De ler mycket intagande på bilderna och man kan nå dem via ett service nummer som kostar ca fyra euro per minut. Det blir 240 euro per timme. Nej tack! – jag vill inte jag veta vad det blir per månad… På basis av enbart bilderna på Internet och priset kunde man tro att Satu, Matleena, Kata och de andra tar betalt för att vara intima per telefon.

Men, de här vackert leende kvinnorna säljer inte fantasier om fysisk närhet. Det handlar om en helt annan business. Jag upptäckte dem en morgon för några veckor sedan. Jag blev så förskräckt, fascinerad, upprörd, road etc. att jag fastnade framför TV:n och kom alltför för sent till jobbet den dagen.

Det handlar om något som de kallar för interaktiv livshantering eller livskompetens. Ett annat centralt element som lyfts fram är kombinationen av urgammal beprövad kunskap och ny teknologi. Men, så som man kan förstå av värmen i bilderna, de leende ansiktena, så handlar det om människor som är ”närvarande” för oss. Allt det här och mycket mera finns i ett och samma TV-program – om man skall tro programmets hemsida.

Alla har sin egen nisch i form av några starka kompetenser: tydning av Tarot-kort eller drömmar, astrologi, kanalisering av andliga energier, eller intuitiv kunskap etc. Satu, Matleena, Kata och de andra ger kunskap och råd om hälsa, ekonomi, relationer och kärlek. Och jag vill understryka att jag har ingenting emot ovan nämnda andliga praktiker. De flesta kan väl tycka att det är spännande om någon kan se in i framtiden. Drömmar kan nagla sig fast i nacken under hela dagen och kännas fyllda av frågor och mening. Och vem har inte lekt anden i flaskan någon gång?

Om inte annat kan samtalet i TV:n vara ett sätt att känna efter och ringa in det som man tycker att är viktigt – och att också tala om det på olika och nya sätt. Eller skapa något viktigt.

Att det är dyrt kan programmet inte klandras för. Att man tar betalt för den här typen av service är inget nytt; att hitta ställen där man kan få föra motsvarande samtal gratis kan vara svårt. Eventuellt kunde jag ändå tänka mig en viss produktutveckling. När man ringer programmet kan man välja om man vill att allt går ut i TV-sändning eller om man vill tala privat med någon av dem.  Stunderna när inga samtal går ut i etern är onekligen mycket tråkiga och en del av attraktionen ligger nog i det verklighetsförankrade interaktiva elementet. Det band mig till soffan. En viss rabatt för sådana som är beredda att bjuda på sig lite mera kunde möta allas intressen.

För att vara ärlig har jag lite svårt att hantera min ironi som växer fram mellan raderna. Var hör den hemma? Den enda aspekten som jag kan klandra i det här sammanhanget är eventuellt en viss diskrepans. Jag talar gärna om det här som andliga praktiker, men i programmet som jag tittade på var det inte andlighet eller ens relationer som sattes i centrum. De som ringde in gjorde det av orsaker som gällde deras hälsa och fysiska välbefinnande: höfter, blodcirkulation, operationer… Äldre kvinnor.

Man kan visserligen ställa generationer mot varandra och fortsätta tro på de upplysta och ställa det andliga och det fysiska mot varandra – det är inte ok att man tar emot kunder som borde gå till läkare – men distinktionerna faller sönder. Det är väl til syvende og sist  uppenbart för alla att vi människor ofta talar om det inre genom det yttre eller tvärtemot, dvs. det yttre genom det inre. Själen kan värka i knäet och läkarna möter säkert en hel del märkliga omen som de borde remittera till drömtydare och Tarot-vetare.

Och det är kanske här som väggen kommer emot, men inte så som vi trodde. Allt blir aningen sammanblandat i vardagen. Vi trodde vi kunde hålla det sekulära och det andliga skilda från varandra, men så fungerar inte verkligheten idag. Vi trodde kanske också att vi kunde avskilja det personliga, intima och religiösa till ett privat imråde och bort från det offentliga, men så fungerar inte verkligheten heller.

Det här är bara ett marginellt morgonkaffeexempel, men vi lever i en paradoxal tid när många grundläggande saker förändras och sådana saker som vi trodde var flyktiga envisas med att inte förändras. Ingen kunde förutse vad nya medieteknologier skulle föra med sig i form av nya arenor för det personliga och intima. Ingen kunde heller förutse att det personliga och privata skulle fortsätta att äta sig in i det offentliga rummet och utmana det som det gör idag. Människor betalar 240 euro i timmen för att läkare skall tampas med negativa energier och samma summa för att drömtydare skall utröna framtiden för slitna höftleder. 

På vägen ner var jag gråtfärdig. Benen skakade och jag försökte klamra mig fast. En äldre kvinna från New York passerade mig med lätthet när jag satte mig ner för att vila en stund. ”Föreställ dig att du är en katt” var rådet som hon gav mig med ett varmt leende. Bilderna som visade sig för min inre syn var knappast de som hon hade tänkt sig: jag såg avmagrade katter med ruggig päls, spänd kropp och simmiga ögon, typ ’nära döden katter’ som t.ex. suttit fast någonstans i månader men räddats i sista stund.  När jag sedan försiktigt och med mera mod fortsatte neråt, efter att jag tagit igen mig en god stund, så fick jag nästa goda råd: ”Hej där, du är ju helt blek killen, dina ben skakar. Man måste vila emellanåt, sätt dig en stund vetja! Det här är farligt om man blir för trött.” När jag svarade att jag är helt ok och just vilat en lång stund, såg han ut som om han inte förstod vad jag sa.

Allt beror på hur man ser det. Å ena sidan hade jag övervunnit mig själv. Jag hade klättrat upp till toppen av Huayna Picchu, dvs. berget som ser ut som en sylvass klippa och kan ses höja sig i bakgrunden på bilder från Machu Picchu (som ovan). Och jag hade klättrat ner igen. Upplevelsen var som sagt obeskrivlig. Den fysiska utmaningen var enorm och jag kunde skatta mig lycklig att jag hade slutat röka ett par månader tidigare. Den mentala utmaningen saknade också proportioner men av någon konstig anledning infann sig inte den vanliga höjdrädslesvindeln. Hade den drabbat mig vid något av de otaliga ställen där tillvaron stupade rakt ner i intet hade jag nog följt med. Vid ingången till Huayna Picchu, där som uppstigningen börjar, skriver man in sig i en loggbok. På det sättet kan de snabbt få saldot på dagens svinn när dagen är slut.

Men, ser man det här från ett annat perspektiv så fjollar jag nog till det hela. Jag besökte helt enkelt en helig plats från Inkakulturen.  Historien förtäljer att den högsta prästen bodde där på toppen och ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu för att meddela den nya dagen”. Det må vara hur som helst med den saken, men utan tvivel har någon i tiderna byggt en smal och snabbt stigande stig av sten upp till toppen och därtill krönt denna absurda gärning med några tempel. Vem gör något sådant? Hörde jag rätt: ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu”?

Den här erfarenheten fångar en mycket enkel insikt som slog mig gång efter annan under den två veckor långa studieresan till Peru som vi nyligen företog med studeranden från ämnet religionsvetenskap. Vi hann besöka många ställen som speglade religion på många  olika sätt. Den 5000 åriga staden Caral, ett utgrävt område i öknen utanför Lima, är ett unikt ställe, en av de tidigaste mänskliga civilisationerna. Här fanns många tempel och pyramider som det hade tagit generationer att färdigställa. Här hade man släpat stenar i nästan samma omfattning som i Machu Picchu men flera årtusenden tidigare.

I en annan riktning från Lima fanns en liten by med bara några år på nacken: här fanns eko-odling och veganmat, meditationstimmar och aromaterapi, och allt inbäddat i en speciell och andlig arkitektur. Killen som guidade oss kände väl till Finland. Han hade länge jobbat i energibranschen och för finländska företag innan han lämnade allt. Han hade upplevt ett behov att ändra riktning. Efter att nu ha levt mera än ett år i ekobyn skulle han ”snart återvända till världen, men på ett helt annat sätt”, berättade han.

Ingenjören var en intensiv typ, likt shamanen som tog emot oss i ett garage i utkanten av Puno, vid Titicacasjön.  Det var mörkt när den lilla bussen kom fram till radhusområdet och hundar skällde lite här och där. Det kändes lite olustigt. Alltför många – också ambassadfolk från Helsingfors – hade talat om människooffren i den här delen av världen. Kunde man känna sig lugn? Men, han som tog emot oss var en sympatisk prick. Den ena kinden var rund som en boll av kokablad som han tuggade och de många levande ljusen gav ett varmt intryck. Shamanen gjorde också  upp med ”det mörka som fanns som en skugga hos en av oss” – inte hos undertecknad dock – allt medan dödskallen från altarets nedre hylla, dvs. ”undre våningen för svart magi” stirrade hålögt på oss. Också den hade ett kokablad instucket mellan käkarna.

De här olika bilderna handlar alltså om samma lilla insikt och jag kan inte kalla den annat än insikten om absurditetens fasta grepp om oss, dvs. det vi brukar kalla rationella människor. Och det gäller vare sig det handlar om garageshamaner, inkapräster eller energiingenjörer. Det finns ibland försök att peka på en funktionell kärna i religion i stil med tanken att människan tror på något udda, en gud eller magi, och låter sitt liv kretsa kring allt det här för att det tjänar ett konkret syfte, en tydlig nytta. Men, efter erfarenheterna i Peru ger jag inte mycket för teorier som friar med en sådan grundsyn.

Absurditeterna som människor ägnar sitt liv åt, allt det som inte kan motiveras och förklaras, som inte tjänar våra primära behov, är ett starkt drag. Jag tror att det de facto är bättre att svänga på slanten. Den mänskliga absurditeten som vi kan se i religion är mera regel än undantag. Den berättar inte något om religion utan något om människan, var sig hon är religiös eller inte. Tro och hängivenhet kan rikta sig mot många håll, både religiösa och sekulära, men i de flesta fall är det samma mänskliga hållning som vi talar om och den är inte marginell.

Det är med andra ord en ren tillfällighet att vi gör skillnad på virus och utomjordingar, men den tillfälligheten är mobiliserande för oss som människor och kulturer. Den får oss på gott och ont att bestiga berg.