Makten är min

Birgitta WahlbergÄven om Leonardo da Vinci beskrev redan på 1400-talet människans mun som djurens grav blev djur produktionsmedel i människans händer först på 1800-talet. Beträffande djur (exl. arten homo sapiens) och djurhållning hör man ofta hur mycket bättre djuren har det idag jämfört med förr. Så svart och vitt är det dock inte. Vissa djur har det bättre, andra sämre. Man kan säga att lidandet som människan påför djur har omstrukturerats både i våra handlingar och i lagstiftningen.

Människan har i årtusenden funderat över sitt förhållande till djuren, men djurriket har aldrig förr varit både så förslavat och (miss)brukat som det är idag. Vi har till exempel aldrig förr dödat, slaktat och använt sådana mängder djur som vi gör nu. Som exempel hade i oktober 2013 enbart 55 435 813 ”produktionsdjur” slaktats i Finland (TIKE). Detta betyder på dagsbasis att över 200 000 djur slaktas (veckoslut och helgdagar uteslutna i beräkningen) för våra smaklökar och kulinariska vanor.

Samtidigt som vi använder djur som aldrig förr har vi har mera lagstiftning än någonsin som omfattar skydd av djur. Tyvärr har man dock kunnat påvisa att den sk.”välfärdslagstiftningen” (animal welfare laws) som även den finska djurskyddslagstiftningen är ett uttryck för, inte effektivt skyddar djur i praktiken.

Historiker Hannele Klemettilä har beskrivit i sin bok Federigon haukka ja muita keskiajan eläimiä (Atena 2013) på ett belysande sätt människans förhållningssätt över tid beträffande de vanligaste husdjuren, de djur som vi äter och de vi bävar för bland annat i förhållande till jakt, religion och etik. Hon påvisar att vi lever de dystraste tiderna i vår gemensamma historia även om vi som människor numera har större förståelse för och (vetenskaplig-) kunskap om djurens lidanden och smärtupplevelser. Förunderligt nog hindrar varken förståelsen eller kunskapen majoriteten av befolkningen ifrån att döda, slakta och använda djur som aldrig förr. Våra rädslor för vissa djurarter har även förändrats otroligt lite över tid.

Den här motstridigheten i människans beteende har många gånger upptagit mina tankar, utan att jag kunnat hitta någon hållbar förklaring eller förståelse för själva motstridigheten. Likaväl tycks både frågan och svaret ligga i våra egna händer. Förenklat innebär detta givetvis att jag beslutar vad jag är med om att döda (direkt eller indirekt), slakta (direkt eller indirekt) eller använda i djurväg. Makten, ansvaret och valet av mina handlingar är mitt – inte politikers, lagstiftarens eller grannens – och dessa för jag vidare till kommande generationer.

Leonardo da Vinci var sin tids mest kända vegetarian. Det är också nu – under min levnadstid – som jag väljer till vilka jag hör då de kommande generationerna bedömer de handlingar som gjorts idag. Världen har förändrats då individer gått emot majoritetens grymheter.

Världen skall – än en gång – bli färdig

Johanna MattilaDet finns två definitiva deadlines per år – en faller kring midsommaren och den andra just före julen. Klart att det finns otaliga andra mera eller mindre viktiga deadlines längs med året när en projektansökan skall inlämnas, ett finansierat projekt skall rapporteras, ett manuskript inlämnas för att inte tala om de ännu mera frekventa deadlines kring administrationen: reseräkningar, rapportering av arbetstid, osv. , men dessa två är på något sätt mycket större och mera övergripande.

De flesta av oss gör säkert olika listor på papper i eller bara i minnet på saker som skall klargöras, redovisas och slutföras inför årets största festperioder, jul och sommar, infaller. Jag gör detsamma och tycker att mina att göras-listor oftast är rätt överkomliga tills jag drabbas av andras listor som på ett eller annat sätt inbegriper mig också. I samma tider just före mina deadlines börjar det nämligen droppa eller rent av forsa in en massa oplanerade arbetsuppgifter från andra håll: en påminnelse från administrationen om tidigare lagd deadline på reportronic, förfrågningar om projektstatus (Skall projekt stängas eller inte vid årsskiftet? Är projektekonomin i balans?), sista minutens planeringsmöten inför årsskiftet/semesterperioden, inlämning av en graduavhandling (som jag i själva verket har väntat på mer än ett år) med önskan om snabba kommentarer före årsskiftet/ sommaren, en påminnelse om en försenad utvärdering av ett manuskript (som jag saligen har glömt), förslag på mötestider för nästa halvår, … De här oplanerade men lika säkert indroppande uppgifterna får minneslistan att växa i längd och stressnivån att höjas, ibland till den nivån att nattsömnen störs. Visserligen gör jag säkert detsamma åt andras listor och sinnesfrid, eftersom jag kan kruxa av en ogjord uppgift från min lista genast efter att jag har skickat olika utmaningar och förfrågningar till någon kollega eller studerande.

Det är som om jul och midsommar skulle vara de sista stunderna att fixa alla ”dåliga samveten” och samtidigt fullborda världen för att den inte skall gå under medan vi tar ledigt. Vi tycks ha ett gemensamt behov att städa bordet så att vi i lugn och ro kan fira jul eller semester. Det är säkert nyttigt att med jämna mellanrum göra en storstädning på sitt arbetsbord eller snarare på datorn för att bli av med en hel del mer eller mindre viktiga saker och slutföra olika uppgifter. Det dåliga är förstås den extra stress vi skapar åt oss själva inför de längtade viloperioderna. Månne här också finns en orsak till varför högtider och semestrar kan skapa problem hos familjer? Det blir en allt för stor kontrast när vi från en hög stressnivå, i praktiken över en natt, förväntas omvandlas till lugna semesterfirare som har det trevligt hemma med de nära och kära.

Jag läste nyss i någon må bra -tidning att människan är av naturen lat. Enligt artikeln borde vi unna oss oftare att vara lata, eftersom det är nyttigt för hälsan. Synd bara att det här rådet passar så illa i en hektisk forskarvärld där det största skrytet tycks vara hur mycket man jobbar och hur lite man håller semester. Det händer så mycket inom våra forskningsfält att det är lätt att sugas in i känslan att man egentligen borde orka jobba 24/7 för att överhuvudtaget hänga med i tiden och vara konkurrenskraftig. Å andra sidan lär det vara så också att endast en utvilad hjärna är kreativ och kommer på nya idéer som i forskningen är livsviktiga. Kanske det skulle vara nyttigare än upprätthållande av alla kom ihåg-listor att inför ferier i stället minska på arbetstakten och ge rum för kreativitet och udda idéer som under julhelgerna kunde mogna till framgångsrika forskningsfrågor. Då skulle vi kanske förbereda rum för andras kreativitet och även sannare julfrid hemma under helgerna.

Det är sällan jag har lyckats kruxa av alla ogjorda saker från min kom ihåg-minneslapp innan det är dags att sista gången släcka ljuset i arbetsrummet före julafton. Vad händer sen? Jo, jag skrynklar ihop lappen med alla fullbordade och ofullbordade arbetsuppgifterna och kastar bort den. Det trösterika är att trots detta har världen hittills inte gått under en endaste gång. Visserligen har vissa av de ogjorda sakerna kommit emot mig igen efter ferien, men glatt nog har vissa tydligen bara försvunnit från världskartan (läs: dessa saker skulle ha varit helt onödiga att stressa med från första början). Kanske jag i år kunde skriva en lite kortade lista åt mig själv och belasta mina kolleger och andra med några färre uppgifter under den här veckan än vad jag ursprungligen planerade. Det blir säkert bra även om en del saker fullbordas först på nästa års sida. Världen blir ändå inte färdig, och behöver inte heller bli det, den här veckan.

Mycket avslappnande och skön jul till alla!

MAGNA CUM LAUDE IMPROBATUR

Tapio SalmiHela tiden ska vi gå runt och tigga; vi skriver ansökningar för att kunna förverkliga våra idéer och för att få forkningsprojekt finansierade. Vad gör en forskare, då hans/hennes projekt har accepterats? Vanligen ler man vackert och förblir så tyst som möjligt. Det är säkrast så, för det hör inte till vår tradition att skryta med egna framgångar. Man mottar gratulationer med en utpräglad anspråkslöshet: tack, tack, visst var det trevligt, jag är glad, nu kan vi fortsätta med vårt arbete, kollegerna hade säkert också mycket goda projektförslag… Så lyder den politiskt korrekta kommentaren. Bäst att glömma publiciteten och ta itu med själva arbetet.

Vad gör man, då man får avslag för sitt projekt? Då ska man vara absolut tyst; man tiger, man låter tårarna rinna i ensamhet, man drar sig till sin håla, man skriker svordomar över en öppen fjärd. Kanske märker familjemedlemmarna att man är på dåligt humör – de oskyldiga ska ju alltid få sitt straff! Ytterst sällan kommer man till offentligheten; det anses inte vara politiskt korrekt i vårt land. Man vill inte ge en bild av en besviken, bitter människa. Nej, nej, man ska försöka på nytt nästa gång. Så ska en snäll forskare bete sig. Detta mönster har ingjutits i ryggraden.

***

Nej, nej, nej! Nu får det räcka. Jag stiger upp, och låter skriket nå universumets gränser, åtminstone beslutfattarnas bekväma mötesrum med kaffe och laxsmörgås. Finlands Akademi, rikets högsta vetenskapliga auktoritet utlyste i  våras en ansökningsrunda för forskningens infrastruktur, d.v.s. forskningsapparater, kringutrustning, dokumentering och tillgänglighet av forskningsresultat. Det var egentligen också frågan om forskningsprojekt, eftersom det förutsattes att man noggrannt beskriver för vilken typ av forskning apparaturen skulle användas till. Processkemiska centret vid Åbo Akademi (PCC) förberedde noggrannt en ansökan som inlämnades i maj 2013. Vi skulle bl.a. ha en ny, i vårt land unik apparatur för att studera kemiska reaktioners förlopp på djupet, en skräddarsydd reaktionskalorimeter, som skulle möjliggöra in situ –analys av kemiska komponenter och studier av katalysatorns tillstånd. Ansökan var fin, tyckte vi, 1 megaeuro. Rubriken var  Grön process- och produktteknologi.

Finlands Akademi, som är mycket mån om att beslutsfattandet är så objektivt som möjligt, hade samlat en internationell panel för att evaluera förslagen. Panelens rapport kom, tillsammans med beslutet. Jag tar några citat från rapporten:

”The research ninfrastructure for this proposal is outstanding, combining both world-class expertise in catalysis and already existing facilities to support the aims and objectives of the proposal… The potential of the plan is high; the possibility to set up an improved structure, which can offer the instruments to step on in the research of new renewable materials…”

“The project is well prepared and the feasibility very well described… All project resources and the division of labour are clearly well planned”

“ The director of the research is a strong leader in their discipline and has excellent academic credentials. They are well-known in their field and they have demonstrated leadership on a number of large grants and projects”

“The scientific quality of the project is excellent, the objectives well defined and outstanding. Its impact is very wide and so is also its strength”

Så konstaterade den internationella panelen, som bestod av professorer/doktorer Eichhorn, Kjems, Kossut, Kuhn och Martelli. Jag känner ingen av dem. Vitsordet som de gav var det högsta, 6/6 (outstanding).

På basis av detta panelutlåtande fattade Finlands Akademis teknisk-naturvetenskapliga kommission ett NEGATIVT beslut. Ingen finansiering, nej tack. Samtidigt finansierades tiotals infrastrukturprojekt – hade alla dessa fått vitsordet 6/6?  Svårt att tro. Denna gång var beslutet ovanligt politiskt, berättade en källa, men det är frågan om rykten, och efter rykten kan man inte börja springa. Är den objektiva vetenskapspolitikens tid förbi i vårt land?  Jag vill inte svara på frågan; ni kan endast gissa vad jag tänker.

Som små skolelever fick vi julbetyget:

MAGNA CUM LAUDE IMPROBATUR

Fridfull jultid till alla läsare!

Tapio Salmi

Akademiprofessor

DELA DELA DELA för innovation!

VERSION I

Koncentrerat funderar jag på hur medvetna vi är om det som vi observerar omkring oss och hur medvetna vi är om när vi informerar omvärlden om intryck och när vår medvetenhet övergår i tolkande handlingar.

Jag blir medveten om att blogginläggets titel är som ett mantra. Mantrat leder antingen tankarna till det pris som innovation har eller det som går förlorat om innovation inte delas. Titeln kan givetvis också tolkas som en uppmaning till att lova och prisa innovation. DELA DELA DELA handlar förstås om att dela. I den virtuella världen DELAR de flesta av oss något med andra dagligen. Men hur mycket delar vi med oss? Till exempel av möjligheter till innovation? DELA DELA DELA kunskap! Läs mer i version V.

VERSION II

Teoretiker Benoit Godins beskrivning av innovation är värd att notera i det här sammanhanget. Godin ställer frågor om innovation på ett sätt som jag anser är relevant att sammankoppla med de tankemönster som det här blogginlägget utformas av. Godin intresserar sig för att undersöka var idén om innovation har sitt ursprung, varför innovationen i vardagligt tal är teknologisk och hur det kommer sig att idén om innovation ofta är begränsad till att förstås som kommersiell. Jag kommer inte att på djupet referera Godins beskrivningar om innovation, men en tråd följer jag upp.

I sitt working paper Invention, Diffusion and Linear Models of Innovation (2013) diskuterar Benoits två teser. Den ena tesen omfattar tolkningen att innovationen är universell, att människan är en innovatör och kommer på något på samma sätt världen över. Den här tesen för fram att parallell innovation förekommer geografiskt och över tid samt att innovation blir till stegvis och hierarkiskt.

Den andra tesen som Benoit diskuterar är att människan i själva verket inte är en så påhittig varelse som vi tror (Jfr non-inventive) och att innovation handlar om att det nya sprids och utvecklas genom utbytet av idéer, över kulturer och gemenskaper. Över tid och över rum. Som nätverk tolkar jag. Som att DELA DELA DELA idéer! Läs mer i version V.

VERSION III

Bilden som inleder det här inlägget är tagen senaste vecka och handlar om att dela med sig.  Vi hade en liten festlig sammankomst med våningskollegerna. Det hela ordnades i bildkonstsalen, en föreläsningssal högt upp i Academill, precis under taknocken. I den här salen är det högt till tak.

Jag kunde inte låta bli att improvisera fram atmosfär i salen inför festen. Impulsen för improvisationen uppkom under dagen timmarna innan festen. Det blåste kraftigt från nordväst. Vinden låg rakt på takpannorna ovanför salen. Det gnisslade, brakade och ven.

Några av oss hjälptes åt att improvisera och skapa atmosfär inför festen. Feststämningen under kvällen ackompanjerades av en virtuell eld, en egen stjärnhimmel inomhus och stormen som ven. För att skapa atmosfär behövdes bland annat…

…och ett perforerat pappersark för stjärnhimlen.

Att skapa stort med små medel är en form av hållbar innovation. Improvisation handlar om att med spontanitet och intuition som medel gestalta något oväntat. Den som improviserar har kunskap och kompetens om hur man omformar någon form av retning eller impuls i ett sammanhang till aktion som leder till reaktion. Då man improviserar fram en atmosfär med så starka element som vind (storm), eld och en stjärnhimmel måste man räkna med att det berör oss. På flera plan, det personliga,  det universella och i olika riktningar. I rätt sammanhang kan improvisation leda till innovation. DELA DELA DELA erfarenheter! Läs mer i version V.

VERSION IV

I pdf filen (länk i VERSION V) Dialog – Tema innovation frågar Peter Hanke ” Hvor er rollemodellerne i fornyelsen af akademisk læringskultur? I samma fil kan man läsa Karen Bryggmans gestaltning av kreativitet och innovation ur ett samtida perspektiv. Så många ingångar. Jag konstaterar:  innovation ligger nära improvisation, intuition, inspiration och intervention. Det är något att ta i beaktande – i ett annat sammanhang. Jag vill avsluta med vi kan DELA DELA DELA med oss!

VERSION V  nedladdad 1.12 2012

http://thefutureofinnovation.org/contributions/view/564/the_future_of_innovation_serves_humanity_before_economy%A0

http://www.csiic.ca/PDF/AnthropologyPaper15.pdf

http://www.nordvux.net/download/7130/dialog_innovation_web.pdf

Realism?

Jag chattade nyligen med en kompis som flyttade utomlands för en tid sedan. Det har varit trevligt att på distans få följa med hur familjen anpassar sig till en helt annan miljö än den finländska och ett helt annat liv. De bor i en del av världen som är mycket annorlunda vad gäller klimat, kultur och ekonomi.

Det är också ett krigshärjat område och vi får en del flyktingar till Finland från den här delen av världen. Det är förstås en fråga som är omdiskuterad och kommer och går i politiska diskussioner och media. I lördagens HBL fanns en insändare som berörde det här temat. Skribenten argumenterade klart och tydligt att vi måste sätta upp ett ”mål för hur många miljoner vi i exempelvis Europa ska ta emot de närmaste åren, och hur vårt välfärdssystem ska kunna klara av bördan”.

I bakgrunden pekades bl.a. på befolkningstillväxten som ett hot mot vår gemensamma framtid. Skribenten tillade att ”det är hedervärt att visa solidaritet med människor som lider och har det svårt i världen, men samtidigt måste man vara realistisk”.

Jag är av samma åsikt som skribenten. Jag håller realism högt och jag också ser ett värde i solidaritet. Men, å andra sidan är jag av helt annan åsikt vad gäller det lilla ordet ”men”. Det är idag idealistiskt – eller för att använda skribentens egna ord ”att sticka huvudet i busken” – att föreställa sig att det finns en motsättning mellan realism och solidaritet.

Min kompis som jag chattade med hade nyligen återknutit kontakten till en släkting som varit försvunnen en tid i krigets skuggor. Det var säkert underbart att kunna återförenas med resterna av en familj där många redan dött. Men, tyvärr var det inte enbart positivt. Det bekräftades att det som de kanske mest hade varit rädda för hade hänt. Den nu trettonåriga flickan hade sålts till soldater. Hon hade fått tjänstgöra i skift: nätterna med en man och dagar med en annan. Antagligen passerade många andra män innan hon lyckades rymma.

Det är så som man inte vill att någons liv skall börja. Det är sådana livsberättelser som man inte vill att skall finnas. Vi vet ändå att den här typen av våld inte är en så kallad problematisk sidoeffekt av krig utan en essentiell del av krigsföring, ett sätt att skära rakt in i själen på ett folk, och att skära effektivt. Det är så här som krig förs.

Men, det är något annat som jag vill diskutera med den här korta inblicken i mänsklighetens grymhet. Skribenten i HBL förde fram en relativt vanlig syn på relationen mellan det nationella och det internationella. Han reste frågan var pengarna tar slut och hur långt solidariteten får sträcka sig. Det handlar om gränser, om gränsen mellan det Finländska och övriga världen, eller gränsen mellan Europa och övriga världen. Skribentens argument vilar på föreställningen om gränser, och på möjligheten att etablera gränser.

Det är här som vi skiljer oss vad gäller det lilla ordet ”men” och jag å min sida tänker att solidaritet och realism idag smälter samman. De kan inte skiljas åt. Solidaritet, empati, medkänsla eller vad vi vill kalla det är en naturlig och stark känsla som har sin grund i det att vi är sociala varelser. Vi kan visserligen hålla den i styr i viss utsträckning med t.ex. stereotypier, fördomar och liknande kognitiva mekanismer. De får oss att uppleva verkligheten på ett förvrängt sätt. Alternativt kan omständigheter få oss att rikta blicken i en annan riktning.

Det är lite så som skribenten i HBL måste tänka. Att det fortfarande finns en möjlighet att se bort, att stänga ute andra människor. Att tidningar meddelar om tragedier och grymheter ruckar bara lite på de här gränserna mellan ”vi och dem” och det sker bara tillfälligt. Det glöms lätt på vägen till jobbet. I en sådan värld kan man enklare reglera solidaritet. Det är i viss mån hanterligt.

Det är i en sådan situation som vi kan välja, om vi vill se till ”vårt eget hus” eller sträcka oss bortom vår horisont och vara ”hedervärda” gentemot ”dem”.

Världen idag håller ändå på ett bli mycket annorlunda när det gäller gränser. Den ofantliga globala migrationen och mobiliteten som karaktäriserar vår värld idag gör att både ”vi” och ”dem” sträcker sig långt utöver nationella gränser. Till den här konkreta mobiliteten måste man lägga de nya kommunikationsteknikerna. De både håller vid liv och förstärker samhörighet oavsett distanser. De skapar också helt nya band.

Det här påmindes jag om genom chatten med min kompis. I det här perspektivet är gränser inte längre hanterliga. Våld som sker utanför gränserna sipprar in genom oss själva och våra kontakter – som en del av oss eller människor omkring oss och nära oss. Genom samhörigheten blir de delar av vår kropp. Världen har en annan organisering och våld och lidande kan inte hållas på distans längre.

Det är här tanken om gränsdragning som god ekonomi brister. Vi lever idag i en värld där försök att skapa gränser – nationell protektionism – egentligen är motsägelsefullt. Försök att etablera gränser där samhörighet, solidaritet och medkänsla finns – att skilja människor åt – skapar grogrund för nya konflikter, och konflikter kostar. Det är på så sätt som jag tänker att solidaritet och realism är ett – även om solidaritet i min värld inte behöver löna sig.

Christer Lindholm

Bakom valfrihetens kulisser

Det ligger i tiden att betrakta ökad valfrihet som något odelat positivt. Som konsumenter skall vi ha obegränsad rätt att välja de varor och tjänster som bäst motsvarar våra personliga preferenser. Inom en nära framtid kommer vi med största sannolikhet också att kunna välja vilken hälsocentral vi vill anlita för det fall att vi blir tvungna att ty oss till den offentliga hälsovården. Givetvis under förutsättning att vi fortfarande är tillräckligt rörliga för att besöka någon annan hälsocentral än den som råkar ligga närmast.

Vid en första anblick verkar det därför helt i enlighet med tidsandan att Undervisningsministeriet vill öka valfriheten inom gymnasieundervisningen. Tanken är att gymnasieeleverna inte längre skall vara ”tvungna” att skaffa sig en bred allmänbildning genom att lära sig litet av varje. I stället skall de kunna inrikta sig på en snävare ämneskombination, allra helst en som stöder deras framtida yrkesval.

Under valfrihetens varma och sköna överrock döljer sig med andra ord en ekonomisk bockfot: att välja fritt må vara stort, men att välja rätt är definitivt större. Och med att välja rätt menas i det här fallet att välja en sådan ämneskombination som gymnasieeleverna har största möjliga nytta av i sina framtida högskolestudier, vilket i sin tur  förväntas påskynda genomströmningen. Vilket i sin tur betyder att våra studerande förväntas komma ut snabbare på arbetsmarknaden för att betvinga den arbetskraftsbrist som det visserligen ännu inte synts några som helst tecken på, men som det oaktat betraktas som ett stort problem.

Att valfriheten, alla vackra fraser till trots, inte egentligen är det väsentliga i den planerade gymnasiereformen förklarar varför Undervisningsministeriet samtidigt har gått in för att minska valfriheten inom högskolestudierna, som i allt högre grad har börjat påminna om den rigida och inrutade produktionsprocessen i ett sovjettida traktorkombinat. Det handlar med andra ord inte om inkonsekvens från Undervisningsministeriets sida; i båda fallen är det allt överskuggande målet att i en allt snabbare takt förse samhällsekonomin med arbetskraft.

För den som, i likhet med undertecknad, ser en god allmänbildning som ett egenvärde är den planerade gymnasiereformen minst sagt oroväckande. I och med att det har blivit i det närmaste omöjligt för högskolestuderande att bredda sin allmänbildning genom att av rent intresse gå på kurser som faller utanför den egna studieplanen har våra gymnasier i praktiken blivit allmänbildningens sista bastion. Om också den bastionen faller kommer allmänbildningen igen att bli ett privilegium för dem som har tid, energi och resurser att allmänbilda sig på egen tid och bekostnad.

I det rådande samhällsklimatet finns det dessvärre inget större hopp om att kunna rädda allmänbildningen bara genom att hänvisa till dess egenvärde. Lyckligtvis finns det också minst två vägande ekonomiska argument mot att, med valfriheten som förevändning, sätta allmänbildningen på undantag.

För det första finns det ett stort behov av tvärvetenskaplighet och mångsidigt kunnande i dagens allt mer komplicerade och dynamiska ekonomi. I den här kunskapspaletten finns det, i motsats till vad det här i Finland förhärskande högskolepolitiska synsättet vill göra gällande, också utrymme för humaniora. Den framgångsrika storplaceraren och mångmiljardären George Soros har, för att ta ett exempel, förklarat att av alla de ämnen han prövade på under sina omfattande och osystematiska universitetsstudier var det studierna i filosofi(!) som han har haft störst nytta av under sin karriär i finansvärlden. För egen del är jag inte särskilt förvånad: en av de skarpaste analytiska förmågorna jag hade förmånen att träffa under min korta men relativt ärorika karriär i bankvärlden hade en universitetsexamen i – engelsk litteraturhistoria!

För det andra förändras ekonomin, och med den arbetsmarknaden, snabbare än någonsin tidigare, och allting tyder på att förändringstakten kommer att accelerera snarare än  avta. Därmed har det blivit allt svårare att förutse hur efterfrågan på olika typer av arbetskraft kommer att förändras bara på några års sikt. Mot den bakgrunden verkar det direkt vanvettigt att försöka tvinga fram en snävare specialisering redan i gymnasiet, även för det högst osannolika fall att en majoritet av eleverna faktiskt vet vad de vill jobba med i framtiden.

Arbetsmarknadens snabba och svårförutsägbara förändringar kan naturligtvis vara problematiska också för en brett utbildad (och bildad) generalist. Den som vet något om allting torde ändå ha bättre förutsättningar att anpassa sig till arbetsmarknadens förändringar än den som vet allt om något som inte längre är relevant.