Spetsforskare är vi allihopa

Tapio SalmiFinlands Akademi (FA) lanserade begreppet ’spetsenhet’ (’tutkimuksen huippuyksikkö’) någon gång mot slutet av 1990-talet. De första spetsenheterna för vetenskaplig forskning var handplockade, vilket förståss väckte mycket irritation. Lyckligtvis är Finlands Akademi en självkorrigerande organisation och proceduren ändrades så att forskargrupper i vårt land fritt kunde söka om status som nationell spetsenhet i vetenskaplig forskning. Processkemiska Centret vid Åbo Akademi blev en spetsenhet utsedd av Finlands Akademi fr.o.m. 1.1.2000. Det var en bra början av ett nytt millenium. Vi var av den åsikten att FA verkligen hade fattat ett objektivt beslut! Spetsenheterna valdes då och väljs fortfarande på basis av existerande meriter och forskningsplanens kvalitet. FA baserar sitt beslut på utländska evaluatorers utlåtanden. Risken för feltolkningar och missförstånd finns alltid, då man utvärderar konkurrerande grupper, men bättre än såhär kan systemet knappast bli.

Tolv år har förflutit och Processkemiska Centret (PCC) har utvecklats, kvantitativt, men framför allt kvalitativt: jag vågar påstå, att vi idag gör bättre forskning än för 12 år sedan, vi är mera innovativa (egentligen avskyr jag detta ord, för det används alltför ofta!) och skriver mera artiklar i bättre tidsskrifter än för tolv år sedan. En ny generation av professorer har vuxit fram inom centret. PCC har blivit ett centrum av global betydelse, främst tack vare en mycket intensiv forskning på förnybara råmaterialens område: kemikalier och bränslekomponenter ur biomassa, ur våra skogar, så att vi inte skadar livsmedelsproduktionen, det är vår princip. Bioetanol till bilar är inte en hållbar lösning, om etanolen jäses ur spannmål som växer på åkern; palmolja är en förkastlig råvara för biodiesel – i all vår teknologiiver måste vi komma ihåg, att mänsklighetens matproblem inte är löst, utan miljoner människor lever fortfarande i fattigdom och misär.

Begreppet ’spetsforskning’ har i viss mån förlorat sin glans i vårt land. Förklaringen är enkel. Efter att FA utsåg nationella spetsenheter, började universiteten utse sina egna interna ’spetsenheter’, eller ’toppenheter’ eller ’starka forskningsmiljöer’. Nationellt viktiga industrigrenar som skogsindustri och metallurgisk industri har inte direkt varit representerade i existerande FA-spetsenheter, därför att de akademiska grupper som har fått spetsstatus har valts på vetenskapliga och inte på industripolitiska grunder. Vad gjorde Vanhanen-regeringen då? Den lanserade SHOK:ar. För flera år sedan var jag vid TEKES’ årsfest, där festtalare var Jorma Ollila och Matti Vanhanen. Statsminister Vanhanen deklarerade pretentiöst att vårt land behöver flera SHOK:ar (’Maamme tarvitsee lisää SHOKkeja’) – och så blev det också, dock i en annan mening. Ordet SHOK kommer från ’strategisen huippuosaamisen keskittymä’ – koncentration av strategiskt spetskunnande. Till saken hör, att SHOK-systemet är helt utanför fri konkurrens och objektiv utvärdering.

Om Finland på riktigt vill vara ett spetsland i forskningen, har vi en enda utväg: Finlands Akademis resurser skall ökas, i synnerhet post doc-tjänsternas antal borde ökas så att unga forskare ges en möjlighet att visa vad de kan.  Bilaterala forskningsprogram med olika länder är viktiga, men de skall inte äta en alltför stor del av kakan. Dessutom skall Finland som litet land vara själviskt i denna fråga: vi borde ha avtal med länder, som redan nu är på en mycket hög vetenskaplig nivå, t.ex. Frankrike, Storbritannien, Tyskland, USA. För mycket politik har blandats i dessa bilaterala forskningsprogram: då statsminister Vanhanen var i Brasilien, fick vi ett avtal med Brasilien och då president Halonen var i Chile, så fick vi ett avtal med Chile. Vetenskapliga kriterier var knappast avgörande.

Samtidigt som vi befrämjar s.k. spetsforskning, måste vi se till att tillräckliga grundresurser till universiteten garanteras. Vi alla som representerar en experimentell vetenskap, vet hur dyr forskningsapparaturen är och hur litet pengar det finns att förnya den fundamentala apparaturen för forskningen och utbildningen. En del av apparaterna i mitt laboratorium är så gamla att det blir svårt att få reservdelar och apparaterna hålls i gång enbart tack vare laboratorieingenjörens skicklighet. Kanske kunde en del av den avkastning, som det nyligen insamlade grundkapitalet för universiteten ger, användas för att förnya forskningens och undervisningens infrastruktur. Universitetsstyrelsen har makten även i denna fråga, antar jag.

Ett av årets glädjeämnen var att demokratiska och internationellt orienterade politiska partier lyckades bilda en bred koalitionsregering och därmed utesluta xenofoba och rasistiska krafter ur regeringsmakten. Detta garanterar även Åbo Akademis framtid som finlandssvenskt och internationellt universitet. Det akuta hotet är över, men vi kan inte vila länge, för vi måste kunna fästa regeringens uppmärksamhet på flera saker: hur garanterar vi universitetens grundfinansiering för en allt dyrare forskningsapparatur, hur garanterar vi universitetens mångsidighet, så att även små, men viktiga ämnen får överleva, hur skärps vår spetsforskningspolitik så att de verkliga spetsarna syns och kan utvecklas?

Jag såg den 6 december undervisningsminister Gustafsson på dansgolvet. Han dansar verkligen bra, trots att undervisningsministerns jobb inte alltid är dans på rosor. Glad Jul och Gott Nytt År till alla läsare!

Tapio Salmi

Konferenser – en viktig del av en forskares vardag

Kim HolmbergKlockan är 22.46 och jag sitter på Suvarhabhumi flygfält i Bangkok, Thailand, och väntar på  mitt flyg till Helsingfors. I övermorgon skall jag igen publicera ett inlägg i forskarbloggen och nu funderar jag på ett ämne att skriva om. Det att jag varit igen på konferens, den här gången i Chiang Mai, Thailand, fick mig att tänka på hur viktiga konferenser är för en forskares arbete och kring detta skall jag reflektera i detta inlägg. I följande skall jag dela med mig av mina erfarenheter och observationer jag gjort vid olika konferenser som jag deltagit i. Kanske det här inlägget kan vara till nytta för nya doktorander eller ge ett gott skratt åt äldre forskare.

Konferenser är framför allt tillfällen att presentera sin egen forskning eller forskningsidéer åt andra forskare för att få feedback och försäkring att man är på rätt spår. Eller så blir man utskäld och vet då att man måste ändra riktning. Konferenser är platser där man som ny doktorand måste ha mod att gå fram till seniora forskare och fråga om råd. Man har kanske planerat sin forskning kring någon annan forskares metoder, verktyg, upptäckter, och då kan det vara mycket viktigt att träffa personen i fråga och kunna ventilera sina planer. Min andra handledare för min doktorsavhandling träffade jag för första gången vid en roadshow i Tallinn, Estland. Jag hade läst flera av hans artiklar och visste att jag kommer att använda många av dem i min egen forskning. Jag visste att han skulle vara en av de seniora forskarna i roadshown och därför sökte jag mig dit. Vid första kaffepausen gick jag fram till honom och sade: ”Doctor Thelwall, I presume?”. Efter att ha lärt känna honom genom flera besök till hans universitet och blivit god vän med honom så vet jag att han uppskattade humorn i det.

Personligen tycker jag att den här sidan av konferenser är ofta den mest givande, att nätverka och träffa nya mänskor som forskar i liknande saker som man själv forskar i. Det kräver kanske att man besöker samma konferens ett par gånger innan man riktigt börjar lära känna mänskorna och kan börja känna sig som en del av samfundet eller kollegiet, men när man väl gjort det kan det här nätverket vara en otroligt effektiv källa av hjälp, idéer, information, stöd, och mycket annat. Sannolikt är att man i framtiden på ett eller annat sätt kommer att jobba tillsammans med flera av de personer som träffat på konferenser och som man blivit bekant med. Det kan vara fråga om att tillsammans sätta upp en panel för nästa års konferens, eller att ordna en workshop, eller att publicera tillsammans. Det är på konferenser som grundarbetet för alla dessa görs och därför är konferenser viktiga.

En stor fördel med  konferenser är att man kommer bort från sitt arbetsrum och bort hemifrån, vilket ger en tid och möjlighet att till 100% koncentrera sig på sin forskning. Då man deltar i konferenser är man på något sätt mera öppen för nya idéer som man kan få från andras presentationer och man har också möjlighet att under några dagars tid verkligen fundera igenom dem. Andra forskares presentationer, diskussioner under pauserna eller under middagarna med andra forskare kan få den klassiska lampan att tändas ovanför ens huvud. De nya idéerna är ofta relaterade till konferensens innehåll, vilket kan variera mycket mellan olika konferenser. Förutom innehållsmässigt kan konferenser variera väldigt mycket i hur de är upplagda. Dom bästa konferenserna kombinerar olika typer av interaktion och kan innehålla en bred skala olika typer av sessioner och aktiviteter.

Tändande av lanternor vid ICCE konferens 2011 i Chiang Mai, Thailand.

Många konferenser startar med doktorand seminarier (doctoral workshop eller doctoral forum ). Dessa är tillfällen där doktoranderna kan presentera sina forskningsidéer eller preliminära resultat åt seniora forskare och få feedback och råd av dem. Dessa är även viktiga tillfällen att träffa andra doktorander inom sitt eget område, doktorander som man antagligen kommer att träffa nu och då under hela resten av sin akademiska karriär. Några doktorander som jag träffade på de doktorand seminarier som jag deltog i kan jag idag kalla mina vänner, trots att vi träffas kanske en gång per år eller vartannat år vid någon konferens.

Sedan kan det vara att det ordnas olika workshoppar eller tutorials innan konferensen börjar, ibland kan dessa även ordnas efter konferensen. Vanligtvis är dessa organiserade kring ett visst tema, olika metoder, eller kanske någon programvara. Ofta är de ledda av de främsta experterna inom just det område som workshoppen handlar om. Workshopparna kan ta många olika former. Jag har varit på workshoppar som inte skilt sig alls från vanliga konferens sessioner (förstår inte varför de ens kallades för workshoppar) och jag har deltagit i workshoppar där det viktigaste verktyget att skapa tillsammans något nytt har varit modellera.

Själva konferensen består vanligtvis av ett antal keynote presentationer och sessioner. Keynote presentationerna hålls av mer eller mindre berömda inbjudna gäster och de kan vara till innehållet mycket friare än presentationerna i vanliga sessioner. Det är i dessa sessioner som forskarna presenterar sin forskning inom utsatt tid. Större konfereser kan ha t.o.m. 10 parallell sessioner medan mindre konferenser har oftast bara en session åt gången. Problemet med parallelsessioner är att välja till vilken session man skall gå och lyssna på. Från erfarenhet kan jag säga att på basen av presentationernas titlar kan man inte alls veta om sessionen kommer att vara intressant eller inte, så det kan nog vara bäst att försöka gå och lyssna på så många sessioner som möjligt. Man kan aldrig veta var de där guldkornen för den egna forskningen finns. En session kan också bestå av en panel, där en grupp forskare med relaterade ämnen bestämt att föra sina presentationer samman. I praktiken skiljer sig inte en panel så mycket från en ”vanlig” session, men det finns undantag (läs t.ex. det här inlägget i forskarbloggen: http://blogs.abo.fi/forskarbloggen/2011/10/24/shaking-it-up-pa-asist-konferensen-i-new-orleans-oktober-2011/).

Gulnäbbar vid Dalian University of Technology. Tagen under WIS konferensen som ordnades 2009 i Dalian, Kina.

På senare tid har man i flera konferenser rubbat till den traditionella modellen av sessionerna och nya begrepp, som t.ex. fishbowl och pecha-kucha, har börjat synas i konferensprogrammen. Med fishbowl menas att man före sessionen utsett en grupp deltagare, kanske 3-6 personer, som direkt efter presentationen kommer att sinsemellan diskutera kort innehållet i presentationen. Man brukar ställa dessa personer att sitta framme i rummet, som om de vore i en ”fiskskål” så att alla kan se dem. Efter fishbowlen kan även publiken delta i diskussionen. Metoden fördjupar presentationen och samtidigt sätter den även diskussionen igång. Pecha-kucha däremot handlar om att alla presentationerna i en session består av 20 bilder (slides) vilka byter automatiskt framåt efter 20 sekunder. Följer man ursprungsmodellen av pecha-kucha sessioner strikt så skall sessionerna hållas nattetid ochh det skall finnas lite vin till förfogande. Meningen är att kort presentera ny forskning på ett underhållande sätt.

Poster sessioner är tillfällen, vanligtvis vid en förlängd kaffepaus, då doktorander och forskare presenterar sin forskning med en poster (affisch) som de förberett. Det kan vara fråga om mindre studier eller preliminära resultat från pågående forskning. Det är ofta här som de riktigt första idéerna och resultaten presenteras, vilket gör poster sessionerna till mycket givande tycker jag. Poster sessionerna brukar också vara bra  tillfällen att mingla och träffa mänskor. Vid en konferens som jag deltog i fick publiken rösta för Best poster award och Best work in progress poster, vilket jag tyckte var en rolig idé som jag kommer att låna vid nästa konferens som jag är med och organisera.

Roadshow däremot är en speciell typ av workshop eller doktorand forum. Tanken med en roaadshow är att en liten grupp experter reser till några olika orter i olika länder för att hålla ungefär samma workshop flera gånger. I stället för att doktorander från olika länder skulle resa till en ort, reser seniora forskarna till flera orter för att träffa doktoranderna. Vanligtvis ger det här möjlighet att träffa doktoranderna i mindre grupper, vilket betyder mera tid att koncentrera  på den enskilda doktorandens projekt. Men å andra sidan så kräver en roadshow mycket mera tid och förberedelser av de seniora forskarna.

(Mycket snabb) Samba dansuppvisning vid ISSI konferensen 2009 i Rio de Janeiro, Brasilien.

Konferensmiddagar eller banquetter hör kanske inte direkt till det vetenskapliga programmet i konferenser, men jag tycker att dessa kan ofta vara t.o.m. viktigare tillställningar en många sessioner. Förutom att middagarna ger möjlighet att träffa andra forskare i en mer informell omgivning så är de också tillfällen där man genom maten lär sig känna något om det land och den kultur som konferensen har ordnats i. Vanligtvis brukar banquetterna även ha lite program, som t.ex. samba dans vid en konferens i Brasilien, Kinesisk musik och sång vid en konferens i Kina, square dancing på en konferens i USA, eller släppandet av stora brinnande lanternor i luften vid en konferens i Thailand.

Själv tycker jag att det är intressant att iakta mänskor på konferenser och det brukar jag göra speciellt vid sessioner som är lite längre ifrån min egen forskning (Läs: ”inte lika intressanta”). Man kan på sätt och vis försvinna in i mängden i en stor sal och iakta mänskorna som om man vore en fluga i taket. Här några av de iaktagelser som jag gjort under flera konferenser. Följande stycken innehåller inslag av komisk natur som oförskämt utnyttjar existerande stereotypier och en liten gnutta fantasi och en massa överdrift. Jag ber redan i förväg om ursäkt om texten upprör någon forskare. Känsliga forskare borde överväga innan de läser vidare.

Som finländare vid en konferens får man vara förbered att prata om vädret och förklara att det inte alltid är snö i Finland. Bastu är förstås också något som man måste diskutera med nya internationella bekantskaper. Om det serveras öl på konferens middagar så kan man räkna med att finländarna, svenskarna, danskarna, tyskarna och holländarna är först på plats och sist att lämna stället. Med amerikaner vänder diskussionen alltid för eller senare till politik, speciellt under Bush den yngres tid var detta fallet. Amerikanerna är också alltid lika förvånade av att höra att nej, jag äger inte en t-skjorta med en bild på Finlands president på och nej, jag har inte ett klistermärke i min bils bakkofångare som visar vilket politiskt parti jag stöder. Japanerna är alltid dom som är bäst klädda på konferenser med stiliga kostymer oberoende om det är +30 eller -30 grader ute. Japanerna är också de som alltid är artigast. I en grupp japanska forskare kan man lätt urskilja vem som är den äldsta forskaren eller mest meriterade forskaren, eftersom han bugar inte för att hälsa på andra medan alla andra i sällskapet bugar mot honom så att pannluggen rör i golvet. Japanerna blir också mycket intresserade av dig då de hör att du kommer från Finland, landet som mumintrollet kommer ifrån. Finns det forskare från Syd-Korea med på konferensen så kan du räkna med att bli fotograferad med dom. Det förväntas nästan att även du skall visa peace-tecknet då med dina fingrar.

Afrikansk dans vid ISSI konferensen 2011 i Durban, Sydafrika.

På varje konferens finns det en äldre excentrisk herreman som antingen har läderboots på hela tiden och byxbuntarna instuckna i dem eller en gammal sliten keps under vilken det långa vita håret är fastsatt i en ponysvans. Båda alternativen naturligtvis kombinerat med en gammal ljus kostym. Rätt så vanligt är att det är fråga om en äldre engelsk gentleman, men undantagsvis kan det vara fråga om en aningen bohem fransman också. Men för att balansera detta så finns det också vid varje konferens några personer som är klädda i shorts och skrynklig skjorta eller t-skjorta med någon humoristisk print på som endast personen i fråga tycker är humoristisk. Underligt nog brukar dessa också ofta vara engelsmän. På varje konferens finns det även någon akademisk superstjärna som hela tiden är omringad av unga doktorander som hoppas på att lite kunskap skulle smitta till dem bara de är tillräckligt nära. Fenomenet har definitivt vissa likheter med de så kallade groupies i rock & roll kulturen.

Olika professorer har väldigt olika stilar att styra eller stöda sina doktorander under konferenser. En del professorer lämnar sina doktorander helt att klara sig själva och detta kan ibland få doktoranderna att likna rådjur som märker att de står mitt på vägen och det kommer en lastbil emot dem med en enorm hastighet. Andra professorer vill däremot leda sina doktorander som om de inte kunde alls fungera själva eller göra egna beslut. Jag kommer ihåg en professor som stog upp och viftade i publiken åt sin doktorand som var mitt i sin presentation att han borde hålla mikrofonen längre ifrån och stå 25 cm till höger, trots att ljudet var helt bra och han stod inte i vägen för något. En annan äldre professor presenterade sina doktorander åt sin kollega i hotellets bar efter en lång dag av konferenserande genom att peka på sina doktorander en åt gången och stolt säga: min, min, min, inte min, min, min.

Klockan är nu ca 4 på morgonen, Finsk eller Thailändsk tid, någondera tror jag, och vi flyger någonstans över Ryssland. Inlägget börjar vara färdigt, men till sist vill jag fråga dig (som läst ända hit) hurudana underliga iaktagelser du gjort under någon konferens? Kanske du har några råd som du vill dela med dig åt nya doktorander som är på väg till sin första konferens? Dela med dig dina erfarenheter och råd genom att kommentera detta inlägg.

Språkdebatt med svartvita förtecken

Ria Heilä-YlikallioSpråk väcker debatt. Ett språk, två språk, flera språk. Språk har att göra med identitet och vi alla vill så hemskt gärna berätta just vår egen framgångshistoria om hur vi minsann har hankat oss fram i världen med den eller den språkkompetensen, eller hur ”grannas pojken” klarade sig bra i världen även om han ännu på gymnasiet hade villkor i två språk och flera femmor. Eller om kusinbarnet som enligt legenden talade flytande franska efter ett år som utbyteselev. Dessa berättelser och framgångshistorier handlar om individer. Språkplanering däremot handlar om grupper. Hur ser vi till att språkundervisningen är både meningsfull och framgångsrik för större grupper än för dig, mig, kusinbarnet och ”grannas pojken”?

Vid LingVaCity, Åbo Akademis och Vasa universitets gemensamma center för språkpedagogik och språkplanering, intresserar vi oss för detta (se: www.lingvacity.fi ). Via Utbildningsstyrelsens utvärderingar är vi pinsamt medvetna om att den finländska skolan (ja både de finska och de svenska skolorna) missat med undervisningen av det andra inhemska språket. På gruppnivå alltså. Därför har både debatten tangerat och LingVaCity funderat på hur vi kunde höja kompetensen i det andra inhemska språket. Här talar många om en kommunikativ kompetens, man önskar kunna köpa glass på svenska eller en skiftnyckel på finska. I det här sammanhanget påminner jag om att de nationella utvärderingarna som gjorts i det andra inhemska språket (liksom i modersmålet svenska/äidinkieli suomi) endast är skriftliga. Eleverna får visa vad de kan av språket genom att läsa, skriva, svara på frågor om språkkännedom o.dyl. Min poäng är naturligtvis att om den muntliga språkkompetensen skulle värderas tillräckligt högt så skulle den också mätas. Så länge vi mäter penna och papper-kunskap i våra nationella prov och också i studentexamen, så länge har vi denna penna och papper-kultur som förhärskande i våra klassrum.

Som man ropar får man svar.

Skickar samhället ut signaler om att muntliga språkkompetenser oavsett språk är viktiga, ja då satsar man också på att låta eleverna visa vad de kan! Via tidigare forskning vet man till exempel att pojkarna är mer benägna än flickorna att ta muntligt utrymme i klassen, men ändå orkar vi himla oss över att flickorna presterar bättre i penna och papper-prov både i nationella (Utbildningsstyrelsens) och internationella (PISA) undersökningar. Det går att göra muntliga prov. Sådana finns i det internationella IB-programmet (t.ex. Mattliden i Esbo och Vasa övningsskola har IB-linjer på gymnasierna), i Danmark redan vid ”folkeskolens avgångsprov” och Utbildningsstyrelsen har dessutom utvecklat frivilliga muntliga diplom, men dessa är frivilla och används inte i alla slott och kojor. Den muntliga signalen når alltså inte hela årsklasser.

[pressutklipp]Den språkdebatt som pågått i höst har handlat både om elevers kunskaper i modersmålet och i det andra inhemska språket. Ibland har det andra inhemska kallats för tvångssvenska eller tvångsfinska.  Den finlandssvenska skolan har målats ut med dyster layout i våra papperstidningar. Hufvudstadsbladet använder 22.11.2011 en svart sorgkant i rapporteringen av lata elever. Vasabladet är inte sämre i söndags 27.11.2011 utan låter hela reportaget om den finlandssvenska skolan gå i svartvitt. Vilka signaler skickas här?

Tvåspråkiga skolor har föreslagits av Pär Stenbäck i rikstidningen Helsingin Sanomat som en möjlig lösning till att låta eleverna – om jag förstått saken rätt – utvecklas både i svenska och i finska. I HBL i dag 29.11.2011 menar både Timo Lankinen på Utbildningsstyrelsen och LingVaCity-kollegan Mikaela Björklund att tvåspråkiga skolor inte är den optimala lösningen för hela populationer.

Som term existerar tvåspråkiga skolor inte i Finland och på min fråga svarar flerspråkighetsexperten, professor em. Sauli Takala så här:

– Termen är inte alls tydlig. Den tycks användas att hänvisa till en undervisningsform där två språk används som ett undervisningsspråk. Termen används heller inte i de så kallade internationella skolorna. I stället talar man om finsk-fransk skola, finsk-tysk skola, språkbadsskolor, IB-skola osv.

– Termen tvåspråkighet har en ganska diffus innebörd och kan också väcka blandade känslor.  Den kan också lätt leda till en snäv tolkning av rätten till utbildning på modersmålet. Det skulle kanske vara bättra att tala om finsk-svensk skola och svensk-finsk skola.

I Finland har vi ett parallellskolsystem med svenskspråkiga och finskspråkiga skolor. Därtill har vi språkbadsskolor enligt kanadensisk modell där majoritetsspråkseleverna badar i minoritetsspråket med en kommunikativ språkkompetens som mål. Sauli Takala menar att diskussionen om tvåspråkiga skolor tycks ha uppkommit därför att många föräldrar inte är nöjda med språkundervisningen. Också språkbadet i Kanada började på grund av att många föräldrar inte var nöjda med den traditionella franskundervisningen och med dess dåliga resultat. Skolmyndigheterna var emot tanken men så småningom tvungna att acceptera föräldrarnas krav. Vid Vasa universitet har svenskt språkbad utvecklats och beforskats sedan 1980-talet, numera under ledning av språkbadsprofessor Siv Björklund.

Våra finsk- och svenskspråkiga skolor utvärderas regelbundet och på olika sätt. Rådet för utbildningsutvärdering utkom så sent som i februari detta år med en rapport om läroplansgrunden i  förskoleundervisningen och i den grundläggande utbildningen. I den rapporten framgår att den svenskspråkiga skolan är dyrare än den finskspråkiga – på grund av ett digrare språkprogram. Fler språk, fler timmar i språk och en tidigarelagd start med det andra inhemska språket kostar.

I slutet av denna vecka fortsätter språkdiskussionen i ett europeiskt perspektiv på LingVaCity:s seminarium Language Planning – State of the art med bland annat professor Miquel Strubell från Katalonien, professor Colin H. Williams från Wales och cheferna för språkråden i Norge och Sverige som föreläsare. Välkomna att diskutera språk och flerspråkighet!

Anna Dalls forskningsresultat och min omvända Gauss kurva

Olav EklundFöga förvånad blev jag då jag slog upp Husis den 21.11 och läste om Annika Dalls forskningsresultat om att det är finlandssvenskarnas lättja som är orsaken till sämre skolresultat än andra folkgrupper. I 15 år jobbade jag på Åbo Universitet innan jag kom till Akademin hösten 2010. Jag har själv studerat och doktorerat vid Akademin och under min tid vid universitetet gav jag viss undervisning här vid Akademin. Jag kunde alltså göra observationer hur studenter utförde sina uppgifter på respektive universitet.  För nöjets skull förde jag statistik på resultaten i kurser jag höll vid båda universiteten.  Jag måste poängtera att det här gäller grundstudier och tidiga ämnesstudier. Snart visade det sig att resultaten var helt olika. Vid universitetet fördelade sig resultaten enligt Gauss kurva, men vid Akademin fördelade sig resultaten som en omvänd Gauss kurva, som ett U. Vid akademin fanns det många studenter som uppvisade höga poäng respektive låga poäng i resultaten. Däremot saknades mellankategorin, de som det fanns flest av vid universitetet.

Jag började fundera vad som låg bakom den omvända prestationsfördelningen. Hade jag för litet material? Låg det nån skillnad i hur jag rättade tentamina? Är jag en bättre pedagog på finska än på svenska? Berodde utslaget på studentmaterialet? Konstigt nog upprepade sig resultatet från år till år. Jag bad kolleger vid Akademin att kolla hur resultatfördelningen blev på andra kurser och, just det – den omvända Gauss-kurvan upprepades. Jag kollade hur jag gett poäng på finska resp. på svenska och konstaterade ingen skillnad. Eftersom kolleger vid Akademin hade samma resultat med den omvända Gauss-kurvan, så hade saken nog inget med min undervisning att göra. Jag började ana att resultatet hade med studentmaterialet att göra.

Vid Akademin fanns det många starkt motiverade studenter. De här kunde vara varifrån som helst i Finland. Likaså var den stora svansen med svaga resultat jämt fördelade mellan studenter från olika regioner, här spelar alltså PISA-undersökningens resultat om ”bättre” och ”sämre” regioner ingen roll. Så långt det statistiska materialet. Hur skiljer sig då stämningen i den undervisande situationen? Vid universitetet upplevde jag aldrig kommentarer från studenter som: kommer sånt här i tenten (om det gällde mer komplicerade resonemang). Måste jag läsa hela boken? Hur många poäng måste jag ha för att få godkänt? Kan man hitta det här på nätet? Vad önskar en sån här student för svar av mig? Antagligen nåt i den här stilen:

–          Nej, lilla vän, det här är nog så komplicerade resonemang att du inte skall anstränga dig att försöka förstå.

–          Nej, lilla vän, naturligtvis behöver du inte läsa boken. Den finns bara nämnd i studieprogrammet för att där skall finnas en bok. Googla om du hittar någon skoluppsats i ämnet, läs den, det räcker bra.

–          Du skall ha 5 poäng av 10 för att bli godkänd, men om hela kursen skriver svagt, så kanske jag sänker ribban. Du kan ju först försöka tenta utan att läsa, så vet du sen hur mycket du måste jobba för att bli godkänd.

Känner ni igen er? Jag poängterar igen att det här gäller grund- och tidiga ämnesstudier. Det sker en skärpning senare under studietiden, då studenterna inser vilken kravnivå som gäller. Den insikten får studenterna ofta då de som sommarpraktikanter inser vad företagen kräver av dem.

Jag uppfattar att de finska studenterna inleder sina studier med en annan inställning än många finlandssvenska. De är flitigare, mer målinriktade och gör vad man ber dem göra. Att det är så här kan inte bero på pedagogiskt – didaktiska faktorer, utan, precis som Anna Dalls forskning visar, en skillnad i den kulturella miljön. Skolan uppfattas inte som viktig bland många finlandssvenskar. Det känns som om många av de unga finlandssvenska studenterna tänker: Varför satsa 100 när det räcker med 70?  Vad detta beror på kan inte jag svara på.  Tydligt är ändå att det inte är skolans eller lärarutbildnings fel (vilket annars förefaller vara av högsta mode nu om man skall klaga på skolan). Att få reda på varför en stor del eleverna medvetet underpresterar är en fråga som kulturvetare, sociologer och psykologer måste ta sig an för att vi skall få ett svar.

PISA och tolkande läsning

Ria Heilä-YlikallioAlla som forskar undervisar och alla som undervisar forskar, säger vi vid vårt universitet. På så sätt garanteras en på forskning baserad, hög utbildning. En mycket stor del av de studerande som lämnar vårt Åbo Akademi med examen i hand blir lärare. Den här bloggen handlar om utbildning av lärare i modersmål och litteratur, det kanske mest svenska uppdrag i vårt svenska Finland som genomförs i samarbete mellan HF och PF.

Resultaten av OECD:s internationella utvärderingar av elevprestationer diskuteras synligt i medierna. Dessa PISA-utvärderingar har inget med den vackra staden i Italien att göra, utan benämningen kommer från Programme for International Student Assessment. Vart tredje år är olika färdigheter i fokus, och åren 2000 och 2009 har fokus legat på PISA-literacy, dvs. läsförståelse.

Ingen har kunnat undgå att våra finländska 15-åringar placerar sig på den absoluta världstoppen i dessa läsförståelseundersökningar och att de finskspråkiga eleverna presterar bättre än de svenskspråkiga. Observeras bör också att de svenskspråkiga presterar bättre än sina systrar och bröder i de övriga nordiska länderna. Skall man alltså svara på frågan vem som läser bäst på svenska i Norden är svaret: De finlandssvenska ungdomarna!

Det är sedan en annan sak att bäst och bättre än är en tråkig retorik. I Katainens regeringsprogram från 22.6.2011 står det på s. 34 bl.a. att ”regeringen har som mål att göra finländarna till världens kunnigaste folk fram till år 2020” och vidare att ”finländarna Norgeska placera sig i täten bland OECD-länderna i fråga om centrala jämförelser av ungdomar och vuxna”. Här problematiseras det inte vilka kvaliteter som är viktiga att kunna men nog att man skall vara bäst. Eller åtminstone bättre än andra. Den retoriken har också av samhällsdebattörer och politiker använts i jämförelserna av finskspråkiga och svenskspråkiga skolor. Jag tänker att med att säga bäst eller bättre avser man samtidigt att någon annan ska vara dålig eller åtminstone sämre.

Men naturligtvis skall vi analysera och granska mönster i våra finlandssvenska PISA-resultat. Ett tydligt sådant är, att flickorna presterar mycket bättre än pojkarna. Här kan man fundera på om pojkarna överhuvudtaget får visa vad de kan? PISA-literacy mäter varken muntliga färdigheter, skrivande eller datorhantering. Ett annat resultat som vi insåg redan i PISA 2000 är, att våra finländska ungdomar verkar vara oerhört bra på krass läsförståelse, men inte alls lika bra på en tolkande, reflekterande läsning. En sådan läsning som går bortom textens konkreta nivå och där tolkningen hittas mellan raderna. Detta har vi modersmålsdidaktiker och forskare varit mycket engagerade i och åtgärdat på svenska genom att ta fram nya läromedel i litteratur för elever i åk 1-6 och ordnat fortbildningskurser för klasslärare som de facto handhar 80% av all modersmålsundervisning i den grundläggande utbildningen. Klasslärarna har ett synnerligen viktigt uppdrag och eftersom de alla inte har modersmål och litteratur som biämne i sin examen, behöver de högklassiga läromedel, didaktiska lärarhandledningar och forskningsbaserad fortbildning som stöd. Hittills har närmare 200 lärare i Svenskfinland gått på den längre eller kortare fortbildningskursen Språkets magiska maskin – konstnärliga lärprocesser i modersmål, litteratur, bildkonst och drama arrangerad av CLL. På kurserna tolkas texter genom olika konstformer och nycklar till undervisning i reflekterande läsning hittas. Lärarnas reflektioner ger även material för vidare forskning inom språk- och kulturvetenskapernas didaktik.

En modersmålslärarexamen – ämneslärare i modersmål och litteratur – byggs upp av tre centrala akademiska ämnen: 1. svenska språket, 2. litteraturvetenskapen och 3. pedagogiken. För att få undervisa i åk 7-9 måste modersmålsläraren, förutom en magisterexamen, ha minst 60 sp i alla tre ämnen dvs. i svenska och litteraturvetenskap som avläggs vid HF och i pedagogiska studier för lärare som avläggs vid PF. Modersmålsläraren kan vara antingen filosofie- eller pedagogie magister, beroende på studievägen. För gymnasiebehörighet krävs därtill fördjupade studier i minst ett av undervisningsämnena, dvs. svenska eller litteraturvetenskap.
Modersmålsundervisningen baseras enligt läroplansgrunderna på ett så kallat vidgat textbegrepp, som innebär att texterna kan vara fiktiva eller faktabaserade, handskrivna, tryckta, grafiska eller elektroniska. I detta vidgade textbegrepp ingår alltså förutom skrivna och talade texter även medietexter, ljud, bilder och kroppsspråk och kombinationer av dessa. En modersmålslärare behöver alltså en synnerligen bred och djup kunskap om olika typer av texter. Ofta hänvisar man inom den internationella forskningen till multimodal teoribildning i dessa sammanhang. Många av de nordiska modersmålsdidaktiska forskarna som häromveckan sammanstrålade på konferensen Literacy en modersmålsdidaktisk utmaning i Tønsberg i Norge sysslade med forskning inom medier vid sidan av läsning, skrivning, flerspråkighet och läromedel.

Modersmålslärarutbildningen vid Åbo Akademi sker genom ett gott och målmedvetet samarbete mellan HF och PF. Vi har en helt klar ansvarsfördelning. Kollegerna vid HF sköter ämneskunskaperna i svenska och litteratur medan kollegerna vid PF sköter ämneskunskaperna i pedagogik. Tre ämnen med nytillträdda professorer och aktuell forskningskunskap samverkar också inom ramen för det samhällsansvar vårt universitet har. Här syftar jag på kvaliteten i den svenska skolan. Av alla jobb i världen måste väl klass- och modersmålslärarna i den svenska skolan i Finland ha en högtstående utbildning i modersmål och litteratur.

UKM fördelar medel till universiteten och ger universiteten förtroende att fördela medlen internt. Nu följer vi med spänning med hur vårt universitet prioriterar. Skall HF och PF också i fortsättningen i samarbete utbilda modersmålslärare med digra kunskaper i svenska, litteratur och pedagogik? Eller menar vårt universitet att till exempel litteraturvetenskapen är ett passande ämne att spara in på? För närvarande föreligger ett hot om att inte återbesätta lektoratet i litteraturvetenskap vid vårt svenska universitet i Finland, Åbo Akademi.

Vilka signaler skickar detta om ansvar för kvalitet i den svenska skolan i Finland?

PS. Tack till fotografen i Köpenhamn, Melker Ylikallio och till författarkollegan och illustratören av lärarhandledningen Sjutton stigar att trampa upp, Hannah Kaihovirta-Rosvik.

Självklarhet?

Peter NynäsJag deltog senaste vecka i en konferens inom ämnet interkulturell kommunikation.  Jag höll en key-note föreläsning tillsammans med Ruth Illman, en av mina forskarkolleger sedan många år tillbaka. Vi har båda den ena foten i religionsvetenskaplig forskning och den andra i forskning om kulturmöten. Vi har också båda varit engagerade i utvecklingen av biämnet interkulturell kommunikation vid ÅA. Ruth hade inte möjlighet att vara på plats så jag höll föredrag å bådas vägnar.

Konferensens syfte var att diskutera undervisning i interkulturell kommunikation i Finland. Det betydde att det fanns representanter för universitet, fortbildningsinstanser och yrkeshögskolor från hela landet på plats. Konferensen var givande på många sätt, men speciellt med tanke att det nu var mycket tydligt att ämnet interkulturell kommunikation tenderar att ändra karaktär på ett sätt som är mycket spännande. Ämnet har ofta på ett alltför förenklat sätt begränsats till frågor om hur man skall gå tillväga för att lyckas i andra kulturer – ett perspektiv som urvattnat och begränsat ämnet i många sammanhang. Även om det här perspektivet visserligen fanns kvar – och också naturligtvis behövs – fanns det nu också öppningar till andra synsätt på alla fronter.

Speciellt givande var det att lyssna till professor i ”global education”, Vanessa de Oliveria Andreotti (http://oulu.academia.edu/VanessaAndreotti), från Uleåborgs universitet. Hon imponerade med det sätt på vilket hon tillförde diskussionen kritiska och post-kolonialistiska perspektiv. Mot bakgrunden av ämnets interkulturell kommunikation mycket instrumentalistiska och business-orienterade ursprung var det här något relativt nytt. Och det föll inte ur ramen; kritiska och post-kolonialistiska perspektiv genom vilka man granskar makt och representationer kan de facto visa på intressanta vägar till lösningar i en värld som blivit allt mera komplex – också när det gäller business.

Det här temat vore värt att jag spinna vidare på, men det får bli en annan gång. Nu vill jag istället lyfta fram det som i efterhand framstod som en självklar personlig behållning av konferensen – en enkel insikt: Konferensen handlade om undervisning och samlade olika slags läroinrättningar. Trots det, så var det ovanligt tydligt på just den här konferensen att alla bidrag i lika hög grad aktualiserade forskning och inte enbart undervisning. Undervisningens innehåll (och även dess form) förändras och utvecklas av forskning. Det visade exempelvis Vanessa de Oliveria Andreottis bidrag. En gransknings av undervisningspraktiker och erfarenheter visar på intressanta resultat – som också är relevanta för ämnet interkulturell kommunikation. Det för med sig att ämnet bör förändras. Å andra sidan visade flera inlägg att samspelet mellan forskning och undervisning också sker i andra riktningen. En väl upplagd undervisning med inbyggda inlärningsprojekt som knyter tydligt an till samhälle och kultur kan också ge nya uppslag och realiseras i relevant forskning.

Orsaken till att jag tar upp den här sidan av konferensen, dvs. det självklara sambandet mellan undervisning och forskning, är att det berör samma tema som min föregående blogg, dvs. hur forskningens villkor förändras och hur det här kan föra med sig nya utmaningar.

Humanistiska fakulteten har ekonomiska problem. Det är ett faktum som diskuterats på flera håll. Det betyder att HF på sikt strävar efter att söka lösningar och målsättningen är väl – får man hoppas – att försöka garantera en god balans mellan forskning och undervisning. Det här är alltså något som inte behöver ske enbart för att båda områdena är viktiga och har sin plats i ett universitet, utan för att de facto är mera beroende av varandra än många fina fraser lyckas artikulera.

En annan sak är att det strategiska interregnum som nu råder inom HF – dvs. oklarheten hur ”den ljusnande framtid” skall ordnas – betyder att vi är tvungna att vara försiktiga med att binda budgeten. Med andra ord finns det en uttalad försiktighet i förhållande till att tillsätta vikarier, anställa timlärare etc. Ämnena inom HF riskerar att på ett nyckfullt sätt förlora resurser för undervisning.

Det här är utan tvekan en ond cirkel. Utan att förringa de ekonomiska krav som HF måste leva upp till är det självklart att möjligheten till framtida produktivitet och resultat kan urvattnas. I kontrast till inbesparingssträvanden behövs det resursmässiga satsningar – konkreta utvecklingsprojekt – genom vilka det intima samspelet mellan undervisning och forskning får ännu större utrymme. Så som det ser ut nu – blir möjligheterna mindre.

Och här undrar jag om det ändå finns skäl att redan här kort återkomma till de perspektiv som prof. Vanessa de Oliveria Andreottis visade på. Kan det finnas något meningsfullt att hämta med tanke på HF:s forskningsframtid om man väljer att inte endast följa den kurs som nu är utstakad av universitetens styrmekanismer för produktivitet – utan att granska dessa kritiskt och istället söker nya former och modeller för produktivitet. Nej, jag har ingen klar bild av vad det skulle innebära, men i alla fall visar min erfarenhet från konferensen senaste vecka att ämnesmässiga förändringar och utvecklingsmöjligheter kommer inifrån – från erfarenheter i gränsområdet mellan undervisning och forskning.