Den finländska civilisationens nedgång och fall

Christer Lindholm

Christer LindholmVilket är det bästa måttet på hur civiliserat – eller ociviliserat – ett samhälle är?

Utgående från våra personliga preferenser kan vi säkert komma fram till många olika svar på den frågan. De politiskt överkorrekta ibland oss tycker antagligen att frågan som sådan är anstötlig, eftersom den ger vid handen att somliga samhällen är civiliserade medan andra är ociviliserade. Och så får man ju inte säga, åtminstone inte högt.

Personligen anser jag – och jag skulle tro att rätt många håller med mig – att det överlägset bästa måttet på graden av civilisation är hur samhället behandlar sina svagaste och mest utsatta medborgare. Som till exempel sina barn och sina åldringar. Och på basis av det måttet är det bara att konstatera att den finländska civilisationen är stadd i en snabb nedgång, som när som helst hotar att accelerera till en okontrollerad störtdykning.

Den finländska civilisationens nedförsbacke inleddes redan under nittiotalskrisen, då regeringen Aho med hård hand skar ner de offentliga utgifterna för att på så sätt blidka finansmarknadens vredgade gudar. Bland de utgiftsposter som drabbades hårdast av finansministeriets osthyvel (eller snarare motorsåg) fanns stödet till barnfamiljer och de förebyggande åtgärderna inom barnomsorgen. Resultatet av dessa sparåtgärder ser vi idag i form av en kontinuerlig ökning av antalet omhändertagna barn och ungdomar. Vilket, om man nu nödvändigtvis måste sätta en prislapp även på dessa mänskliga tragedier, kostar samhället betydligt mer än de förebyggande åtgärder som sparades bort under de svåra åren i början av nittiotalet.

Ur de offentliga finansernas synvinkel är den nuvarande krisen inte på långt när lika dramatisk som nittiotalskrisen. Som en del av euroområdets gemensamma finansmarknad har den finska staten i stort sett obegränsad tillgång till krediter, och det utan någon som helst valutarisk. Dessutom är den nuvarande räntan på finländska statsobligationer bara en bråkdel av vad den var i början av nittiotalet. Även om det också nu finns ett behov av att balansera statens utgifter och intäkter finns det ingen anledning till panik – och alltså inte heller någon anledning att igen en gång låta barn och åldringar stå för en orimligt stor del av notan.

Det är alltså vad man under rådande omständigheter skulle ha rätt att vänta sig i ett land som vill göra anspråk på att kalla sig civiliserat. Dessvärre tycks åtminstone den sittande regeringen inte ha några sådana anspråk; om det gäller att välja står sig civilisationen slätt mot de magiska tre A:na på kreditvärdighetsbetyget!

Eller vad kan man annat anse om en regering som skär i en redan från tidigare underresurserad och -bemannad äldreomsorg med hela 300 miljoner euro? Och detta samtidigt som även hemvården befinner sig i kris på grund av att allt fler hemvårdare inte längre står pall för den omänskliga arbetsbördan. Och som sedan, i den senaste rambudgeten, följer upp med att lägga ytterligare sten på barnfamiljernas börda genom att skära ner barnbidraget. Ett barnbidrag vars köpkraft redan försvagats med 15 procent under de senaste 20 åren.

Nej, en sådan politik kan definitivt inte kallas civiliserad, hur flexibelt man än väljer att definiera begreppet.

Enligt den officiella sanningen lär vi visserligen inte ha något val: om vi inte tar i med hårdhandskarna nu kommer vår statsskuld snart att överskrida 60 procent av BNP, vilket är maximigränsen för euroländernas statsskuld. Och om vi går över den gränsen kommer, enligt den officiella sanningen, något hemskt att hända.

Allt det här är bara kvalificerat struntprat. Även om gränsen för euroländernas statsskuld ligger vid 60 procent av BNP har euroländerna i genomsnitt en statsskuld på 90 procent av BNP just nu. Med en skuld på aningen över 60 procent av BNP skulle Finland således fortfarande tillhöra de duktigaste i klassen. Inte ens en sänkning av vårt heliga AAA-kreditbetyg skulle nödvändigtvis få några större följder. Då Nederländernas kreditbetyg sänktes från den högsta till den näst högsta kategorin i november i fjol hade det ingen som helst effekt på räntenivån. Faktum är att räntan på nederländska statsobligationer till och med sjönk en smula framemot slutet av fjolåret.

Vi har med andra ord ett val, och det valet är moraliskt snarare än ekonomiskt. Rent konkret handlar det om vilket slags samhälle vi vill lämna efter oss till kommande generationer: ett civiliserat samhälle – eller ett samhälle med högsta möjliga kreditbetyg?

Ekologi — och ekologi

Johanna Mattila,

Johanna Mattila”Biometri i den digitala ekologin” läste jag nyligen rubriken för en artikel i senaste MfÅA. Min fantasi satte genast i gång när jag började fundera vad denna rubrik kunde betyda i klartext, samtidigt som jag funderade lite på varför mina kolleger inte hade pratat om den här typen av forskningsintressen de måste ha. Miljö- och marinbiologi är ju de enda ämnen vid ÅA som sysslar med ekologi, dvs. läran om ekosystem. Digital ekologi, vad kunde det vara? Kanske modellering eller beskrivelse av strukturen och funktionerna i ett ekosystem i en digitaliserad form. Någon sorts simulering av t.ex. kustekosystem eller skogsekosystem eller digitalisering av habitatkartor över algbestånd i våra skärgårdar. Och vad är biometri i detta sammanhang? Kanske mätning av bottendjurens eller fiskarnas livsprocesser såsom puls eller andningsfrekvens på individbasis. Kanske man faktiskt kunde skapa en fungerande modell av ett ekosystem på det här sättet, tänkte jag. Matematisk modellering är ju väldigt populärt inom ekologin också. När jag började läsa artikeln förstod jag ganska snart att mina kolleger inte hade nånting med denna tidningsartikel att göra, och att jag inte heller hade någon orsak att vara ledsen över missad information. Artikeln handlade om pulsmätare som kan kopplas över internet till laptops och andra typer av datorer och inte alls om de ekosystem och funktioner jag känner till.

Mycket intressant. Hur fungerar dylika ekosystem och var är alla levande, andande organismerna som skall utgöra en väsentlig del av ett ekosystem? Ekosystem definieras ju som allt levande och den fysiska miljö som finns i ett naturområde. (Var finns annars naturen i den digitala ekologin?) För en människa – som jag – som har ekologi som profession, känns de här ”nya ekosystemen” något omtumlande. Förutom digital ekologi (som jag förstår berör åtminstone smarttelefoner och digitala nätverk) har jag hört talas om bl.a. innovationsekosystem och serviceekosystem. Så som jag förstår det, beskriver alla dessa begrepp de mest innovativa tankegångar – det senaste nytt och ”cutting-edge” innovationer inom t.ex. mobilteknologi, teknik och t.o.m. socialvetenskaperna. Serviceekosystem har jag hört användas för att beskriva de nya stukturerna och funktionerna inom den tilltänkta sote-reformen. Det som är kanske ännu mera omtumlande är hur ofta dessa ”nya ekosystem” figurerar i tidningsartiklar i jämförelse med de ”riktiga ekosystem” vi kanske borde tala om och även vara rädda om. Nå, det är kanske sist och slutligen inte så konstigt med tanke på den teknik- och innovationsfixerad tidsperiod vi lever i. Tekniska innovationer är mera mediasexiga än den självgivna naturen vi lever i (eller försöker stänga utanför våra tekniska system).

Jag har funderat rätt ofta vem som har kommit på att kalla system och nätverk för t.ex. mobil kommunikation för ekosystem. Är det någon som har halvsovit genom biologitimmarna och totalt missat definitionen på begreppet ekologi och grundstenarna och -förutsättningarna för ett ekosystem – samspel mellan levande organismer och den fysiska, icke-levande miljön? Är det någon som bara har kommit ihåg själva ordet utan att egentligen veta vad det betyder eller hur kan man förklara den uppenbara förbistringen i den nutida användingen av dessa vetenskapliga begrepp sedan 1800-talet? Eko är annars också väldigt inne; ekoodling, ekologiska produkter, ekologiskt producerade kläder, ekohus, etc. är ord som man ofta ser både i reklamtexter och i nyheter. I de här senare nämnda fallen vill man oftast betona att produkten är mera naturenlig än konkurrenternas produkt även om någondera har väldigt lite med riktig ekologi att göra. Ekologi och ekosystem värdesätter eller rangordnar ju inte strukturer eller funktioner utan bara beskriver dem. Det finns inte mera värda ekosystem eller bättre fungerande ekosystem utan bara ekosystem med olika strukturer och funktioner som ofta beror på yttre förhållande såsom t.ex. klimat eller syreförhållanden på havsbotten.

Kanske man som ekolog borde känna sig och sin vetenskapsgren väldigt hedrad, när andra inte har kommit på nya begrepp att beskriva de mest framstående idéerna och innovationerna i sina områden utan valt att utnyttja väletablerade begrepp som ekologi och ekosystem. Även om dessa har kommit långt från sina ursprung. Det här måste ju betyda att ekologer är mitt i smeten eller hur?

Fortsätter man att se på saken med positiva ögon, borde den här utvecklingstrenden innebära oanade arbetsmöjligheter för ekologer i dagens – och framför allt framtidens – samhälle. Det behövs väl en ekolog att utforska även digitala ekosystem? Kanske vi borde fundera på nya utbildningsalternativ – i sann anda av tvärvetenskap – med teknologer och varför inte med sociologer också. Det skulle väl passa bra även för våra ”diginativa” studenter.

 

I was in Arizona

Tapio Salmi

Tapio Salmi

We landed on the Tucson Airport and the boys hired a car. It was a big American van. The boys were driving fast but skillfully. We came to the hotel and enjoyed our first Coke in Arizona. It was lovely. The bedrooms in the hotel were big and we had a huge TV screen, much bigger than at home. I prayed a little and slept well.  In the morning I saw a rabbit in the bushes outside my room. It was freezing a little since it  was a bit cold night in Arizona.

USA is great!

…

We went to a national park. I enjoyed again a big Coke. The cactuses were really huge and  long, but I bought an ice cream to myself and to my best friend.  We were walking more than three miles on the mountains. It was great. I found a dead snake in the sand. First I was a bit afraid, but then I took it, I put it in my bag, to give it as a gift to my sister. Soon I got a better idea. I shall but it in the bag of my favorite girl.

We were driving back to the hotel, but we stopped for eating.  It was a Burger King. I took a big hamburger and I put a lot of ketchup on it. It was great. I was so happy that I gave a four dollars tip.  We went to our rooms. After a while, I heard screaming from the neighboring room. The girl had found the dead snake!  I was so happy that I started watching comics in TV, but soon I fall asleep.

USA is great!

…

Next morning I took a big breakfast with my friends: oat porridge, milk and scrambled eggs and bacon and two big glasses of Californian orange juice, of course.  I was too years ago with my school class to California and lost my glasses in the Pacific. It was a great trip.

Today we shall go to the Airspace Center. It is my dream. When I am grown up I shall become an astronaut and make scientific experiments on Mars or at least in the space station. My dad has told me stories about Neil Amstrong and Buzz Aldrin who landed on the Moon.  From there they took a phone call to President Nixon. It was great, and Amstrong and Aldrin and Nixon were great men.

Now the car stopped at the space center. I saw the smallest jet plan in the world and I saw the big American aircrafts and American missiles, which will stop our enemies. The American soldiers are brave, but I want to become an astronaut.  I saw a model of our first atomic bomb made by our people. They did a great job. In the museum shop I bought a small rocket. At home I will put up a space station of my own. Like Cape Canaveral. I shall invite my best friends to watch the first launching. It will become great.

We left the center. We looked to the sky. Seven fighters flew over us. It was so great that I almost started crying. Perhaps I should become a pilot. Is the school expensive?  Perhaps my dad can pay it for me.  He is always thinking my best.

On the way back, we stopped at MacDonalds. I ate a big cheese burger and I put a lot of ketchup on it. It was great.

In the hotel room we watched  TV. My friend switched the TV to channel eight. It is CNN. My dad always watched CNN, since it tells the truth, he says and he knows since he knows everything. CNN tells what is happening in our country and abroad, but I am not interested in Europe. There are so many countries and languages that it confuses me.  I saw a nice uncle with white hair in the TV. Now I remember who he is: senator McCain, from Arizona. He is a great man, my dad has told me. Vietcong-communists kept him in prison in four years, but he is a tough guy. Now he says that President Obama should be more tough against the Soviet-Russian communists who invaded Ukraine.  I hate communists. Senator MacCain is a great man. He protects our liberty, our home, my mum and my dad and my sister. I want to become the senator of Arizona, like MacCain.

I get tired, it is time to pray. I pray for a good health to my mum and my dad and my sister. I send greetings to the Lord, protect the Senator of Arizona and our country, my teacher also, she is nice. Tomorrow we go to the swimming pool.

USA is great!

….

Epilog. Jag var verkligen i Tucson, Arizona; konferensens tema var Katalys i organiska reaktioner. Till vilken genre den ovanstående berättelsen hör vet jag inte. Texten bara rann ned.

Den välkände forskaren Tapio Salmi

Foucaults verktygslåda

Hannah Kaihovirta,

Hannah Kaihovirta-RosvikKl. 07.32

Äntligen återvänder ljuset till de här breddgraderna, det är dags för ögonblicket, vårdagjämningen! I backspegeln blev den här vintern en annorlunda tid av arbete än väntat – och ändå inte. Vid inledningen i september hade inte medvetenheten om att det kommande läsåret 2013-2014 vid Åbo Akademi skulle handla om strukturomvandlingar i så stor utsträckning som det gjort sjunkit in i mitt vetande. Så här i efterhand tänker jag att intuitivt har jag använt mig av strategier om vetenskaplig medvetenhet för att kontinuerligt spegla strukturomvandlingens inverkan på arbetets vardagshandlingar.

Under vintern har jag skapat mig en uppfattning om vetenskapens vetande på ett annat sätt än tidigare. Jag har haft möjlighet att återkommande vända mig till vetenskaplig litteratur för att begreppsliggöra den verksamhet jag arbetar i och jag har fäst uppmärksamhet vid nya tillvägagångssätt då jag ivrigt klättrat upp på giganternas axlar. Bland alla de klassiska titlar som legat framme i bokhögarna så är det en tänkare och författare som fångat mitt intresse mer än de andra; Michel Foucault. Redan titlarna på hans litteratur har gett uppslag för att gestalta strukturer och omvandlingar och deras inverkan på akademiskt arbete på ett synnerligen uppiggande sätt.

Kl. 9.33

[Jag beskriver mig inte som en Foucaultkännare, -analytiker eller –ist. Jag läser hans texter av pur läsglädje och som inspiration för att engagera mig i dynamiska tankemönster.]

Nästa dag klockan 12.14

Min första medvetna läsning av Michel Foucaults texter inföll i millennieskiftet. Det var publikationen Vansinnets historia under den klassiska epoken (1983) och det var vårvinter.  Solen lyste in på bokbladen och dammkorn virvlade i rummet och förstärkte medvetenheten om solstrålens vinkel. Den läsningen ringades in av mina första bekantskaper med A Thousand Plateaus (Deleuze & Guattari, 1992) och Paul Ricoeurs filosofi. Jag tänkte intensivt på diskurser, platåer, rhizom, kluster, uppkopplingar och nätverk. Så här i efterhand kan kombinationen av läsningar överraska mig. Nu inser jag att jag sökte begreppsliggöra millennieskiftet som upplevelse i tid och rum.

Dagen innan 13.02

[I ljuset av de återläsningar och nyläsningar som den här vintern fört med sig framträder även en ny insikt om att det var det visuella i Foucaults ord som då, så som nu i vinter, frestade och drog i mig. Michel Foucaults sätt att skriva fram linjer, former, konturer, perspektiv, djupkänsla, fasta kopplingar till verkligheten som inverkar på textens realism, hur objektet framträder, hur betydelser bärs fram, deras förhållande till varandra, författarens förhållningssätt och hur innehållet framträder skapade intensiva läsupplevelser som var i det närmaste tredimensionellt gestaltade]

Senare

Jag har helt enkelt stigit in i Foucaults texter på samma sätt som jag stiger in i konstnärligt skapande. Tid och rum har förvandlades till flow och jag är helt uppslukad av den fysiska närvaro som en text kan erbjuda. Foucaults texter griper tag i mig och jag befinner mig inuti textens landskap, en konkret upplevelse mitt i det abstrakta.
Beskrivningen av läsupplevelsen kan liknas vid en skönlitterär läsupplevelse, men jag använder en annan lässtrategi. Jag läser med penna och skissbok till hands, jag ser på texterna i originalspråk, kan beröras av originalspråkets språkliga rytm och laborationer men söker greppa textens innehåll med svenska, finska och engelska översättningar till hands. Jag tecknar och antecknar.

Just nu

[Vansinnets historia står och dammar. I stället är det Diskursernas kamp (version 2008) och Övervakning och straff (version 2004) som pockar på uppmärksamhet . Allra starkast är det Vetandets arkeologi (version 2002) som påtagligt inverkar på mitt arbete.]

Jag blir upprymd av hur läsningen av Vetandets arkeologi engagerar. Plötsligt kan jag komma på mig själv med att i en undervisningssituation eller vid ett möte tänka på hur man blir medveten om att till synes oförenliga delar formas utifrån samma regler och utgör en helhet på samma plan samtidigt som de är varandras alternativ. Jag försöker förstå det Foucault skriver om att en del av vårt tänkande kommer till uttryck som om vi var rädda för att tänka det ANDRA samtidigt som vår egen tanke. Vad innebär den tanken? Bloggens inlägg utformas mitt i överföringsarbetet och reflektionen.

I förordet till den svenska upplagan av Vetandets arkeologi (2002) pekar Bengt Ole Bengtsson på att Michel Foucault gärna beskriver sina texter som intellektuella verktygslådor. Jag föreställer mig att det någonstans i verktygslådorna finns begrepp och intellektuella verktyg där strukturomvandlingar och vardagshandlingar utgör en helhet där vetenskaplig medvetenhet och vetande ger utrymme för att alltid inspireras av alternativ. Jag menar; hur kan det komma sig att jag tar mig ur ett textlandskap och kommer fram till en verktygslåda. Det tål att tänkas på.

Grand Bassin Rond i Jardin de Tuileries, Paris

Är det här klotet där ljuset reflekteras en del av Foucaults pendel? Min undran vid Grand Bassin Rond i Jardin de Tuileries. Paris januari 2014.

Till sist

Foucaults pendel är något annat än den här betraktelsen kring min läsning av Michel Foucault. Men en väg i de rhizom och kluster av associationsmönster som namnet väcker leder till pendeln. Pendeln som inte endast svänger fram och tillbaka utan tecknar fram en större rörelse.

– Titta en traktor! Det här är ju som i Farmington, sa den unga som såg en traktor . . .

Birgitta Wahlberg, ,

Birgitta Wahlberg… konfunderad lyssnade jag på kommentarerna i landsbygdsrestaurangen och ännu mera konfunderad blev jag då samtalet vid bordet framskred: ”Jag skulle nog inte kunna bli en kirurg för jag har så obehag av blod och inälvor”, sa en av de unga töserna samtidigt som hon tuggade i sig en biff …

Kära unga, skulle jag ha velat säga, det är ingen spelare ni har bakom fönstret och du min tös äter just nu en del av en djurmuskel, som innehåller blod. Muskeln har tillhört en kännande varelse som dödats, eller slaktats som det mildare uttryckt heter, bland annat för människans kulinariska vanor. Cirka 57 miljarder landdjur och en biljon vattendjur går varje år döden till mötes enbart för den här orsaken (globalt mätt). Det är inga små mängder det är frågan om varken i antal djur eller i grad av lidande (även om man skulle lämna diskussionen om produktionsdjurshållningen och behandlingen av djur åt sidan).

Där, töserna mina, har ni något att tugga på, tänkte jag. Självfallet sa jag inget. Det vore fult att blanda sig i vad folk lär eller icke lär sina barn och dessutom brukar det hållas som var och ens egensak vad den önskar proppa i sig. Med undantag av vegetarianer och veganer. Ät vegetarisk mat och du hittar dig själv svarande mellan tuggorna på en rös frågor om bland annat proteinintag, sojaprodukter, vitaminer och djurhållning. För att inte tala om att du blir en promenerande kokbok för dem som vill ”pröva på något nytt”. Bra så för det tvingar en att sätta sig in i olika aspekter på ett djupare plan och att även sprida informationen genom till exempel sociala medier. Det blir mera systematiskt på så sätt. Allt detta bjuder man så gärna på, men andra vägen fungerar frågeställandet nog inte. Det är ett faktum. Men som sagt – bra så.

Oberoende av att vi idag vet att människan klarar sig väl utan kött och att det finns en mängd olika produkter genom vilka smaklökarna kan tillfredställas samt ett tillräckligt näringsintag säkerställas, sitter rättfärdigandet av köttätandet fortfarande hårt. Ibland motiveras det med att vara naturligt – ibland nödvändigt – även om argumenten klingar dåligt både med naturens tillstånd på land och till sjöss samt med folkhälsan. Ibland beskylls vegetarianer och veganer för att vara elitistiska och orealistiska. Vad kan dock vara mera elitistiskt än att sätta sig själv över andra levande varelser då det inte är nödvändigt för överlevnaden? Eller att döda kännande varelser? Är inte det elitistiskt om något? Idag finns det flera vetenskapligt verifierade argument som stöder vetskapen om att det för både människan, djuren och naturen är bättre att människan inte alls – eller i en mycket liten utsträckning – äter kött. Men ändå sitter gamla sedvänjor och tron hårt. Jag har i tidigare bloggskrifter konstaterat att det är de kommande generationerna som kommer att bedöma vår vishet eller ovishet i nutid. På samma sätt som vi har gjort och fortfarande gör beträffande de visheter eller grymheter som vi eller de tidigare generationerna tillgripit under respektive levnadstid. Vi kan dock alla påverka våra egna handlingar och närmiljö mer än någonsin tidigare.

Även om det ibland kan kännas hopplöst har vi en skyldighet att agera för de svagare i samhället. Under min gästforskarperiod i Sydafrika förra året uttryckte jag det enligt följande under ett seminarium som hölls vid Constitutional Court auditorium av Compassion in World Farming (SA): ”We are obligated to act even if we know that we will only partly be successful.” Det bör vi hålla fast vid både rättsligt och moraliskt, och både i nationella och internationella sammanhang. Det är vår skyldighet som intellektuella, tänkande människor gentemot dem som inte har en röst i vårt samhälle – och det kan vi göra på olika plan varav vissa saker är genomförbara dagligen, vissa på ett längre tidsperspektiv. Det gäller bara att medvetandegöra och utmana sitt tänkande och därefter göra de behövliga förändringarna i beteendet.

Den här bloggskriften kommer att vara den sista för min del på grund av att nya utmaningar väntar i livet. Jag vill passa på att tacka mina läsare och önskar att diskussionerna om djur och djurrätt fortsätter här eller i andra forum.

Bärkraftig individualism

Peter Nynäs

Peter NynäsSimon Weil (1909-1943) har behållit sin aktualitet fram till vår tid. Ett bra exempel på det här är dansteater ERI:s pjäs I ljus är trädet rotat som handlar just om Simone Weil. Pjäsen ges på både finska och svenska. Den svenska premiären är inkommande fredag. Jag såg redan den finska och tänker se den svenska också. Riktig kultur karaktäriseras av att man kan återkomma till den på nytt och på nytt. Den tuggas inte slut på en gång.

Under min egen studietid kom jag själv i kontakt med Weils texter och de gjorde ett starkt intryck på mig. Böcker som Tyngden och nåden, Att slå rot, Väntan på Gud satte sina spår. Det är nu snart tre år sedan jag hörde av regissören Kristin Olsoni om hennes arbete. Hon skrev på manuset till en pjäs om Weil och koreografen Tiina Lindfors skulle ta vid med musik och dans där som talpjäsens gränser kom emot. Då föddes tanken att man från universitetets håll inte kunde missa det här tillfället. Man borde bidra med något.

Det blev ett mycket lyckat seminarium. Studion i stadsbiblioteket var fullsatt senaste söndag. Samtalet tog genast fart efter det första inlägget som var mycket engagerande. Tuija Numminen reflekterade kring temat ”till människans försvar”. Det var överlag inte svårt att hitta kontaktytor mellan vår egen omvärld och Weils tankevärld. Det visade sig igen en gång att historien är en oundgänglig ingång till den egna samtiden, och en öppning till framtiden.

Simone Weils liv spände sig mellan de två världskrigen. Hon beskrivs som filosof, politisk aktivist, mystiker osv. Hon arbetade främst som lärare i filosofi men hennes liv märktes av hennes engagemang för sin samtid – ett Europa sönderslitet av ideologier, våld och krig. Hon deltog som frivillig i det spanska inbördeskriget. Hon valde att arbeta i fabrik för att lära känna arbetarklassens villkor.

Marja-Lisa Honkasalo satte i sitt föredrag in Weil i sin samtid, t.ex. som en av flera stora kvinnliga 1900-tals filosofer. Även Hannah Arendt och Edith Stein utmanade på sina sätt både filosofin och sin samtid. Göran Torrkulla gav en fördjupning kring frågor om bl.a. väntan och avskapelse. Olsoni och Lindfors avslutade med en dialog om och hur man lyckas samla in en så rik tanke- och livsvärld i en pjäs för vår tid. Det blev en bra helhet.

Ett av intrycken som stannade kvar hos mig var att Weil framträdde genom presentationerna och samtalen som mycket aktuell – och då främst genom sina gränsöverskridningar. T.ex. kastade hon sig mot bakgrunden av sina judiska rötter djupt in i både den kristna och buddhistiska livsvärlden och det är inte alltid lätt att se var det ena området börjar och det andar slutar. Det är ju inte ett obekant tema i dagens andliga landskap. Hon vägrade binda sig till något, hon underkastade sig inte. Det finns en stark individualism i Weils hållning.

Men – här finns i lika hög grad något som står i kontrast till hur mycket gestaltas i vår tid. Weils livs- och tankevärld representerade inte någon ”smörgåsbordsmentalitet” och inte heller något flyktigt sökande där individens uppgift är att få så många trumf på hand som möjligt. Istället kan man ana att engagemanget och allvaret i hennes liv var omutligt.

Här finns en form av integritet som kastar nytt ljus på individualismen vi ser omkring oss idag och ger den en annan klangbotten än vi är vana vid. Den ger individualismen en ny potential, avskalad på självhävdelse och ytlighet, och byggd som ett bärkraftigt motstånd mot kollektivets hotande blindhet. Sådana former av individualism behövs.

P.S. Jag vet att det finns bättre ord för det här än ordet individualism, men jag tror det är klokare att hålla kvar det och låta det djupna i nyanser och konnotationer. D.S.