas på nästan all produktion och konsumtion av olika varor. Det finns redan rätt många exempel på nya företag som – medvetet eller omedvetet – tillämpar kretsloppsekonomiska principer. Till exempel flygbolagen kan numera köpa antal flygtimmar för flygplansmotorer i stället för att köpa själva motorn. I den här modellen äger tillverkaren motorn under hela dess livscykel, servar motorerna under leasingperioden och efter den byter motorn mot en ny. Den gamla motorn åker tillbaka till tillverkaren för att servas för en ny leasingperiod hos någon kund eller så skrotas den och materialen återgår tillbaka som råvaror för nya motorer. I den här modellen kommer mervärdet för tillverkaren inte från en stor och alltjämt ökande produktion av motorer utan olika servicetjänster för existerande motorer.

Ett annat och kanske lite mera jordnära exempel är ett företag som leasar jeans, 4,95 € för paret och månad. Efter en månads användning kan kunden endera returnera paret eller fortsätta leasingen för en till månad. Det här låter mycket praktiskt och tillåter kunden elva modellbyten under ett år utan att man själv behöver köpa tolv par jeans som tar plats i skåpet och så småningom går ur mode och blir avfall. Priset är dessutom noga avvägt – det motsvarar vad ett stop öl kostar. Mycket lämpligt för studerande som lär vara de ivrigaste kunderna. Företaget tvättar och reparerar jeansen mellan leasingkunderna och de uttjänta paren blir råvara för textilindustrin.

I regeringsprogrammet finns även målsättningar för åtminstone ett antal pilotprojekt kring produktion av industriprodukter, minimering av avfallsproduktion och ökat utnyttjande av traditionellt avfall i industriproduktion, allt enligt kretsloppsekonomins principer som i exemplen ovan. Hoppas dessa projekt får luft under vingarna och samlar kreativa företag och människor som hittar vägar att skapa de nya tjänster som skapar mervärde för produkterna i ekonomins kretslopp. Lyckas det har vi även kommit på rätt väg till ekonomisk tillväxt och ökade sysselsättningsmöjligheter för människor efter den kraftiga minskningen av arbetstillfällen i den traditionella industrin. Och allt på ett hållbart sätt. Hurra! tummen upp

Vetenskap och ideologi

Andreas Häger,

Andreas HägerI början av augusti skrev Iltalehti att svenska (ny)nazister ordnar studiecirklar med högläsning ur den av ÅA utgivna tidskriften Budkavlen. Snabbt visade det sig att det snarare handlade om en tidning med samma namn, men utgiven av Svenska motståndsrörelsen. Iltalehti rättade i sin text så att de ändrade utgivare men beskrivningen av innehållet står kvar, nämligen att tidskriften i fråga skulle innehålla artiklar i etnologi och folklivsforskning: ”Lehti julkaisee artikkeleita liittyen kansantieteeseen ja etnologiaan” står det fortfarande i början av september (i tidningen Expo berättas att den andra Budkavlen, som jag inte bekantat mig med, innehåller bland annat uppmaningar till våld).

De finlandssvenska dagstidningarna skrev om fadäsen och Budkavlens (ÅA) nuvarande redaktion förundrade sig. På Facebook var det en och annan som konstaterade att ÅA:s tidskrift under 1930-talet innehöll en del högerextrema åsikter. Historielektorn Ann-Catrin Östman skrev en kolumn i Hbl och diskuterade historie- och traditionsvetenskapernas roll i nationsbygget under 1920- och 30-talen.

På ett allmänt plan väcker denna nyhet tankar om förhållandet mellan vetenskap och ideologi. Det är förstås också andra än traditionsvetenskaperna och historia som har skelett i garderoben – eller ibland helt synligt sittande i soffan med en kaffekopp i handen. Inom mitt eget ämne, sociologin, fanns det på 70-talet starka kopplingar till marxismen, och särskilt på 90-talet var feminismens inflytelse tydlig. Både ”marxistisk” och ”feministisk” teori spelar en roll i samhällsvetenskapen fortfarande. Men i dag präglas förstås vetenskapssamfundet som helhet främst av ett kapitalistiskt tänkesätt.

På ett mer specifikt plan, som jag kanske vågar mig in på även om det inte handlar om min egen disciplin, är det intressant att fråga sig vilken är den koppling mellan nazism och traditionsvetenskap som IL tänker sig? Det finns en viss historisk koppling, som kom fram i diskussionen om IL:s nyhet. Det finns också så att säga gemensamma intressen. Allom bekant är den tyska nazistiska vurmen för germansk mytologi, men allmänt inom högerextrema rörelser är intresset för mytologi och folkliga traditioner stort. Då ligger det förstås nära till hands att studera sådana akademiska ämnen (eller varför inte tidskrifter) som ägnar sig åt dessa traditioner.

Jag drar mig också till minnes den numera pensionerade svenska professorn i etnologi Karl-Olov Arnstberg, som fick ganska mycket negativ uppmärksamhet i slutet av 90-talet för en rapport där han kritiserar den romska kulturen. Han har senare blivit bekant för sina ”invandringskritiska” åsikter, som han bland annat framför på sin blogg.

Denna pensionerade professor är ett enskilt exempel. Efter ett ganska omfattande samarbete med traditionsvetare vid ÅA kan jag klart notera att inte alla delar Arnstbergs värderingar. Den ”invandringskritiska” bloggen skriver han dessutom i samarbete med en person som är socionom (de har också skrivit en gemensam bok på temat), och socionom inte bara låter ganska likt sociolog, men många socionomer studerar också mitt ämne.

Ytterst få personer – inte heller jag – skulle deklarera att forskningens mål är att befrämja en ideologisk agenda; knappast särskilt många skulle heller beskriva målet med den egna forskningen i ideologiska termer. Men jag tror att det ändå finns skäl för alla forskare, oberoende av disciplin, att reflektera över de ideologiska bindningar som ändå säkert finns också inom det egna ämnet.

 

Fritt framförande av en passage

Hannah Kaihovirta,

Om den forskarblogg jag skriver skulle förstås som en apparat för kommunikation skulle den ofrånkomligt komma till uttryck som just den fallgrop som jag genom själva skrivandet strävar till att undgå. Jag läser och reflekterar över bloggens delar, både de delar jag skrivit fram tidigare samt de delar som skrivits av övriga ÅA-bloggare. Jag riktar mitt intresse på förståelsen att bloggens texter fungerar som passage – det vill säga som figurer (former), som experiment och som länkar till koncentrerat tänkande. Just möjligheten till koncentrerat tänkande och artikulation av tänkandet är för mig en bärande beskrivning av forskning och vetenskap och i förlängningen är universitet sammanhang där man värnar om dem som kvaliteter.

Då jag reflekterar över läsåret som gått inser jag att jag utarbetat en strategi för att ge rum för koncentrerat tänkande i arbetsvardagen. Strategin som jag använt mig av är förmågan att förstå improvisation som möjlighet för att kommunicera och gestalta en form av arbetsrutiner som i sin tur skapar rum för andra andra former av dem.

Till vardags förstår människor improvisation som en beskrivning av något som vi gör på en höft. Improvisation kopplas då till ad hoc situationer. I undervisning och lärsituationer är det lätt hänt att improvisation förstås som en motbild eller motsats till planering. Ett annat vanligt sätt att förstå improvisation är att förstå det som intuitiv aktivitet som framförs på ett spontant sätt. I den förståelsen är det möjligt att räkna in någon form av kompetens och medvetenhet i det improvisatoriska, då intuitivt agerande kan förstås som handlingar och val som bygger på erfarenhet och kunskap. Det här då ofta i situationer som inte erbjuder tid till kritisk analys eller bedömning utan istället är situationerna utformade så att man i dem är tvungen att bilda sig en omedelbar uppfattning för att kunna agera. Allt det här är delar av, dimensioner av improvisation.

Närmar man sig improvisation från en konstbaserad förståelse är de flesta bekanta med teaterimprovisation och musik(jazz)improvisation som förfinade, konstnärliga uttryck där konstnärer laborerar med och mot konventioner inom ett konstområde för att skapa oväntade estetiska upplevelser. Då beskrivs improvisation ofta som fördjupad och bred kompetens inom konstområdet. Inom bildkonstens och bildkonstundervisningens tradition är improvisation inte ett lika vedertaget begrepp som till exempel inom teater, dans och musik. Men i den utveckling som den moderna konsttraditionen byggt grund för och som samtidskonsten för fram om performativitet som kvalitet öppnar sig ett möjligt fält till att pröva, artikulera, reflektera och förstå handlingsmönster, val och kvaliteter i bildkonst och bildkonstundervisning som improvisation.

I det arbete jag utvecklar som universitetslärare i bildkonstens didaktik tar jag avstamp i konstens, den kvalitativa forskarens och utbildarens förståelse av världen. Det är en dynamisk förståelse som erbjuder en stabilitet för att greppa förändring samtidigt som förståelsen ofta skapar glipor och mellanrum. Glipor och mellanrum  kan utforskas och på så sätt är det möjligt att gestalta något som kunde blivit oartikulerat. När det kommer till improvisation så är det den konstbaserade improvisationen som MINDSET, som praktik och teori som intresserar och erbjuder tid och rum för skaparflöde, tid och rum för att gestalta meningsskapande och  didaktisk medvetenhet hos lärarstuderande samt tid och rum för att undersöka hur bildkonst, undervisning och lärande formuleras.

En snabb genomsökning av den nationella läroplansgrunden för grundläggande utbildning godkänd 2014(LP2016) ger tre träffar på ordet improvisation. En träff inom skolämnet musik och två träffar inom skolämnet modersmål och litteratur. I alla tre fall kan användningen av begreppet improvisation i dokumentet tolkas som att improvisation skall förstås som teknik (färdighet?) för att framföra (perform) något. Improvisation kan faktiskt i läroplanssammanhanget också tolkas som en möjlighet till att lära sig former av retorik. Improvisationsbegreppets plats i läroplanen väcker didaktisk nyfikenhet.

Eftersom begreppet är inskrivet i läroplanen kan jag som lärarutbildare anta att improvisation förstås som en kompetens, en kunskap eller färdighet som man kan lära sig, pröva och öva. I sammanhanget tolkar jag även att improvisation inte förstås som en beskrivning av något som sker innan något förberett eller planerat, inte heller förstås det som något slumpmässigt. Det beskrivs som en kvalitet i framförande och kommunikation. Som lärarutbildare ligger utmaningen i att kommunicera improvisationen som en bred möjlighet till kunskapande och kommunikation i livet, så att improvisationen inte begränsas till ett skolämnes karaktär i den allmänbildande skolan.

Jag leker med tanken att till exempel anta ett MINDSET där improvisation fungerar som en metafor för att beskriva hur hantera oväntade utmaningar inom utbildning. Då menar jag utbildning som ett brett begrepp som omfattar till exempel genomförande, organisation och administration.  Det är något som jag vill framhålla att vi är beroende av att börja se som kvalitet, en form av radikal annanhet som genererats som subversiv och oväntad  kraft  utgående från de strategier, strukturer och målsättningar som utbildning i dag omfattas av. Något att ta tag i vid planeringen av inkommande läsår. Det är förstås inte en slump att jag i den här texten som lärarutbildare tar mig an att skriva fram tankar om improvisation.

Senaste vecka hade jag förmånen att avsluta läsåret i ett internationellt sammanhang och tillsammans med kolleger, doktorander, forskare och utbildare få tid och rum för att tänka, samtala och arbeta koncentrerat med forskningsområdet The Art and Science of Improvisation in Education vid Rommetveit Högskola i Stord i Norge.

Passage – en reseberättelse.

Inför resan till Rommetveit behövde jag fundera över How to Get there. På evenemangets hemsida erbjöds en fungerande struktur, med flera alternativa reserutter till Rommetveit. Av någon anledning fastnade jag för följande färdbeskrivning:

”If you can’t catch the express boat, there are many options by bus. The airport bus leaves for the Bergen bus station every 15 minutes. You may change en-route for the Costal Express Bus at the “Fjøsanger Miljølokk” which is 9 minutes before arriving at the Bergen bus station. The Coastal Express Bus calls at the Fjøsanger Miljølokk 9 minutes after it starts its journey to Stord.” Jag valde det här färdsättet till Rommetveit trots att rekommendationen var att ta en snabbgående båt från Bergen ut till Stord.

Vid ankomsten till Bergen flygfält bröt jag ner informationen om reserutt med buss i etapper. Jag frågade mig fram om hållplatser och hålltider och förvånades av att allt fungerade. Vid min framkonst till Rommetveit vände jag mig till organisatören och gav positiv respons på de noggrant förklarade resealternativen som funnits på webbsidan. Organisatören blev omtumlad. Han berättade att han inte prövat om det här sättet att resa skulle fungera. Han berättade att han skapat rutten mer som ett humoristiskt experiment genom att tolka busstidtabeller än som information och färdbeskrivning till Rommetveit. Han var övertygad om att han varit så övertygande och tillräckligt tydlig med att rekommendera snabbgående båt att ingen ens skulle komma på tanken att ta sig fram med buss.

För ett ögonblick förvandlades min föreställning om det som för mig hade varit ett äventyr och en tillfredsställelse över att ha kommit fram till Rommetveit trots olika osäkerhetsmoment till en stickande känsla av besvikelse. Jag hade tagit ett skämt på allvar. Hur kunde jag avläsa en kulturell kod så fel? Jag fann mig snabbt och sa att jag är evidensen för att det humoristiska experimentet fungerade. Jag insåg att jag kanske sist och slutligen hade anammat humorn i det hela genom äventyrslusten. Hur det kommer sig att jag tolkade bussturer som äventyr får jag lov att fundera på i ett annat sammanhang. Hur som haver, inledningen och introduktion till dagarna blev en sinnebild för att tänka koncentrerat på improvisation. Erfarenheten av resan till de forskarsamtal och föreläsningar som fördes kring improvisation återkom flera gånger till förmågan att agera här och nu. Det är en förmåga att ta till vara på ögonblick och tid, att stretcha kompetenser, orientering och klokhet så att det oförutsedda, det oväntade i det situerade ögonblicket skapar kvaliteter som är utöver det förväntade. Stimulerande som didaktisk tanke och handling.

Att avsluta ett intensivt läsår vid Åbo Akademi Universitet (som på många plan gestaltats genom situationer, val och beslut som inte alltid utformats så att det funnits tid och rum till kritisk analys eller bedömning, där strukturer och strategier har formats så att man varit tvungen att bilda sig omedelbara uppfattningar för att kunna agera) genom att bli inbjuden till The art and science of improvisation in education, gör att improvisation som strategi stiger fram som en kvalitet som under läsåret gestaltats men inte artikulerats. Bloggen är ingen apparat för kommunikation, den är en passage de communication. IMPRO here I come!

Varma Sommarhälsningar!

IMG_3551

 

 

 

Fusionsenergi

Tapio Salmi

Tapio SalmiIndustrin krymper, statsskulden ökar, de rika klagar, de fattiga lider, den intellektuella eliten kritiserar och problematiserar. Riket har sjunkit i pessimism och stagnation. Så är det i dagens Finland, åtminstone enligt massmedia. Naturligtvis – massmedia i en västerländsk demokrati ska utgöra en kritisk röst och inte vara statsmaktens språkrör. Alltid går det illa, men ibland mindre illa.

Onekligen har vårt land stora problem, vilka delvis är strukturella, men låt oss tänka framåt och skrida till åtgärder. I alla organisationer efterlyses konkreta åtgärdsplaner, för strategiska visioner allena är inte tillräckliga.

Vad är den typiska medicinen då en organisation eller ett samfund är i en krissituation, som inte är tillfällig i sin karaktär? Fusion, fusion, ropar man då. Man fusionerar två företag i hopp en nystart; ny logo, ny organisation, ny image och framför allt nya synergier som leder till nytänkande, nyskapelser och förbättrad kostnadseffektivitet.

Vi ska fusionera med ett annat land. Finlands politiska historia delas i tre epoker: kungarikets tid (-1809), kejsardömets tid (1809-1917) och republikens tid (1917-?). Republikens tid är över – leve fusionen! Med vem? Vi granskar fusionsmöjligheterna med grannländerna, eller helst hela Östersjöområdet.

Vi tittar först norrut: Norge. Med norrmännen har vi alldeles härliga relationer; vi gillar varandra. Fusionen är dock osannolik: grannen med sina enorma naturgas- och oljetillgångar är alltför rik och därmed knappast ivrig att ingå ett giftermål med oss. Dessutom har den nordliga grannen en hög kostnads- och prisnivå, vilket innebär att ölpriset i Finland skulle snabbt stiga efter fusionen och detta kunde leda till ett uppror i den östra rikshalvan.

Sedan tittar vi västerut. Svenskarna är vårt broderfolk på många sätt och svenskarna har visat en oförglömlig solidaritet mot oss, inte minst under svår krigstider 1918 och 1939-44. Här uppstår dock två allvarliga problem på fusionsvägen. Det kunde vara svårt att få finska folkets majoritet bakom en dylik fusion, eftersom många finländare lider av ett allvarligt lillebrorskomplex vad Sverige beträffar. Dessutom är det tvivelaktigt om man i Sverige överhuvudtaget skulle vara kapabel att fatta något som helst beslut inom en rimlig framtid: det skulle behövas mini- och stormöten, otaliga riksmöten och Almedalsveckor för att behandla detta delikata ärende. Sedan 1809 har Sverige inte kunnat fatta ett beslut huruvida man skulle delta i ett (världs)krig eller inte. Så tydligen är man tvungen att begrava idén om ett nytt Storsverige och i stället nöja sig med det bernadottska Lillsverige. Fördelen med en icke-fusion med Sverige är att fusionsdiskussionen kan fortsätta och ishockeymatcherna Finland-Sverige hålls kvar.

Det är dags att kasta blickarna österut. Ett ja tack är att vänta på från Moskva, da, da… Den bärande ryska statsideologin är – och har sedan urminnes tider varit – att bibehålla och vidareutveckla rikets territoriala storhet. Denna grundtanke leder till en logisk konsekvens: ett land eller ett område som någon gång har hört till tsarriket eller Sovjetunionen bör vid ett lämpligt ögonblick kunna återförenas med moderlandet. Ekonomiska synergier med en rysk-finsk fusion skulle vara uppenbara; speciellt östra Finlands ekonomi skulle få en stark stimulans och östra Finland skulle få ett naturligt Hinterland. Ändå är jag i viss mån tveksam och problemet är igen folkopinionen, så kanske man bör vänta innan man skickar en e-post till Vladimir Putin.

Vi tittar söderut: Estland, Lettland och Litauen. Ester är nästan som finländare utom att de har mer civiliserade dryckesvanor. De ekonomiska och kulturella banden är otaliga. Som folk älskar vi varandra, och esterna har under historiens lopp visat en likadan solidaritet mot oss som svenskarna. Toppolitiken är dock just nu emot oss. Estlands president Toomas Hendrik Ilves (herremannen med rosett; ’ilves’ betyder ’lo’ på svenska) är i sin tankevärld en typisk exilest, uppvuxen i Sverige och Kanada. Han har stora misstankar mot tidigare alliansfria länder och betraktar oss som finlandiserat land, som har en alltför mjuk politik mot Ryssland. ’Me ei taha, me ei oska’ (vi vill inte, vi vågar inte) skulle vara det sannolika svaret på en e-post om en eventuell statsfusion.

Estland, Lettland och Litauen är språkligt och kulturellt olika, men deras historiska erfarenheter är mycket liknande; de blickar västerut, ofta över Atlanten, de vill vara självständiga och lojala medlemmar i Nato. Så blir en e-post varken till Riga eller Vilnius osannolik. Det är bättre att ta ett flyg Åbo-Riga och beundra den verkligen vackra hansastaden. Prisnivån är fortfarande rimlig där.

Alternativen börjar bli få: Polen och Tyskland (i alfabetisk ordning). Finsk-polska relationer har alltid varit goda, utom små incidenter under den svenska stormaktstiden. Är Polen intresserad av Finland och har Polen erfarenhet av att genomföra fusioner? Kungen Sigismund-Zygmunt, Katarina Jagellonicas och Hertig Johans son försökte göra det, men planen misslyckades, eftersom kungens egen släkt var opålitlig. Finländarna skulle eventuellt stöda en samgång, men polackerna är säkert tveksamma: landet har haft en synnerligen gynnsam ekonomisk utveckling under de senaste åren – varför skulle man riskera detta med en fusion med ett problemland? Folkmentaliteterna är olika: polackerna är spontana och älskar improvisation, medan finländarna vill ha välplanerade möten med klara agendor. Det finns dock en starkt sammanbindande länk mellan dessa två nationer: vodka. Fusionsoptionen borde undersökas seriöst.

Vi landar i det sista alternativet som enligt min åsikt kunde bli den bästa: en fusion med Tyskland. Jawohl, där har vi ett folk som verkligen passar ihop med oss. Vi är försiktiga, laglydiga och rädda för oordning och kaos, så är även tyskarna. Vi älskar detaljerad planering och noggrann dokumentering. Den ekonomiska kopplingen mellan de två länderna är stark. Vi har erfarenhet av tidigare samarbete på många områden. Tyskland har färsk erfarenhet av att genomföra verkligen krävande fusioner: hela gamla DDR införlivades den 3.10.1990 i Förbundsrepubliken. Den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl lovade blomstrande ängar till östtyskarna, till de nya delstaterna (Neue Bundesländer). Det har det verkligen blivit, trots skepticism och farhågor. Den federala struktur som det efterkrigstida Tyskland har, skulle passa oss utmärkt: vi skulle bli en delstat (das Neueste Bundesland). Det är dags att utarbeta en konkret åtgärdsplan och tidtabell för en fusion på det kulturella, ekonomiska och statsrättsliga planet. Utbildningen i Finland borde samordnas med Förbundsrepubliken, åtminstone i viss mån. Det tyska språket skulle ingå i skolornas undervisningsprogram redan i första eller andra läsåret. De största – och även mindre – finländska städer skulle få ett tyskt namn. Jag ger endast några exempel: Åbo (Turku) skulle bli Markt eller Markt am Aura (’turku’ betyder ’torg’, torg heter Markt på tyska), Nystad kunde bli Neustadt am Ostsee o.s.v.  En riksomfattande namntävling skulle utlysas för att hitta på goda namn. Detaljerna är många och allt kan inte behandlas här. Det blir dags att skicka en e-post, och inte vilken som helst e-post. Inledningen av brevet är det viktigaste; man ska komma ihåg den artiga tyska brevetiketten: alltså inte Liebe Angela, inte heller Liebe Frau Bundeskanzlerin, utan Sehr Geehrte Frau Bundeskanzlerin. En kopia ska skickas till förbundspresidenten, till Joachim Gauck.

Ledare – större och mindre – har sina visioner, t.o.m. hallucinationer. Den store finske statsmannen Urho Kaleva Kekkonen var en synnerligen visionär politiker, som under sina sista år i ämbetet led av hallucinationer. En av dem var att Finland är ett neutralt land.

Den Haag, i en coffee shop, juni 2015

Tapio Salmi

Det är fråga om högförräderi enligt finska lagen. En artikel av denna typ skulle i 1930-talets Finland givit några år tukthus till författaren. Solig sommar till alla läsare!

Vårt eget hundspann

Peter Nynäs

NynäsJag mindes plötsligt några iakttagelser som jag snubblade över i min forskning för en tid sedan. Manuel Castells, en internationellt känd nätverksteoretiker, och Pekka Himanen, en finländsk filosof, berör i ett gemensamt verk frågor om spänningen mellan globalt och lokalt i relation till det framväxande informationssamhället. Den pågående utvecklingen har sträckt individers och gruppers horisonter längre än tidigare och frågor om nationella och kulturella identiteter ställs på sin spets. Det här bidrar, menar de, till att nationalism och religiös fundamentalism får luft under vingarna.

Det är lätt att nicka instämmande till det här och många gör det även om deras analys också kommit att diskuteras mycket kritiskt. Polarisering av värderingar och attityder tycks för tillfället splittra många hörn av världen – likt Mose i tiden med sin stav fick Röda Havet att dela sig. Men den här följden av globala förändringar skall naturligtvis inte förstås som en regel. Även om tendensen är tydlig behöver det nya informations- och nätverkssamhället inte nödvändigtvis betyda en utmaning för lokala kulturella identiteter. Verkligheten är mera sammansatt än så och Finland utgör ett intressant och viktigt undantag. Så menar i alla fall Castells och Himanen.

Fortsättningen som följer står i bjärt kontrast till den senaste tidens politiska och religiösa utveckling. Finland är, skriver de, ett land som är synnerligen väl integrerat i den nya globala informationsekonomin, men samtidigt ett samhälle som förmår bekräfta sin kultur, sitt språk och sin nationella identitet: det finländska informationssamhället och välfärdssamhället samverkar och är djupt rotade i den finländska identiteten. Kombinationen utveckling och välfärd ses som Finlands naturliga överlevnadsteknik. Därför, menar de, så hittar man inte utpräglad nationalism, religiös fundamentalism eller motsvarande reaktionära motståndsidentiteter i Finland.

Men – det här konstaterade Castells och Himanen i början på 2000-talet. Det har hänt mycket sedan dess. Finland var inte immunt mot reaktionära och splittrande tendenser och sådana ensidiga och destruktiva maktsträvanden som följer radikaliserande hållningar. Det är av den här orsaken jag minns deras syn på Finland. Den var idealistisk.

Det är svårt att förstå varför vi står där vi står idag. I ljuset av tidigare vallöften kan man knappast konstatera att folket fått vad de bett om. Och utöver brutna vallöften är ignoransen för folkets värderingar tydlig. Vår nya undervisningsminister lyfter i en av sina bloggar fram det faktum att 95 procent av oss ser det som ett ansvar att betala skatt. Men, hon gör det bara för att avfärda det med en kort mening: ”Någonstans går i alla fall gränsen” skriver hon, ”och nu känns det som om gränsen brustit.”

Jag respekterar och förstår undervisningsministerns personliga känsla i den här frågan. Möjligen har hon själv beskattats för hårt i relation till de behov eller den rätt till sin lön som hon upplever att hon har. Men, det är en helt annan sak. Hennes egen personliga upplevelse av rättigheter eller behov äger inte legitimitet som politisk programförklaring – och speciellt inte när den förblindas av uttalad nonchalans och likgiltighet inför andra synsätt. Men, det här förhållningssättet tycks tyvärr vara karaktäristiskt för den nuvarande regeringen som helhet.

Den ledande politikens nonchalans och förakt för kunskap syns inte enbart i konkreta nedskärningar. Många har pekat på den brist på utbildning som vissa portföljsinnehavare får kämpa med, och det är onekligen en korrekt och relevant iakttagelse. Men, inom politikens historia hittar vi säkert exempel på goda politiker som i grunden saknat utbildning. Det är däremot ett mera tidstypiskt fenomen att man plockar in udda galjonsfigurer som inte kompenserar sin brist på utbildning med en gedigen erfarenhet från politisk verksamhet samt bildning och öppenhet. Sådant har tidigare kunnat lotsa politiker in i nära dialog med både historia och samtid.

Problemet uppstår när brist på kunskap eller utbildning förenas med den nonchalanta och retoriska hållning som t.ex. undervisningsministern ger utryck för. Kunskapsförakt och nonchalans inför omvärlden – varthän vi än lokaliserar det vi kallar omvärld – är en olycklig kombination när man skall ta ansvar för ett land och en värld.

Vi lever i ett annat land i dag än det land som Castells och Himanen såg. Finland är mera polariserat; det pågår en reaktionär process och den sker aktivt och uttalat. Men, det är en grov förenkling att tänka att slitningen finns i gränsen mellan något som vi kallar lokalt och globalt. Den samtida nationalismen har mycket starka internationella uppbackningar och inspirationskällor. Den är en form av lokal rörelse som i grunden är mycket global. Sipilä, Soini och Stubb är hundar i ett globalt hundspann som drivs av vissa specifika värderingar och intressen. De är inte nationens försvarare eller rotade i en finländsk kulturell identitet. De behöver blottas för vad de är – i kontrast till de 95% som är en mycket tydlig finländsk kulturell och nationell identitet.

Kan man tillägga något? Det skulle väl i så fall vara följande: om kombinationen information och välfärd var grunden för Finlands överlevnad, så står vi idag inför två alternativa scenarier. Vi kan likna det vid eutanasi eller självmord på nationell nivå – och vilket ord vi väljer är irrelevant. Vill man använda ett mildare språk är det väl så att den Finländska ”mirakel-modellen”, som den kallades en tid, nu är värderingsmässigt nedmonterad.

På ett paradoxalt sätt står mitt enda hopp till en fortsatt och mera tillspetsad polarisering. En sådan kan kanske mobilisera tänkande reflektiva krafter att äntligen ryta till på allvar – också i Finland.

Gillar inte regeringen utbildning och miljö?

Johanna Mattila, , , ,

Det har tagit några dagar att smälta resultatet av regeringshandlingarna. Valresultatet var ju ett utfall av en demokratisk process, vilket är bara att respektera, och regeringens sammansättning följer förstås därefter. Hur som helst, sett ur mitt perspektiv som akademisk miljöforskare, finns det lite ett och annat hicka upp för. Både miljön och utbildningen och forskningen ser ut att få en väldigt tuff fyraårs period framför sig. Ur mitt perspektiv alltså alla centrala delar i den professionella verksamheten. Och jo, jag har läst och förstått att alla sektorer får göra uppoffringar i det nya regeringsprogrammet. Men ändå känns det som om de här sektorerna och speciellt kombinationen av dem lider onödigt mycket.

Jag har en känsla av att regeringsbildarna inte har haft tillräckligt med information – eller tålamod att ta till sig den – när de har format budgeten. Den nya finansministern, Alexander Stubb, har dessutom delvis även försökt skämta bort de dåliga motiven för inbesparningarna. Hans ”skämtsamma” uppfattning om att professorerna – och även andra lärare och forskare – vid universitet skulle hitintills ha haft semester under alla sommarmånader går inte att bortförklara genom att man hänvisar till egna bachelor-studier i USA i början av 1990-talet (för mer 20 år sedan!). Det bara inte är gångbart utan vittnar främst om okunskap och djup oförståelse om verkligheten. Ett studiebesök i juli till vilken som helst fältstation rekommenderas varmt till såväl finansministern som för hela regeringen! Dessutom är inte professorerna sysslolösa på sommaren i USA heller utan forskar och undervisar som i Finland också, men kanske de unga studeranden i Sydkarolina inte vistades så mycket vid universitet under sommarmånaderna på 1990-talet.

Den andra mantran som har upprepats gällande utbildningssektorn, och i för sig även de andra inbesparningssektorerna, är att pengar inte är allt utan nu gäller det att effektivisera. Jovisst, det skall man göra när det finns luft i verksamheten och om verksamhetsformerna har stagnerat eller verksamhetsmiljön ändrat markant. När det gäller universitetsvärlden så känns det som att vi har varit under en ständig effektiviseringsprocess sedan Bologna-processens start 1999. Speciellt vid Åbo Akademi har reformerna följt varandra i rask takt. Omstruktureringar kan inte genomföras utan de initialt tär på kärnverksamheten som väl ännu skall vara forskning, utbildning och samverkan med samhället. Jag tror att de flesta hade tänkt att efter den senaste reformen vid årsskiftet skulle man äntligen få börja koncentrera sig på utveckling av kärnverksamheten så att reformerna också skulle bära frukt, men nu tycks regeringen ha bestämt annat.

Sedan 2009 har det stått i universitetslagen att staten tillämpar ett så kallat universitetsindex för att garantera en skälig budget för universiteten när kostnaderna stiger. Nu fryses det här indexet in igen. Jag kommer inte ens ihåg hur mångte gången det blir. Kan det existera imaginära finansieringsindex som aldrig realiseras? Det verkar nästan så. Den här inbesparningen i kombination med nedskärningar i budgetarna för Finlands akademi och Tekes klingar illa i förhållande till införandet av en tredje undervisningsperiod och målsättningarna att producera mera högklassig forskning i Finland. Jag har även full förståelse för att studeranden är upprörda över nedskärningar i studiestödet mot alla regeringspartiers heliga(?) löften inför valen.

Rektorsrådet, universitetens ledning och studentorganisationerna kommer att ha fullt upp att motivera sina ”trupper” till framgångsrik verksamhet under ännu stramare omständigheter och att försöka sy ihop ekonomin och förhandla med statsmakten. Jag kan bara önska lycka till!

Miljösektorn får också dra åt svångremmen. Nästan värre än de direkta nedskärningarna betraktar jag den kombination som gjordes mellan jordbruksministeriet och miljöministeriet som skall ledas av en och samma minister. Det brukar inte gå så bra att tjäna två herrar. Den som är tillräckligt gammal kan minnas att en gång i tiderna hade de forna vattendistrikten, som sedermera blev regionala miljöcentraler och numera är delar av NTM-centraler, som uppgift att rensa åar för effektivare vattenföring och torrläggning av åkermarker samtidigt som samma distrikt ansvarade för bibehållande av höga naturvärden. Det är inte svårt att gissa vilken av verksamhetsformerna som var mera framgångsrik. Motsvarande dilemma ser man idag t.ex. hos Forststyrelsen där ena organisationshalvan skall affärsmässigt utnyttja statligt ägda naturresurser medan den andra halvan skall värna om naturvärden och skyddsområden. Det är inte bara en och två gånger som det har blivit intressekonflikter redan inom den egna organisationen.

Den nya miljöministern, Kimmo Tiilikainen, är i och för sig till sitt civilyrke ekoodlare, så kanske han ändå är det minst dåliga alternativ som fanns att välja emellan. Ett tufft jobb har han nog framför sig, speciellt när miljörelaterade ärenden växer i omfattning och betydelse för den ekonomiska verksamheten och allas välfärd. Priset på dåliga miljömässiga val är inte heller så lätta att uppskatta som rent affärsmässiga vinster och förluster på kort sikt.

Både utbildning och miljöfrågor hör till saker där kortsiktiga, ogenomtänkta eller felmotiverade besparingar kan bli mångfalt dyrare i det långa loppet. Hoppas vi inte har hamnat i en sådan situation med den föreslagna budgetramen.  Och ogillar regeringen oss? Jag hoppas att svaret inte är ja utan att regeringen trots allt värdesätter både universitets- och miljösektorn. Det hjälper inte heller att gråta över det som eventuellt förlorar utan hellre bör man rikta sig mot nya mål med de resurser som erbjuds om det sen bär eller brister. Dessutom kan budgetramar alltid revideras…

Jag önskar alla en trevlig och avkopplande sommar – även om vi inte nu heller skäms bort med furstliga tre månaders ferier!