Snälla nån, bekräfta oss

Olav Eklund

Olav EklundNär man har ett bra flyt i sitt jobb känns det bra eftersom ”studiestupröret” funkar och man blir erbjuden nya intressanta projekt. Det innebär också att doktorander och studerande är motiverade och arbetsmarknaden är god. Då upplever man positiv stress och man märker inte egentligen hur stor insats man personligen gör för att få saker och ting att gå runt. När jag märkte att min dagliga arbetstid var runt 10 h, började jag fundera hur andra professorer har det. Svaret fick jag för nån vecka sedan då Professorsförbundets i samarbete med Arbetshälsoinstitutet enkätundersökning om professorns arbete presenterades.  Minoriteten av professorerna (26 %) som svarade på enkäten (741 svar) utförde sitt arbete inom ”normal arbetstid”. 43 % av de svarande jobbar mellan 8 h 45 min och 10 h per dag. 31 % jobbar mer än 10 h per dag.

Ibland jobbar jag mer än 10 h per dag, det gäller oftast fältkurser och handledning i fält, ibland jobbar jag mindre än 10 h per dag, så 10 h per dag stämmer nog ganska bra in på mig.

Men jobbar jag 10 h per dag på riktigt?

Vi universitetsanställda är skyldiga att så noggrant som möjligt rapportera hur vi fördelar vår arbetstid mellan olika uppgifter i programmet reprotronic. En motivering till detta är att det lättare skall kunna allokeras rätt antal timmar på olika projekt, varken för mycket eller för lite. Visst är det bra att de finns styrinstrument som reprotronic på stora arbetsplatser, men där finns ett litet fel. Det går inte att fylla i den faktiska arbetstiden. Vi måste akta oss noga att inte överskrida 7 h 25 min per dag. Jag vet inte vad som händer om jag rapporterar mera, men något hemskt måste det vara eftersom jag har blivit allvarligt varnad från flera håll att inte göra det.

Den högre förvaltningen har med största tydlighet låtit mig förstå att lönen jag har betalas utgående från 7h 25 min per dag, totalt 1600 h i året – det är mitt arbete! Allt annat gör jag frivilligt på min fritid. Nu vet jag det.

Nu skall jag berätta vad jag gör frivilligt på min fritid. Jag rättar tentor och inlämningsarbeten, läser uppsatser, både kandidatuppsatser, magisteruppsatser och delar av doktorsavhandlingar, evaluerar bokmanuskript, evaluerar manuskript för journaler, bedömer doktorsavhandlingar, skriver ansökningar, skriver forskningsrapporter och försöker upprätthålla mina nätverk – hmm, denna ”fritidssysselsättning” påminner nog ganska mycket om mina arbetsuppgifter. Skillnaden är att jag då inte har undervisning, handledning eller annan direkt kontakt med studenter.

Nu skall jag vara riktigt fräck, jag vill påstå att det ovan nämnda nog är professorsjobb. Alltså jobbar jag ca 10 h per dag. Jag har inget emot det och jag kräver ingen ersättning för övertiden (ännu), men, jag vill han en bekräftelse av ledningen för universitetet att de är medvetna om att jag och största delen av mina kolleger jobbar mer än 7 h 25 min per dag. Denna gråzon måste behandlas på ett värdigt sätt, för att inte såra oss jobbare som kan leda till negativa konsekvenser. Ett tu tre börjar vi hålla våra arbetstider och det vore en katastrof för hela universitetsväsendet i Finland.

Eller, låt oss vända det till något positivt. Vi som har 10 h arbetsdag, vi jobbar 2300 h per år i ställt för de 1600 h vi rapporterar. Nu skall universiteten spara in 5 % av budgeten. En stor besparing görs om vi kapar 5 % av 2300 h. Då är vi nere i 2185 h per år. Äsch, låt oss vara frikostiga och spara in 10 % av 2300 h då är vi nere i 2070 h per år, fortfarande långt över 1600 h. Resultatet blir solklart. Akademin behöver inte minska sin budget. Vi rapporterar 1600 h, besparingarna har gjorts i form av arbetsinsatser som inte får rapporteras, men som utförs ändå!

Vad vill jag med detta raljerande?  Jo, upplysa styrelsen om att inte använda information baserat på reprotronic som ett styrinstrument. Det funkar helt enkelt inte eftersom delar av informationen inte stämmer överens med verkligheten. När man medvetet undanhåller fakta brukar man visst tala om lögn, skall vi ägna oss åt sådant?

Hi! What’s up?

Peter Nynäs

Jag installerade en ny applikation för min iPhone, dvs. WeChat. Den har flera egenskaper än de andra chat och meddelandeapplikatio-ner som jag redan har så jag tyckte den här kunde vara användbar. Man kan t.ex. skicka intalade snabb-meddelanden. Sådana, tänkte jag, kunde komma väl till pass om man behöver understryka med stora bokstäver att ens sambo skall skynda sig hem till middagen. Jag kan se honom sitta där i biblioteket när han får sitt meddelande och skall lyssna på det så det inte stör någon, och ut ur iPhonen kommer mitt otåliga vrål. När alla i biblioteket vänder sig förvånat eller irriterat om och stirrar på honom så kommer han säkert snabbt hem. Känslor får människor att agera.

Utöver en stor mängd smileys som gör att man kan cartoona sin kommunikation och sig själv på ett ovanligt suberbt sätt i WeChat, finns det också några andra intressanta funktioner. Har man tråkigt kan man kasta ut eller fånga upp flaskpost vid ett dunkelt hav. Det här är ju som i Vem skall trösta knyttet? slog det mig. Allt kändes mycket finlandssvenskt så jag satte igång att fånga upp flaskpost.

Det var ganska olika små flaskbrev som man kunde få. Där fanns käcka Hi! What’s up? –hälsningar, personer som tillönskade mig en fin midhöstfestival, och någon som sjöng någon liten visa. Den sista fick faktiskt en leende smiley tillbaka av mig – och det var ärligt menat. En annan flaskpost som jag fångade upp innehöll en önskan om att jag skulle sjunga en sång. Den var från en flicka från Shanghai och den frimärksstora bilden av flickan visade ett flickansikte och alldeles för stora glasögon. Allt var mycket rart – jag kände mig som Knyttet! – och jag skulle just sjunga in Trollmors vaggsång, när det slog mig att jag nog borde sluta nu och göra något vettigare.

Jag gick därför vidare till nästa funktion, Shake. Shake handlar om att man skakar sin iPhone (och det låter som när man osäkrar ett gevär) och sedan dyker någon annans profil upp på skärmen, någon som skakat sin telefon exakt samma stund. Därefter kan man välja om man vill skicka en hälsning. Det här var nog tråkigare och jag orkade inte skicka några hälsningar – inte ens en smiley.

Men nu och då under de kommande dagarna skakade jag i alla fall min telefon. Kanske något intressant ändå kunde dyka upp, något som fick mig att agera. Det gjorde också min sambo. Så vi satt där vid matbordet och skakade våra telefoner tillsammans. Och sakta men säkert märkte vi ett mönster.

Det fanns en lista över vem jag skakat fram. En sådan lista måste naturligtvis finnas ifall det skulle kännas som om Morran smyger närmare i takt med att nattmörket växer, och man ändå vill svara på något Hi! som man tidigare inte brytt sig om. Och listan bekräftade mönstret vi sett: 90% kvinnor och 10% män. Det var samma för min sambo. Jag kollade också listan över flaskposter som jag fått. Samma resultat där.

Min slutsats var att det förstås är mest flickor som sitter och skakar sina telefoner och slänger flaskpost – sånt gör ju inte män – men min sambo var av en annan åsikt. Han ansåg att det fanns en inbyggd styrmekanism som garanterade att flickor och pojkar kopplades ihop. För en sådan köksbordstvist finns det ingen annan lösning än att fortsätta undersökningen. Sagt och gjort. Vi gick till våra profiler och ändrade från ”male” till ”female”. Och sen plockade vi upp flaskpost så mycket som vi hann och skakade våra telefoner så mycket vi orkade. Det lät som om ett helt infanteri gjorde sig berett för attack.

Vi fick snabbt resultat. Jag hade fel och min sambos heternormativitetshypotes var rätt. Raden med de pyttesmå figurerna som angav enskilda profiler i listan ändrade sakta från röd till blå och den blev bara blåare och blåare ju mera vi skakade. Det ramlade in pojkar på löpande band och snart var det 90% pojkar i mina listor.

Ett sista experiment – bara för sakens skull – bekräftade heteronormativitetshypotesens korrekthet. När min sambo ändrade tillbaka till ”male” så kopplades just vi ihop och vi fick äntligen varandra. Där hade vi suttit bredvid varandra i två dagar och skakat och slängt flaskpost som bara den, men förutsättningen för att vi skulle sammanföras hängde helt på vårt val av kön. Nu ändrade också jag tillbaka till ”male” och sen satt jag där ensam igen. Att skriva (eller sjunga) till nån av mina ödessystrar i Kina eller Indonesien kändes inte som ett alternativt efter denna fullträff vad gällde närhet. Systrarna fanns ju ändå 9000 km längre bort och det kändes lite för mycket begärt – även för en äventyrare av stora mått som jag. Sådant kan ädlare män med häst ta hand om, sådana som Mannerheim.

Om mediateknologins ingrepp i våra liv finns det en hel del forskningsröster och många tenderar att inta tydliga ståndpunkter, för eller emot. Själv vet jag inte riktigt hur man skall förhålla sig. Det är kanske inte ens en fråga som forskningsvärlden kan eller skall ta ställning till.  Men min utforskning av WeChat bekräftade gav några små insikter som jag gärna sätter bakom örat för framtida studier.

Teknologi är inte neutral. Den begränsar oss och den ger oss möjligheter. Den skapar oss med och mot vår vilja, får oss att finnas till på varierande sätt. Framförallt kan man reflektera över hur känslor är inbyggda i teknologi, viktiga känslor som får oss att agera. Det är förbisett.

Och en annan sak: det som forskningen kan göra i det här sammanhanget är försöka ge en allt mera nyanserad förståelse av gränsområdet mellan människa och teknolologi. Men, det kan göras på distans. Så jag kommer igen fram till samma slutsats som så ofta. Kunskap kräver ibland att man sätter sig själv i blöt, gör sig själv sårbar. Det är ofta humanioras lott och det är processer som kostar på olika sätt och som tar tid.

Det var faktiskt här jag hade tänkt börja min blogg, dvs. om temat kunskap och sårbarhet. Jag laddade nämligen också en annan applikation, TED, där jag hittade ett tal av Brené Brown kring just det här temat. Det är väl värt att lyssna till: The power of vulnerability.

Kompetensurlakning

Åsa Bengtsson,

Åsa BengtssonDe senaste veckorna har vi hört många partier vittna om hur svårt det är att rekrytera folk att ställa upp som kandidater i kommunalvalet i oktober. På många sätt är det fullt förståeligt. Det finns få som får utstå lika mycket skit och elakt förtal som kommunalpolitiker. När förtroendet för olika politiska institutioner och aktörer hör kommunalpolitikerna till det absoluta bottenskiktet.

Livet som kommunalpolitiker är dessutom slitsamt. Många och långa möten på kvällstid, högar med papper, ett minimat utrymme för expansion och reformer, stark statlig styrning och på många håll svåra beslut som skall fattas gällande kommunens framtida vara eller icke vara. Ett otacksamt arbete helt enkelt.

Samtidigt är det ett arbete som vi alla i demokratins namn är beroende av att någon är villig att utföra. För när allt färre vågar ställa sig på barrikaderna, eller kanske snarare på torget, får vi andra ett sämre utbud att välja mellan. Sannolikheten att just den där förtroendeingivande, kloka personen som delar dina värderingar finns tillgänglig krymper. På sikt leder det till lägre konkurrens om väljarnas röster, kompetensurlakning av det kommunalpolitiska beslutsfattande och sämre politiska beslut. Andra sannolika bieffekter är lägre valdeltagande och om möjligt, ännu lägre förtroendenivåer för kommunala beslutsfattare.

Ur partiernas synvinkel är situationen onekligen också prekär. För kommunpolitik handlar inte bara om att fatta lokala politiska beslut. Det är också träningsarena för framtidens rikspolitiker. Det är här, i våra kommuner, som framtidens riksdagsledamöter bygger upp så väl kompetens, erfarenhet som ett lokalt förtroendekapital bland väljarna. Att över 80 procent av dagens riksdagsledamöter har kommunalpolitisk erfarenhet är inte en slump.

Sannfinländarnas stenhårda satsning på att vaska fram kandidater i årets kommunalval är inte heller någon slump. Bristen på politisk erfarenhet var partiets akilleshäl i skrällvalet 2011. Om de nu, fortfarande ridande på förra årets framgångsvåg och en tillsynes aldrig sinande eurokris kan genomföra ett framgångsrikt kommunalval, ökar även deras chanser att få fram nya politiska profiler; framtida rikskandidater med trovärdighet och erfarenhet. Just de kandidater som är ett av få halmstrån som kan hindra partiet från att falla som en sten i valet 2015.

Det är mycket står på spel.

Dags att reformera disputationen

Tapio Salmi,

Tapio SalmiJag har många gånger talat emot (onödiga) reformer, men nu blir det annat.

’Om någon av de närvarande har något att anmärka mot min avhandling ber jag honom att anhålla om ord hos kustos…’

Ungefär såhär uppmanar varje doktorand i Finland publiken till en levande (!) vetenskaplig diskussion i slutskedet av doktorsdisputationen. Traditionen är urgammal. Trots att doktoranden i detta skede redan brukar befinna i ett relativt avslappnat tillstånd – det värsta är ju över – tyr sig de flesta till ett skrivet dokument som man har framför sig på bordet: proceduren vid doktorsdisputationen. Så krångligt och verklighetsfrämmande är uttrycket för en nutidsmänniska. Dock skall det läsas upp vid varje disputation, alltid, annars begår man ett formellt fel.

Vi som sitter i publiken eller fungerar som kustos, vet också, vad som väntas av oss: för Guds skull, fråga ingenting, det tolkas ju som misstroendevotum mot doktoranden, handledaren och hela avhandlingen. Om man frågar någonting, så tar man en medveten risk: en extra opponent dök upp, avhandlingen var inte ok, spekuleras det i couloirerna efteråt.

Dessutom väntar kaffe, champagne och tårta i aulan, så bäst att hålla sig tyst. Någon stackars utlänning som inte känner till den finländska disputationskulturen, ställer ibland en teknisk fråga av typen ’Hur uppvärmde Du reaktionsvätskan innan den sattes till reaktorn?’. Han/hon får mördande blickar. Doktoranden ger ett helt tillfredsställande svar, men vid kaffebjudningen upplyser någon av oss den obildade utlänningen om att man inte skall fråga någonting vid en disputation i vårt land.

Mycket sällan dyker s.k. extra opponenter upp och ställer knepiga sakfrågor till doktoranden. Detta skedde i våras vid en disputation vid Uleåborgs universitet Avhandlingen behandlade mätning av elektromagnetisk strålning, då man letar efter en lämplig plats för en brunn ute på stugan. Vi känner till denna gamla folkliga tradition: några av oss har talangen att hitta brunnplatsen, man går runt omkring med en kvist i handen och plötsligt böjer sig kvisten. Magi eller vetenskap? Extra opponenter dök upp och ärendet blev bordlagt. Bordläggning, det är universiteten duktiga på.  Kanske ligger avhandlingen fortfarande på bordet – Suomen Kuvalehti har följt upp med ärendet. En kvistig fråga…

Vi har infört betygsnämnder vid Åbo Akademi men betygsnämndens uppgift är inte att fråga någonting utan att vid behov ifrågasätta opponentens förslag till avhandlingens vitsord, så att det inte blir för högt. Betygsnämndens roll är i praktiken negativ. Dessutom brukar betygsnämndens medlemmar inte vara experter på avhandlingens område.

Utomlands är det mycket trevligare. Därför är jag hellre opponent t.ex. i Sverige eller Holland än i Finland. Om någon frågar mig vilken har varit den bästa disputationen av mina elever (över 40 stycken hittills), svarar jag ögonblickligen: Sebastien Leveneurs disputation om katalytisk preparering av perkarboxylsyror på hösten 2009. Varför?  Det var en cotutelle, dubbelexamen Åbo Akademi – Institut des Science Nationales de Rouen. Eftersom det var fråga om en dubbelexamen måste även den franska traditionen och praxisen respekteras: efter opponenten Jean-Claude Charpentier (Nancy) ställde juryn (medlemmar från Rouen och Åbo) sakliga, men trevliga frågor. Publiken i Åbo erbjöds möjligheten att njuta av en levande vetenskaplig debatt.

Åbo Akademi har i många avseenden varit föregångare i vårt land, t.ex. då det har varit aktuellt att etablera nya ämnesområden, nya forskningsgrenar, nya professurer. Vårt sätt är diskutera och debattera skiljer sig från den rigida finska traditionen. Det är fint. Varför inte modernisera procedurerna vid disputationerna: de behöver inte vara samma vid alla universitet i vårt land. Någonting skulle jag modifiera endast litet: klädseln, låt oss bibehålla frack och mörk kostym, men en kvinnlig kustos eller respondent borde tillåtas en färggrann klänning. Någonstans går gränsen: en gång då jag var opponent i Sverige, kom respondenten in, spottade högljutt tuggummit i papperskorgen, han hade en vit kostym på sig, medan kustos bar sin gamla, mörkblåa ylletröja och jag var förståss klädd i mörk kostym. Diskussionen blev härlig.

Vive le discours scientifique!

Tapio Salmi

Tid för forskning

Kim Holmberg

Kim HolmbergDå var sommaren slut och studenterna har återvänt till akademi kvarteren. Inte längre så tyst och lugnt i korridoren som det var för en månad sedan. Ett säkert tecken på att höst terminen har börjat är att man får en epost som påminner om att skriva ett inlägg i forskarbloggen. Detta är också en tid som för många forskare betyder att tiden att göra egen forskning är nu slut. Nu är det undervisningen och handledningen, diverse arbetsgrupper och nämnder och andra möten, skrivande av olika evalueringar och granskningar, samt skrivande av finansieringsansökningar, som kommer att ta upp det mesta av tiden. Och sen på kvällar, veckoslut, då man sitter i flygplan eller tåg, eller då man sover, har man tid med den egna forskningen. Så har det åtminstone varit för mig under de senaste åren.

Men missförstå mig inte. Jag tycker väldigt mycket om att undervisa och handleda, och det är oftast trevligt att vara med i olika arbetsgrupper. Olika evalueringar och granskningar av andras artiklar vet jag inte om jag kan säga att jag skulle tycka om, men man kan väl inte (alltid) bara äta vispgrädden från kakorna heller. För att hinna med allt så gäller det att prioritera, och då är det tyvärr ofta så att många andra saker går före forskningen. I år är jag dock i en lite annorlunda situation. Från och med våren i år fungerar jag som post doc forskare i University of Wolverhampton, UK. Jag har kvar en del timmar vid ÅA, men största delen av min tid går åt den forskning jag gör i Wolves. Detta kommer säkert att märkas även i mina inlägg i denna blogg.

Forskningsprojektet som jag är med i heter ”Cascades, Islands, or Streams? Time, Topic, and Scholarly Activities in Humanities and Social Science Research” och det som Wolverhampton komponenten (de övriga komponenterna är Indiana University, USA, och Université de Montréal, Canada) i projektet gör är att vi undersöker vetenskaplig kommunikation på Twitter. Just nu som bäst samlar vi in några miljoner meddelanden från Twitter som kan anses höra till den vetenskapliga kommunikationen och i ett senare skede analyserar vi dessa både kvantitativt och kvalitativt. Målet med delprojektet är att dels kartlägga den vetenskapliga kommunikationen som pågår i Twitter, men också att hitta mönster och/eller skillnader mellan olika vetenskapsområden. Det övergripande målet är att analysera om den vetenskapliga kommunikationen i sociala medier kunde eventuellt (någon dag) användas som ett mätinstrument för artiklars, forskares eller forskargruppers synlighet (och kanske impact?) och kanske ersätta eller komplettera användningen av citeringar. Eventuellt kan detta ge upphov till mera rättvisa instrument än citeringarna idag är. Men mera om detta i framtiden. Projektet har först börjat och just nu samlar vi data.

Nya läroplansgrunder

Ria Heilä-Ylikallio

Ria Heilä-YlikallioFinland förnyar läroplansgrunderna för den grundläggande utbildningen och förskoleundervisningen. Startskottet gick måndagen den 27 augusti 2012 vid ett stort seminarium på Utbildningsstyrelsen.
– Här ställs tyvärr barn och åldringar emot varandra.

Så sade Utbildningsstyrelsens generaldirektör Aulis Pitkälä i sitt inledningsanförande. Detta handlar naturligtvis om pengar, det vill säga hur regeringen kommer att fördela medel ur statsbudgeten. Senare har vi kunnat läsa om en kompromiss i budgetmanglingarna, åtminstone gällande åldringsvården.
Med sitt uttalande ville generaldirektören att vi inbjudna, som sedan skulle inleda arbetet med de nya läroplansgrunderna, skulle förstå att vi skall planera för något stort, men gärna förmånligt. ”Tehdään huima kehityskaari”, sade han.

Utöver budgetfrågan lyfte han fram kommunreformen och dess inverkan på gymnasietätheten i vårt land. Vidare pekade han på resultat av olika utvärderingar av inlärningsresultat och menade att en sjunkande trend kan skönjas. Han noterade att enligt den senaste WHO-jämförelsen så trivs våra finländska skolelever litet bättre i skolan än tidigare, men fortfarande är trivselsiffrorna i lägsta laget för Finlands del.
– Skall man trivas i skolan?
Frågade generaldirektören, kanske retoriskt. I alla fall menade han att eleverna (och lärarna) inte skulle behöva ha så bråttom i skolan. Utvärderingar visar att eleverna upplever en ständig brådska, vilket i sin tur kan bero på att lärarna vill hinna med stoffet i den nuvarande läroplanen. Den nuvarande läroplansgrunden för den grundläggande utbildningen är från 2004, de nya skall tas i bruk år 2016.

Läroplansarbetet tar utgångspunkt i statsrådets förordning om mål och timfördelning från 28.6.2012. Beslutet föregicks av två omfattande förslag, det första år 2010 av en parlamentarisk grupp under dåvarande generaldirektör Timo Lankinens ledning, den senare, mer slimmade versionen från 2012. Det totala minimiantalet timmar hålls på samma nivå dvs. 222 (ifall inte tilläggsmedel erhålls 2013). En förändring är till exempel att historia och samhällslära får mer timmar, samhällslära skall uttryckligen undervisas redan i årskurs 4-6.

De så kallade ”balkarna” i läroplanen, det vill säga ett slags hållpunkter då timantal skall räknas ihop och stämma samt elevers profiler för goda kunskaper formuleras, placeras nu i åk 2, 6 och 9 i alla ämnen. I denna nya läroplansreform talas nu om en tunnare normativ del och ett kompletterande stödmaterial för lärare. Utbildningsstyrelsen publicerar information om läroplansarbetet på sin webbplats, så småningom under den nya logo vi fick bekanta oss med LP 2016.

Läroplansarbetet går nu vidare i olika arbetsgrupper, som i sin tur leds av en styrgrupp med många olika aktörer. Utbildningsstyrelsen engagerar också forskare i arbetet. Vi var flera stycken i den arbetsgrupp jag själv var inbjuden till. Vi forskare representerade olika universitet i Finland och de flesta av oss arbetade inom lärarutbildning. På så sätt garanteras en dialog mellan lärarutbildning och läroplansreform. Vi forskare som diskuterade ”vidgad textkompetens samt språk- och kulturmedvetenhet i skolan” under undervisningsråd Pirjo Sinkos ledning hade lätt att se betydelsen med vårt uppdrag. Däremot verkar det knepigt att hitta de träffsäkra definitionerna av vidgad textkompetens eller vidgad texthantering. Detta jobbar vi på!