Värk i knäet?

Peter NynäsDe ler mycket intagande på bilderna och man kan nå dem via ett service nummer som kostar ca fyra euro per minut. Det blir 240 euro per timme. Nej tack! – jag vill inte jag veta vad det blir per månad… På basis av enbart bilderna på Internet och priset kunde man tro att Satu, Matleena, Kata och de andra tar betalt för att vara intima per telefon.

Men, de här vackert leende kvinnorna säljer inte fantasier om fysisk närhet. Det handlar om en helt annan business. Jag upptäckte dem en morgon för några veckor sedan. Jag blev så förskräckt, fascinerad, upprörd, road etc. att jag fastnade framför TV:n och kom alltför för sent till jobbet den dagen.

Det handlar om något som de kallar för interaktiv livshantering eller livskompetens. Ett annat centralt element som lyfts fram är kombinationen av urgammal beprövad kunskap och ny teknologi. Men, så som man kan förstå av värmen i bilderna, de leende ansiktena, så handlar det om människor som är ”närvarande” för oss. Allt det här och mycket mera finns i ett och samma TV-program – om man skall tro programmets hemsida.

Alla har sin egen nisch i form av några starka kompetenser: tydning av Tarot-kort eller drömmar, astrologi, kanalisering av andliga energier, eller intuitiv kunskap etc. Satu, Matleena, Kata och de andra ger kunskap och råd om hälsa, ekonomi, relationer och kärlek. Och jag vill understryka att jag har ingenting emot ovan nämnda andliga praktiker. De flesta kan väl tycka att det är spännande om någon kan se in i framtiden. Drömmar kan nagla sig fast i nacken under hela dagen och kännas fyllda av frågor och mening. Och vem har inte lekt anden i flaskan någon gång?

Om inte annat kan samtalet i TV:n vara ett sätt att känna efter och ringa in det som man tycker att är viktigt – och att också tala om det på olika och nya sätt. Eller skapa något viktigt.

Att det är dyrt kan programmet inte klandras för. Att man tar betalt för den här typen av service är inget nytt; att hitta ställen där man kan få föra motsvarande samtal gratis kan vara svårt. Eventuellt kunde jag ändå tänka mig en viss produktutveckling. När man ringer programmet kan man välja om man vill att allt går ut i TV-sändning eller om man vill tala privat med någon av dem.  Stunderna när inga samtal går ut i etern är onekligen mycket tråkiga och en del av attraktionen ligger nog i det verklighetsförankrade interaktiva elementet. Det band mig till soffan. En viss rabatt för sådana som är beredda att bjuda på sig lite mera kunde möta allas intressen.

För att vara ärlig har jag lite svårt att hantera min ironi som växer fram mellan raderna. Var hör den hemma? Den enda aspekten som jag kan klandra i det här sammanhanget är eventuellt en viss diskrepans. Jag talar gärna om det här som andliga praktiker, men i programmet som jag tittade på var det inte andlighet eller ens relationer som sattes i centrum. De som ringde in gjorde det av orsaker som gällde deras hälsa och fysiska välbefinnande: höfter, blodcirkulation, operationer… Äldre kvinnor.

Man kan visserligen ställa generationer mot varandra och fortsätta tro på de upplysta och ställa det andliga och det fysiska mot varandra – det är inte ok att man tar emot kunder som borde gå till läkare – men distinktionerna faller sönder. Det är väl til syvende og sist  uppenbart för alla att vi människor ofta talar om det inre genom det yttre eller tvärtemot, dvs. det yttre genom det inre. Själen kan värka i knäet och läkarna möter säkert en hel del märkliga omen som de borde remittera till drömtydare och Tarot-vetare.

Och det är kanske här som väggen kommer emot, men inte så som vi trodde. Allt blir aningen sammanblandat i vardagen. Vi trodde vi kunde hålla det sekulära och det andliga skilda från varandra, men så fungerar inte verkligheten idag. Vi trodde kanske också att vi kunde avskilja det personliga, intima och religiösa till ett privat imråde och bort från det offentliga, men så fungerar inte verkligheten heller.

Det här är bara ett marginellt morgonkaffeexempel, men vi lever i en paradoxal tid när många grundläggande saker förändras och sådana saker som vi trodde var flyktiga envisas med att inte förändras. Ingen kunde förutse vad nya medieteknologier skulle föra med sig i form av nya arenor för det personliga och intima. Ingen kunde heller förutse att det personliga och privata skulle fortsätta att äta sig in i det offentliga rummet och utmana det som det gör idag. Människor betalar 240 euro i timmen för att läkare skall tampas med negativa energier och samma summa för att drömtydare skall utröna framtiden för slitna höftleder. 

 

Stormaktsambitioner och ekonomiska realiteter

Christer LindholmDet är i och för sig fullt förståeligt att Rysslands olagliga annektering av Krimhalvön och den ryska arméns vapenskrammel vid Ukrainas östgräns har väckt både oro och misstänksamhet, inte bara i Rysslands grannländer utan i västvärlden i allmänhet. Då små män med stora ambitioner väl börjat flytta gränser med hjälp av vapenmakt tenderar deras aptit nämligen att öka, i synnerhet om omvärlden nöjer sig med att stoppa huvudet i busken och hoppas på fred i vår tid. Det här har historien bevisat gång på gång, från Napoleon till den misslyckade lille målaren från Braunau-am-Inn.

Det skulle alltså vara farligt att underskatta Vladimir Putin och hans nya – eller snarare nygamla – aggressiva Ryssland. Det är emellertid lika farligt att, som just nu tycks vara fallet, överskatta det hot Ryssland utgör; överdrivna hotbilder kan nämligen lätt skrämma till passivitet och undfallenhet där resolut handling skulle vara av nöden.

Faktum är nämligen att Ryssland inte är, och inte heller har några realistiska förutsättningar att bli, en global stormakt av samma kaliber som det forna Sovjetunionen. Landet har visserligen en skräckinjagande kärnvapenarsenal, men vad konventionella vapen – pansar, artilleri, flyg och flotta – beträffar är den ryska militären vida underlägsen NATO:s samlade styrkor såväl kvantitativt som kvalitativt. Faktum är att Rysslands försvarsbudget, trots de senaste årens massiva satsningar på återupprustning, bara ligger på ungefär samma nivå som Storbritanniens. Och ärligt talat: om David Cameron plötsligt började dilla om att återupprätta det brittiska imperiet, hur många skulle då ta honom på allvar?

I teorin kan naturligtvis Ryssland naturligtvis fortsätta sin militära upprustning ända tills också dess konventionella styrkor kan mäta sig med NATO:s. I praktiken begränsas möjligheterna till en fortsatt upprustning ändå avsevärt av Rysslands verkliga akilleshäl – ekonomin.

Trots sina enorma tillgångar på energi och andra naturresurser är nämligen Ryssland en ekonomisk mellanviktare, med en bruttonationalprodukt som är aningen större än Italiens. Dessutom har Ryssland, på grund av att en så stor del av landets exportintäkter spenderats på militär upprustning, missat ett antal gyllene tillfällen att diversifiera sin produktions- och exportstruktur. Som en följd därav står exporten av energi och råvaror fortfarande för mer än 80 procent av Rysslands totala exportintäkter, vilket gör den ryska ekonomin extremt sårbar för fluktuationer i världsmarknadspriserna på olja och gas.

I dagens läge är EU visserligen, som en följd av kortsynta och illa genomtänkta energipolitiska beslut, kraftigt beroende av importerad rysk naturgas. Det ryska beroendet av den europeiska marknaden är emellertid ännu större: av Rysslands totala exportintäkter står exporten till  EU, vilken till största delen utgörs av energi, för drygt hälften. Om de handelspolitiska handskarna åker av på allvar kommer det alltså att svida betydligt mer i den ryska ekonomin än i den europeiska.

Och om den ryska ekonomin, som redan nu visar tecken på att stagnera, krisar till sig på allvar får Putin ytterligare ett problem på halsen, då den förhållandevis välmående medelklass som vuxit fram efter Jeltsintidens ekonomiska och sociala kaos ser sitt nyvunna välstånd gå upp i rök. I dagens värld kan nämligen inte ens en auktoritär regim (med undantag av helveteshålet Nordkorea) förlita sig enbart på förtrycksapparatens käppar för att hålla sig kvar vid makten; den måste också kunna leverera en tillräcklig mängd morötter, allra helst med en klick smör på. Den här lärdomen, som Hugo Chavez’ arvtagare i Venezuela just nu håller på att inhämta den hårda vägen, har knappast gått Putin förbi.

Om Putin väljer att fortsätta sin aggressiva expansionspolitik har EU således alla förutsättningar att sätta hårt mot hårt – och att gå ur kraftmätningen som segrare. Det här förutsätter visserligen en beredskap från EU:s sida att acceptera kännbara ekonomiska förluster på kort sikt, men i den andra vågskålen ligger principer och värderingar som inte går att prissätta i euro och cent. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än att bevisa att den konservative filosofen Edmund Burke (1729-1797) hade fel i sin djupt pessimistiska kommentar till den franska revolutionen:

”The age of Chivalry is gone – that of sophisters, economists, and calculators, has succeeded; and the glory of Europe is extinguished forever.”

Jakten efter forskningsfinasiering

Johanna MattilaJag var nyligen med i ett konsortium som sökte pengar från s.k. BONUS-program som finansierar tvärvetenskaplig Östersjöforskning. Vid utgången av ansökningstiden hade 48 internationella tvärvetenskapliga sammanslutningar ansökt om 101 miljoner euro. Det  fanns sammanlagt 15 miljoner euro att delas ut. När medelbudgeten enligt finansiärerna kommer att ligga på ca 2-3 miljoner euro per projekt, kan man snabbt kalkylera att 5-7 ansökningar kommer att få ett glädjebudskap under juli månad då besluten offentliggörs. Omvänt betyder det här att 41-43 konsortier eller 85-90 % av sökande blir utan pengar.

Jag uppskattade också att ifall två personer på alla 328 potentiella partnerorganisationer har jobbat en månad var för den gemensamma ansökan, motsvarar den sammanlagda arbetsinsatsen för de inlämnade ansökningarna ca 5 miljoner euro. Alltså en tredjedel av den summa som totalt finns att dela ut. Hur mycket riktig forskning skulle man redan ha kunnat åstadkomma med den summan? Dessutom var det här bara en utlysning. De flesta forskare som deltog skriver säkert två-tre ansökningar till det här året, och nästa, och nästa… Varje ofinansierad ansökan som har kostat i arbetstid är ju egentligen ett minusresultat, eftersom riktiga forsningsresultat kommer att utebli för den tid som det tog att skriva ansökan. De flesta firmor skulle gå i konkurs med så här dålig företagsstrategi.

Ibland känns forskarvärldens vardag och realiteter rätt absurda. Är det säkert att enbart med den här typen av stenhård konkurrens och stora personliga investeringar (läs risktagningar med dåliga odds) av enskilda forskare samhället får bra forskning? Jag har inte sett så många undersökningar gjorda på det här temat. Jag är inte heller så säker på att det nuvarande sättet är det bästa möjliga.

Jag har sett spelet även från andra sidan, ur finansiärperspektivet, då jag har fungerat som sakkunnig vid ett flertal stora utlysningar i Sverige. Det normala där och antagligen gällande de flesta forsningsprogram och –utlysningar är att man relativt lätt kan särskilja ca 30-50 % av ansökningarna till en grupp som är klart sämre än resten. Det finns också kanske 2-3 riktigt bra ansökningar som i sin tur skiljer sig klart åt det andra hållet. Sen blir det svårare. I slutändan brukar man sitta med dubbelt-tredubbelt flera riktigt bra ansökningar än vad man har pengar att dela ut. Den sista gallringen bland dessa goda ansökningar brukar inte ha så mycket med vetenskaplig kvalitet eller renodlad objektivitet att göra utan snarare gäller det personlig smak hos sakkunniga och ibland också forskningspolitiska ställningstaganden. Mindre fint kunde man kanske kalla proceduren till ett lotteri också.

Det är ju oftast inte bara sökande själv som har sin arbetskarriär på spel i jakten efter forskningsfinansiering. Det här lotteriet drabbar kanske ännu tyngre de yngre forskare som oftast har projektanställningar på ett par år i en grupp som leds av en mera erfaren forskare som också ansvarar för finansieringen. I själva verket liknar ju deras, och även projektledarnas, verklighet en situation på arbetsmarknaden där man ständigt med ett-par års mellanrum tvingas att utföra samarbetsförhandlingar. Vilka andra yrkeskategorier skulle tillåta en sådan vardag utan mycket skrik och fackförbundens påtryckningar?

Ligger det nånting masochistiskt i forskarnas natur när vi gång på gång vill utsätta oss i den ytterst stressiga och osäkra situationen som skrivandet av ansökningar innebär? Eller brinner alla forskare så mycket för sin vetenskap att all osäkerhet och världsliga uppoffringar väger lätt? Eller är det bara frågan om en tvångssituaton när man inte har hittat ett vettigare jobb åt sig själv? Jag vet inte säkert. Kanske det är frågan om en blandning av alla dessa. Men nu hinner jag inte mera fundera på det här. Det är dags att skriva en ny ansökan.

VIVA BIBLIOTHECA!

Tapio SalmiDe flesta av oss har mycket goda minnen av bibliotek. Vi kommer ihåg de första besöken till ett bibliotek i barndomen: nästan gränslösa bokhyllor och trevliga tanter bakom lånedisken. Vi kommer ihåg den speciella doften i ett gammaldags bibliotek. Varifrån kom den? Luktar papperet, eller närmare sagt bestrykningsmedlen i det? Som kemiingenjörstudent vid Åbo Akademi var min dagsordning ganska regelbunden: på förmiddagen lyssnade vi på föreläsningar, på eftermiddagen gjorde vi laborationer eller gick till biblioteket för att lösa räkneövningar. Det gamla och vackra kursboksbiblioteket i Reuterska huset var min favorit.

 Under mina talrika irrfärder ute i världen har jag ofta besökt bibliotek, helt enkelt för att titta in. Moderna bibliotek i nordiska städer, Strahovklostrets urgamla bibliotek i Prag, en gigantisk historisk bok- och handskriftssamling i Valladolid – alla de har sin speciella atmosfär. För några månader sedan besökte jag igen universitetet i Valladolid, ett av våra samarbetspartners i Spanien för att hålla en kurs i nya kemiska reaktorsystem. Efter föreläsningarna tog min kollega Dr Juan Garcia Serna mig till ett historiskt bibliotek och jag fick bekanta mig med en illustrerad bibel. Det låter kanske trivialt, men där fick jag en stor aha-upplevelse. I boken fanns inga konventionella – och ofta överdekorerade – bibelillustrationer utan konst med stort K. Den anonyma konstnären hade använt sig av ett färggrannt och kraftigt förenklat bildspråk, som genast såg bekant ut för mig. Var har jag sett någonting liknande tidigare? I Pablo Picassos verk, förståss. Starka konturer, abstraherade och och förenklade figurer – en realistisk tredimensionell rymd hade förvandlats till en karrikerad, kubistisk och i viss mån tvådimensionell rymd. Dessa illustrationer måste ha varit en inspirationskälla för Pablo Ruiz Picasso, den stora revolutionären i 1900-talets bildkonst.

 En modern vetenskapsidkare kan inte klara sig utan ett välutrustat bibliotek. Dataåldern har inte ändrat detta faktum, tvärtom: i dagens informationsflöde är det allt viktigare att söka och sålla, få fram det aktuella och undvika dublering av forskning, som redan gjorts av någon annan någonstans. Åbo Akademis bibliotek hör till de största kulturarven i vårt land, utan tvivel. Användningen av biblioteket har ändrats drastiskt under de senaste 10-15 åren. Tidigare spenderade man timmar och veckor i själva biblioteksrummet och bläddrade i tidsskrifter och Chemical Abstracts för att överblicka forskningen igår och idag. Det tog tid, men efter att man hade lärt sig tekniken så fick man fram den väsentliga informationen. Nu har vi övergått till en digital värld och vi slänger sökord till nätet och lever i hoppet om att någonting nyttigt och intressant diffunderar ut. Vi söker i SciFinder, i Science Direct, och framför allt, vi läser elektroniska versioner av vetenskapliga tidsskrifter.

 Traditionellt utges vetenskapliga tidsskrifter av vetenskapliga societeter och akademier samt av kommersiella förlag som är specialiserade på vetenskaplig publikationsverksamhet. Så ska det ju vara. Dessa två aktörer är självklara och deras samexistens och inbördes konkurrens har garanterat att vetenskapliga fakta med tolkningar står till vårt förfogande. Under de senaste åren har vi dock sett en hotande utvecklingstendens: en enorm koncentration av den vetenskapliga publikationsverksamheten har ägt rum. E, E och E! Jag menar den brittisk-nederländska giganten Elsevier, som lavinartat har expanderat sin marknadsandel genom att köpa upp konkurrenter. I dagens läge lever vi i en realitet som innebär att ett modernt forskningsinstitut inte kan klara sig utan att prenumerera på Elseviers tidsskrifter; de är ca 2500 inalles. Denna monopoliseringstendens har lett till att de vetenskapliga biblioteken (läs: universitet och forskningscentra) tvingas att betala allt högre licensavgifter. Vad händer då? En allt större andel av biblioteksanslagen går till Elsevierlicenser och vi har inte råd för tidsskrifter utanför detta monopolbunker. Detta är en skrämmande vy, som noteras överallt i världen.

 Jag läste häromdan i en av de största tyska tidningarna, Süddeutsche Zeitung en glädjande nyhet med rubriken ’ Ausgenutzte Forscher – Digitale Fachzeitschrift-Abos werden unbezahlbar’ (28.3.2014). Ett av de tyska spetsuniversiteten, Universität Konstanz, har avbrutit förhandlingarna med förlagsgiganten Elsevier. I tidningsartikeln diskuteras Elsevier oligopolläge, ’open access’-publikationer och den aktuella tvisten. Jag tar ett direkt citat ur den välskrivna artikeln:

 ”Nachdem es schon hier und dort, gerade auch in Grossbritannien und den USA, Abbestellungen und Boykott-Aufrufe gegeben hatte, macht jetzt mit Konstanz eine der elf deutschen Exzellensuniversitäten ihren Protest öffentlich. Der Durchschnittspreis einer bei Elsevier lizenzierten Zeitschrift (wohlgemerkt: nur einer) habe zuletzt bei 3400 Euro pro Jahr gelegen, fast dreimahl höher als beim zweitteuersten grossen Verlag. Ulrich Rüdiger, der Rektor der Universität, erklärte: “Die Universität Konstanz kann und will bei dieser aggressiven Preispolitik nicht länger mithalten und wird ein solches Vorgehen nicht unterstützen.”

 Universitetsrektor Ulrich Rüdiger leder ett uppror mot ett girigt och orättvist system. Girighet är en av våra synder, individuellt och kollektivt. Rätten till objektiv information för ett rimligt pris hör till forskarens grundrättigheter.

 Jag avslutar med två spanska bilder av Pasi Tolvanen med temat från långfredagen och påsken till första maj: långfredagsstämning framför katedralen i Sevilla och José Martis minnesmärke i Madrid. José var en kubansk författare, journalist och revolutionär på 1800-talet.

Bild från Spanien 1 Bild från Spanien 2.

Trevlig försommar till alla läsare!

Tapio Salmi

Bildmanipulation – ett förhållningssätt

Hannah Kaihovirta-RosvikTemat för det här blogginlägget är att jag prövar om förståelsen för det konkreta arbetet med bildmanipulation kan abstraheras till ett förhållningssätt som kan användas som ett intellektuellt redskap i förståelsen för förändring. Jag följer upp en tråd från det senaste blogginlägget och söker envist kreativa sätt att ta till vara i arbetet mitt i de förändringar som är på gång vid Åbo Akademi. Jag vandrar i inlägget från minnesbilder, via hotbilder och motbilder till visioner. Jag förstår minnesbilder, hotbilder, motbilder och visioner som metaforiska begrepp som kan hanteras, omarbetas och prövas som bilder i ett tankeflöde jag inte tidigare prövat.

Bildmanipulation minnesbild

För x antal år sedan anlände gästkonstnären Emma Houlihan från Dublin till samtidskonstföreningen Platforms internationella konstnärsresidens i Vasa.

Föreningen Platform hade vid den tidpunkten varit verksam i sju år och genomgick vad man i folkmun kallade för sjuårskrisen. Föreningens medlemmar funderade mycket på verksamhetens utgångspunkt och syfte, medlemmarnas och gästkonstnärernas samarbete och på att olika former av konstinsatser i närmiljön gjordes på talko och lågbudget. Medlemmarna, de flesta konstnärer med lokal förankring, argumenterade ofta, i olika sinnesstämningar och med olika höga röster om hur prioritera resurser och kompetens mellan det individuella konstnärliga arbetet och det kollaborativa samarbetet för föreningens väl och ve.

Gästkonstnären anlände till en stad där hon förundrades över att människor inte hade sina gårdar omgärdade med inhägnader eller murar, hon förundrades över de stegar som fanns fastsatta på husväggarna (brandstegar), stegar som enligt henne inbjöd till att klättra in hos folk. Hon var också förtjust över de outnyttjade ytorna som staden erbjöd för parcour. Hon frågade hur man i det här samhället förhåller sig till integritet, hur man respekterar varandras egendom. Hon undrade över var det offentliga rummet slutar och var den privata sfären börjar. Jag svarade i förbifarten att det allmänna förhållningssättet till det offentliga rummet och den privata sfären förstås bygger på en lokalt förankrad, kulturbunden och inlärd förståelse för demokrati och integritet. Jag sa något om att förståelsen för det mesta fungerar som en outtalad överenskommelse. Samtidigt nämnde jag att även om det inte är synligt i omgivningen så kan det likaväl som var som helst annanstans skapas osynliga murar som kan vara nog så intakta och svåröverkomliga.

Det konstnärsresidenset pågick över sommaren. Under konstens natt den sommaren, som i Vasa ordnas återkommande den första torsdagen i augusti, hade Platforms galleri och gästkonstnärens konstutställning vernissage. Utställningens titel var GET OVER IT!

Utställningens konstnärliga objekt var en mur som Platforms medlemmar byggde upp tillsammans med gästkonstnären. Istället för att mötas av galleriets inbjudande entré, möttes publiken vid ingången till galleriet av en hög mur. Det stod en stege placerad vid muren. För att komma åt utställningen inne i galleriet var publiken tvungen att klättra upp på stegen och över muren. Tillställningen blev en succé, människor i alla åldrar klättrade över muren för att nå galleriutrymmet i konstnattens vimmel.  Det var samtida och deltagande konst. Konstverket väckte samtal och medskapande.

Hos mig väckte tilltaget motstridiga reaktioner. Konstnären förklarade att GET OVER IT syftade på flera saker. Hon ville att samtidskonstföreningens medlemmar skulle få syn på de immateriella tankemurar vi skapat sinsemellan, att vi skulle få syn på de osynliga murar vi skapat i vårt förhållande till föreningens uppdrag och samtidskonsten samt ett antal andra murar vi hade i våra medvetanden av bara farten.  Hon pekade på att man kan lämna groll bakom sig och komma över det. GET OVER IT kunde också förstås som en annan form av uppmaning; vi blev påminda om att i en process, där man vill nå något, kan man ställas inför hinder. Då behöver man söka nya lösningar för att komma vidare. I det här konstverket fanns lösningen, stegen till hands. Mycket konkret stod muren även som referens till andra murar som byggts genom historien och på olika platser i världen. Samtidigt representerade den samarbete och humor som konfliktlösande faktor, deltagande som nyfikenhet och en plats för nya möten, samtal och äventyrslusta. Platforms medlemmar fick i samband med utställningen även ta ställning till att rörelsehindrade personer tack vare muren var hejdade från att ta del av utställningen i galleriet. Det gick att lösa. Utrymmet hade en bakdörr via vilken man behändigt kom in i galleriet.

Utställningen berörde mig och skapade olikartade referenser. Den satte spår i mitt medvetande som starka estetisk-etiska erfarenheter. Erfarenheterna dyker nu upp som minnesbilder i vardagen.

Bildmanipulation hotbild

Det gångna årets turbulens vid Åbo Akademi och lärarutbildningen har inte undgått mig. Turbulensen har rättare sagt varit ständigt närvarande. Jag har observerat att närvaron av turbulens har slukat tid, kunskap och kompetens, kvalitetsfaktorer som jag observerat att medarbetare och jag mobiliserat som alternativa resurser i samband med sparåtgärder. Nya åtgärder för att stärka och förändra bland annat utbildning har rusat fram genom förslag på organisationsstrategier och i media med sådan fart att det hela mellan varven sett ut som ett flöde av osäker information.

Under de senaste veckorna har även lärarutbildningen debatterats i media med en fart som det har varit omöjligt att hänga med i. Som lärarutbildare har jag iakttagit att det varit nästintill otänkbart att stanna upp i processen, att se det transparenta, skapa sig en uppfattning, observera, reflektera och kritiskt granska vad som är på gång. De tankar och samtal jag hinner tänka och föra är att audi alteram partem inte tilldelats tillräckligt med tid eller rum i sammanhanget. Fler och fler undrar om det är hotbilder av något slag som målas upp. Jag har avfärdat och ignorerat undran om hotbilder. Helt enkelt av den anledningen att jag anser att hotbilder skapas genom underdrifter, överdrifter och maktkamp snarare än genom kritisk diskussion. Det skall vara rimligt att i sammanhanget se en alternativ bild.

Bildmanipulation motbild

Att skapa en motbild är att skapa en alternativ bild. Själva uppfattningen om vad det innebär att skapa motbilder, alternativa bilder är intressant redan i sig. Då man till exempel är i en dialog genom visuell kommunikation är motbilden, den alternativa bilden, ett välbeprövat sätt att mediera flera tillvägagångssätt och genererar ofta aha – upplevelser. Resonemanget om bildmanipulation i det här blogginlägget lyfter här fram minnesbilden av muren, konstverket.  Inte som en illustration av något som varit, utan som en association, en kompetens, som kunskap och kulturell referens för att greppa något ogripbart, obekvämt och ännu oidentifierat. Minnesbilden dyker inte endast upp som en bild av ett konstverk utan som en estetisk-etisk erfarenhet av deltagande och egenmakt. För några år sedan hade gästkonstnären modet och kunskapen att tematisera, abstrahera och stilisera en situation som Platforms medlemmar var mitt i. Medlemmarna förstod sin situation på ett nytt sätt och kunde se det konstnärliga arbetet och samtidskonsten från ett annat perspektiv än det invanda. Det förde till nya strategier och syften i föreningens verksamhet. Muren var konkret avvisande. Stegen en konkret väg att ta sig över ett hinder.

Den energi, det kurage och den vilja till att dela kompetens och erfarenheter som konstverket genererade tänker jag idag att kan erbjuda motbilder till den situation som jag ser att arbetsvardagen är en del av.  Men hur ser motbilder till ett flöde av osäker information ut vid ett universitet?

Även om det är en komplex och mental kraftansträngning att flytta minnesbilden av muren till ett resonemang som bär igenom blogginläggets tematik så är de motbilder som framkommer i sammanhanget inte särskilt invecklade. Motbilderna formas givetvis av en av de grunder som universitetet står på. Motbilderna till ett flöde av osäker information är att sytematiskt dokumentera, granska, och analysera information för att få en så verifierad uppfattning som möjligt av fenomenet. Motbilderna är helt enkelt det som vid universitet beskrivs som forskning och som med ett mer universellt begrepp förstås som vetenskap.

Bildmanipulation vision

Sammanfattningen av resonemanget om bildmanipulation – ett förhållningssätt är att ge rum och tid för visioner. Alla vet vi att visioner handlar om att gestalta något som man vill uppnå, något som uttrycks som ett framtida tillstånd, som ännu inte är. Visioner behöver inte vara realistiska eller tidsbundna. Visioner är något som var och en som arbetar med utbildning och forskning, och i allra högsta grad lärarutbildning, ser som kvalitet och resurser. Den rimliga framtid som visioner kan föra med sig omfattar element som är igenkännbara för lärande; att få gestalta kunskap om och kompetens i något som man inte visste något om.

Det avgörande i sammanhanget, i turbulensen, är att skapa förutsättningar för visioner. Vid lärarutbildningen, den vardag jag arbetar i, är jag övertygad om att det finns mer att ta till än latent kunskap och kompetens som kan förvaltas på bästa sätt för framtiden. Här finns visioner. De uppstår i förändring och har kraft att bära framtid och ny förändring. Så! GET OVER IT! Bildmanipulation – ett förhållningssätt kan handla om att artikulera och gestalta det oartikulerade.  Ja just det. Visioner.

Bestiga berg

Post mountainPå vägen ner var jag gråtfärdig. Benen skakade och jag försökte klamra mig fast. En äldre kvinna från New York passerade mig med lätthet när jag satte mig ner för att vila en stund. ”Föreställ dig att du är en katt” var rådet som hon gav mig med ett varmt leende. Bilderna som visade sig för min inre syn var knappast de som hon hade tänkt sig: jag såg avmagrade katter med ruggig päls, spänd kropp och simmiga ögon, typ ’nära döden katter’ som t.ex. suttit fast någonstans i månader men räddats i sista stund.  När jag sedan försiktigt och med mera mod fortsatte neråt, efter att jag tagit igen mig en god stund, så fick jag nästa goda råd: ”Hej där, du är ju helt blek killen, dina ben skakar. Man måste vila emellanåt, sätt dig en stund vetja! Det här är farligt om man blir för trött.” När jag svarade att jag är helt ok och just vilat en lång stund, såg han ut som om han inte förstod vad jag sa.

Allt beror på hur man ser det. Å ena sidan hade jag övervunnit mig själv. Jag hade klättrat upp till toppen av Huayna Picchu, dvs. berget som ser ut som en sylvass klippa och kan ses höja sig i bakgrunden på bilder från Machu Picchu (som ovan). Och jag hade klättrat ner igen. Upplevelsen var som sagt obeskrivlig. Den fysiska utmaningen var enorm och jag kunde skatta mig lycklig att jag hade slutat röka ett par månader tidigare. Den mentala utmaningen saknade också proportioner men av någon konstig anledning infann sig inte den vanliga höjdrädslesvindeln. Hade den drabbat mig vid något av de otaliga ställen där tillvaron stupade rakt ner i intet hade jag nog följt med. Vid ingången till Huayna Picchu, där som uppstigningen börjar, skriver man in sig i en loggbok. På det sättet kan de snabbt få saldot på dagens svinn när dagen är slut.

Men, ser man det här från ett annat perspektiv så fjollar jag nog till det hela. Jag besökte helt enkelt en helig plats från Inkakulturen.  Historien förtäljer att den högsta prästen bodde där på toppen och ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu för att meddela den nya dagen”. Det må vara hur som helst med den saken, men utan tvivel har någon i tiderna byggt en smal och snabbt stigande stig av sten upp till toppen och därtill krönt denna absurda gärning med några tempel. Vem gör något sådant? Hörde jag rätt: ”varje gryning skyndade sig ner till Machu Picchu”?

Den här erfarenheten fångar en mycket enkel insikt som slog mig gång efter annan under den två veckor långa studieresan till Peru som vi nyligen företog med studeranden från ämnet religionsvetenskap. Vi hann besöka många ställen som speglade religion på många  olika sätt. Den 5000 åriga staden Caral, ett utgrävt område i öknen utanför Lima, är ett unikt ställe, en av de tidigaste mänskliga civilisationerna. Här fanns många tempel och pyramider som det hade tagit generationer att färdigställa. Här hade man släpat stenar i nästan samma omfattning som i Machu Picchu men flera årtusenden tidigare.

I en annan riktning från Lima fanns en liten by med bara några år på nacken: här fanns eko-odling och veganmat, meditationstimmar och aromaterapi, och allt inbäddat i en speciell och andlig arkitektur. Killen som guidade oss kände väl till Finland. Han hade länge jobbat i energibranschen och för finländska företag innan han lämnade allt. Han hade upplevt ett behov att ändra riktning. Efter att nu ha levt mera än ett år i ekobyn skulle han ”snart återvända till världen, men på ett helt annat sätt”, berättade han.

Ingenjören var en intensiv typ, likt shamanen som tog emot oss i ett garage i utkanten av Puno, vid Titicacasjön.  Det var mörkt när den lilla bussen kom fram till radhusområdet och hundar skällde lite här och där. Det kändes lite olustigt. Alltför många – också ambassadfolk från Helsingfors – hade talat om människooffren i den här delen av världen. Kunde man känna sig lugn? Men, han som tog emot oss var en sympatisk prick. Den ena kinden var rund som en boll av kokablad som han tuggade och de många levande ljusen gav ett varmt intryck. Shamanen gjorde också  upp med ”det mörka som fanns som en skugga hos en av oss” – inte hos undertecknad dock – allt medan dödskallen från altarets nedre hylla, dvs. ”undre våningen för svart magi” stirrade hålögt på oss. Också den hade ett kokablad instucket mellan käkarna.

De här olika bilderna handlar alltså om samma lilla insikt och jag kan inte kalla den annat än insikten om absurditetens fasta grepp om oss, dvs. det vi brukar kalla rationella människor. Och det gäller vare sig det handlar om garageshamaner, inkapräster eller energiingenjörer. Det finns ibland försök att peka på en funktionell kärna i religion i stil med tanken att människan tror på något udda, en gud eller magi, och låter sitt liv kretsa kring allt det här för att det tjänar ett konkret syfte, en tydlig nytta. Men, efter erfarenheterna i Peru ger jag inte mycket för teorier som friar med en sådan grundsyn.

Absurditeterna som människor ägnar sitt liv åt, allt det som inte kan motiveras och förklaras, som inte tjänar våra primära behov, är ett starkt drag. Jag tror att det de facto är bättre att svänga på slanten. Den mänskliga absurditeten som vi kan se i religion är mera regel än undantag. Den berättar inte något om religion utan något om människan, var sig hon är religiös eller inte. Tro och hängivenhet kan rikta sig mot många håll, både religiösa och sekulära, men i de flesta fall är det samma mänskliga hållning som vi talar om och den är inte marginell.

Det är med andra ord en ren tillfällighet att vi gör skillnad på virus och utomjordingar, men den tillfälligheten är mobiliserande för oss som människor och kulturer. Den får oss på gott och ont att bestiga berg.