Är det någon som ännu, mitt i sorgen över förlusten av vår tidigare nationalklenod och upprördheten över högsta chefens minst sagt märkliga bonusarrangemang, minns hur Nokias framgångssaga egentligen fick sin början? Att det hela faktiskt startade med en liten elektornikavdelning inom ett stort och ständigt expanderande mångbranschföretag, en avdelning som trots att den var kroniskt olönsam ändå fick fortsätta med sin verksamhet därför att företagsledningen var övertygad om att den en vacker dag skulle leverera något stort och betydelsefullt. Vilket den som bekant också gjorde, med den påföljd att Finland för en tid fick yvas över att vara hem för världsledaren inom mobiltelefoni. Ingen dålig prestation för det land där bonden Paavo, och många andra med honom, fordomdags tvinagdes blanda hälften bark i brödet!
Men med framgången förändrades också tänkesättet inom Nokia; det långsiktiga strategiska tänkandet fick i allt högre grad stryka på foten för kravet att generera ständigt växande vinster för aktieägarna. Inte bara varje år, utan varje kvartal. Ibland tog sig strävan att tillfredsställa aktieägarnas omättliga profithunger direkt bisarra uttryck, som då Nokia spenderade miljardbelopp på att köpa upp sina egna aktier och sedan makulera dem för att på så sätt höja de återstående aktiernas värde. Om de här pengarna i stället hade satsats på produktutveckling hade kanske Nokia inte blivit fullt lika taget på sängen då smarttelefonerna, med Apples Iphone i spetsen, slog igenom med dunder och brak.
Men tagen på sängen blev Nokia alltså, och därmed började den branta utförsbacke som – förhoppningsvis – planade ut i och med att den förlustbringande mobiltillverkningen såldes till Microsoft.
Snipp, snapp snut! Så var den framgångssagan slut!
Men vad har då allt det här med universitetsvärlden att göra? En hel del, tyvärr.
Traditionellt har universitetens huvuduppgift, vid sidan av att förmedla på forskning baserad undervisning, varit att bedriva basforskning i syfte att producera genuint ny kunskap. Karakteristiskt för den här typen av forskning är att det ofta kan dröja länge innan den ger några resultat, och att det inte ens då finns någon garanti för att resultaten också har någon praktisk eller kommersiell tillämpning. I det här avseendet påminner det traditionella universitetet om den lilla elektronikenheten på Nokia, som efter årtionden av förlustbringande verksamhet slutligen kom ut med något riktigt, riktigt stort. I och med den nya universitetslagen förutsätts emellertid universiteten i allt högre grad fungera som det ”nya” Nokia; forskningens tyngdpunkt har nu förskjutits från den traditionella, långsiktiga basforskningen till det dunkla gränslandet mellan forskning och produktutveckling, och där är det snabba resultat – och snabba cash – som gäller.
En viktig skillnad finns det ändå mellan Nokia och universiteten. Om inte Nokia längre tillverkar mobiltelefoner finns det alltid någon annan som gör det, i bästa fall både bättre och till ett lägre pris. Om de finländska universiteten reduceras till en förlängning av företagens produktutvecklingsverksamhet finns det däremot ingen som kan ta över basforskningen i deras ställe.
För några veckor sedan deltog jag i ett nordiskt seminarium om fisk och fiske i skärgärden. Seminariets syfte var att sammanföra olika aktörer och kunskaper om frågor som berör fiskerinäringens framtid i våra kustområden. Min uppgift var att ge lite ekologisk bakgrund till fisk- och fiskefrågor. Jag riktade mitt budskap till målgruppen: yrkesfiskare, fiskodlare samt myndigheter och organisationer anknutna till dessa. Livskraftiga fiskstammar som också kan utnyttjas utan att fiskfaunan utarmas eller ”överfiskas” som det heter i vardagsslanget kräver en del grundförutsättningar. Av dessa poängterade jag behovet av lämpliga, ostörda grunda områden för fisklek och yngeltillväxt samt behovet att styra fisket så att man inte fiskar bort små individer som inte ännu har hunnit fortplanta sig.
Leve PCC!
Studieåret har inletts vid Åbo Akademi och jag påbörjar det tredje läsåret som universitetslärare och forskare i bildkonstens didaktik inom språk- och kulturvetenskapernas didaktik vid Pedagogiska fakulteten. Under året kommer jag här att dokumentera forskning, arbetsvardag och erfarenheter av vetenskapligt engagemang. Jag har med stor behållning tagit del av ÅA bloggares inlägg tidigare men måste medge att min aktivitet hittills kommit till uttryck genom ett förhållningssätt som man i bloggkretsar kallar för en read only, non public participant eller lurker. Det innebär att jag har följt bloggar sporadiskt och att jag inte aktivt har gjort inlägg eller gett kommentarer. Nu är situationen en annan.
