Grönt och icke-grönt

Tapio Salmi, ,
Tapio Salmi

T. Salmi på väg mot Högra Tatra, Slovakien.

Kemi är en svår vetenskap och kemisk teknologi är farlig, så tänker många. Ibland är vi t.o.m. i en politisk och journalistisk motvind. En rikssvensk politiker konstaterade att vi äntligen borde bli av med denna kemi. Han tänkte då knappast på tandpasta, farmaka eller tvättmedel eller vätskeformiga bränslen – utan kemi kan vi inte ha dessa livsviktiga produkter. Detta skedde i ett land med en strålande kemisk tradition, med världsberömda kemister som Berzelius, Bergmann, Scheele och Nobel. Flera grundämnen har upptäckts av svenska vetenskapsmän. Landet har en kemisk industri med globala dimensioner – tänk på AkzoNobel, Perstorp och AstraZeneca.

Vi har lyckats få vattnets pH till 7, presenterade en ingenjör stolt sin fabrik för den dåtida miljöministern, Sirpa Pietikäinen. Ministern var missnöjd och krävde att pH-nivån noll (0) skall eftersträvas! Stackars minister – hon blev ett föremål för allmänt hån. Alla kan ju inte veta att pH är ett mått på lösningens surhet och ett bra, neutralt och acceptabelt vatten skall ha ett pH-värde ungefär 7. Noll-pH däremot innebär att syrakoncentrationen (förenklat uttryckt) är 1 mol/liter, vilket är en starkt sur lösning och för naturen en förödande miljö. Min fulla sympati är på f.d. ministerns sida: hon är ju utbildad på Hanken, som är en ’brand’. Ministerns personliga problem blev löst genom att hon valdes till det europeiska parlamentet – senast såg jag henne på Charles de Gaulle –flygfältet i Paris.

Några politiker är bättre: den alltid så pratglada riksdagsmannen och f.d. ministern Ilkka Kanerva frågade mig en gång: vad är egentligen Din bransch? Kemiteknik, svarade jag. Ja, det är ett krävande område, konstaterade ministern. Så är även ditt, tänkte jag replikera, men lyckligtvis behärskade jag mig…

Värre är det med alltför självsäkra journalister. En dagstidning i Åboregionen skrev att Åbo har beklagligt mycket industri! Fyj fan – jag blev verkligen arg. Vad skall vi ha om vi inte har industrin? Slottet och domkyrkan och hantverkarmuseet och en av landets finaste konstsamling räcker inte allena till; inte ens då de förknippas med den (ur)gamla aboensiska stoltheten och återhållsamheten. Ett fungerande jordbruk är nödvändigt och turismen och konferenser hämtar pengar till regionen, men största delen av året har vi ett ganska dåligt väder: regn, hagel och snöslask. Vi behöver industri för att kunna överleva vid dessa breddgrader – vi kan inte bibehålla ett modernt välfärdssamhälle endast genom att betjäna varandra eller skicka e-postmeddelanden till varandra eller genom att ständigt leka med den nyaste modellen av en alltför avancerad mobiltelefon. Denna text skriver jag på ca 10 kilometers höjd i ett flygplan som hoppeligen skall landa mjukt på det nyrenoverade Vaclav Havel –flygfältet i Prag. Jag kommer från en konferens i La Rochelle, en stad vid Atlanten. Konferensens tema var grön kemi, d.v.s. kemi som baserar sig på användning av förnybar råvara, förnybara naturresurser, som skogens biomassa och havets alger. Baserad på dessa råvaror skall vi bygga upp framtidens kemi, framtidens samhälle. Egentligen – ju snabbare oljan tar slut (blir otroligt dyr), desto bättre! För  verklig grön kemi och grön processteknologi gäller det att ha både produkten och produktionsteknologin grön. Länder som Finland, Frankrike och Sverige är ledande aktörer i hållbar utveckling. Konferensen hade inte enbart en hög vetenskaplig nivå utan även en stark samhällelig förankring: flera företag från regionen var representerade och evenemanget öppnades av Segolène Royal, la grande dame i fransk politik, ledamot i nationalförsamligen, f.d. presidentkandidat och f.d. sambo av president Francois Hollande. Meritlistan är övertygande.

På konferensen i La Rochelle höll Professor Ferdi Schüth (Max Planckinstitutet, Mühlheim) ett plenarföredrag. Hans föreläsning var till en stor del baserad på Dr Mats Käldströms experimentella uppfinningar. Mats försvarade sin doktorsavhandling i ämnet teknisk kemi och reaktionsteknik vid Åbo Akademi för några år sedan. Nu är han post doc –forskare i Tyskland – en aboensisk kemist på världskartan. Vid det ögonblicket var jag stolt över att komma från Åbo Akademi. Professor Schüth uttalade visserligen namnet flera gånger ’Kaldstrom’, men so what! Den gröna kemin sprider sig explosionsartat över vårt jordklot och kommer att leda till stora genombrott under de kommande decennierna.

Allt grönt är dock inte grön kemi. För många år sedan lekte en av mina kusiner Mars-lekar med sin kompis och kusin. Min kusin målade kompisen helt grön med cykelfärg som han hade hittat i pappas lager i källarvåningen. Det blev ett Herrens jobb att tvätta killen med äkta terpentin!

Jag önskar alla läsare en solig och kreativ sommar!

Tapio Salmi

Kom ihåg-lappar och smarta telefoner

Ria Heilä-Ylikallio,

Ria Heilä-YlikallioMedan vårt Åbo Akademi ritas om inför en framtid som skall vara effektivare röjer jag det som tidigare hade benämnts ”på skrivbordet”. Jag har egentligen inget skrivbord utan en orange axelremsväska innehållande det nödvändiga för att jobbet skall bli gjort. Innehållet är en sammanblandning av den digitala kulturen och penna och papper-kulturen.  För en hyfsad uppdatering behövs hyfsad elektronik, men fortfarande kör jag faktiskt med en kalender i fickformat. Och post it-lappar 😉 Kalendern är till hjälp då resultat skall skrivas in, när deltog jag på vilken konferens eller när satt jag i bedömningsgruppen för det ena eller det andra. I väskan ligger också två telefoner. Funderar på våra bordstelefoner på jobbet. Var det sist och slutligen så fiffigt – eller då effektivt om vi vill uttrycka det så – att ändra om telefonsystemet för något år sedan? Eller skulle valet ha fallit på var sin smarttelefon till de anställda? Med en smarttelefon är man då uppkopplad, och kan jobba, precis hela tiden.

Inom vårt forsknings- och utvecklingsprojekt DiDiDi, dvs. Didaktiska dimensioner av digitalt lärande (www.dididi.fi) intresserar vi oss också för smarttelefonerna. Det är delprojektet Talking Tools som utvecklat en applikation där en QR-kod (typ den som finns på tågbiljetten) avläses med smarttelefoner i till exempel slöjdsalen. Bakom koden finns sedan en instruktion för hur man kan trä tråden i symaskinen. Som ett exempel. Inom DiDiDi-projektet utökas också läranderummet via Second Life. Second Life är en virtuell lärplattform och DiDiDi-projektet har etablerat en lärandemiljö, ett ”hus” där doktorand Charlotta Hilli kommer att utmana gymnasiestuderande i samhällslära. Det delprojektet kallas S2SL, alltså gymnasiets kurs i samhällslära 2 (ekonomikursen) i Second Life. Så ser pedagogisk forskning ut i dag, ett kraftigt framåtpek med de kritiska frågorna ständigt närvarande: Gör detta världen till en vackrare plats att leva och växa i? Vi pedagoger ägnar oss inte åt att utveckla digital teknik, men nog åt att fundera på den digitala teknikens möjligheter och konsekvenser för skola och lärande över lag. Och därför behöver också dessa pedagogiska frågor både ställas och beforskas. Sker detta dessutom inom lärarutbildningen, så når resultatet smidigt skolfältet.

Mitt orange kontor innehåller också listor. Oftast på återanvända kuvert. Fortfarande finner jag en viss glädje och tillfredsställelse i att kunna dra ett streck över det som blivit gjort. Men rätt ofta är jag också tvungen att föra över ogjorda saker från en lista till en annan.

Glada saker finns upplistade: Hälsning till fakultetens nybakade barnträdgårdslärare vid utbildningen i Jakobstad. Att gratulera och lyckönska till viktigt uppdrag inom livslångt lärande, lek, fantasi, trygghet och kultur. Att arbeta med framtiden i nuet, att ta vara på stunden – och blicka framåt i stort och i smått, att nätverka, samverka och också ha kunskap att motverka då det behövs.

Skriver ”kunskap att motverka” i min gratulation och tänker mig att en barnträdgårdslärare alltid arbetar med barnets bästa för ögonen. Därför behöver de ha gedigen teoretisk kunskap om barns utveckling och uppväxtvillkor. Barnträdgårdsläraren behöver kunna skapa lek och stimulans, trygghet och hållbarhet men också kunna identifiera tecken på då barn far illa, eller då samhället inte har tillräcklig förståelse för barn. Då måste man kunna motverka, tänker jag. Och det kräver både energi och kunskap av barnträdgårdslärarna.  Små barn behöver ännu starkare gate keepers än vuxna, för de saknar en röst i den offentliga debatten. Vi gläds över att barnträdgårdslärarutbildningen är ett populärt studiealternativ i vårt land och vid vårt Åbo Akademi. Så får våra barn också i framtiden goda gate keepers.

På en av post it-lapparna finns frågan om Åbo Akademis forskarblogg. Det är webbredaktör Ben Roimola som frågar om jag vill fortsätta nästa läsår efter två års bloggande. Ben behöver få ett svar och svaret är nej. Nu slutar jag som forskarbloggare. Uppdraget har varit trevligt och inte alls så betungande, vi skriver ett inlägg var sjätte vecka och Ben påminner oss vänligt. Men efter två år är det dags att bereda plats för någon annan pedagogisk forskare. Detta var således mitt sista blogginlägg i detta forum. Tack alla som har läst och kommenterat!

Om kurser och kostnadseffektivitet

Olav Eklund

Olav EklundJust nu ser det ut som om effektiv universitetsundervisning är när en universitetslärare föreläser för ett fullt auditorium (50-100 studenter) i kurser där 50 % är katederundervisning och 50 % är uppgifter studenterna skall lösa på egen hand. Vi tänker att vår fiktiva kurs ger 5 studiepoäng (sp) efter 20 timmar kontaktundervisning. Det betyder att ämnet får 500 sp efter avklarad kurs. Om samma lärare håller en likadan kurs varje period, betyder det att ämnet får ihop 2000 sp på ett läsår med totalt 80 timmar kontaktundervisning. Kostnaderna för dessa kurser är minimala och intäkterna goda.  Tyvärr funkar det inte alltid så. Det finns ämnen och ämnen. De ämnen där det ingår laboratorieundervisning eller fältundervisning kan man inte lägga upp sådana kostnadseffektiva kurser och vid Akademin är det få kurser som drar så stora mängder studenter som exemplet ovan.

För att kunna graduera studenter på en hyfsad internationell nivå i mitt ämne, geologi och mineralogi, bör studenterna avverka såväl laboratoriestudier som fältstudier. All primärdata som geologer behandlar hämtas från naturen. Det är frågan om att i fält identifiera i hurudana miljöer bergarter har bildats, strukturmätningar i fält (hur bergarterna uppträder i den tredimensionella ”stenrymden”), vattnets naturliga fysikaliska och kemiska egenskaper i fält, bergarts, sediment och vattenprov för optisk och kemisk analys. Det är väl självklart att detta är sådant som måste undervisas i fält.

Trots idoga försök klarar jag inte av att fixa till det som Muhammed gjorde. Dvs. om Muhammed inte gick till berget gick berget till Muhammed. Jag kan inte få all världens geologiska miljöer till Åbo, utan jag är tvungen att föra studenterna dit var miljöerna finns. Geologiska institutioner runt om i världen håller sina fältkurser i berggrundsgeologi på olika sätt. Från Holland beger sig vissa enheter till Pyrenéerna, från Liège i Belgien drar man till södra Norge, från Vilnius drar man ända till Vesterålen i Norge, från Erlangen i Tyskland drar man till Indien, från Hamburg till Filippinerna (men även Åland), Frankfurt drar till Åland. St. Petersburg åker med studenterna runt halva världen. För att inte tala om Genève eller ETH Zurich som ordnar fältkurser runt hela jorden.

Vi är lyckligt lottade i Åbo som har nära till skärgården. Där har det hållits fältkurser i decennier. Orsaken till detta är att vintrarna ser till att berggrunden längs stränderna hålls väl blottad och det går att utläsa över 300 miljoner år av jordklotets historia i klipporna.

Denna vecka drar 46 studenter och lärare från Akademin och Åbo universitet ut på fältkurs till Ålands Brändö. Efter bara två timmars transport med minibussar och färja (Osnäs – Åva) befinner vi oss på ett av världens bästa områden för undervisning i proterozoiska processer i fält (proterozoicum är tiden mellan 2500 – 540 miljoner år). Det är dels frågan om en kurs på grundstudienivå som ÅA håller och dels en på ämnesstudienivå som är gemensam för ÅA och ÅU studenter. På en vecka skall studenterna få insikter i hur deras teoretiska studier under året stöds av observationer i fält. Det är underbart för en lärare att se hur studenterna får aha-upplevelser och ivrigt börjar göra egna observationer. Det är verkligen frågan om effektiv undervisning som leder till resultat.

Eller är undervisningen effektiv? För att få det att gå ihop behövs det tre lärare per kurs. Logistiken kräver tre minibussar per kurs och övernattningar i stugor. Låt oss se på ÅA-gulnäbbarnas fältkurs. Det krävs tre lärare på 19 studenter! Undervisningen pågår mer än 10 timmar per dag (men det får vi inte skriva in i Reprotronic) alltså har varje lärare dryga 50 timmar kontaktundervisning på en vecka. Kursen ger 2 sp, alltså totala mängden studiepoäng är 38 för en grundkurs eller omräknat 13 sp per lärare efter 50 timmars kontaktundervisning. Kostnaderna för minibussarna är 50€/dygn, alltså 750 € (inklusive bensinkostnader ca 1000 €) och stughyror är 50€ x 4 stugor x 5 dygn = 1000 €.

Någon har räknat ut att 1 sp ger universitetet 150 €. I mitt fiktiva fall med den stora föreläsningskursen får universitetet 75000 € för att ha avsatt 20 timmar kontaktundervisning.  Av en fältkurs får universitetet 5700 € efter att ha avsatt 150 timmar kontaktundervisning – en summa som knappt täcker alla logikostnader.

Kan då fältkurserna effektiveras? Knappast. Om karteringsgrupperna är större än två studenter blir det (av erfarenhet) en som jobbar och två som chillar. En lärare har svårt att hinna handleda fler än tre grupper per dag utan att grupperna står handlingsförlamade om det uppstår problem. Att minska på lärarkrafterna skulle leda till att kursen bör förlängas och därmed öka kostnaderna för transport och logi.

Låt vara att vi just nu har en bildningsfientlig regering som stryper resurserna till undervisningsministeriet, som i sin tur måste strypa resurserna till universiteten. Vad regeringen har lyckats med är att det ställs upp fullständigt orimliga visioner om hur universitetsundervisningen skall effektiveras. Tidigare, då bildning hade ett egenvärde, funderade ingen dess mer på huruvida fältkurser var dyra – de skall nu en gång för alla hållas och de utgör ett fundament för att Åbo geologer är populära på arbetsmarknaden och så skall det förbli – kvalitet kostar. Den av rektor tillsatta arbetsgrupp för undervisningen vid ÅA skall ha en eloge. De kom ju helt riktigt fram till att ämnen är olika och har olika behov av undervisning. Tänk om studenter i medicin undervisades i tillämpad kirurgi i ett föreläsningsauditorium – hemsk tanke!

P.s. Kostnadseffektivitet sänker kvaliteten. Välunderrättade källor berättar att vissa nordiska universitet medvetet sänker kunskapsribban i tentamina. Genom en stor genomströmning av studenter får universiteten mera pengar. Är det så vi skall lösa undervisningsministeriets orimliga krav på effektivitet?

Bättre sent än aldrig

Åsa Bengtsson

Åsa BengtssonDet sägs att man för att utveckla sin vokabulär bör sträva efter att lära sig ett nytt ord varje dag. Idag bjuder jag på begreppet prokrastinering, som åtminstone för mig är en ny bekant. Mer lättillgänglig är kanske synonymen uppskjutarbeteende. Du vet det där när man verkligen borde ta tag i något stort och viktigt men ändå, mot bättre vetande, går in för att göra något helt annat.

Vad en notorisk prokrastinerare ägnar sig åt är att ständigt förhala uppgifter, samtidigt som det oundvikliga växer sig allt större och svårare. Ta studenten som konfronteras av en viktig tentamen men plötsligt tycker att fönsterputsning är väldigt lockande. På bokföringsbyrån kanske det blir i det närmaste omöjligt att hålla sig borta från Facebook när en viktig rapport skall lämnas in. Bland akademiker kan prokrastinering närmast ses som ett normaltillstånd. ”Deadlines är till för att brytas” är ett ofta upprepat ledord. En lite finare omskrivning är att det är lite fashionabelt att leverera sent.

Uppskjutarbeteendet brukar lyftas fram som destruktivt, en ovana som bör tränas bort eller hanteras på diverse kloka sätt. Den negativa utgångspunkten är begriplig. För prokrastinerare av rang är livet nämligen inte alltid lätt. Sena kvällar, panik och ett ständigt gnagande dåligt samvete hör till vardagen. Hemma hos oss har det utvecklats till ett stående skämt. Varje gång jag intygar att allt är under kontroll på jobbet och det inte råder någon som helst panik (vilket alltså hör till ovanligheten) möts jag av ett mer eller mindre ironiskt – ja ja. Allt som oftast är kommentaren välförtjänt. För några dagar senare brukar stressen ha slagit till igen.

Men nu till de goda nyheterna. Den ökände förhalaren behöver inte längre lida av ångest för sin åkomma. Istället kan man gå in för det som filosofiprofessorn John Perry förespråkar i sin färska bok, nämligen ”strukturerat uppskjutarbeteende”. Enligt Perry bör vi inte försöka fly undan utan snarare gå in för att bejaka tillståndet och skapa ett kontrollerat system för vår senareläggning. En viktig anledning till Perrys positiva inställning är att de som ägnar sig åt vanemässig prokrastinering tenderar att vara kreativa och ambitiösa människor som får mycket gjort, och som dessutom av omvärlden uppfattas som effektiva och högpresterande. Varför försöka fixa något som inte är sönder resonerar Perry.

Att anamma ett strukturerat uppskjutarbeteende innebär att man alltid väljer lågprioriterande uppgifter framför de högprioriterade. Allt viktigt kommer ändå att bli gjort eftersom det hela tiden tenderar att dyka upp nya stora, svåra saker som man kan skjuta på framtiden och som får tidigare monster att te sig som inbjudande nallebjörnar. En stor dos självbedrägeri kan tyckas. Men trots det förtjänar Perry ett stort tack för det balsam han stryker på uppskjutarnas mörbultade själar.

Tidigare publicerad i VN 18.4.2013

Dansa i butiken

Peter Nynäs

Även om jag inte är så pigg på att ägna söndagar åt jobb tillbringade jag en stor del av söndagen med att läsa en pro gradu. Eftersom solen sken därute kändes det ännu motigare. Jag lockades av tanken att istället ta en promenad längs med åstranden.

Men, innan jag fick den här avhandlingen i min hand senaste fredag var jag just och just medveten om vilket tema som berördes. Jag var därför en aning nyfiken och öppnade den och läste det korta abstraktet. Efter det var det kört. Den var intressant och aktuell. Författaren formulerade sig väl och helheten hade en bra struktur. På alla sätt höll den en mycket hög nivå och jag fortsatte läsa av purt intresse.

Av de här orsakerna vann läsningen enkelt den första halvleken mot solen därute. Det som slutligen gjorde att gradun tog hem spelet var att diskussionen som fördes dels knöt an till mycket som intresserade, dels väckte nya uppslag och tankar. Summa summaren bjöd den här studeranden på en mycket givande kväll.

Jag nämner inte det här för att det är ett undantag. Tvärtemot tror jag att många av mina kolleger känner igen sig. Studeranden bjuder ofta på inspiration för forskning och undervisning – och ibland kan den vara mer än avgörande. Jag nämner det här för att jag tror att det är en aktuell fråga, kanske till och med en brännande sådan.

I fredags hände en annan sak som fick mig att tänka i liknande banor. Ämnesföreningen Gnosis fyllde 25 och jag skulle hålla tal vid middagen på kvällen.  Det gjorde ju att jag fick tänka till en aning. Några gamla protokoll och verksamhetsberättelser från de första åren fick mig också att minnas gamla tider, exempelvis när jag och nuvarande akademilektor Jan Svanberg i egenskap av styrelsemedlemmar ”representerat” Gnosis på vår systerförening Nirvanas fest. Jag hittade också ett ställe där jag stolt skrivit på följande sätt: Festen var lyckad och ca 20 medlemmar kom. Konstateras kan att festen överskred sin budget pga av den välgjorda maten.”

Verksamhetsberättelserna under de följande 25 åren berättar antagligen om liknande saker: fester, resor, tillställningar, utflykter… Ämnesföreningarnas olika social evenemang och hela den tradition som är förknippad med studentlivet är en del av den extra krydda som universitetsvärlden bjuder på, både för studerandena själva och personalen vid universiteten. Det är svårt att hitta en motsvarighet till det här på andra håll i samhället. Det är unikt både till omfattning och karaktär.

Inför fredagens tal blev jag tvungen att tänka till några gånger extra om den här extra kryddan, och jag kunde inte låta bli att sätta den i relation till ämnets positiva utveckling de senaste decennierna. Är den här sidan av det akademiska livet kanske mera än en extra krydda? Och går det inte djupare än olika former av rekreation som många företag och organisation bjuder på för att hålla sin personal vital? Är det inte en av grundpelarna i en miljö som förväntas vara kreativ och produktiv?

Egentligen är det här väl en självklarhet. Ett produktivt universitet är mycket beroende av impulser till nytänkande. En annan sak som skapar goda förutsättningar för kreativitet är frihet och kravlöshet – tillsammans med positiva förväntningar. Det säger sig självt att en kritisk mängd unga människor skapar goda förutsättningar för det. Den studentikosa kulturen, ämnesföreningarna – studenterna som människor och personer är med andra ord en av universitetens mest betydande resurser.

Min poäng är alltså att den här slutledningen inte gäller enbart när det dyker upp inspirerande avhandlingar på skrivbordet och man som lärare får inspiration i arbete. Det handlar om hela den gemenskap och den kultur som studenterna skapar och som antagligen är en av de dolda men viktiga resurserna vid universiteten.

Och det är här som det kanske bränner till. Universitetssektorn var tidigare en sektor med en egen karaktär. Den ansågs skilja sig från andra områden i samhället och hade en egen integritet som säkrade dess verksamhetsförutsättningar. Jag kan föreställa mig att den äldre tidens hierarkiska anda visserligen skapade en hel del gränser som hindrade kreativitet på många sätt; en av styrkorna de senaste decennierna har varit demokratiseringen av universitetsvärlden.

Men – det är däremot tydligt att likriktningen idag av hur man tänker om olika delar av vårt samhälle skapar nya gränser och de kan vara mera problematiska. Eller om jag säger det t.ex. så här: När studenterna blivit kunder är det inte längre riktigt på samma sätt. Vem har väl lust att dansa i butiken?

Effektivitet, kvantitet och kvalitet

Tapio Salmi

Tapio SalmiMed begreppet ’effektivitetsfaktor’ menas på mitt vetenskapsområde den effektivitet, med vilken ett ämne transporteras via diffusion i porösa material. Effektivitetsfaktorn brukar få värden mellan 0 och 1, d.v.s. mellan 0 och 100%, men även fall, där effektivitetsfaktorn överskrider 100% är kända. – Fantastiskt!

Ordet ’effektivitet’ är ett av dagens modeord och vi vill gärna presentera oss som energiska och effektiva faktorer, för oss själva, för vänner, släktingar och arbetskamrater, för hela samhället. Speciellt samhället ställer oss kontinuerligt nya effektivitetskrav; för universitetet betyder det flere böcker, flere artiklar, flere examina – en kontinuerlig tillväxt, som i bästa (läs: värsta) fall skall åstadkommas med krympande resurser.

Har vi blivit effektivare på riktigt? Om man tror på statistiken, så säkert nog: idag är Åbo Akademi vitalare och produktivare än någonsin. Antalet doktorsavhandlingar och publikationer slår alla tiders rekord. De ekonomiska resurserna har i ett längre perspektiv (senaste 20-30 år) ökat kraftigt, även om de under de allra senaste tiderna har krympt.

För många år sedan publicerade Helsingin Sanomat en översikt om professorernas vetenskapliga aktivitet i vårt land och den karrikerade slutsatsen blev: lata professorer. Det blev en storm i whiskyglaset: vem av oss vill bli kallat lat; vi är ju uppfostrade i en protestantisk anda – en lat människa duger till ingenting – antingen skall hon ändra sitt beteende eller elimineras ur samfundet. Helsingin Sanomat kunde stämpla professorerna på detta sätt, eftersom många av oss publicerade ganska litet, främst p.g.a. brist på ekonomiska resurser (för få doktorander och andra forskare i gruppen, bristfällig experimentell apparatur o.s.v.). Sedan kom den stora ekonomiska recessionen på 1990-talet och man började verkligen satsa på forskningen och tekniska utvecklingen i Finland: kraftigt ökade TEKES-anslag och projektanslag från Finlands Akademi samt doktorsutbildning via nationella forskarskolor är utmärkta exempel på detta.

Antalet publikationer och doktorsavhandlingar steg kraftigt. Lata professorer var inte längre lata, och den anklagande artikeln i Helsingin Sanomat kunde kastas i historiens soptunna. Detta visade att professorer är en synnerligen idérik yrkesgrupp i vårt samhälle – man kan och skall inte bli forskare, om man inte är nyfiken. Om vi får resurser till vårt förfogande, så gör vi även resultat. Sedan är det en annan sak, huruvida kvantiteten är den enda saliggörande faktorn i den vetenskapliga verksamheten. Om vi tänker på de experimentella vetenskaperna, så är det alldeles klart, att det med hjälp av modern teknologi är möjligt att producera stora mängder forskningsresultat av god kvalitet. Allting är inte nödvändigtvis så originellt, tyvärr. Under de senaste 10-15 åren har mängden varit den tongivande indikatorn, men jag tror att vi kommer att se en vändning – kreativitet och originalitet måste få en större vikt, då man evaluerar forskningen och rekryterar nya professorer till universitet.

Jag läste nyligen en biografi om professor Peter Danckwerts, som hade en lärostol i kemiteknik i Cambridge. Peter var en briljant kemist, kemiingenjör och även matematiker, kan man påstå. Denna mycket kreativa man var kapabel att presentera sina ideér i en stringent matematisk form. Hans klassiska publikationer i tidskrifterna Chemical Engineering Science och Industrial and Engineering Chemistry Research gjorde honom odödlig: en artikel om uppehålstidsfördelningar i kemiska reaktorer och en annan artikel om en helt ny teori för gas-vätskereaktioner, nämligen ytförnyelseteorin. År 1970 kom ut boken ’Gas-liquid reactions’. Peter Danckwerts blev en av giganterna i kemiteknik. Årligen hålls en P.V. Danckwerts –föreläsning av en framstående forskare i kemiteknik. Varje år väntar många på en inbjudan, men endast en får den. Kvalitet!