FN – FNL – FNT – DFNT

2 januari 2015Tapio SalmiTapio Salmi

Tapio Salmi Jag föddes den 7 oktober 1957 via kejsarsnitt. Tidpunkten var väl vald eftersom den första satelliten, Sputnik, hade skjutits upp på omloppsbanan runt jorden endast få dagar tidigare. Jag kunde nästan omedelbart börja med vetenskapliga observationer: satelliten var synlig ända till jorden i höstkvällens mörker.

Hur mår killen, frågade min mor efter att ha vaknat från operationen. Riktigt bra, en pigg pojke som skriker hela tiden, svarade läkaren. Så har det blivit: skrik i över 50 års tid, ibland som i Edvard Munchs odödliga tavla (Skriket). Mitt namn blev Tapio, så hade mina föräldrar beslutat. Jag har aldrig älskat namnet, men med åren har jag lärt mig att acceptera det.

Vi alla har våra namn, människor och organisationer. Namnet utgör en väsentlig del av vår identitet och icke-identitet. Då man pratar om organisationernas namn så talar man gärna om en bränd. Landets namn är alltid en bränd – tänk på USA: det är otänkbart att Förenta Staterna skulle ändra sitt namn, speciellt förkortningen USA är känt överallt, både i gott och ont. En gång var jag i USA, i Philadelphia, då VM i fotboll spelades.Vi tittade på en av USA:s matcher i en snuskig krog och efter en stund märkte jag att ropade USA, USA, USA tillsammans med den övriga publiken. Plötsligt tystnade jag. Nej, så här ska det ju inte gå till; jag är ju uppvuxen på den andra sidan av barrikaden. I min ungdom var det en modesak att vara antiamerikansk, kanske främst p.g.a. USA:s krigsbrott i Vietnam.

För nya, självständiga stater betyder ett nytt namn ett avståndstagande från kolonialismens tid, samtidigt som man söker sig tillbaka till egna rötter. Kongo blev Zaire, Rhodesia blev Zimbabwe, Övre Volta blev Burgina Faso. Ett namnbyte i sig skapar inget mirakel; ibland återspeglar det endast en maktgirig diktators storhetsvansinne. Efter Joseph Desiré Mobutus tiotalslånga, blodiga och korruperade regi är Zaire Kongo igen, nu med tillägget ’Demokratiska Republiken’. Joseph Desiré döpte om sig till Mobutu Sese Seko. Senare bröt en revolution ut, Seko störtades och dog i prostatacancer. Det må påpekas att även det forna Östtyskland hade en demokratisk fasad: Deutsche Demokratische Republik, DDR var en verklig bränd i internationellt toppidrott. Det ska se demokratiskt ut, lär partichefen Walter Ulbricht ha sagt, en äkta pragmatiker. Varför heter vi inte Demokratiska Republiken Finland (DRF, SDT på finska)? Därför att vi är en konstitutionell parlamentarisk demokrati, och behöver inte skrika ut det.

Samhälleliga organisationer och företag är ivriga på att ändra sina namn. Orsakerna är många: man vill ha nya anhängare och medlemmar, man vill utvidga sin kundkrets eller man är helt enkelt tvingad till ett namnbyte p.g.a. en företagsfusion eller –avspjälkning. Det finns exempel på lyckade och mindre lyckade namnbyten. Ett verkligen lyckat namnbyte i den finländska politiken var då Agrarförbundet ändrade sitt namn till Centerpartiet – senare Centern. Under årtionden har Centern varit en av de ledande politiska krafterna i vårt land; med det gamla, dock traditionsrika namnet Agrarförbundet skulle detta knappast ha lyckats, eftersom jord- och skogsbruket i dag sysselsätter endast 5% av arbetskraften.

Ett exempel på en katastrofal namnförändring (läs: ’modernisering’) var då finska posten döpte sig om till Itella. Vilket Itella, vad betyder det, hur ska man hitta sig till posten, frågade många av oss. Snabbt fick vi svaret på frågan: man behöver inte längre hitta sig till postkontoret, för det har ju sannolikt blivit stängt, bortrationaliserat! Nu tar posten tillbaka sitt gamla, internationellt gångbara namn, tack och lov. Inom den offentliga sektorn kan man relativt lättsinnigt ändra på organisationernas namn, för att man inte behöver tänka på ekonomiska konsekvenser, tyvärr.

I företagsvärlden överväger man noggrannt på ett namnbyte, som kostar pengar och kan i värsta fall leda till negativa effekter på marknaden. Därför förblir Shell alltid Shell som oljebolag och BASF bibehåller sitt namn som världens största kemibolag. En gång i tiderna betydde BASF Badische Anilin- und Sodafabrik, men förkortningen började leva sitt eget liv. Finländska företag har varit relativt ivriga på att ändra sina namn, närmast p.g.a. företagsfusioner och ändringar i verksamheten. Så blev Pargas Kalkbergs AB Pargas Kalk och mycket senare Partek. Framgångsrika exportföretag håller dock gärna kvar sina namn; tänk på Wartsila och Kone, visserligen i Frankrike skrivs det med accent aigu, Koné, så att fransmännen skulle uttala namnet rätt.

Hur är det med akademiska institutioner? Här är namnet – och förkortningen – en verklig bränd: MIT, Stanford, Oxford, Cambridge, Sorbonne, Humboldt… Man ändrar inte lättsinnigt ett namn som lockar de bästa studenterna från överallt i världen. Här vilar ett stort ansvar på de akademiska beslutsfattarna. I Finland har – åtminstone formellt – stora förändringar genomgåtts i universitetsvärlden under det senaste decenniet. Vem vet förresten, vad UEF betyder? University of Eastern Finland, Östra Finlands Universitet, som uppstod genom att Kuopio och Joensuu universitet fusionerades.

Åbo Akademi heter lyckligtvis fortfarande Åbo Akademi, men vårt namn på engelska ser jag som ett problem: Åbo Akademi University är en egendomlig blandning av svenska och engelska. Ofta ser man namnet dessutom felskrivet, både i Finland och utomlands: Akademi blir Academy, Academi eller Akademie, Åbo blir förståss Abo, med det är vi reda vana med. Dessutom är namnet en tårta på tårta. Orden ’Akademi’ och ’University’ ger ju samma information: ett säte för högre utbildning och forskning. Den grekiske filosofen Platon undervisade sina elever i en park i Aten och parken hette Akademeia. Det är en felaktig tro att ordet ’akademi’ enbart skulle syfta till ett forskningsinstitut. För rena forskningsinstitut används oftast benämningen ’vetenskapsakademi’. En fantastisk EU-konstruktion som lär ska vara en officiell förkortning för vårt universitet är AAU – helt obegripligt!

Vi borde hålla oss till namnet Åbo Akademi, på alla språk, i alla världsdelar. De nya fakulterna (fr.o.m. 1.1.2015) har sina namn och namnförkortningar. Alla börjar på ’F’, fakulteten, så den första bokstaven ger ingen extra information. Speciellt teknikbranschen vid Åbo Akademi har genomgått flera namnförändringar under en relativt kort tidsperiod. Den väletablerade bränden KTF (Kemisk-tekniska fakulteten, grundat 1920) blev TkF (Tekniska fakulteten, grundat genom fusion av KTF och IT-området vid ÅA 2005), senare uppspjälktes TkF till två institutioner, IT (informationsteknologi) och KT (Kemiteknik). I årsskiftet 2015 fusionerades biovetenskaperna, naturvetenskaperna, IT och KT till Fakulteten för naturvetenskap och teknik (FNT) – Faculty of Science and Engineering. Då jag första gången såg förkortningen FNT trodde jag att det var frågan om en politisk organisation i fransk anda: Fedération National de… Frihetsrörelserna i Algeriet och Vietnam hette ju FNL. Lyckligtvis är FNT inte Front National de Turku utan en högt internationell fakultet vid ett internationellt orienterat universitet.

Det är dags att sluta skrika, för dekanusuppdraget för FNT (kanske det förkortas DFNT) står framför mig och arbetsro behövs för att få en god start. Det finns ingen orsak att ändra på det egna namnet, trots att mitt favoritnamn egentligen är Alexander. Inte p.g.a. den nuvarande statsministern utan min gudfader, som var en äkta bonde och en glad och färggrann personlighet. Släktnamnet Salmi har sina för- och nackdelar, men nyligen har det fått en extra internationell dimension. Jag skulle till en vetenskaplig konferens i Iframe, vid Atlasbergen i Maroc. Myndigheten vid passkontrollen på Casablanca flygfält hade ett vänligt leende och frågade oväntat: är Er fader arab? Såvitt jag vet, inte, replikerade jag omedelbart. Ja, men namnet Salmi är ett arabiskt namn, sade mannen bakom glasrutan och slog ett stämpel i mitt pass. Bienvenue au Royame du Maroc!

Jag önskar alla läsare ett aktivt och framgångsrikt nytt år 2015!

Tapio Salmi, DFNT

Konst på flera plan

20 december 2014Hannah Kaihovirtahkaihovi

PLAN 1 På andra sidan viken finns ett konstmuseum med konst på flera plan. Det är Bildmuseet i Umeå , en fantastisk satsning för samtidskonst på minst sagt nordliga breddgrader. Museet består av sex plan (våningar) med utställningar och program som andas samtid och framtid.

Havet låg tungt och stilla då en grupp studerande och jag steg ombord på färjan som på fyra timmar skulle ta oss från Vasa till Umeå och ett studiebesök vid museet. För programmet under överfärden hade jag förberett en föreläsning om visuella analysstrategier som kan användas som redskap inom bildkonstundervisning. Jag beskrev även de uppgifter som studerande skulle arbeta med under besöket. En av uppgifterna var att förbereda en installation som skulle genomföras på resan tillbaka på färjan samma kväll. Installationen skulle tolka en konstupplevelse som berört de studerande under besöket. Installationen skulle även omfatta verbala beskrivningar om konstdidaktiska utvecklingsmöjligheter. Efter föreläsningen stod jag tillsammans med studerande en stund på soldäck, kände havets dyningar och såg en blek sol sträcka sig över horisontens kant. Resan var en studieresa inom kursen Konst i tid och rum i bildkonstens didaktik vid Pedagogiska fakulteten.

PLAN 2 Konstverken på Bildmuseet gjorde starkt intryck på de studerande. Syftet med installationsuppgiften var att studerande med ett minimum av resurser, det vill säga det material som de hade till hands under själva resan, skulle uttrycka så mycket som möjligt av de intryck som berörde dem på museet. Lärandemålet var format utgående från meningsskapande och som en del av en didaktisk plan jag skapat för besöket. Det var format som en reflektion av en lärprocess med avstamp i att göra studerande medvetna om olika sätt att artikulera hur det är att vara medskapande och aktiv under ett utställningsbesök. Jag hade information om de konstverk som presenterades på museets sex plan och visste att flera av konstverken var utformade så att utställningsbesökaren aktiveras till att vara medskapande.

PLAN 3 Samtidskonst beskrivs ofta i termer av att uttrycket inte är mediespecifikt. Istället använder konstnären flera former av semiotiska resurser för det konstnärliga innehållet. De semiotiska resurserna aktiverar betraktarens meningsskapande på flera plan (kunskapsnivåer) samtidigt. I en konstutställning som omfattar flera verk skapar betraktaren nomadiska tankestrukturer, bär med sig betydelser mellan verken som kan göra konstupplevelsen komplex och fasetterad. Häri ligger nyskapandets och omskapandets möjlighet för betraktaren. Betraktaren gör tolkningar i förhållande till tid och rum och betydelser kan med hjälp av minnen och fantasi sträckas och tänjas utöver det förväntade.

I sammanhanget utmanades studerande till att översätta intryck till visuella semiotiska resurser, tecken och symboler som har betydelse i ett sammanhang och som kan föras över i nya sammanhang. Det är ett samspel mellan bildminnen och bildmöten. Samspelet påskyndar tolkningsmönster som sker samtidigt i betraktarens kropp och medvetande. De skapar växelvis oväntade tomrum som kan fyllas med mening eller kluster som består av förtätad mening. Meningsskapande kan till exempel kännas igen i små detaljer som upprätthåller betydelser i större helheter. Betraktaren gör inte om konstnärens arbete om än betraktaren är medskapande i själva konstverket.

Uppgiften med installationen innefattade även motstånd. Utformningen av uppgiften utmanade studerande till att samla information och skapa en plan för genomförandet av installationen. Planen var i sig en utmaning i att översätta en första semiotiskt förankrad tolkning av konstupplevelsen till en annan meningsnivå, en installation. De studerande utmanades genom motståndet (förståelsen för vad en installation är) till att skapa en omväg i sina tolkningsmönster. De arbetade med att skapa mening, motverka motståndet och att genom den processen nå det uttryck de ville utforma med begränsat material men med en stor repertoar för att pröva visuella semiotiska resurser. I konstupplevelser ligger det frihet i motståndet.

PLAN 4 Bilden till vänster har jag använt i ett tidigare inlägg här i forskarbloggen. Det är inte en fotboll på en fotbollsplan inte heller ett flygplan. Det är ett guldklot som jag stod och betraktade för ett år sedan i Paris. Den dök upp i mitt medvetande då jag såg en av studerandes installation (bilden i mitten). När man möter samtidskonst aktiveras ofta individens universella medvetande som håller ihop människans intresse för det mänskliga. Samtidskonsten kännetecknas av en öppen relation till mänskligheten.

PLAN 5 Under året som gått har utkastet för grundläggande utbildningens nya grunder för läroplan varit fokus för intresse vid Pedagogiska fakulteten. Fakulteten har ställt till förfogande sakkunniga vid formulering av innehåll och struktur, vi har fortbildat, haft seminarier och varit med då kluster och nätverk skapats för forskning och utvecklingsarbete kring grundläggande utbildning i Finland.

För många finländare är det en demokratisk självklarhet att revidering av grunderna för den nationella läroplanen för grundläggande utbildning sker kontinuerligt. Vid revideringarna påverkar samhällstrender, behov och erfarenheter av utbildning formuleringen av de nya grunderna, men de förs inte in i planen per automatik. Till exempel i den här omgången av revideringen har mycket av utvecklingsarbetet skett i digitala forum och med digitala redskap. Det digitala har skapat tillgänglighet och öppenhet som i sin tur genererat unika möjligheter att ställa forskning inom pedagogik och utbildning i dialog med samhällets dagsfärska åsikter. Vetenskapligt bearbetad empiri och ny kunskap har speglats med samtidighet.

PLAN 6 I utkastet för den nationella läroplansgrunden har ett av de sju kompetensområden som formulerats fått särskild uppmärksamhet av mig. Det är kompetensområdet multilitteracitet (monilukutaito). Multilitteraciteten som fenomen i sig är inget nytt, men själva begreppet söker status i utbildningsvardagen. Kompetensområdet står som målsättning för undervisning och beskrivs i utkastet på följande sätt:

Med begreppet multilitteracitet avses en mångsidig läs- och skrivkunnighet eller literacy: bland annat grundläggande läs- och skrivfärdighet, numerisk läskunnighet, visuell läskunnighet, medieläskunnighet och digital läskunnighet. Utgångspunkten för den mångsidiga läskunnigheten är en vidgad textsyn enligt vilken information kan produceras och presenteras med hjälp av olika symbolvärldar: verbalt, visuellt, auditivt, numeriskt, kinestetiskt och genom en kombination av dessa. Information kan förmedlas till exempel i skriven, talad, tryckt, audiovisuell eller digital form. Eleverna ska ha möjlighet att öva sig i mångsidig läskunnighet både i traditionella lärmiljöer och i lärmiljöer som är multimediala och där man tillämpar digitala arbetssätt.

I utkastets beskrivning av multilitteracitet kan åtminstone fyra sätt att närma sig begreppet i lärmiljö observeras; beskrivningen innefattar förståelse för nya färdigheter och strategier, den öppnar för möjligheten att arbeta med nya genrer och diskurser, den tar i beaktande lärande i en värld där semiotiska resurser är förhandlingsbara och möjliga att omskapa och den visar på lärmiljöer som omfattas av nya sociala strukturer.

Ett studiebesök tillsammans med lärarstuderande med samtidskonst som lärmiljö fungerar som kritisk och erfarenhetsorienterad resurs för att utforska ämnesdidaktik i relation till läroplan och till att rikta förhållningssättet till utbildning än vidare än så. På återresan kom många installationer och didaktiska reflektioner till uttryck.

Gott slut! Gott nytt!

Presidenten och mångfalden

10 december 2014Peter Nynäsäktenskapslag, mångfald, samhällePeter Nynäs

Det var en stor nyhet när riksdagen nyligen röstade om äktenskapslagen. Frågan utföll till fördel för ökad jämlikhet i vårt samhälle. Det var ett avgörande steg i Finlands historia och jag är stolt över de riksdagsledamöter som förde den här frågan vidare. För att inte tala om alla de individer och grupper som drev frågan och personligen utsatte sig själva för saken. De var alla många och de fick möta mycket.

Steget är ett steg i rätt riktning inte enbart vad gäller frågan om äktenskap utan också i ett större perspektiv. Frågan är aktuell runtom i vår värld, men den berör också mera övergripande frågor om hur vi skall förhålla oss till mellanmänsklig olikhet i sina alla olika former. Det vi framförallt behöver idag är modeller och nya identiteter. Och identiteter är inte givna. Vi erhåller dem delvis som en del av den samhälleliga och kulturella miljö vi är del av. Finland har tagit ett steg i rätt riktning och bidragit till en framväxande skiss för hur man kan leva med sig själv och andra samtidigt – oavsett egna eller omgivningens religiösa eller livsåskådningsmässiga grundvalar. Lagar är inte bara lagar utan också element i våra identiteter. Frågan om HBT-personers rättigheter är för tillfället ett viktigt globalt projekt vid sidan av de andra stora utmaningar som vår mänsklighet möter just nu.

Däremot ter det sig som om republikens president föll pladask i hösthalkan. Å ena sidan hade han antagligen röstat likt jämlikhetens förkämpar om hans getts tillfälle. Å andra sidan var han likt så mång av oss andra bekymrad över den debatthetta som följt denna fråga och skulle ha föredragit en annan väg ut.

Nationens fader skall naturligtvis söka enhet och hans enkla lösning var att vi helt enkelt inför ett nytt begrepp för äktenskapet. Hans tanke var väl god när han under YLE:s frågetimme framhöll att om vi har vi ett annat ord för äktenskapet så kan var och en ta till sig det här begreppet på sitt eget sätt. Presidenten tänkte antagligen att de små religiösa grupper som inte kunnat omfatta en jämlik äktenskapslag på det här sättet kunde behålla ett andligt revir inom vilket de kan uppleva och leva livet på sitt eget sätt. De kan tala om äktenskap medan samhället som helhet struktureras av jämlikhet i lag med ett annat ord.

Även om tanken är god är presidentens resonemang uppåt väggarna. Och jag förbigår här det lilla problemet med starkt och svagt och alltmittemellan religiösa HBT-par och -individer som också vill ha ett äktenskap och inget annat. Problemet med presidentens resonemang är att den frihet till tolkning han vill skapa inte är något nytt. Den finns redan här om presidentens vill se hur verkligheten redan ser ut i hans egen nation. För att tala klarspråk. Muslimer ingår äktenskap i Finland. Buddhister gör det också. Därtill lever jag i den föreställningen att både agnostiker och ateister gör det. Och det sker redan helt enligt Finlands lag och utanför den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och andra kristna sammanhang. Samtidigt vet vi att äktenskap för en ateist, buddhist eller vilket par som helst i Finland som har rätt att ingå äktenskap inte självklart har sin grund i den s.k. kristna äktenskapssynen som motståndarna till jämlikhet så gärna hänvisar till. Vi lever redan i ett pluralistiskt finländskt samhälle där begreppet äktenskap landar i en stor mångfald av sammanhang och tolkningar, dvs. också i en icke-kristen mångfald i form av en stor religiös och livsåskådningsmässig diversitet.

Vad tänkte alltså presidenten? Nationens fader hade tyvärr uppfattat verkligheten i sin egen nation fel i det här sammanhanget. Mångfalden och friheten till tolkning finns där för alla. Utom för en grupp.

P.S. Jag drar mig ofta till minnes vad Sydkoreas f.d. ambassadör i Finland sa till mig en gång. Hon hade tillbringat många år i vårt land och betonade med starkt eftertryck att ”det är bara en sak som Finland bör lära sig och det är öppenhet”. D.S.

Nordens Japan – igen en gång?

1 december 2014Christer LindholmChrister Lindholm

Christer Lindholm

Det är säkert både en och annan som minns det glada åttiotalet, då den finländska ekonomin gick som på räls, arbetslösheten var i det närmaste obefintlig och statens kassakistor var så överfulla att vi hade råd (trodde vi, i alla fall) att på samma gång både fördubbla barnbidraget och sänka inkomstskatten rejält. Det var vid den här tiden Finland – av vem och i vilket sammanhang minns jag inte längre – fick smeknamnet ”Nordens Japan”.

På den tiden var det här en hederstitel som hette duga: den japanska exportindustrin tedde sig i det närmaste oövervinnelig, och Japans enorma handelsöverskott återinvesterades i utländska företag och fastigheter i en omfattning som väckte inte bara avund utan även farhågor för att japanerna snart skulle ”äga” både Europa och USA. Jag minns än i denna dag en skämtteckning i Newsweek från slutet av åttiotalet, där en grupp japanska affärsmän sitter i en restaurang med utsikt över ett anonymt amerikanskt storstadslandskap; samtidigt som affärsmännen höjer sina glas till en skål stämmer de upp i ”This land is your land, this land is my land”…

Sedan åttiotalets gyllene tider har mycket förändrats i både Finland och Japan – och inte nödvändigtvis till det bättre. Det japanska ekonomiska miraklet är idag ett minne blott, och ända sedan början av nittiotalet har Japans ekonomi mödosamt stapplat sig fram från den ena recessionen till den andra, med korta perioder av blygsam tillväxt däremellan. Med andra ord en rätt likartad situation som den Finland – som ändå fick uppleva ett drygt decennium av snabb ekonomisk tillväxt efter den djupa krisen i början av nittiotalet – nu verkar befinna sig i. Och likheterna slutar inte där: både Finland och Japan står inom en nära framtid inför stora utmaningar som en följd av att antalet äldre ökar i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder.

En betydande skillnad finns ändå – till Finlands fördel. Japan är idag, i förhållande till ekonomins storlek, världens överlägset mest skuldsatta ekonomi, med en offentlig skuld på hisnande 220 procent av bnp! Det här betyder att Japan är nästan fyra gånger så skuldsatt (i förhållande till bnp) som Finland, och till och med klart mer skuldsatt än euroområdets sorgebarn Grekland. Den enda orsaken till att vi än så länge inte har hört talas om någon japansk skuldkris är att den japanska statens kreditorer så gott som uteslutande är inhemska, vilket betyder att räntor och amorteringar på statsskulden så att säga bara är en form av inkomstöverföringar mellan staten och de placerare – till en stor del vanliga småsparare – som placerat sina pengar i statsobligationer. I och med att de här pengarna stannar kvar i hemlandet minskar den totalbelastning den stora statsskulden utgör för den japanska ekonomin.

Men hur har då Japan, som ännu för ett kvartssekel sedan betraktades som världens nya ekonomiska supermakt, lyckats samla på sig en sådan ofantlig offentlig skuld? Orsakerna är förstås många, och en del av dem – som den allt hårdare konkurrensen från nya, ännu mer kostnadseffektiva industriella stormakter som Kina – har sitt ursprung utanför landets gränser. Den viktigaste enskilda orsaken torde ändå vara att den ena japanska regeringen efter den andra i mer än tjugo års tid fört en mycket ambitiös, skuldfinansierad stimulanspolitik. Med undantag för några kortare perioder av halvdan tillväxt har stimulanspolitiken emellertid inte haft några positiva effekter att tala om; det enda som har vuxit är den japanska statens skuldbörda. Däremot har ambitionsnivån varit betydligt lägre då det gäller strukturella ekonomiska reformer; ibland verkar det nästan som den japanska ekonomin – som var först och snabbast med att anpassa sig till den dramatiska höjning av energikostnaderna 1970-talets energikriser medförde – skulle ha förlorat sin förmåga att förnya sig.

Låter det här bekant? Det borde det åtminstone göra för var och en som följt med den inhemska ekonomisk-politiska debatten, där kraven på mer stimulans med lånade pengar blivit allt fler och allt mer högljudda. Och visst, det finns en del nödvändiga investeringar i infrastruktur, framför allt i vårt allt mer undermåliga vägnät, som det är ekonomiskt rationellt att finansiera med lånad pengar i en situation där räntorna är så låga som nu. Men vi skall inte invagga oss i tron att de här stimulansåtgärderna räcker till för att få vår ekonomi på fötter, så att vi för all framtid slipper bekymra oss om obehagliga strukturella reformer. Faller vi för den sortens politiska bondfångeri dröjer det inte länge innan vi igen kan titulera oss ”Nordens Japan” – och då kommer den inteatt vara frågan om en hederstitel!

Höstmörker och -värme

28 november 2014Johanna Mattilahöstmörker, klimatförändring, lax, sångsvan, svampJohanna Mattila

Johanna Mattila

I år verkar det vara så att hösten aldrig slutar. Temperaturerna envisas att hållas ovanför nollstrecket även på nätterna. Nåja, visst kom det lite snö för en vecka sedan, och någon köldknäpp har det väl varit tidigare också. Men i övrigt har man inte behövt byta klädsel till något varmare än den som man behövde ungefär i slutet på september. Jag kan bra tänka mig att det finns ett stort antal människor som är bara glada för det varmare vädret på grund av hälso- och bekvämlighetsskäl. Ingen halkrisk eller behov av att skotta snö ännu i år. Å andra sidan finns det säkert många andra än bara jag som otåligt längtar efter snö för att kunna idka vintersporter. Lite snö skulle inte heller skada med tanke på det mörkret som dessa molniga och korta dagar orsakar oss. För ljusets skull skulle det faktiskt räcka med bara ett par centimeter snö även om vintersporterna inte ännu gynnas av det.

Det ljumma vädret och de korta, dystra dagarna fick mig att tänka på väderförhållanden tidigare i år och även generellt. Med eftertanke och lite googlande på nätet visade det sig att det pågående året faktiskt har varit och fortsätter att vara ovanligt varmt i sin helhet. Hittills har vi fått fyra nya globala temperaturrekord på månadstemperaturer; maj, juni, augusti och september var varmare än någonsin tidigare sen man började föra statistik på lufttemperaturer på 1880-talet. Dessutom har årets alla andra månader varit bland de fyra varmaste månaderna sedan mätseriens början. Sammantaget har den senaste 12-månaders period varit varmast genom tiderna.

En månad eller ett år är förstås bara en månad eller ett år i en lång räcka, och ingen vetenskapare med självaktning bygger sina teorier på så få iakttagelser eller replikat som det heter på vetenskapsspråk. Dessutom betyder ju inte den höga genomsnittliga globaltemperaturen att det nödvändigtvis har varit varmt i Finland, eller i något annat specifikt område, under alla dessa månader. Enstaka månads- eller årstemperaturer väger mycket lätt i en diskussion om klimatförändring, eftersom de lokala och sporadiska variationerna i väderleken är av större betydelse på en korttidsskala som ett år är än några större klimatologiska fenomen. Ofta hör dessa varma år dessutom ihop med stora väderleksmönster kallade El Niño fenomen i Stilla havet. El Niño betyder ovanligt varma ytvattentemperaturer i havet, vilka medför varma lufttemperaturer. Det motsatta fenomenet, La Niña, med kallt ytvatten i Stilla havet medför oftast även kalla lufttemperaturer. Det som dock har varit avvikande i år och redan år 2013 att El Niño har inte orsakat eller ens bidragit till dessa ovanligt höga temperaturer, vilket kan stöda tolkningen att klimatet faktiskt håller på att värmas upp.

Förutom avsaknad av snötäcke och om möjligt ännu mörkare novemberdagar än vanligt i södra Finland medför varmare hösttemperaturer även andra förändringar i naturen. Många flyttfåglar stannar upp i flytten och samlas i stora flock på lämpliga ställen utan att fortsätta längs mot sin slutdestination i sydligare områden. I fjol följde jag med ett tjugotal sångsvanar som inte brydde sig att flytta längre än på några åkrar på centrala Åland. Under den milda vintern fanns det tillräckligt mycket öppna vattenområden för dem att söka föda i och det fanns tydligen gott om kvarglömda sädeskorn och annat ätbart även på de åkrar som de vistades på. Även i år verkar det vara ett flertal sångsvanar som inte har någon brådska på att fortsätta vinterflytten längre söderut.

I höst är även havsvattnet ovanligt varmt; ytvattnet är fortfarande närmare 10 grader än 0, åtminstone lite längre ut från kusten. Allting är relativt kunde en ”sommarbadare” tycka. Det varma vattnet påverkar på många sätt livet i undervattensmiljön. Ett exempel på ovanliga fenomen är den fortsatt pågående lekperioden av lax ännu i slutet av november i Dalälven, som är en av de viktigaste laxälvarna i Sverige. Leken borde egentligen ha varit över redan för drygt en månad sedan, men det varma vattnet har betydligt förlängt lekperioden. Vad den sena leken kan ha för betydelse för överlevnad av laxyngel är svårt att säga. Den vuxna fisken åtminstone trivs ovanligt länge i älven till glädje av många sportfiskare, som får njuta av den förlängda sportfiskeperioden i älven.

Kanske det är framtidens melodi att inte packa bort sommarutrustningen allt för tidigt på hösten, om de kommande åren fortsatt bjuder på isfria gator och vägar för cykling och öppna vatten för paddling och spöfiske för att inte tala om alla höstsvampar som väntar på ivriga plockare i skogen. Ifjol gick det faktiskt att plocka trattkantareller ännu på julannandag innan snön föll. Det som dock kvarstår är det påtagliga novembermörkret som inte precis lyfter humöret. Å andra sidan glider vi redan in mot jul, och husen och gårdarna pryds av otaliga lampor och belysta dekorationer så att det finns lite ljusglimtar i omvärlden. Förhoppningsvis faller även vintersnön den här vintern också trots alla prognoser på snöfria vintrar i södra Finland.

Glad lilla jul!

Ett distansförhållande

20 november 2014Sofia HolmqvistinspirationSofia Holmqvist

Sofia Holmqvist Denna vecka är temat för blogginlägget inspiration. För att vara lite mer specifik tänkte jag ta upp en viss typ av inspirationskälla. Dessutom vill jag dela med mig av en liten insikt, kanske man även kunde kalla det en strategi. När jag sitter vid min dator i Helsingfors eller i Åbo så kan det hända att jag glömmer hur intressant och spännande mitt ämne är. Någon gång kanske jag ifrågasätter varför jag skriver om just det här ämnet och ifall jag borde ha valt en annan synvinkel för att mina resultat bättre skulle nå ut till andra forskare och till kliniker. Hur vet jag att det jag skriver kommer att bidra med något?

Förra veckan fick jag däremot uppleva en av de där stunderna då jag småskrattar åt att jag tvivlat på mina val och tycker att det är mer än självklart att just min synvinkel är ny och väsentligt. Den här injektionen av mening blandat med en gnutta eufori fick jag av ett doktorandseminarium. En av mina doktorandkolleger vid Åbo Akademi, som just nu bor i Stockholm, tog initiativet till en gränsöverskridande doktorandträff för oss som forskar inom röst. Gränsöverskridningen innefattade denna gång Sverige och Finland. Träffen ägde rum vid Karolinska Institutet i Solna och förutom Åbo Akademi och Karolinska Institutet var också Lunds Universitet representerat. Vi hade planerat ett informellt tillfälle där alla fem deltagare skulle få 30 minuter på sig att presentera sin forskning. Jag fick ta del av Parkinsonforskning, resonansrörsforskning, forskning kring arbetsrelaterade röstproblem och kring röstvila efter röstkirurgi. Det var härligt att märka vilka frågor som väcktes när vi lyssnade på varandra, hur vi och åtminstone jag väcktes till liv trots att det var sent på fredag eftermiddag. Jag kanske kan tillägga att vi överskred den planerade tidtabellen med 2 ½ timme. Förutom våra forskningsprojekt och preliminära reslutat hann vi också diskutera livet som doktorand, drömmar och möjligheter och skrattade åt fallgropar vi alla föll i med jämna mellanrum. I det där lilla seminarierummet i biblioteket kände jag att allt var möjligt. Jag kände att de här fem personerna som representerade en liten liten del av röstforskarna i världen, var intresserade av vad jag höll på med och att både de och jag inväntade mina resultat och slutsatser. Jag kom ihåg att jag haft den där känslan vid många nationella och internationella konferenser och tidigare forskningsseminarier, men att känslan avtagit småningom då jag återvänt till vardagen, utmaningarna och fallgroparna.

När jag kom hem till Finland igen bestämde jag mig för att utöka mitt kollegium så att det förutom Åbo Akademi även innefattar röstforskare utanför Arkens och Finlands gränser. Jag insåg att jag inte vill vänta på nästa konferens eller på nästa doktorandträff för att få påminnelsen om att andra brinner för samma saker som jag. Jag insåg att mina kolleger och den inspiration de för med sig ju finns där hela tiden – på distans. Dessutom kan jag ju konstatera att det verkligen var på tiden att jag insåg det här.

Doktoranderna som deltog var Greta Wistbacka, Annika Szabo Portela, Joakim Gustafsson och Susanna Whitling