Termbanker

Meri LarjavaaraStudenterna vet att alla begrepp måste definieras i texten. Det är inte bara det att läsaren måste få veta vad skribenten menar med varje term hen använder, utan också skribenten själv måste veta vad hen menar. Och det är inte självklart före man har försökt säga det högt (läs: i skrift).

Inte heller forskarna får glömma sina definitioner.

Vi har ett tämligen nytt initiativ i Finland, den Vetenskapliga termbanken. Termbanken grundades år 2011, men den började med några få vetenskapsgrenar som piloterades: språkvetenskap, juridik, botanik. Tanken är att med tiden utvidga den till all vetenskap. Banken strävar efter att ha definitioner av alla centrala termer och begrepp inom grenarna, med länkar till andra termer.

Banken fungerar för tillfället mest på finska. Idén är emellertid att man kan börja med en term på vilket språk som helst och börja väva in termer och begrepp i varje riktning och på flera språk.

Nyttan av exercisen är inte bara den att man med tiden skapar en extremt nyttig bank där man kan kolla och hitta sina termer när man skriver vetenskapligt. Journalisterna och vem som helst kan också kolla där vad en term används för.

En viktig sak är dessutom att man på det här sättet håller vetenskapsgrenarna fungerande när forskarna faktiskt kan vara överens om termerna och har något gemensamt att hänvisa till. Otydliga, diffusa och vaga termer betyder oklara, diffusa och vaga begrepp och dålig vetenskap.

Även om man inte starkt tror på det att språket skapar världen och världssyn, bidrar språket helt klart till det sätt man ser världen och strukturerna i den.  Har man inte ett ord på något är det lättare att inte se det alls.

Vem som helst kan bidra till Termbanken genom att diskutera de val som görs. Doktoranderna skulle dra en stor nytta av att vara med och skriva definitioner i termbanken. Termbanken uppmuntrar dem att delta speciellt genom handledarna.

I Sverige finns en motsvarande termbank, Rikstermbanken. Det är intressant att de två termbankerna utvecklas på helt olika sätt. I Sverige finns det en institution som är ansvarig för inmatning av termer, när det i Finland är talkoanda som gäller: forskarna bygger upp termbanken. Läs mera i Henrik Nilssons, Antti Kanners och Tiina Onikki-Rantajääskös artikel om Sveriges och Finlands termbanker.

Rikhard – tekniker, rödgardist och tjänsteman

Tapio SalmiRikhard var en ståtlig man, nästan 190 cm lång, en torparson från byn Kodjala i Letala (Laitila), intresserad av flera sportgrenar. Möjligheterna till skolgång hade varit ytterst begränsade i storfurstendömet Finland. Han var född år 1900 – precis som president Kekkonen – och hade lyckats gå några år i en ambulerande skola och lärt sig Katekesen i skriftskola. Senare studerade han naturvetenskapliga och tekniska ämnen på egen hand och konstruerade små radioapparater. Det blev dags att lämna barndomshemmet och hitta ett arbete, men inbördeskriget bröt ut.

På sommaren 1918 vägde han 48 kg och svävade på dödens gräns. Fånglägrets portar hade äntligen öppnats; han hade blivit frisläppt från Hennala, det  stora och illaryktade lägret nära Lahtis. Vad hade han med sig, då han kom ut? Praktiskt taget ingenting, för tyska soldater hade kommit till lägret och konfiskerat all hans egendom, inklusive pengar, klockan och kläder, så berättade Rikhard efteråt. Några trasiga kläder fick han behålla och två skriftliga dokument: dödsdomen som hade fällts pga deltagandet i det röra upproret mot landets lagliga regering samt ett dokument om amnesti. Rikhard vara bara 17 år gammal då inbördeskrig började och han ansågs ha anslutit sig till det röda gardet pga oförstånd.

Rikhard började jobba som el-montör och deltog i byggandet av högspänningslinjer i sydvästra Finland. Fortsättningen på berättelsen är vanlig: han gifte sig, fick en dotter och byggde ett hus i Hammarbacka i Åbo. Tack vare sin tekniska talang fick han ett jobb –  huvudsakligen kontorsarbete – på Åbo Post- och Telegrafverk.

Allt var bra många år tills den dagen, då chefen kom in i Rikhards arbetsrum och sade: vi har ett problem med dig, Rikhard. Chefen såg ytterst orolig ut. Vad är det, frågade Rikhard, har jag glömt att sköta något uppdrag eller du annars missnöjd med mig; jag har försökt göra mitt arbete med min bästa förmåga?  Javisst, men du har inget skolbetyg. Jag vill ändra din anställning till en permanent tjänst, men du är inte formellt kompetent, eftersom du inget skolbetyg har.  Det stämmer, jag hade aldrig möjlighet att gå i folkskola, jag avtjänade ingen värnplikt heller, som du vet så är jag ju född år 1900, som statsminister Kekkonen, fortsatte Rikhard. Du måste ta detta på allvar, insisterade chefen, utan ett avgångsbetyg från folkskolan kan vi inte utse dig till en tjänsteman. Man kan avlägga folkskoleexamen som privatelev, gav chefen som råd och gick ut ur rummet.

Rikhard skrev sig in som privatelev. Mycket skulle göras i form av hemuppgifter: matematik, uppsatser, slöjdarbeten. Plötsligt kom han ihåg konceptet ’delegera’; det fanns ju experter på nära håll. Både hans syster och dotter var folkskolelärare. Systern var bra på matematik (som Rikhard) och dottern var en fantasifull skribent. På Trätorget såldes slöjdarbeten av trä. Lösningen var där. Dottern skrev uppsatserna, systern löste matematikuppgifterna och slöjdarbeten köptes på Trätorget. Rikhard skrattade då han många år senare berättade denna story till mig, till en ung skolpojke. Jag tror fortfarande att han skämtade, för han var känd bland släkten att vara en stor humorist.

Det blev ett toppbetyg och Rikhard blev en tjänsteman med permanent anställning. Interesset för tekniken höll och Rikhard följde med erövringen av rymden med stor entusiasm: första satellit, första bemannade rymdfärd av Jurij Gagarin, Neil Amstrongs först steg på månens yta. Jag var på besök hos honom då den första månlandningen skedde. Fantastiskt, tyckte Rikhard, men jag tror att han innerst inne hade hoppats på att Sovjetunionen skulle ha hunnit först till månen och inte amerikanarna. Hans fru var inte speciellt insatt i teknologi, och hade före rymdfärden frågat: Hur kommer astronauterna in i månen? Frun var i köket och Rikhard satt i vardagsrummet och astronauten tog jordprov från månen. Kom hit och titta på TV, ropade Rikhard, de borrade ett hål på månens yta och kom äntligen in i månen!   Vi skrattade.

En gång frågade Rikhard mig: Tapio, vill du se ett intressant papper? Vad menar du, undrade jag. Han gick till rummet bredvid och kom efter en stund tillbaka med ett gammalt, delvis sönderslitet dokument: det var hans dödsdom från Hennala, Lahtis. Rikhard brukade ta ett samtal till min far före första maj. Olavi, vill du komma med mig till rödgardisternas grav här i Åbo, den första maj? De for tillsammans.

Epilog

Inbördeskriget och frihetskriget slutade för hundra år sedan, i maj 1918. Otaliga berättelser finns och de är antingen vita eller röda.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi

Det är dags! Studerande gör händelse till rörelse

Salla TuoriGenusvetenskapliga ämnesföreningen Judith tillsammans med sociologstuderandenas förening Anomi och SF-klubben organiserade ett seminarium ”ÅA lyssnar, eller?” 3 maj 2018 för att diskutera sexuella trakasserier och sexuellt våld som en fråga inom universiteten.

Doktoranden Anaïs Duong-Pedica inledde seminariet med en föreläsning där hon presenterade sin analys om ÅA:s jämställdhetsplan, material på nya webben om sexuella trakasserier samt jämställdhetsplaner för andra universitet i Finland och kampanjer och initiativ vid brittiska universitet mot sexuella trakasserier och sexuellt våld. Duong-Pedicas föreläsning gav både insiktsfulla analyser och många konkreta förslag till ÅA hur göra det bättre – universiteten kan och borde göra mera än vad lagen påbjuder i fråga om sexuella trakasserier och sexuellt våld. För tillfället är det inte så, åtminstone inte i dokumenten. Förutom att ge många förslag att gå vidare med, var ett av de viktigaste bidragen i Duong-Pedicas föreläsning att tala om sexuella trakasserier och sexuellt våld i ett intersektionellt perspektiv. Duong-Pedica visade oss hur en icke-finländare som läser ÅA:s jämställdhetsplan placeras snarare som ett problem och en förövrare än ett offer för sexuellt våld eller rasistiska sexuella trakasserier. Därtill framställs Finland som ett jämställt land, och de som kommer till Finland ska lära sig jämställdhet. Bekant bild också från forskning om jämställdhet.

Salen var full. Studerande håller på att göra #metoo, #dammenbrister och #övistoo från händelser till en rörelse här och nu. Något som initiativtagaren för #metoo, Tarana Burke har också uppmanat: ”This is not just a moment, it’s a movement”. Som nästa steg ordnar Judith ett öppet möte 23 maj med temat ”Tackling sexual harassment and violence at ÅAU” för att föra detta vidare.

Studeranden tillsammans med doktorander har tagit initiativ, producerat kunskap och ökat medvetenhet – och fortsätter att göra det. Vi som har mer etablerade positioner, fastare anställningar eller chefspositioner, ska även bidra till den här förändringen. ÅA har skapat en webbsida ”ÅA lyssnar” (som finns i den gamla webben) som en kanal för studerande och anställda att ge förslag på hur jobba med sexuella trakasserier och sexuellt våld samt rapportera om trakasserier. ÅA ska lyssna, men även agera, till exempel uppdatera jämställdhetsplanen och anvisningar på nätet, utbilda personal och se till att processerna finns på plats. Studentkåren likaså. Liksom kampen om toaletter för alla visade (läs Panda Erikssons blogg, och t.ex. studentkårens uttalande och mitt förra inlägg i forskarbloggen för uppdatering), har Åbo Akademi med sin minoritetsprofil ett särskilt ansvar för att ta frågorna om en inkluderande miljö på allvar. Vi ses på det öppna mötet 23 maj!

Är du motiverad, lilla vän?

Charlotta HilliNär digital teknik diskuteras i utbildningssammanhang dyker nästan alltid begreppet motivation upp, oftast som ett av de viktigaste motiven till att använda vissa appar eller program. I olika sammanhang har jag hört pedagoger säga: “Digital teknik motiverar deltagarna därför är det viktigt att använda den”. I det här inlägget vill jag problematisera detta ur ett pedagogiskt perspektiv.

Motivation är ett omfattande och komplext psykologiskt begrepp. De som forskar i motivation har specifika kriterier de studerar och förstås olika teoretiska perspektiv. Barry Zimmerman och Dale Schunk (2008) relaterar till exempel motivation till självreglerat lärande och en individs förmåga att välja strategier under lärprocessen som stärker lärande. De nämner tretton olika ‘sources of motivation’ (s. 7): goal orientation, interests, self-efficacy, outcome expectancy, future time perspective, task values, volition, intrinsic motivation, causal attributions, goal setting and self-reactions, social motivation, gender identity, cultural identity. Intresse och inre motivation diskuteras närmare här.

Om en uppgift är intressant kan det handla om ett situationsbundet (situational interest) eller ett individuellt intresse (individual interest). Det förstnämnda avser ett intresse för själva uppgiften som inte nödvändigtvis leder till något långsiktigt intresse för ämnet i sig. Det kan vara intressant att planera och genomföra en digital tidsresa till medeltiden, men resten av kursens innehåll kanske inte leder till att deltagare vill fördjupa sig i ämnet. Ett individuellt intresse innebär ett mer långsiktigt intresse för att delta i kursaktiviteter, även utan stöd från undervisningssituationer.

Författarna skiljer mellan individuellt intresse och inre motivation eftersom det sistnämnda är mer processorienterat och mindre fokuserat på att nå ett specifikt mål. När till exempel digitala spel studeras nämns vanligtvis intresse som en viktig faktor för att människor ägnar timmar åt att repetera och öva sig på aktiviteter för att hantera spelsituationer. Samma person kan vara ointresserad av att upprepa dessa strategier när det gäller ett undervisningsämne eftersom målet med undervisningen inte är relaterat till vare sig ett situationsbundet eller individuellt intresse.

Självreglerat lärande är intressant ur pedagogisk synvinkel eftersom den erbjuder mer kunskap om strategierna som ligger bakom det lärande som sker eller inte sker. Det kan finnas en inre motivation för att lära sig mer om tematiken, men om undervisningen inte lyckas fånga det perspektivet kan deltagaren te sig omotiverad. En som på fritiden ägnar sig åt historiska rollspel i medeltida miljö älskar (antagligen) tidsresan, men ägnar (kanske) mindre tid åt att analysera religiösa målningar från medeltiden. En aktiv spelare kan uppskatta spelmoment i undervisningen, men inte nödvändigtvis.

Ett av pedagogens dilemman är att även om du lyckas fånga ett situationsbundet och individuellt intresse, samt tangera den inre motivationen hos deltagarna finns ändå en stor risk för att missuppfattningar uppstår eller att förutfattade meningar inte förändras. Ett favoritexempel är universitetsstudenters missuppfattningar om fotosyntesen. Här väljer jag att citera Parker et al. (2012):

A number of misconceptions involve confusion about the roles of the products, reactants, and sunlight in photosynthesis. For instance, students may believe that sunlight is a material that is somehow incorporated into the mass of the plant (as opposed to providing energy to drive the reaction; Eisen and Stavy, 1988 ). They may not recognize that carbon dioxide is the major contributor to plant mass (Eisen and Stavy, 1988 ), or they may not understand the dual role of glucose as a source of building blocks for cell growth and energy storage (Köse, 2008 ).

Pedagogiken är tvärvetenskaplig och psykologiska teorier förklarar mycket, men aldrig allt. Som pedagog väljer jag ofta att tala om ett temas relevans, eftersom det innebär att jag känner min målgrupp och kan anpassa undervisningen till dem i nuläget och deras framtid. Då utgår jag ifrån en hermeneutiskt inspirerad pedagogik där människans förförståelse är första anhalt, sedan beger vi oss ut i det ibland okända tillsammans. Målsättningen är att varje individ kan stöta och blöta sina tidigare och nya kunskaper under denna bildningsprocess. Samtalet och gemensamma reflektioner blir därför viktiga för att möta individen och förstå vad hen ser som relevant. Det kan handla om att diskutera en text, ett case eller en modell. Det kan handla om att göra en tidsresa, spela ett spel eller visualisera ett förlopp digitalt.

Med det sagt är det säkert viktigt att poängtera att det är ytterst utmanande att differentiera undervisningen så den motiverar varje person som deltar. Det är en pedagogisk omöjlighet eftersom motivationen som sagt är oerhört komplex och inte särskilt konstant.

Människan är en social och kulturbunden varelse, därför räcker inte ett ensidigt fokus på enskilda individers motivation i ett visst sammanhang. Vi vet till exempel att människors socioekonomiska bakgrund har stor betydelse för studieframgångar. Forskare inom självreglerat lärande bekräftar att studenters studiestrategier bottnar i en rad faktorer till exempel hur de själva förväntar sig prestera, viljan att förändra tidigare strategier, tidigare erfarenheter av framgångar och misslyckande i studiesammanhang.

En allmän och gratis utbildning är viktig för att erbjuda alla möjligheten att få en utbildning oavsett vilken nivå vi talar om. Det innefattar möjligheten att lära sig nya studiestrategier för att få nya positiva erfarenheter av lärande. Den bildningsprocess jag företräder låser sig inte vid vad en kursdeltagare kan och intresserar sig för just nu, det är som sagt första anhalten, men inte målet med utbildningen. Målsättningen är att ge individen utrymme att växa och utvecklas i ett kulturellt sammanhang. Den digitala tekniken är en del av detta sammanhang, men kan också ses som en del av metoden eller bedömningen.

En pedagog behöver didaktisk kunskap om olika undervisningsmetoder för att veta hur de kan stärka eller hindra lärande. Tidsresor, spel och visualiseringar kan erbjuda fräscha ingångar till ett tema. De kan användas mångsidigt som ett sätt att lära sig innehållet eller bedöma deltagarens kunskaper, men utan en gedigen didaktisk reflektion hos läraren om vem målgruppen är, vad målet med momentet är, vad deltagaren egentligen förväntas göra och lära, potentiella utmaningar ur deltagarens synvinkel, potentiella utmaningar relaterade till digitala tekniken som används och lärarens roll i sammanhanget lär det inte ske några stora pedagogiska underverk.

En utmaning med att diskutera digital teknik i utbildningssammanhang är att motivation ofta ställs i förgrunden och lärande försvinner någonstans i bakgrunden eftersom lärarens roll förminskas till förmån för digitala tekniken. Mer sällan problematiseras motivationens betydelse för lärande, särskilt i digitala sammanhang. Det krävs mycket för att lära sig framför allt goda studiestrategier, som i sig är omfattande att studera och stöda, särskilt i digitala sammanhang.

Ur ett pedagogiskt perspektiv är relationen till läraren väsentlig och det är även där som missförstånd kan redas ut. Den goda pedagogen vet att för att undervisa behövs kunskap om och respekt för de som ska lära sig. Pedagogens uppdrag är förstås att utbilda för en oviss framtid och därmed krävs det en didaktisk reflektion kring vad digital teknik kan erbjuda i lärandeväg. Istället för att använda motivation som argument för att ta in digital teknik är det väsentliga att kombinera kunskap om innehållet med digital kompetens. Därför blir digital teknik i undervisningen ofta en frågan om hur (metod) och vad (innehåll).

Utmaningen är att få en vettig balans mellan en teoretisk och praktisk kunskap, så att deltagarna faktiskt förstår och kan tillämpa innehållet och inte endast är fokuserade på att stärka den digitala kompetensen. Eftersom digitaliseringen är en så totalt omvälvande och omfattande process är det naturligt att deltagare ser en nytta med eller blir motiverade av att använda tekniken – den är enkel att relatera till vardags- och yrkesliv. Pedagogiskt är det inte tillräckligt utan den behöver knytas till ett innehåll och självfallet problematiseras på olika sätt, men det får bli ett annat inlägg.

Önskar alla läsare en skön sommar!

Campus

Denna vår har jag haft förmånen att besöka ett flertal universitet i Europa. Universiteten har haft rätt olika framtoning gällande deras campusbild och det igen har lett till att jag reflekterat särskilt över vilken roll universitetscampus har i förmedlingen av universitets image, värderingar och verksamhet. Vi funderar mycket på hurdan bild vi skapar i det digitala rummet, vilket förstås är en mycket väsentlig del av dagens samhälle. Men än så länge är även det fysiska rummet närvarande i undervisning och forskning. Hur skapar man då en enhetlig bild av det universitetet står för genom dess campus då universitet är stora organisationer, med mycket olika verksamhet, som ändå ska rymmas in under samma tak.

Amsterdams universitet

Till Amsterdams universitet kom jag jäktandes med taxi från Shiphol flygfält. Det var bråttom då planeringsmötet kring en HERA-ansökan började genast på morgonen och jag hade inte möjlighet att resa in föregående kväll. Jag uppgav adressen till institutionen för media studier och taxin kurvade in i allra centralaste Amsterdam, med alla dessa kanaler och gamla hus. Taxin kunde inte köra mig ända fram då de centralaste gatorna var stängda för biltrafik, så jag promenerade de sista 100 metrarna. Turister tvinnade omkring med kartor och sökte efter museer och sevärdheter. Ingången till institutionen var precis invid Allard Pierson museet och jag hade i det skedet mera en känsla av att jag borde kolla upp vilka sevärdheter jag vill besöka, snarare än att jag strax ska fokusera forskningsansökan.

Men universitetsutrymmena invändigt såg dock precis ut som universitetsutrymmen ska göra. Tekniken krånglade inför mötet och alla mötesdeltagare kunde försjunka i sina egna e-post sfärer för en tid medan tekniska problem utreddes. Allt väl, turistkänslan var borta och vi hade en effektiv planeringsdag. Det blir en bra ansökan  🙂 Men varje gång vi steg ut från mötesbyggnaden var man tillbaka i staden Amsterdams charmiga famn.

Inget särskilt vittnade om att vi är på campus. Det är helt integrerat i stadsbilden. Endast alla hundratals cyklar och en staty med universitets grundare pekar på att vi faktiskt är på universitetsområdet.

I mina funderingar kring campus och vad de förmedlar passade jag på att kolla upp vilka värderingar universiteten har. ”We are engaged” står det på Amsterdams universitets webbsidor. Jag vet att de menar att de är engagerade i samhället, men jag tänker genast att ja, universitetet är definitivt förlovat med Amsterdams stad, de hör verkligen ihop 🙂

Leeds universitet

Till Leeds kom jag för att granska en doktorsavhandling. En synnerligen vacker vårmorgon vandrar jag uppför backen mot campus från Leeds centrum. Och det är ingen tvekan om när jag når campus. Plötsligt är det som att kliva in i en enorm aktivitet, massor av unga människor som skyndar från en föreläsning till en annan, diskussioner i mindre och större grupper och skyltar och kartor överallt över universitetets område och byggnader. Varje byggnad har ett namn, troligen efter någon rik mecenat som donerat pengar för att uppföra eller investera i byggnaden. Samtidigt försöker jag få grepp om campus arkitektur. Byggnaderna representerar alla möjliga stilar, gammalt brittiskt, nytt och fyrkantigt, vackert och fult, allt i en salig blandning.

Jag lär mig att man strävar efter att faktiskt centrera allt till campus, man investerar även i höghus som kan fungera som studentbostäder. Allt för att göra det enklare för internationella studerande att komma till Leeds universitet. Och du får faktiskt känslan av internationell stämning, du möter många olika nationaliteter och du hör många olika språk. Och det är en positiv energi över det hela! En snabb koll av universitetets mission och värderingar; We are international! Spot on, säger jag.

Borås Högskola

Högskolan i Borås har jag besökt många gånger. Dit är jag på väg igen denna vecka. Under de 20 år jag med jämna mellanrum besökt högskolan har det skett ganska mycket med campusidentiteten. För 20 år sedan tycker jag inte det var någon särskild identitet alls. Eller så var jag inte så medveten att jag reflekterat över den. Högskolan koncentrerar sig på utbildning av specifika professioner och de nyare byggnaderna är färggranna och förmedlar kreativitet på många sätt. Detta kopplar till den starka textilindustrin som varit Borås näringsområde under många år. Textilindustrins glansdagar är ett minne blott, men högskolan påminner oss om att detta någon gång varit den viktigaste näringen i området.

http://www.hb.se/en/

Även här passar campus mer än väl ihop med deras värderingar där nyckelorden är unik och modern.

Åbo Akademi

Nåväl, när man reser får man perspektiv och jag vänder förstås blicken mot mitt eget universitet och campus. I vardagen ser man inte så noga på sin närmiljö. Men när jag nu rest och besökt andra universitet och funderat på deras identitet och campus, ser jag på ÅA campus med lite andra ögon. För det första så slår det mig hur vackert ÅA ligger, invid Aura å, i hjärtat av gamla Åbo och Biskopsgatans trähusmiljö.

Miljön präglas av historia och även vårt campus är en naturlig del av stadens väsen. Det syns att ÅA är en viktig del av Åbo, vi är granne med Åbo mest imponerande byggnad, Domkyrkan. Jag får också en glad känsla då jag rör mig i ÅA-kvarteren. Studenterna har ofta något evenemang på gång, seglar omkring i halarklädda grupper och sprider allmän glädje. Det var inte så länge sedan jag stannades av en sådan grupp och de undrade om de får sjunga en kärlekssång till mig. Javisst! Och de radade upp sig och levererade Titanics ledsång My heart will go on. Jag var alldeles tagen. Tala om #åakärlek

Förmedlas då våra värden i vårt campus? Inte kanske så tydligt som Leeds och Borås. Det är inte så lätt att förmedla det gränsöverskridande universitetet genom ett antal byggnader. Däremot tycker jag att  de värden som konkretiserar den övergripande visionen finns närvarande. Visst får man en känsla av att universitetet andas hållbarhet och har varit en del av staden under en mycket lång tid, studenternas närvaro och att de glatt tar för sig av utrymmena förmedlar öppenhet och delaktighet och även här har vi en blandad och varierad arkitektur som andas mångfald, kanske rentav djärvhet ibland då byggnadsstilar blandas riktigt ordentligt.

Att jämföra olika campus är faktiskt riktigt roligt. Och det är tydligt att campus har en väldigt stor betydelse för universitetens image och trivsel. Det är också ett format för att presentera det som är viktigt för universitetet. Hoppas ÅA har möjlighet att fortsätta utveckla sitt campus, både det fysiska och det digitala, på ett sätt som lockar studenter och forskare även i fortsättningen. För det har en betydelse, vi vill alla verka i en miljö där det är lätt att trivas!

 

Glad Valborg, akademien och akademin!

Andreas HägerDet känns nästan lite dumt att skriva ett blogginlägg om Svenska Akademien. Det har sagts och skrivits mycket, och jag har läst mycket, varit närmast besatt av denna såpa, ”bättre än Netflix”, som den rätt så inblandade Ebba Witt Brattström uttryckt sig. Såpan är ju dessutom långt ifrån färdig. Men nu skriver jag i alla fall (och skrev också under ett upprop med kritik mot Svenska Akademien).

Många bra analyser har gjorts. NY Times fångar det hela på kornet redan i sin rubrik “In Nobel Scandal, a Man Is Accused of Sexual Misconduct. A Woman Takes the Fall.” Författaren Malte Persson skriver i Expressen om Svenska Akademien som hederskultur  I Hbl kommer sociologen Antonia Wulff med en slående kommentar angående den avgångna ledamoten Lotta Lotass, som ”talat om sin blygsel som ett hinder i arbetet, men aldrig har väl blygsel förhindrat vare sig smak eller snille. Det har däremot arrogans, maktfullkomlighet och chauvinism.”

Det handlar om sexuella övergrepp, omfattande, systematiska, över lång tid. Redan 1997 rapporterade Expressen om ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, på basen av två vittnesmål. Den ena kvinnan skrev då brev till Sture Allén, dåvarande ständig sekreterare, och rapporterade om övergrepp. Brevet blev liggande, vilket Allén nu 2018 motiverar med att ”det inte framstod som viktigt” . Horace Engdahl, även han tidigare ständig sekreterare, är nära vän med Arnault, och talar i en stor intervju från 2016 om honom som ”livsstilsförebild”: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd”. Att inte heller Horace tycker att övergreppen är viktiga märks av att han inte nämner dem med ett ord i sitt famösa inlägg i Expressen eller av att han uppenbarligen ville stoppa utredningen.

Det handlar om kön, som så tydligt fångas av NY Times rubrik citerad ovan, och kommenterats på olika sätt.  Och det blir inte bättre av att Sture Allén säger ”vi har inte med ett enda ord berört hennes kön” i samband med avsättandet av Sara Danius som ständig sekreterare. Jag påminns om en historia från en bok vi läste när jag var barn, om en pojke som sade åt sin mamma ”vi har inte ätit lakrits” – då är det enkelt att gissa vad pojken och hans storebror mumsat i sig på hemväg från matbutiken. För inte är det ju så att man måste nämna kön (eller klass eller etnicitet) för att det ska spela roll – snarare tvärtom är det så att först när man explicit lyfter upp något på bordet kan man börja arbetet med att få det att spela mindre roll.

Men det handlar också om klass. Dagens akademiska elit, och där är tveklöst ledamöterna i Svenska Akademien eliten av eliten, utgör en del av en borgerlig överklass. Identifikationen ligger hos makt och status, kapital och patriarkat, snarare än i rollen av en kritisk intellektuell klass.

En central aspekt av Svenska Akademiens klasshabitus är förstås kopplingen till finkultur eller högkultur. Klass markeras bland annat av vilken kultur man konsumerar, det finns starkt i våra medvetanden att viss kultur är finare än annan. Nobelpriset i litteratur innebär att det knappast finns någon annan institution i hela världen med en lika stark position när det gäller att uttala sig om vad som är ”fin” eller legitim kultur. Då ligger det nära till hands att personer i sådan kulturell position, både av sig själva och av andra, uppfattas som särskilt fina.

Sen handlar det om medias roll. De senaste veckornas bevakning av Svenska Akademien är en typisk medieskandal. En sådan rör det sig om när någon uppburen person eller instans begår något normbrott som slätas över eller göms bort, för att sedan avslöjas med buller och bång i media. Vi tror ändå på något vis att dessa ”finare” människor ska bete sig finare, så när de också är mänskliga, eller ibland rentav större skurkar än de flesta, så blir besvikelsen – men också nöjet – desto större. Och både traditionella och sociala medier bidrar med underhållning.

Men handlar det om oss? Berör det oss som något annat än ”bättre än Netflix”? Det tycker jag, och tänker särskilt på oss som också är anknutna till en förvisso helt annorlunda men dock akademi. För visst har vi slängar av samma kulturelitism och våra egna sätt att uttrycka dem; låt mig ta två aktuella exempel. I slutet av maj kommer en procession med svarta kläder och svarta hattar att tåga genom staden som ett uttryck för en exklusiv akademisk status och en gränsdragning mot den icke-akademiska omgivningen. Den här veckan är det vita mössor och beigea paletåer på Vårdberget, med samma budskap.  Dessa små trevliga ritualer bidrar till att upprätthålla de gränser som gör det möjligt att en institution som Svenska Akademien blir så upphöjd, vilket i sin tur har möjliggjort de brott som begåtts, inte minst de sexuella övergreppen.